av biskop Rob Mutsaerts

Det förvånar mig gång på gång att man i den moderna världen framför allt är rädd för ord. Människan tycks inte längre frukta synd eller dårskap, utan enbart missförstånd. Och som om det inte vore uppenbart: Det finns ingen sanning som inte kan missförstås. Den romersk-katolska teologin har alltid lagt en ovanligt stark betoning på Kristus som den ende Frälsaren. Det är just därför jag aldrig har sett någon som helst fara i sättet att tala om Maria.

Kristi ställning är så absolut att det vore meningslöst att tro att någon verkligen skulle kunna överskugga honom. Samarbete innebär ingen rivalitet. Om Gud verkligen blev människa, då har han inte bara ödmjukat sig, utan också gjort sig beroende av mänsklig lydnad: först av Maria, senare av apostlarna och slutligen av oss alla. Kardinal Fernández ser spöken när han säger att det inte längre är rådligt att använda titeln Co-Redemptrix (”Medåterlöserska”) om Maria.

Termen Co-Redemptrix (medåterlöserska) är inte så chockerande som vissa fruktar. Och ärligt talat: Om kardinal Fernández är rädd att människor sätter Maria på samma nivå som Kristus, då ligger problemet inte hos Maria utan hos Fernández. Just Marias närvaro påminner mig om att den kristna tron inte är en idé, filosofi eller ett moraliskt system, utan en berättelse. Det faktum att Maria medverkade i vår återlösnings verk springer inte ur en mänsklig uppfinning, utan ur det faktum att Gud själv beslutat att verka genom mänsklig förmedling. Varje steg i frälsningshistorien visar att Gud inte handlar trots människan, utan genom människan. Marias ”fiat” är det första, och kanske klaraste, exemplet på detta övernaturliga samarbete.

När Kyrkan talar om Maria som Co-Redemtrix (medåterlöserska) – en term som helgon och påvar inte använt lättvindigt – menar hon inte att hennes förtjänster i sig själva skulle ha något värde, eller att hon skulle inskränka Kristi unika ställning. Traditionen menar att hon, genom en outsäglig nåd, på ett ojämförligt sätt är delaktig i det som Kristus åstadkom. Denna lära har genomgått en viss utveckling. Läroutveckling innebär inte en förändring av dogmat utan en utläggning av det som alltid funnits i fröform. Det förefaller mig att titeln Medåterlöserska inte är någon nyhet, utan en slutsats av det som alltid har trotts: att Maria, genom nåd, var instrumentet genom vilket Ordet blev kött, och att hon i tro, kärlek och lidande tog del i Kristi frälsningsverk.

Titeln Co-Redemtrix stod i århundraden fridfullt skriven i Kyrkans blad. Helgon använde ordet inte av lättsinne utan av vördnad. Den helige Bonaventura talade om Maria som den som ”tillsammans med Kristus verkade i återlösningen.” Bernardin av Siena hade modet att prisa Jungfruns samarbete med Sonen, eftersom han visste att samarbete (co-operatio) inte innebär jämlikhet. Kyrkofäderna var inte oroliga för att de troende skulle glömma Kristus så fort man prisade Maria. De litade på att människor kunde förstå skillnaden, såsom de förstår skillnaden mellan solen och månen.

Och påvarna? Leo XIII talade om Maria som den ”genom vilken vi mottog Återlösningens mysterium.” Pius X talade om hennes unika förening med Kristus i hans lidande. Benedictus XV använde ord som idag skulle anses farliga: han kallade hennes kamp vid korset ”nästan likvärdig” i avsikt med Kristi – nästan, upprepar jag, inte verkligen, och endast den som lyssnar dåligt skulle missa skillnaden. Pius XI, en påve som inte var känd för romantiska svagheter, använde uttryckligen ordet Co-Redemtrix i ett tal, som om det vore det mest naturliga i världen att Herrens Moder bar en sådan titel. Helgonen och påvarna fruktade inte att Maria skulle bli för stor. De fruktade framför allt att vi skulle bli för små.

Det är ett märkligt fenomen att Fernández vill bannlysa ett ord för att han är rädd att det ska missförstås. Man skulle kunna vänta sig att man först försöker få det rätt förstått genom att helt enkelt förklara det. Om någon säger att en karta är förvirrande, lär honom då att läsa kartor. Man river inte kartan i bitar och förklarar sedan världen platt. Om man menar att en teologisk term är farlig, skulle man kunna förklara att ”co” kommer från cum, ”med”; det är inte ett jämställdhetsuttryck. Där har aldrig rått något missförstånd. Men istället misstänkliggör ledaren för Troskongregationen ordet.

Om Gud inte var rädd för att ge en flicka från Nasaret titeln ”Guds Moder”, varför skulle då vi vara rädda för att ge henne mindre titlar? Gamla kättare ryggade tillbaka inför denna gudomliga paradox, men inte Kyrkan. Vem kan föreställa sig ett ödmjukare skapat väsen än just Maria? Och ändå gav Gud henne en titel som skakade universum. Detta bevisar att Gud gärna skapar storhet ur ödmjukhet.

Katolicismen är den tro som lär oss att Gud samarbetar med människor. Evangeliet börjar med samarbete: en ängel väntar på en människas svar, och människan säger ”ja”, och himlen håller andan. Om det inte är samarbete, då existerar inte ordet. Hela berättelsen om människoblivandet är triumfen av den av Gud viljade samverkan mellan Skapare och skapelse. Och om mänskligheten – genom Maria – fick vara delaktig i Frälsarens ankomst, varför då inte i hans offer på korset, på ett sätt helt beroende av Guds nåd? Det är bättre och också enklare att förklara stora ord än att bota en liten tro. Att omvända kristna är fortfarande ett hedniskt mödosamt arbete. Kyrkan har aldrig velat förminska en sanning för att lugna människan. Hon har alltid velat upphöja människan, så att hon kan bära sanningen.

Jag är djärv nog att komma med några förslag:

1. Lär folket betydelsen, istället för att stryka ord.

2. Kyrklig kontinuitet får inte göras beroende av samtida känsligheter.

3. Paradoxer och rik språkdräkt hör till den katolska identiteten.

4. Marias roll är inget hot mot Kristus, utan snarare en bekräftelse på hans människoblivande och kärlek till mänskligt samarbete.

20251120

Övers. Red.

Från https://vitaminexp.blogspot.com/ med benäget tillstånd.
Se även: Catholic church and Europe today: Confusion - and hope