Han var ”påvens röst”. Pater Eberhard von Gemmingen, SJ var i mer än 27 år chef för den tyska avdelningen av Radio Vaticana. Under den tiden fick jesuitpatern ofta skydda påven och Vatikanen mot fientliga angrepp. Här gör han en sammanfattning av ämnet Vatikanen och medierna.

När jag alltså nu vill tala om bristerna i de tyskspråkiga mediernas bevakning av Vatikanen, så vet jag att det jag säger inte gäller alla tryckta altster, ej heller alla radio eller tv-program.

Hellre hatt och glasögon än tro och frid
De flesta medier tar sin utgångspunkt i vad deras avnämare önskar läsa. Därför måste det skrivna vara:

• upplysande men inte för komplicerat,
• underhållande och rörande, men inte alltför allvarligt,
• främst inriktat på människor, inte på sakfrågor,
• lätt gripbart för människorna och inte befinna sig alltför fjärran ifrån dem.

Förhållandet mellan Vatikanen och medierna i det tyska språkrummet är inte alltför gott. Det finns många skäl till detta. Efter 27 års arbete hos Radio Vaticana skulle jag vilja förklara vad jag anser om denna fråga.

På slutet kommer jag att tala om Vatikanens svagheter och begränsningar. Först vill jag emellertid förklara varför Vatikanen inte behandlas särskilt anständigt av de tyskspråkiga medierna.  

Medierna uttrycker samhället. De visar vad som är viktigt för ett samhälle. Men de formar också samhället, präglar människornas tankar och känslor inom ett samhälle. Mellan medierna och samhället råder en växelverkan. Medierna visar vad människorna i ett samhälle tänker, önskar, hoppas och fruktar.  

Det betyder även: När medborgarna klagar på medierna, då klagar de på sig själva. Medierna speglar nämligen det som försiggår inom de flesta av medborgarna.  

Det finns emellertid tack och lov även många medier som är helt annorlunda när det gäller kvalitet, inrättning, världsåskådning och nivå. När jag alltså talar om medierna, då tänker jag på medierna överlag. Och det gäller såväl de tryckta medierna som radio och tv. Viktigast är nyhetsbyråerna, ty det är de som till stor del avgör vad som kommer att stå  dagstidningarna. Men när jag går igenom bokhandlarna på järnvägsstationer eller flygplatser häpnar jag alltid över mängden av tryckt material, särskilt tidskrifter.

Även kyrkliga medier måste ställa in sig på en sig ständigt
  förändrande kommunikationskultur. (Foto: Laif)

Av politiker, idrottsmän, filmstjärnor och andra gör man sig i offentligheten alltid en bestämd bild. Om medierna vill tjäna ekonomiskt på sina publikationer måste de respektera denna bild, även om den är falsk. De kan knappast ändra den. Av detta ser vi att människor fäster sig vid sina åsikter och vill få dem bekräftade. Det är mödosamt att lära om, särskilt när det betyder att ta emot och acceptera sådant som är nytt och ovant.  
 
Av dessa skäl får rapporter om Vatikanen och påven inte vara komplicerade, inte alltför allvarliga, inte anspråksfulla. De får inte inrikta sig på sakfrågor och inte på den stora vida världen. Det går bra att informera om påven och Vatikanen, men det som skrivs måste vara underhållande och rörande. Tros- och moralfrågor får inte spela en stor roll, de är alltför komplicerade. Historier som handlar om påvens person går lätt att sälja. De bör visa honom som en man som är fäst vid sina rötter och sin hembygd.  

Därför är det oftast intressantare för läsaren att läsa om påvens hatt, skor, glasögon, att han skadade sin handled, allt detta är av större intresse än hans tankar om rättfärdighet och frid, religionsdialogen eller den rätta tron på Jesus Kristus. Man förutsätter att påven är konservativ, det har alltid varit så. När han säger något som istället är progressivt då tror man att det var en lapsus och att han inte menade det. Ficktjuvarna på Petersplatsen, hålet i Vatikanens budget, en biskops snedsprång, allt detta är bra mycket viktigare än påvens kritik av utsugning, pornografi och våld. Den finansiella hjälpen för kyrkan i Malawi, religionsdialogen i Abu Dhabi och den uppmärksammade boken kardinal Martini skrivit är av föga intresse. Hur kommer det sig?  

Kyrkans budskap i kontrast till världen
Den som har ens en liten liten hum om evangeliets budskap, blir inte förvånad över att det kyrkan förkunnar står i motsats till ”världen”. Jesus vann inget gehör hos de flesta av sina landsmän. Det vore snarare förvånansvärt om evangeliet idag skulle väcka större gensvar i världen. Och ändå måste alla kristna försöka att leva på ett övertygande kristet sätt och kyrkan måste försöka att förkunna evangelium på ett sätt som övertygar.
 
Vatikanen står inför en svår uppgift i hela världen. Det som man vill upplysa världen om skall förkunnas i olika världsdelar och kulturer. Det är hela världen som är dess motståndare. Vi som lever i Centraleuropa löper alltid risken att tro att hela världen tänker så som vi gör. Men den europeiska inställningen till religion är snarare ett undantag, för de bildade asiaterna, afrikanerna och latinamerikanerna anser det vara självklart att det finns en Gud. Och religion och kyrkans tro är något som helt naturligt ingår i Förenta Staternas kultur. Det europeiska  undanträngandet av religionen till en privat sfär är ett undantag. Att religiösa ledare, alltså även påven, respekteras är något självklart, framför allt i Asien och Afrika. De anses där vara gudsmän.  
Till skillnad från denna uppfattning har medieskaparna i Europa tendens att håna allt som verkar vara grundsatser och principer. Allt är relativt – utom sport, skönhet och framgång. Det enda som gäller är det nyttiga och pragmatiska. Det visade sig tydligt under den sista tyska valkampanjen. Världsåskådningar spelade nästan ingen roll. Det enda viktiga var sådant som är av vikt för det praktiska livet – hälsa, utbildning, arbetstillfällen och pengar.
 
Eftersom påven – liksom andra religiösa auktoriteter – emellertid talar just om andra slags värderingar, förstår man inte hans budskap. Och om de är något som motsäger egennyttan, då försöker många medier att håna det som något som hör till en förgången tidsålder.  

Värden som trohet inom äktenskapet, att familjen håller samman, allmän förbindlighet tolereras men odlas inte utan snarare förlöjligas. Religösa symboler, som för många är heliga, respekteras endast om det leder till våldsdåd att smäda dem. Om det inte råder fara för våld, då får nästan varje slags religiös symbol förlöjligas, och naturligtvis även en påve och hans ställningstaganden.  

Om man ser till denna bakgrund är det förståeligt att Vatikanen ofta inte ”når fram” hos medierna. Tvärtom är det mycket svårt för honom att på ett sådant sätt framställa det som är viktigt för honom att man lyssnar och förstår vad han vill säga. Till detta kommer att Vatikanen enligt min åsikt alltid utgår ifrån att medierna ställer sig mycket välvilliga till den, vilket tyvärr endast är delvis sant. Och Vatikanen är ännu inte på den höga nivå på vilken man idag måste vara när man sysslar med mediearbete. Dagens kommunikationsmedel används ännu inte höggradigt effektivt.  

Att förutse när påven kan råka i en fälla
Dessa brister visade sig särskilt när påve Benedikt upphävde exkommuniceringen av de män som vigts till biskopar utan påvlig tillåtelse. Det var nämligen verkligen rena slumpen att samma dag det tv-program sändes i vilket biskop Williamson förnekade Shoa. Men yttrandet: ”Påven välkomnar förintelseförnekare” var falskt. Det kunde även varje journalist inse, men det var naturligtvis ”ett nöje” att lura Vatikanen i fällan. Om man  på ett förnuftigt sätt inför öppen ridå förklarat vad exkommunicering och upphävande betyder, då skulle inget hänt. Men ingen i Vatikanen befattade sig tillräckligt med frågan om hur världens medier tar upp detta i och för sig goda påvliga initiativ. Även efter det att olyckan skett hade mycket kunnat räddas.  

Vi befinner oss i lärostadiet
Än så länge anser jag att Vatikanens hemsida borde innehålla mera aktuell information. Hittills har den inte varit något annat än ett rikt arkiv. Det går att bläddra där och finna saker och ting, men det saknas till exempel vad påven sade igår. Den information som är i hetluften för medierna just i ögonblicket, den söker man förgäves. Det är synd!  

Det finns en särskild Vatikantidning, L’Osservatore Romano, som ges ut på sju språk. Men än så länge ges den inte ut på nätet. Med de tryckta upplagorna når man runt 15 000 adresser. Med en elektronisk upplaga skulle detta tal bli minst tiodubblat.  

Påvens radiostation, Radio Vaticana, sänder goda informativa och andliga program på runt 45 språk. Den gör det sedan mer än 75 år tillbaka. Programmen finns inte bara på kortvåg och mellanvåg utan framför allt på Internet. Den katolska kyrkan har emellertid inte lyckats få sin miljardhövdade publik att förstå att kyrkorna mellan sig har denna möjlighet till förbindelse.  

Den viktigaste platsen i Vatikanen när det gäller att lämna information till hela världen är Vatikanens ”pressrum”. Här arbetas det mycket proffsigt och med stor ordning. Ibland skulle man dock önska att man här var ännu mera ”klyftig”, att man skulle vara i stånd att förutse när Vatikanen råkar i en fälla.   

Vatikanen är inget maktcentrum
Kanske finns det en chans att Vatikanen kan lära sig umgås med medierna på ett bättre sätt . Det skulle kunna ske om läget i samhället blir ännu mera tillspetsat, vilket är mycket troligt. Framtiden kommer att innebära ännu flera konflikter, sammanstötningar, strider om råvaror, om näringsmedel och konsumtionsartiklar, om ”alla jordens skatter”. Det är möjligt att kyrkans röst då kommer att vara något man räknar med, en röst som manar till rättfärdighet, frid och försoning.  Kanske även européeerna en dag, när det visar sig att dagens idoler sviker,  finner vägen tillbaka till religionen. Religionen har redan idag en chans, den förhatliga kyrkan ännu inte. Men kanske kommer man en dag, när alla börjar puckla på varandra, att söka skydd i just den kyrkan.  

Idag är det dock helt fel att betrakta Vatikanen som ett maktcentrum. Vatikanen kämpar lite grann mot den allmänna opinionens väderkvarnsvingar och måste stå ut när man skrattar över den, liksom man gjorde över Don Quijote.  

P. Eberhard v. Gemmingen SJ
Ur Glaubenslust.de, oktober 2009.

Katolsk Observatör har fått rättigheter till artikeln.