(katolisches.info, Modena) Lördagen den 5 oktober saligförklarades Rolando Rivi. Den då bara 14-årige studenten vid ett litet prästseminarium fördes den 10 april 1945, tre veckor före krigsslutet, bort och mördades av kommunistiska partisaner. ”Imorgon finns det en präst mindre,” sade kommunisternas ledare och förklarade med detta cyniska yttrande mordet. Rolando Rivi saligförklaras som martyr eftersom mordet skedde i Odium fidei (av hat mot tron).

Rolando Rivi utanför sin församlingskyrka, i klassisk Saturnohatt

Detta dåd ägde rum i ”dödens triangel” i det norditalienska Emilia, som vid krigets slut kontrollerades av kommunistiska förband. Partisanerna hade där upprättat ett skräckregimente. De jagade inte bara de besegrade fascisterna och de slagna tyska trupperna som befann sig på reträtt, utan även vilka som helst politiska motståndare som de ansåg skulle kunna vara i vägen för dem under efterkrigstiden. Efter sovjetisk förlaga ansåg kommunisterna även att den katolska kyrkan hörde till deras fiender. Präster var det tydligaste uttrycktet för denna fiende. Detta gällde även seminarister som ju skulle bli präster i framtiden. Och det gällde för de mycket unga, sådana som Rolando Rivi, vilken ännu gick i gymnasiet. Eftersom han redan fått tillåtelse att bära den långa fotsida prästrocken som heter ”talar”, väckte han de röda partisanförbundens uppmärksamhet. Prästrocken som han bar med sådan glädje och stolthet eftersom hans högsta önskan var att bli präst och missionär, skulle kosta honom livet.

Saligförklaringen, vars process inleddes redan under påve Benedikt XVI, kastar ljus över ett mörkt kapitel i den europeiska, inte bara den italienska, efterkrigshistorien. Ett kapitel som för det mesta helt förtigs, eftersom det skulle kunna förstöra den socialistiska historieskrivningen, som förskönat det kollektiva minnet angående sovjetunionens och de kommunistiska partiernas och gruppernas roll i Västeuropa.

Liket av den svårt misshandlade och mördade pojken blev funnet av fadern, Roberto Rivi, och föreståndaren för San Valentino-klostret vid Castellarano, Don Alberto Camellini. Fjortonåringens ansikte hade förstörts till oigenkännlighet genom slag av gevärskolvar. Hela kroppen bar spår av misshandel. Två pistolkulor dödade honom. En kom från en pistol som sattes intill hans vänstra tinning. Den andra, som även den avfyrades på nära håll, träffade hjärtat.

Det enkla korset som först sattes på graven. "Dödad i Monchio"

Det mörka kapitlet om de rödas terror vid krigets slut och särskilt strax därefter har ända till våra dagar knappast tagits upp. Italiens politiska vänsterflygel tiger som muren och reagerar aggressivt om någon ens nämner den. Genom 1946 års allmänna benådning skulle detta ämne slutligen vara undanstökat, säger man. De kommunistiska förbanden som kämpade för uppförandet av en sovjetrepublik och därmed en kommunistisk diktatur, skrev sin egen historia efter det att deras ”kamp för demokrati” hade misslyckats och påstår sig själva vara Italiens ”demokratiska samvete”. Detta är en utveckling som ägde rum även i andra europeiska länder som Frankrike och Grekland, och i svagare form även i Österrike och Tyskland och den har efterverkningar än idag.

20131006

Övers. Natasja Hovén