Hans överraskande vägran att lyssna på Beethovens nionde symfoni, framförd med anledning av Trons år, är finalen på den första tiden av ett pontifikat som är svårt att dechiffrera. Framgången som han åtnjuter i media har en förklaring och ett pris: hans tystnad i de avgörande politiska frågorna om abort, eutanasi, homoäktenskap.

av Sandro Magister

-De första hundra dagarna i Franciskus pontifikat har föranlett många iakttagare att försöka värdera det.

Det finns redan nu värderande inslag i den väldiga och varaktiga popularitet som Jorge Mario Bergoglio har åtnjutit sedan påvevalets första dag. Vid varje offentligt framträdande möts han av myllrande människomassor och i alla opinionsundersökningar erhåller denne påve enormt bifall. Det visar sig också i ett växande förtroende för den katolska kyrkan. Det som är ännu mer häpnads-väckande är den välvilja som den sekulära allmänna opinionen visar honom, en opinion som tidigare varit utomordentligt aggressiv mot kyrkan och mot påven under Benedikts XVI pontifikat.

Franciskus tror inte att framgång kan mätas i statistik. ”Gud gör statistiken”, sa han i det tal, som kanske hittills bäst representerar hans vision: det halvtimmes långa improviserade tal som han höll den 17 juni inför tusentals trogna från hans stift i Rom:

”Io non mi vergogno del Vangelo”. (”Jag skäms inte för evangeliet”)

Samtidigt vill han vara en del av folket, och han vet hur man blir det. Till skillnad mot påve Karol Woytyla, som var utomordentligt skicklig på att relatera till folkmassorna, vet påve Bergoglio hur man vinner individer. När han tar sig fram i en folkmassa, ser han inte helheten utan utbyter blickar, gester, ord med den som han träffar på sin väg. Och även om det bara händer några få, vet alla att det också skulle kunna hända dem. Påve Franciskus har förmågan att komma nära vem som helst.

Hans förkunnelse är på samma sätt nära folket. Uppbyggd kring några få, ständigt upprepade elementära sanningar och sammanfattade i en enda trösterik mening- som han gjorde i det nämnda föredraget den 17 juni-

”allt är nåd, Kristi nåd som oupphörligt förlåter trots att alla fortsätter att vara syndare och därmed förverkligar den största revolutionen i mänsklighetens historia”.

Franciskus predikningar är formellt originella, där den skrivna texten till stor del ersätts av spontant tal. Men det som synes vara improviserat är egentligen noga utstuderat, något som kan skönjas i hans första framträdande på Peterskyrkans loggia på kvällen då han valdes till påve.

Innehållet i hans tal, liksom i hans handlingar, är noggrant genomtänkt och det inkluderar både pauser och utelämnanden. Kanske är det just i det han säger eller tiger om som förklaringen till hans gunst hos ” in partibus infidelium” (i delar av de otrogna), eller hos media och den sekulära allmänna opinionen ligger.

För det första; kravet på en kyrka som är ”fattig och för de fattiga”- nästan något av Franciskus signum och bekräftat i hans enkla privatliv – är något som alla oundvikligen måste gilla, om än av högst olika orsaker.

Lika omöjligt att ifrågasätta är påvens upprepade invektiv mot finansvärldens potentater. Så länge det uttrycks så allmänt och vagt kommer dock ingen av dessa faktiska eller förmodade ”starka krafter” att känna sig angripna och provocerade att reagera.

Sedan har vi Franciskus upprepade varningar för karriärambitioner och girighet – för att inte tala om direkt korruption- så brännande aktuellt i det kyrkliga lägret.

Den senaste tillrättavisningen kom för ett par dagar sedan. När påven den 21 juni tog emot de påvliga nuntierna och delegaterna förmanade han dem att utföra en av sina huvudskyldigheter, att utse kandidater till biskopsvalet, med det största allvar och strikthet.

”I den grannlaga uppgiften att genomföra undersökningen av biskopskandidater, bör ni vara uppmärksamma på om kandidaterna är herdar som befinner sig nära folket. Det är det första kriteriet: herdar nära folket. Om han är en stor teolog, en briljant hjärna, så låt honom gå till universitetet där han kommer att göra mycket gott! Herdar! Vi behöver dem! För att de ska kunna vara fäder och bröder; så att de kan vara ödmjuka, tålmodiga och barmhärtiga; så att de kan älska fattigdomen, i det inre som frihet för Herren, i det yttre som ett enkelt och stramt liv; så att de inte får ”furstars” tänkesätt. Ni bör vara uppmärksamma på att de inte är äregiriga, att de inte söker biskopsstolen. Det sägs att den salige Johannes Paulus II, i en av sina första audienser med kardinalprefekten för biskopskongregationen, fick frågan om kriteriet för val av biskopskandidater. Han svarade med sin distinkta stämma:”Det första kriteriet är: ’volentes nolumus’(vi vill inte). Om någon söker biskopsstolen… det är inte bra. De ska kunna vara vigda åt en enda Kyrka utan att ständigt söka en annan.”

Påven fortsatte sedan genom att teckna ett positivt porträtt av den ideale biskopen, med förmaningar som han också hade riktat till de italienska biskoparna när han mötte dem första gången 23 maj:

”Herdar bör kunna stå framför flocken för att visa dem vägen, mitt i flocken för att hålla dem samlade, bakom flocken för att förhindra att någon blir lämnad kvar och för att flocken själv känner vittringen, så att säga, av den rätta vägen.”

Det är alltså också här helt naturligt att påve Franciskus åtnjuter allmän uppslutning, förstärkt av hans personliga profil, som är så påtagligt annorlunda än det som han fördömer. Likaså med hans uttalade vilja att fortsätta med en mer noggrann urvalsprocess av nya biskopar och reformen av den romerska kurian.

Men det är mer än så; samförståndet som omger påven i detta avseende är så omfattande att den tystar t.o.m. ”de tilltalade”. Kurian har förstummats, ingen biskop protesterar. Bergoglio har inte sagt hur eller mot vem han vill slå till. I Vatikanen har han endast pekat ut två konkreta objekt : ”gaylobbyn” och IOR, Institutet för religiös verksamhet, där han redan 15 juni låtit placera en prelat utrustad med all makt, monsignore Battista Ricca.

Det enskilda element som emellertid bättre än något annat förklarar den internationella sekulära välviljan mot Franciskus är hans tystnad på det politiska området, speciellt på det minerade område där den största motsättningen mellan katolska Kyrkan och den dominerande kulturen finns.
Aborter, eutanasi, homoäktenskap är ämnen som Franciskus i sin förkunnelse hittills medvetet har undvikit att uttala sig om.

Den 16 juni, på firandet av årsdagen för ”Evangelium Vitae” , Johannes Paulus II kraftfulla encyklika mot abort och eutanasi, talade visserligen Bergoglio, men i avväpnande korta och allmänna fraser om man jämför med det oerhörda fältslag på det globala planet, med epicentrum under FN-konferensen om befolkning och utveckling i Kairo 1995, som Johannes Paulus II utkämpade. Johannes Paulus II och Benedikt XVI efter honom använde oerhört mycket energi till att bekämpa den moderna ideologins ödesdigra utmaning i frågor om liv och död, liksom när det gäller upplösningen av den skapade dualiteten mellan manligt och kvinnligt. Åt den senare frågan ägnade Joseph Ratzinger sin sista stora föreläsning inför kurian, julafton förra året. Båda dessa påvar kände allt intensivare plikten att handla som vägvisare och ”att stärka katolikernas tro” i dessa avgörande frågor just för att de var medvetna om många troendes osäkerhet och flera av de nationella biskopskonferensernas tröghet. Här fanns dock några undantag t.ex biskopskonferensen i Italien som leddes av kardinalerna Camillo Ruini och Angelo Bagnasco,i Amerika, ledd av Francis George och Timothy Dolan och i Frankrike, ledd av kardinal André Vingt-Trois.

Den fråga som påve Franciskus mest förväntats att kommentera var den om legalisering av homoäktenskap i Frankrike. Reaktionerna där var alldeles exceptionella, både från folket och från intellektuella, katoliker som icke-katoliker. Men han sa inte ett enda ord för att stödja kyrkan i Frankrike, inte ens när han i Vatikanen tog emot representanter för vänskapsförbundet Frankrike-heliga Stolen.

Man får anta att Franciskus även i framtiden kommer att fortsätta hålla fast vid sin reserverade hållning när det gäller att uttala sig i politiska frågor. Ett förbehåll som också kommer att sätta munkavle på heliga Stolens statssekretariat. Det är påvens övertygelse att sådana uttalanden bör komma från biskoparna i de olika länderna. Han har tydligt och klart sagt till de italienska biskoparna: ”Dialogen med de politiska institutionerna är er sak.”

Det är mycket som är riskfyllt i denna delegation när man tänker på Bergoglios pessimistiska omdöme om den genomsnittliga kvalitén på världens biskopar. Dessa är i sin tur frestade att överlåta besluten åt lekmän, kanske av tvivelaktig pålitlighet. Därmed avsäger de sig uppgiften att vara ledare, en uppgift som tillhör ämbetet. Men det är en risk som Franciskus inte är rädd att ta, övertygad som han är- han har ju sagt det- att om biskopen är osäker, ”så känner flocken själv vittringen av den rätta vägen”.

Det finns, slutligen, ytterligare en tystnad som har kännetecknat påve Franciskus första hundra dagar. Det är tystnaden när det gäller Andra Vatikankonciliet, som han hittills har citerat bara sällan och i marginalen. För Benedikt XVI var det ett centralt tema ända till slutet; det räcker väl att påminna om den enastående redogörelsen av den som han gav inför prästerna i Rom några få dagar före sin avgång. Det är också fantastiskt att nästan hela den interna kyrkliga diskussion om tolkningen och tillämpningen av Andra Vatikankonciliet, som under påve Ratzinger var utomordentligt häftig, nu har tystnat.

Med påve Franciskus har schismen med lefebvristerna somnat in och deras upprättelse tycks mycket avlägsen. Samtidigt sjunger anhängarna av kyrkans demokratisering den nye påvens lov.

Om man jämför påve Franciskus första hundra dagar med det progressiva ”De första hundra dagarnas program” som Guiseppe Dosseti, Giuseppe Alberigo och Alberto Melloni gav till kardinalerna under de två konklaverna 1978, och i nytryck inför konklaverna 2005 och 2013, kommer man att upptäcka att den nuvarande påven mest liknar en generalföreståndare i Jesu Sällskap. Av den gamla skolan.

Efterskrift
Exakt på den hundrade dagen som påve, 22 juni, gjorde Franciskus något som förbryllade t.o.m. några av hans mest övertygade beundrare.

På grund av en ospecifierat brådskande uppgift som ”inte gick att skjuta upp”, och meddelat i sista minuten, okänt t.o.m. för ”L’Osservatore Romano,” lämnade han sin stol tom mitt i audienshallen där det skulle ges en konsert för honom. Med anledning av Trons år ville man uppföra Ludvig van Beethovens nionde symfoni vilket man sedan gjorde i hans frånvaro.

”Jag är inte en renässansfurste som lyssnar på musik istället för att arbeta”, är ord som lagts i hans mun av några av några av kurians ”papister”, omedvetna om att de därmed bara vållade honom skada.

Kyrkohistorikern Alberto Melloni anser att det var en storslagen och uppriktigt menad handling som understryker Franciskus nydanande stil. Men i verkligheten har det gjort den första tiden av hans pontifikat ännu mer förbryllande. Påve Franciskus evangeliserande strävan, hans vilja att nå ut till mänsklighetens ”existensiella utmarker”, borde just med hjälp av den stora musikens tonspråk ha en utomordentligt stor verkan. I Beethovens nionde symfoni når detta språk sublima nivåer och blir förståeligt bortom trons alla gränser, blir till ett ”Hedningarnas förgård” av ojämförlig utrycksfullhet.

Benedikt XVI avslutade varje konsert som han närvarat vid med personliga reflektioner som berörde de närvarandes sinnen och hjärtan. För ett år sedan, efter att ha lyssnat till just Beethovens nionde symfoni på La Scala i Milano, avslutade påve Joseph Ratzinger med att säga följande:

”Efter denna konsert vill många gå till eukaristisk tillbedjan, till den Gud som sänkte sig ner till vårt lidande och fortsätter att göra det, till den Gud som lider med oss och för oss och på så sätt har gjort det möjligt för män och kvinnor att dela den andres lidande och förvandla det till kärlek. Det är till just detta vi känner oss kallade genom denna konsert.”

ROM, 24 juni 2013

www.chiesa med benäget tillstånd.

Övers. Didrik Wangel