Konklaven har börjat,  
7:e maj är en historisk dag

(katobs.se) 7:e maj har en särskild plats i och för påvevalens historia. Därtill både undervisande och spännande. Men upprinnelsen till konklaven skänker också den en möjlighet till positiv reflektion. Den 21:a april gick Påve Franciskus vidare. Detta datum är tillika dagen för Roms födelse. Enligt legenden är 21:a april (eller enligt gammalt romerskt sätt att ange datum: ante diem decimum Kalendas Maii) 753 f kr den dag då Romulus grundade Rom.  Det skedde på den plats där varginnan hade diat Romulus och hans bror Remulus. Påvens bortgång kan alltså också få betyda födelsen av väntan på en ny Vicarius Christi.

Påveval har många gånger präglats av att olika fraktioner bland kardinaler arbetat för att den egna prioriterade kandidaten ska bli utnämnd till påve. Det kunde vara Barberini, andra italienska furstar, Spanien, Frankrike, Tysk-romerska riket, Habsburg.

Det längsta påvevalet var det efter Clemens, IV död i Viterbo 29:e november 1268. Kardinalerna samlades i påvepalatset.  Den huvudsakliga demarkationslinjen gick mellan ”Guelfer”  och ”Gibelliner” i Italien och de som var franskorienterade och stödde Karl av Anjou. Endast 17 (av 20) kardinaler var närvarande vid konklavens start och de stridande fraktionerna hade därför svårt att uppbringa två tredjedelars majoritet för sin kandidat.

Tiden gick och ingen  påve blev vald. Viterbos styrande tröttnade på det utdragna valet, vem vet, kanske på grund av ett ständig försörjning av ett kardinalskollegium som aldrig kunde enas. Ranieri Gatti vars titel var “Capitano del popolo” och Albertus de Montebono som hade titeln Podestà, vilket lite fritt kan översättas med guvernör. När det över ett år hade gått (1269) beslutade de styrande herrarna att låsa in kardinalerna – härav det ursprungliga cum clave. Detta var tänkt att påskynda processen.

Efter ännu ett år, när kardinalerna fortfarande inte kunde enas, gick Gatti och de Montebono ett steg längre genom att helt sonika ta bort taket på palatset (”Palatio discooperto”), vilket utsatte kardinalerna för väder och vind. Samtidigt begränsades deras tillgång till både mat och vatten. Kardinalerna svarade med att hota staden med interdikt (bannlysning). På detta gav staden efter och satte upp ett provisoriskt tak. Ranieri Gatti blev, tillsammans med ett antal andra ledare, exkommunicerad. Trots detta förblev de inlåsta. Enligt krönikören Onofrio Panvinio ska kardinal John av Toledo (som deltog i Viterbo) ha föreslagit att ta bort taket med orden: ”Låt oss ta bort taket, annars kommer den Helige Ande aldrig till oss”

I juni 1970 var en kardinal (Enrico Bartolomei) tvungen att lämna på grund av dålig hälsa, en konsekvens av detta blev att han var tvungen att avstå från sin rösträtt. Detta är ett tidigt dokumenterat exempel på relationen närvaro&rösträtt.

Det tog nästan tre år innan kardinalerna kunde utnämna en ny påve. Och det blev en kompromiss utöver det vanliga. Det skedde 1 september 1271. Då hade det förflutit 1006 dagar, och då fanns det 16 kardinaler kvar.  Här skulle man kunna tro att denna segdragna process var till ända. Man hade nämligen kunnat ena sig kring Teobaldo Visconti. Men denne man i övre medelåldern var engagerad i det nionde korståget och befann sig vid påveutnämningen i Acre i Palestina. När han får beskedet så accepterar han motvilligt och beger sig tillbaka. Den första januari landstiger han i Brindisi, i februari anländer han till Viterbo. 13 mars ankommer han tillsammans med hela den påvliga kurian till Rom.
Emedan han var en katolsk lekman måste han först ordineras till präst – detta skedde den 19 mars. Därefter biskopvigdes han i den förra Petersbasilikan den 27:e mars 1272. Han antog namnet Gregorius X.

En av hans första åtgärder var att verkställa Gregorius’ IX önskan om att sammankalla ett koncilium. Detta koncilium hade flera viktiga saker på agendan. En av dessa som låg påve Gregorius X extra varmt om hjärtat var ordningen kring ett påveval. Två månader senare kom bullan Ubi periculum, vilka är de inledande orden från “Ubi periculum maius intenditur”, vilket betyder: där faran är som störst. I denna stadgades några konkreta inslag.

1. Det är en konklav, dvs kardinalerna ska hållas inlåsta.
2. Begränsningar. Om valet drog ut på tiden skulle mat och möjligen även andra bekvämligheter successivt minskas. Efter tre dagar begränsades det till en måltid per dag. Efter åtta dagar till bröd, vin och vatten.
3. Isolering. Ingen kommunikation med omvärlden skulle vara tillåten. Och ingen fick lämna förrän en ny påve valts.

Även om andra eller modifierade rutiner för påveval periodvis har tillämpats, så anger än idag Ubi Periculum principerna för konklav och påveval.

Mats Waltré är skriftställare