”Inte en teologi för alla tider...  utan snarare en teologi för vår tid”

MÜNCHEN, Tyskland, den 29 jan 2009 (Zenit org). Här följer en översättning av den inledning som Siegfried Wiederhofer, en av Benedikt XVI:s forna assistenter, höll den 12 nov. vid starten av Joseph Ratzinger/Bendikt XVI Foundation. Stiftelsen utgör ett projekt av en grupp av Joseph Ratzingers forna doktorandstudenter och disputerade, känd som hans lärjungakrets (Schülerkreis).

Hans anförande bar titeln ”Viktiga aspekter på professor Joseph Ratzingers teologi”.

När man försöker ge en kort översikt av Joseph Ratzingers teologi, stöter man först av allt på problemet med dess omfång. Joseph Ratzinger tillhör en av vår tids och förmodligen hela teologihistoriens mest produktiva teologer. Hans hittills offentlig­gjorda arbeten finns i den bibliografi som sammanställts av lärjungakretsen och särskilt av Vinzenz Pfnür och som snart kommer att publiceras: 130 böcker och skrifter, av vilka ett stort antal översatts till många språk, samt över 1300 artiklar, av vilka många också är tillgängliga i översättning.

Men också omfattningen av ämnen är häpnadsväckande. De flesta skrifterna berör den dogmatiska teologin och innehåller en utläggning av den kristna trons viktigaste lärosatser. Ratzinger började visserligen som fundamentalteolog och har kontinuerligt behandlat grundläggande frågor, sådana som frågorna om tro och förnuft, om teologisk metod och i synnerhet om den ekumeniska teologin. Men det är också en teologi som förstår sig själv som tjänare åt trons kyrkliga praxis.

Sålunda finns det en mängd arbeten, t.ex. predikningar och meditationer, som uppstått i direkt samband med pastorala uppdrag, samt skrivelser som gäller kyrklig praxis och som man vanligtvis skulle anse höra till den praktiska teologins fält: skrivelser om spiritualitet, om liturgi, men också om etik, särskilt politisk etik. Dessutom har hans lärotolkningar nästan alltid en starkt exegetisk dimension. Han har också bidragit med åtskilliga kända verk i teologisk och dogmatisk historia. Ett sista kännetecken, som gör en översikt över Joseph Ratzingers teologi svår, är det faktiska förhållandet att hans teologi är en alltigenom dialogisk teologi – en teologi som kommer till stånd inte bara genom att lyssna till vad källorna säger utan också genom att kritiskt samtala med andra perspektiv, samtal som inte värjer för att identifiera felslut och stundom till och med argumentera polemiskt. Det Joseph Ratzinger sade i sin första bok, i  sin avhandling om Augustinus, kan faktiskt också tillämpas på hans eget arbete: ”Augustinus teologi, liksom varje betydande teologi, växer ur polemiken mot irrläror, något som också här visar sig vara den fruktbara kraft utan vilken man knappast kan föreställa sig någon levande, intellektuell rörelse”.

Å andra sidan är Joseph Ratzingers teologi – liksom förmodligen varje betydande teologi – präglad av stor inre sammanhållning. Med det menar jag inte bara en djup förening av tanke och tro, reflektion och meditation, utan också en enhet i den fundamentalteologiska visionen. Det är sant att Joseph Ratzingers teologi har lästs, kritiserats och assimilerats på många olika sätt, men den avgörande aspekten på hans grundläggande vision kan enligt min mening klart identifieras.

1. Joseph Ratzingers teologi är inte någon teologi för alla tider eller en teologi om historien utan snarare en teologi för vår tid, en tid som för honom framför allt är tiden för en avgörande kris.

I första hand är den en kris för katolska kyrkan, som Andra Vatikankonciliet – förberett och åtföljt av en bred ström katolsk reformteologi – försökt leda oss ur. Joseph Ratzingers teologi är en del av denna reformteologi. Inte desto mindre skiljer den sig från andra reformteologers verk huvudsakligen genom att frågan om identi­teten mellan tro och kyrka snart trädde i förgrunden för hans teologi. Orsaken till detta var den kyrkliga och teologiska situation inom katolska kyrkan, som för Joseph Ratzinger efter konciliet  framträdde som en kris man inte sett sedan 1200-talet, som han en gång uttryckte saken. Förutom denna första diagnos av krisen finns också – i anknytning till den stora avvikelsen från traditionen under den sista tredjedelen av 1900-talet och även med anknytning till kommunismens sammanbrott – hans diagnos av den fundamentala krisen i fråga om moral och mening i den moderna kulturen och i samhället, något som han givit ett alltmer avgörande uttryck för i anklagelsen om relativism. Inför slutet på det andra årtusendet och början av det tredje och i ljuset av den nya insikten om globalisering diagnostiserar han också och reflekterar över den grund­läggande krisen i kristendomen med dess sanningskrav.

2. En teologi för en sådan kris- och övergångstid måste koncentrera sig på det väsentliga i den kristna tron, dess identitet och särskilda drag, som man kan känna igen i trons grundläggande struktur och konstitution.

Detta trons grundläggande väsen kan sammanfattas med hjälp av tre avgörande aspekter på Ratzingers förståelse av den kristna tron: trons rationalitet, trons historicitet med dess centrum i Jesu Kristi uppenbarelse och trons personliga natur sammanfattad i kärlek.

Trons rationalitet som ett anspråk på sanning och kunskap
Joseph Ratzingers teologi har utvecklats framför allt i samtal med kyrkofäderna och med högmedeltidens teologi, särskilt i samtal med Augustinus och därefter med Bonaventura – sålunda på det hela taget mer i dialog med traditionen från den kristna platonismen än från den kristna aristotelianismen. Från den gamla kyrkans syn på kristen teologi, som han fortlöpande hänvisar till, kommer de dominerande dragen i hans egen teologi: 1) den kristna trons epistemologiska krav, dess sanningsanspråk, och 2) trons dialektiska förhållande till förnuft, teologi och filosofi.

Å ena sidan har sanningen om Gud i enlighet med den kristna trons vittnesbörd slutgiltigt trätt in i historien med den slutliga uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men denna trons kunskap kräver nödvändigtvis eftertanke, filosofi, eftersom den gör anspråk på att vara en kunskap om verkligheten och eftersom den i varje fall måste göra sitt vittensbörd om sanningen förståeligt. Å andra sidan behöver tänkandet utmaningen från trons erkännande av sanningen så att det kan förbli på rätt väg i sitt sökande efter den verkliga, enda och hela sanningen mitt i västvärldens allt intensivare åtskillnad av tro och förnuft, teologi och filosofi.

I sitt samtal med Jürgen Habermas den 19 april 2004 här i Bayerns Katolska Akademi i München kunde kardinal Ratzinger, inför hotet från både religionens och förnuftets patologier, omöjliga att längre ignorera, tala ”om en nödvändig korrelation mellan förnuft och tro, förnuft och religion, vilka är kallade att ömsesidigt rena och hela varandra, behöver varandra och måste erkänna det” (Habermas/Ratzinger 2005, 57). Det är endast genom en utdragen kamp med den nuvarande intellektuella situationen som det blev uppenbart för honom, att frågan om sanning måste bli en grundläggande fråga för teologi och filosofi. Vi äger inte sanningen, som han säger, snarare är det bara genom att erkänna att vi själva tillsammans blir tagna i anspråk av sanningen som vi kan undfly relativismens och godtycklighetens tyranni och rädda den sanna humani­teten och mänskliga värdigheten.

Mot denna bakgrund får t.ex. läran om skapelsen, som J. Ratzinger upprepade gånger behandlat alltsedan sina tidigaste föreläsningar i dogmatik, sin framträdande teologiska betydelse. Också etiska frågor (om uppfostran, kultur, politik, stat, demokrati o.s.v.) diskuteras i ökande grad. Å andra sidan får modernitetsbegreppet självt finna sig i att bli föremål för en radikal kritik (första gången uttryckligt uttalad i Introduction to Christianity). Medan i antikens och medeltidens metafysik världen som uttryck för det (skapande) gudomliga förnuftet var meningsfull, begriplig, förnuftsmässig och transparent till sitt syfte, begränsar det dominerande, moderna förnuftsbegreppet sig självt till kunskap om fenomenen, historiens nakna fakta och den kulturella och tekniska produktionen av varor och tjänster för människans självförverkligande. I denna ombildning av värden blir förnuftet blint, enligt Ratzinger, inte bara med hänsyn till sanningen om Gud utan också – och i förening med detta – med hänsyn till skillnaden mellan den nakna mänskliga existensen och vad det sant mänskliga innebär, en distinktion som är väsentlig för människans humanitet.

Trons historicitet och dess kristologiska centrum.
Enligt den kristna trosbekännelsen har sanningen om Gud, teologins huvudämne, slutgiltigt uppenbarat sig i historien. Det sker i Jesu Kristi person och historia, i Guds ord som blivit kött, det avgörande tecknet på Guds frälsning och uppenbarelse i världen, en uppen­barelse som genom den helige Andes kraft i Kyrkan alltid blir närvarande och effektiv på nytt. Gud har slagit en brygga över oändlighetens avgrund och på ett mänskligt sätt blivit åtkomlig i Jesus Kristus och i vittnesbördet från den kyrkliga trosgemenskapen, nedsänkt i historien. Här finner vi inte bara den kristna trons bestämda anspråk på objektiv verklighet utan också betydelsen av  Kyrkan som tema i Ratzingers teologi. Vikten av den historiska verkligheten i den kristna tron kan man också märka i Ratzingers viktiga historiska verk, i hans föreläs­ningar om läroutvecklingen, som tolkar tron som en levande väg genom historien, och i hans dogmatik, vilken – som få andra – vilar på en intensivt personlig exegetisk utläggning av de bibliska källorna.

Trons personliga natur
Enligt den kristna trons logik är frågan om sanning till sist frågan om en sanning som är verkligt mänsklig, d.v.s. kärlekens sanning, som tillåter personen  att förstå sig själv precis på det mest fullständiga sätt, som karakteriserar henne: att hon är en person. I denna betoning av personligheten, föreningen mellan att vara människa och att tro, hör vi sannolikt ekon från det personalistiska tänkandet under perioden mellan världskrigen (Scheler, Guardini), som uppenbart påverkade Ratzingers teologiska utveckling under hans tidiga år. Ty ur detta perspektiv var det möjligt att visa att det kristna budskapet om Guds sanning inte når människan som ett främmande budskap, som tvingar sig på utifrån, utan snarare är ett budskap om liv, som tillåter henne att leva helt och fullt. Detta beror på att det är ett budskap om kärlek. Ty människan lever till sist av den kärlek hon mottar och för vidare, först och sist av den kärlek som är Gud och som blivit synlig i Jesu Kristi historia. Ingen kan leva om hon inte kan acceptera sig själv. Men ingen kan acceptera sig själv om hon inte redan blivit accepterad och älskad av någon annan. Att verkligen vara människa är beroende av att man är älskad – naturligtvis under förutsättning att det här är fråga om sann kärlek. Ty kärleken i dess konkreta uttryck är inte mindre mångskiftande och ambivalent än tron och hoppet. Sålunda är det bara där kärleken är identisk med sanningen som kärleken verkligen förmår ge människan frälsning. Naturligtvis gäller också det omvända förhållandet: bara där sanningen är förenad med kärlek blir sanningen en möjlighet, som inte behöver tvingas på en person utan snarare något som hon kan ta emot i frihet. Kärleken är sålunda kristendomens verkliga centrum.

I ljuset av allt detta måste man naturligtvis till sist fråga: Varför grunda en stiftelse? Har vi inte inför våra ögon en mycket attraktiv förståelse av den kristna tron utan att behöva något sådant? Och visar inte den enastående försäljningen av Ratzingers böcker (”Jesus från Nasaret” t.ex. såldes i 200.000 exemplar redan i sin första tyska upplaga) att detta budskap på många sätt redan slagit igenom – att denna teologi redan framkallat ett starkt gensvar?

Men för att förbli levande och effektiv behöver varje aktuell impuls bearbetning, utveckling, tolkning, tillämpning, konkretisering, försvar mot missuppfattning och felaktig kritik, men också utveckling, diskussion och kritik. Det var aldrig något mål för Joseph Ratzinger, den teologiske läraren, att grunda någon skola, där varje deltagare skulle vara bunden vid hans egna teologiska begrepp. Hans syfte var alltid att i första hand förstå och för den innevarande dagen artikulera trons befriande och förlösande sanningskrav – för det mesta genom dialog men inte så sällan också genom polemiska diskussioner för denna sannings sak.

En stiftelse som inte bara vill befordra studiet av hans teologi utan också utveckla en teologi i hans anda kan kanske vara hjälpt av ett ord till ledning från konciliet. Andra Vatikankonciliets konstitution om uppenbarelsen sammanfattar sin tilltro till tidigare koncilier i uttrycket ”vestigiis inhaerens”: hålla fast vid dessa konciliers spår. Till vilket vi emellertid borde lägga den av Karl Barth föreslagna översättningen (vilken för övrigt Joseph Ratzinger bekräftade i sin kommentar): ”att gå framåt längs dessa konciliers spår”. Ty denna stiftelse ägnar sig inte bara åt studiet och bearbetningen av det mäktiga teologiska arbete som vi har framför oss utan är ännu mer förpliktigad till dess levande framtid på olika sätt – genom reception, fortbestånd, debatt och även kritik – som en effektiv orientering längs trons väg.

Övers. S.-B. R.