(Kardinal Paul Josef Cordes, ordförande för det påvliga rådet Cor Unum, yttrar sig om de tyska angreppen mot påven som han tror är särskilt hätska eftersom det rör sig om ”Luthers och Reformationens land”. Han varnar också för en smygande politisering av kyrkan. )

Av kuriakardinalen Paul Josef Cordes

Der Spiegel kallade händelserna runt upphävningen av Lefebvre-biskoparnas exkommunicering för ”romerska dagar av kaos”. Men vore det inte mera träffande att kalla dem för ”en välorkestrerad förgiftning av Tysklands brunnar”.

1. Exkommunicering

Att bli utstött ur den kyrkliga gemenskapen betyder för en medlem av kyrkan att han eller hon, fastän döpt, blir nekad den nåd som kyrkan erbjuder (eukaristin, botens sakrament, osv.). Naturligtvis kan ett sådant straff endast bli kännbart för den som anser kyrkan vara den väg som Kristus givit oss så att vi kan komma till Gud. Den som anser att det kan finnas en väg till Gud utanför kyrkan, för den är straffet eller upphävandet av en exkommunicering utan vikt. För en sådan person måste det hela tyckas banalt, något i stil med att bli utesluten ur en förening. Därför uppfattade inte heller de tyska medierna i påve Benedikts upphävning av straffet den andliga verkan denna akt har för de fyra biskoparna tillhörande Sankt Pius X:s prästbrödraskap.  Alla kommentarerna gällde istället aktens samhälleliga och politiska aspekter. Och vad mera var: medierna insinuerade att påven önskade försvaga de beslut som tagits under Andra Vatikankonciliet och man klagade – med hänvisning till biskop Williamsons yttranden – på påven och lät påskina att han önskat göra en antisemitisk provokation.

För ”Spiegel-online“, i deras upplaga den 2 februari, 2009, är påve Ratzinger till och med en iskall teknokrat. Han omger sig av "distanserad kyla" och behärskas av ”en abstrakt sanningsfanatism”.  Inte för att skribenten kommit till denna uppfattning genom egna möten, personligt umgänge eller erfarenhet. För ett så lättvindigt avfärdande av påvens heder räcker det med att hänvisa till: ”det är något som kritiker gång på gång registrerat”. 

2. Kyrkan som ”Kristi mystiska kropp“

För många samtida inskränker sig den mänskliga tillvaron och all verklighet till det här och nu gripbara. Livet efter detta är inget som räknas eller kallas för "hokus pokus".  Lite information om kyrkorätten hade inte skadat en och annan kommentator. Förvisso hade den just nu mest citerade tyske katolske biskopen som gjorde gemensam sak med de världsliga medierna och hjälpte dem i deras kyrkofientliga kampanj (Lehmann), istället gjort gott i att förklara och rätta till missförstånden, visa på aktens andliga dimension och kunnat hjälpa påven att rikta allmänhetens blickar mot den kristna tron och Gud. Emellertid utnyttjade han sina goda förbindelser med medierna för att av kyrkans ledning fordra ”en större sensibilitet för vad som är politiskt korrekt".  Att påven lider av att det i Kristi kropp finns en sjuk lem, anses i bästa fall tyda på ålderdomssvaghet och sentimentaliteten hos en åldring. När han försvarade sitt handlande med att säga att han som bevarare av kristen enhet ville sträcka ut en försonande hand till en grupp kristna när dessa bad om det, nämndes detta ingenstans. Istället förkunnade den tyske biskopen korthugget: ”Jag tycker synd om påven."

Kyrkan bör väl inte – och allra minst av sina herdar – reduceras till att bli en av samhällets många socialinrättningar. Även om den är av denna världen, får inte politiska kategorier – varvid man stödjer sig på världslig klokhet – vara kyrkans högsta måttstock. De som har ansvaret för kyrkan borde tydligt och klart sagt ifrån: Kyrkligt handlande kan inte mätas enligt det som staten, offentligheten och medierna anser äger företräde. Deras prioriteter kan inte användas som medel till egna mål, inflytande, makt och ideologi. Den kritiske betraktaren borde ha informerats om det som går utöver det empiriska, om den metafysiska aspekten – ja, helt enkelt på den aspekt som har att göra med evigheten. Ty det totala underordnandet under politiken och det oombedda arvet från en inskränkt upplysningstids tankar är det som fortfarande bestämmer mången opinionsbildares åsikter.  Ännu har dylika bevarare av upplysningstidens värden inte förstått att intelligentian i våra dagar betraktar dylika ställningstaganden som föråldrade. Den kräver nämligen att sekulariserade nutidsmänniskor inte bör "neka de troende medborgarna rätten till att – med ett religiöst språk – ge sina bidrag till de offentliga diskussionerna”  (J. Habermas). Eller när man varnar: ”När kyrkorna blir vittnen till en smygande politisering av deras trosvärld utan att de reagerar mot det, då hotar de att urarta till postmoderna självständiga ’Landeskirchen’ (Udo Di Fabio).

3. Guds budskap om frälsning

Sören Kierkegaard analyserar i sitt verk ”Den enskilde” hur mänskligheten under historiens gång orättmätigt lagt sig till med uppenbarelsens skatt och källor.

”Den grundläggande förvirring som man skulle kunna kalla kristenhetens syndafall, är denna: att år efter år, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade, smygande – nästan till hälften omedveteten om vad man gjorde – ha strävat efter att stjäla egendomsrätten till kristendomen från Gud, att envist framhärda i att det är människan själv som uppfunnit kristendomen eller näst intill.” Hon tänkte: ”Det är nu så länge sedan som Gud, världens härskare och herre, låtit höra av sig, och därför har kristendomen råkat i förfall. Kan vi alltså inte helt och hållet avskaffa den eller göra om den efter eget behag, så att den blir något som liknar en egen egendom eller något vi själva uppfunnit?”

Utan tvekan kan Guds samlade ord under tiden fås att köpa till rabatterat pris i stadens stormarknad. Allt kristligt läroinnehåll och anvisningarna för ett kristet liv kan letas upp på nätet. Var och en har tillgång till det som den kristna världen kan erbjuda. Dock betyder inte detta inrangerande av Guds egen sanning i det allmängiltiga, varken att innehållet i läran efter behag kan kortas ner eller utvidgas, och inte heller att det fritt kan flyta omkring. Vore det så skulle detta innehåll ju förbli såväl anspråkslöst som utan verkan. Den som känner kristendomens tvåtusenåriga historia, vet hur mödosamt de troende fått kämpa för att bevara Guds budskap äkta och rent genom historien. Redan i Bibeln är uppmaningen att vi ”bör väl ta vara på det som har anförtrotts oss” (jfr. 1 Tim 6:20), dvs. läran, sanningen och tron – ett klassiskt ämne. Att ta väl vara på är uppgiften för den som är ansvarig för sin församling.

4.  Trons ”upphovsrätt“

Utan kyrkan ingen trosgrund, utan kyrkan inget budskap om frälsning. Det är inte riktigt att säga att den Heliga Skrift uppstår när de första församlingarna grundas . Snarare är det Guds Ande som genom apostlarnas vittnesbörd grundade församlingarna, efter det att Gud i denne Ande ingjöt Ordet som skapade dem. Det är detta Ord som beskriver kyrkans tro. Gud har önskat att tron skall vara självformulerande och att denna tro skall föras vidare genom tiden, men samtidigt är det Han själv som är dess upphovsman. Det är Han som skapat dem båda. För detta har vi ofrånkomliga bevis i de historiska sakförhållandena som framkommit när det gällt att bestämma den Heliga Skrifts kanon. Och det var kyrkan som under den apostoliska tiden försökte utröna om det var den ena eller den andra skriften som utgjorde en inre del av kyrkans konstituering av sig själv. Mellan kyrka och skrift råder alltså en fullkomlig ömsesidighet.

Och båda behövs för att rätt framhäva trons innehåll. Efter Herrens upptagande till himlen var det apostlarnas sak att på ett bindande sätt tyda och konstituera budskapet han lämnat efter sig samt besvara de nya frågor som dök upp – om allt detta kan vi läsa i ”apostlahistorien”. Men även under tiden som kom därefter var det nödvändigt att utlägga vilka Guds ord var när Han grundade kyrkan på ett bindande sätt. Enligt Guds ord är det Gud själv som i händerna på apostlarnas efterföljare lagt ansvaret för denna uppgift. När dessa på ett bindande sätt lägger fram kyrkans lära är det två instanser som medverkar: det till innehållet troget bevarade arvet och detta arvs kompetenta uttydare.  

När det gäller att skydda intellektuell egendom och inom den  moderna förlagsrätten talar man idag om ”upphovsrätt”. Detta begrepp syftar till att skydda upphovsmannens intellektuella innehåll i den rättsliga betydelsen. Det vore kanske möjligt att använda begreppet även om den som tar innehållet i en utsaga i anspråk, så att denne rättmätige upphovsmannen får sitt erkännande. Om man lägger denna betydelse i begreppet skulle vi kunna säga att det är kyrkan som har upphovsrätt till den Heliga Skrift.

5. ”Vi är kyrkan”

I sin teologiska kärna hade det Andra Vatikankonciliet den dogmatiska konsitutionen Lumen Gentium - ”Om kyrkan”. Denna håller fast vid Nya Testamentets budskap att kyrkan består av alla som är döpta. Särskilt faller vikten i detta uttalande en  i ögonen vid betraktandet av hur detta centrala konciliedokument kom till. Ursprungligen var det meningen att utsagorna om de kyrkliga ämbetsmännen skulle komma först och utgöra innehållet i det andra kapitlet, före behandlingen av lekmännen. Dock gav förslaget till en sådan ordning upphov till en lång och intensiv diskussion. Resultatet blev slutligen att biskoparna bekände sig till den bibliska sanningen: Nya Testamentets uppenbarelse är något som gemensamt och i grunden berör alla döpta. Alla är de Guds folk och lemmar i Kristi mystiska kropp. Åt detta faktum ägnar dokumentet hela det andra kapitlet.  Som en avledning av detta och som material i det tredje kapitlet talas det sedan om ordningen inom de döptas gemenskap och de olika uppgifterna. Detta budskap som berör allas deltagande i kyrkans missionerande verksamhet sammanfattas framför allt i verserna under rubriken ”De troendes allmänna prästadöme”: Det är nog dessa rader som är de mest citerade av alla konciliets tillkännagörelser.

I den demokratiska miljö som omger oss i våra dagar är det nog lätt hänt att man av budskapet om ”de troendes allmänna prästadöme” sluter sig till att demokratin är den ordning som kyrkan har att följa. Förvisso finns det här vissa sammanhang. Emellertid inte i den meningen att dagens kyrka bör lyda demokratins lagar när det gäller styret. Man bör istället uppfatta det så  att kristendomen bör utöva inflytande på vår tids demokrati. Författningsdomstolens domare, emeritus professor Gerhard Leibholz, har gjort en nogrann undersökning av denna fråga (Berlin 1966). Han har kommit fram till att bakgrunden till detta finner vi i England. Under 1600-talet förverkligades nämligen där Uppenbarelsens budskap om det allmänna prästadömet i och med att det transponerades i politiska och samhälleliga strukturer. En sådan utveckling ledde till att begreppet demokrati till att börja med gällde för att vara ”en religiös och moralisk princip”. Folket kom sedan att alltmer bli delaktiga i statsstyret. Och steg för steg löste sig statens ordning ur sambandet med den religiösa tron. De första linjerna i Nya tidens demokratibegrepp beskrevs till och med som ”överförande av det andliga prästadömet till ett icke-teologiskt språk.”

När man ser tillbaka på de sammanhang jag här i all korthet tecknat vore det ödesdigert att genom att demokratisera den kyrkliga strukturen vilja genomföra samma sekularisering i kyrkan som den som redan ägt rum i samhället, dvs. att alla uppgifter, ansvarsområden och fullmakter inte längre skulle sättas i samband med Guds löfte om frälsning – det som på teologiskt språk kallas ”nåd” – utan skulle anses vara något som hör ihop med folkets vilja.  Det totala underordnandet under politiken och det oombedda arvet från en inskränkt upplysningstids tankar är det som fortfarande bestämmer många opinionsbildares åsikter. Dessa verkar vilja från Gud stjäla rätten att bestämma över kyrkan. Det är i den tilltagande förblindelsen som inte längre vill erkänna Gud, som vi finner det grundläggande hotet mot kyrkan.

6. Om församlingens ”föreståndare”

Redan den tidiga kyrkan hade att göra med de problem som kommer sig av att de kyrkliga herdarnas makt att leda och tolka. I Guds budskap finner vi anvisningen att det är de som är ledarna. ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem”, skriver hebréerbrevets författare. ”De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap för dem. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er” (Heb 13:17). Den kyrkliga gemenskapen har en struktur, den är inte något som saknar form. De kristna manas till aktning inför de kyrkliga ledarna och till lydnad under dem. Det är genom dem som Kristus har talat till församlingen och förkunnat frälsningen. Den som inte hör till kyrkan har alls ingen rätt att ställa några anspråk när det gäller trosfrågor. Och för alla som deltar i kyrkans gemensamma kallesle är det i sista hand ämbetsmännen som Gud utsett som vaktare av tron. Det är inte det offentliga rummets högljudda skrik som är det utslagsgivande.

Den som utifrån Rom fått erfara den häftighet med vilken man i Tyskland besvarade meddelandet om upphävningen av exkommuniceringarna måste förvånat gnugga sig i ögonen. Fram till igår har det i två veckor förekommit dagliga diskussioner i de ledande dagstidningarna, pressmedddelanden, tv-debatter med passande gäster och talk-shows. Den 11 februari visade sig till och med kanalen  DW-TV intresserad av en rapport över dem som utträtt ur katolska kyrkan (”icke-katolikerna”) och dessas uppmaning till ”romarna” att sälla sig till dem. Representanter för den katolska kyrkan tar tillfället i akt att profilera sig. Kritiken av påven var försiktig, desto mera häcklade man hans medarbetare i kurian. Förklaringar och försök till att skapa broar till förståelse av Petri efterträdare av biskopar tillhörande ”Communio“-andan satte redaktionerna i vrångstupen. Den tyska kanslerns offentliga tillrättavisning av Petri efterträdare fick agitationen hos den av journalisterna självutnämnda  ”högsta domstolen” att på nytt flamma upp.

I Europa tappade man redan efter några dagar intresset för själva upphävningen av exkommuniceringen av de fyra uteslutna biskoparna. I USA däremot togs händelsen som ämne till en ledare i New York Times (den 5 februari) och ledarskribenten I. Fischer gjorde till och med en detaljrik och mycket välvillig värdering av påve Benedikt. Men i Tyskland gav ”fallet Williamson”  upphov till den ena vågen av upprört känslosvall efter den andra. Knappt var en anledning till förtrytelse över förrän man genast lyckades hitta ett nytt mål för sina angrepp:

Påstod man till att börja med att den traditionsälskande påven i hemlighet förberedde en återgång till ”den förkonciliära tiden” – så  fick man sedan erkänna att det enda han gjort var att tillmötesgå de uteslutnas bön om att porten skulle öppnas för en återgång till kyrkogemenskapen. Och talade man sedan om ”upprättelse” av biskoparna, det vill säga återförening med den katolska kyrkan, så fick man sedan medge att dessa åter var tillåtna att motta sakramenten i kyrkan. Anklagade man Benedikt för att vilja förtala judarna, så framkom det sedan att påven tagit sitt beslut, ovetandes om biskop Williamsons inhumana uttalande.  Misstänkte man honom till och med för antisemitism, så kunde det framläggas bevis för handlingar och uttalanden som vittnade om motsatsen. Även förebråelsen om riktades mot honom, att han hade förorsakat en kris i den judisk-kristna dialogen, visade sig oriktig: den israeliska regeringen upprepade nyligen sin inbjudan till påven att besöka deras land.

Vadan denna iver att förtala just i Tyskland? Varför var det just den tyska offentligheten som så envist bet sig fast i ”fallet”? Kände man sig kanske stå i så starkt förbund med ”medborgarna”? Men då hade reaktionen kunnat bli en helt annan: Att man istället försvarat påven eftersom man ”ju tillhör samma folk”: ”Vi är påven.”

Nej, det kan inte ha berott på påve Benedikts nationalitet. För det finns en smärtsam parallell ur nyare tid till ”det tyska upproret”, nämligen ”Köln-förklaringen” som gjordes av 163 katolska teologiprofessorer. Den offentliggjordes den 26 januari 1989, exakt för 20 år sedan. Den riktade sig inte mot en tysk utan mot en polsk påve, vilken även han i början mottagits med skallande hurrarop i Tyskland. Därefter stod man emellertid i den tyska offentliga rummet inte ut med hans sätt att styra kyrkan. På den tiden kommenterade den bayerska radion det hela så här: ”Vatikanens anspråk på att ha högsta ledningen och framhållandet av den påvliga ofelbarheten blir till ett så övedrivet maktanspråk att det till och med  låter Första Vatikankonciliet framstå som liberalt.”

Det är tydligt att det inte är personerna själva utan Petri ämbete och institution som väcker anstöt – och detta på samma sätt då som nu. Även om kritikerna då och då får sig argument skänkta gratis. Vem skulle också kunna vänta sig att ämbetsmännen inom Vatikanen alltid förblir utan fel, ja syndfria i historien, in i våra dagar? Eftersom Gud anförtrott sin kyrka i händerna på människor, har hon från första början varit behäftad med synd, den synd som är allas vår arvedel.

Men nyligen har vi på grund av att de personer som angrips är utbytbara, kunnat faställa att det inte är själva personerna utan den institution som grundar sig på Petri ämbete som blivit till måltavla för angreppen. Detta ämbete får nämligen ännu i våra dagar invånarna som bor norr om Alperna att ”se rött”. Och de flesta medierna knyter bara alltför gärna an till dylikt agg. De är dessutom duktiga på att underblåsa det.

Liksom vår syndiga natur så är även fientligheten mot den romerske påven något som gått i arv i detta den lutherska reformationens land. ”Den antiromerska aggressiviteten” (Hans Urs von Balthasar) är fast rotad norr om Alperna.  Fiendeskapet mellan trosbekännelserna som uppstod under reformationen försvann – Gud vare lovad – genom de ekumeniska ansträngningarna och förvandlades till ömsesidig förståelse. Men det är möjligt att många tyska medieföreträdare önskar gripa sig an den sekelgamla tyska aggressionen mot påvens ämbete. Såg de inte här ett tillfälle att av ”fallet Williamson“ skapa ”fallet Benedikt”? Om man betraktar det hela på sådant sätt, då förstår man lite av deras översvallande engagemang, som ju med råge gått utöver deras informationsskyldighet!

Kardinal Paul Josef Cordes utnämndes till kardinal 2007. Han är från Münster och har studerat teologi och filosofi i Paderborn. Han blev biskopsvigd 1976 och har innehaft en rad befattningar i den romerska kurian. För närvarande är han president för det påvliga rådet "Cor Unum" , som handhar frågor om mänsklig och kristen utveckling i fattiga och underutvecklade länder.

(Cardinalrating.com)

20090224

Övers: NH