Vem går i våra dagar och blir munk eller nunna? Den som haft kontakt med ordensfolk har kanske blivit imponerad av deras personlighet och charm. En sådan person om fängslar med sin uppfriskande naturlighet samtidigt som hon gör intryck med de djupsinniga ord hon uttalar, är dominikansystern Ursula M. Hertewich, OP (33 år). I gästhemmet Kloster Arenberg nära Koblenz sköter hon om gästverksamheten som en slags ”allt-i-allo”. För många besökare – Kloster Arenberg har plats för ett hundratal semesterfirare -  är en vistelse där det första direkta mötet med nunnor och sålunda det första verkliga tillfället att göra sig av med klichéer som ”är inte klosterlivet något som utestänger från världen?” eller ”måste man inte vara galen om man väljer ett liv i fattigdom, kyskhet och lydnad?” Även syster Ursula tänkte så en gång – tills det stod klart för denna utbildade apotekare att den faktiskt finns, den frihet bakom klostermurarna som så många ställer sig undrande över.

Syster Ursula, stod det tidigt klart för Er att Ni en gång skulle gå i kloster?
Nej, inte alls! Jag tänkte över huvud taget inte på ett liv i kloster, tvärtom. Jag ställde mig visserligen ofta frågan vilken form mitt liv med Gud konkret skulle kunna ta, men det var omöjligt för mig att förstå hur man kunde ge upp sin frihet och gå in i en klosterorden. 

Kloster Arenberg står öppet för alla sina gäster, vare sig de är religiösa eller ej. Det är många som här blir av med sina fördomar om kyrka och ordensliv.

Men hur kan man då ...?
Jag kom underfund med att många klichéer och fördomar som jag samlat på mig om ordenslivet faktiskt var felaktiga. Vad det handlar om är kärlek och inget annat. Den viktigaste grund som alla bär med sig in i klostret är en gång för alla den existentiella erfarenheten av att vara föremål för Guds villkorslösa kärlek. Denna erfarenhet får vår längtan efter ett svar att växa sig allt starjare, samtidigt med en längtan efter att skapa sig ett liv där vi mer och mer vänder oss till Honom. En person som gjort denna erfarenhet blir orolig och vill gå vidare, steg för steg. Denna känsla av att Gud talar till en själv, personligen, att Han kallar en, detta att man känner att Gud vidrört en, är något som man alltid upplever i början. Det är också det som förenar oss systrar sinsemellan. Beslutet att gå i kloster är ett beslut som innebär att man önskar skapa en intensivare ”kärleksväg” till Gud – och där som äkta kärlek är med i spelet – där saknar man inte frihet, utan snarare upplever den i allra högsta grad.   

Det var Ert första besök i Kloster Arenberg, där det  idag drivs ett gästhem, som stärkte Er i tanken att ge Ert liv helt åt Gud?
Ja, när jag i början av år 2003 kom hit för första gången blev jag helt såld! (Skrattar) Egentligen tänkte jag den gången först inte alls på ett inträde, det var snarare sökandet efter andlig vägledning som förde mig till Arenberg. Men här lärde jag genast känna systrar som utstrålade en så djup inre glädje och alltså alls inte motsvarade de favoritklichéer som jag under årens lopp samlat på mig. Under den första gemensamma korbönen blev jag sedan helt tagen. Jag kände att om jag skulle vara ärlig mot mig själv var jag tvungen att gå vidare i detta spår. Och det gjorde jag sedan och ju mera jag försökte följa de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lydnad, desto starkare stod det klart för mig: Detta är en väg som verkligen kan leda till frihet och ett liv som är det verkliga livet.  

Var snäll och förklara lite mera ingående: Hur kan fattigdomen vara något som befriar?
För det första måste man noga skilja mellan ofrivillig materiell fattigdom (som man till varje pris måste bekämpa) och vår fattigdom som är ett löfte vi frivilligt givit. Ingen av oss kan påstå att vi verkligen lever ett liv i materiellt armod. Vi har alla nog att äta, lever ett skyddat liv, har alla en varm säng att sova i. Men vi anstränger oss ändå att vara solidariska med de fattiga och gestalta våra liv så att de är så enkla som möjligt. Allt som behövs för livets uppehälle har skänkts oss, vi tackar Gud för denna livets gåva. Att vara fattig betyder så mycket mera, det betyder att vara medveten om att vi är helt hänvisade till Gud. Under livets lopp hopar vi  på oss – medvetet eller omedvetet – en mängd rikedomar, både materiella och andliga sådana, som snarare hindrar våra liv än gör oss verkligt lyckliga. Till exempel handlar det även om att ständigt göra oss av med  ”rikedomarna på dåliga erfarenheter” istället för att bita oss fast i dem. Det gäller att ständigt börja om från början.

Reklam för tron: Att betrakta dominikansystrarnas livsglädje

Kan Ni ge oss exempel på hur det kan gå till i klostret?
Ett av de första ting som i början gjorde mig förvånad, ja, förundrad, var att systrarna här aldrig upphör att börja om.. Ännu vid 80 års ålder lär de sig Excel och Internet, det är fantastiskt. I klostret ställs man ofta inför utmaningar, ända upp i hög ålder. Att inte skämmas för att man hela livet förblir lärjunge – det är inte lätt, men det är samtidigt något som berikar.
 
Och detta: ”att vara anspråkslös”, gäller naturligtvis även på det andliga området. Att acceptera sig själv så som man är, men även att frigöra sig från den omättliga trängtan efter upplevelser och givande möten, till och med när det gäller relationen med Gud. Men samtidigt betyder det att ge sig lov att njuta av det som skänks oss. Teresa av Avila sade en gång: Den som inte kan njuta blir onjutbar. Här i klostret kan vi ha så fina fester, men vi är också bra på att fasta. I världen utanför klostret finns allting alltid där. Om man vill köpa sig en glass, ja, då går man helt enkelt och köper den. Jag vet inte om man verkligen alltid blir glad av det. När man här i klostret får glass att äta, då är detta alltid anledning till en liten fest. 

Det tredje löftet Ni nämnde är lydnad. Har även det med friheten att göra?
Det är ett löfte som många faktiskt inte klarar av att uppfylla. Men lydnad bör snarare förstås som att man förhåller sig öppen, lystrar till vad Gud vill säga. Vart kan min väg leda? Man måste lyssna, ständigt vara öppen och lyssna. I vardagslivet kan detta betyda att frigöra sig från fixa idéer, till exempel  kan man lyda ett råd från en syster, som egentligen går en på nerverna, istället för att inte alls bry sig om det. Jag får inte låta mig behärskas av mina negativa känslor.  

Till lydnad hör också att fråga gemenskapen om råd. Varför blir jag så rasande när mina planer inte kan genomföras eftersom andra är av en annan uppfattning? Är det möjligt att jag bara vill göra mig själv gällande eller rör det sig verkligen om något som är heligt för mig, som jag inte till något pris vill avstå ifrån? Om det är på det viset, då måste jag erkänna det. Det gäller att hela tiden ställa sig dylika frågor. Sedan finns det också en slags lydnad till sitt eget jag: att erkänna och acceptera sina talanger och sin begåvning, men även sina begränsningar. Jag får inte vänta mig att leva ett liv som moder Teresa gjorde. Det skulle jag aldrig klara av.  

Syster Ursula när hon avlade sina löften (Fotos: Kloster Arenberg)

Det andra löftet är kyskhet. Ni avstår med det inte bara från att ha en partner, men även från barn, från en familj. Var det svårt att fatta detta beslut?
Det är det svåraste löftet att beskriva. Det har att göra med min djupa kärlek till Gud, en kärlek som leder mig in i ett ännu rikare liv, inte något som avskärmar mig från livet. Att leva i kyskhet betyder att leva utan lidelser. Sexualiteten tillhör vårt väsen, efter driften till överlevnad är det den starkaste driften vi har! Om vi undertrycker den blir vi sjuka!  

Att låta all skapande energi hel och oinskränkt strömma in i kärleken till Gud och människorna, det är det det handlar om. Ibland är det svårt för mig att avstå från att ha en familj, men samtidigt känner jag att det finns en ännu större längtan i mig, större än önskan om partner och familj. Även om vi inte får några egna barn, betyder detta inte att våra liv är ofruktbara – vi får lov och vi bör vara fruktbara i denna värld, men det sker helt enkelt på ett annat sätt.  

Har det funnits stunder då Ni ångrat Ert beslut?
Min novismästarinna sade en gång till mig: Om denna väg inte leder dig till frihet, om du känner att ditt hjärta snörs åt, då måste du lämna klostret genast. Ja, det är sant att vi är begränsade i vår yttre frihet. Det finns många bestämmelser att följa – men sådana finns det i varje familj. Strukturerna som vi har här, strukturer som bestämmer vår dag och som naturligtvis då och då kostar oss självövervinnelse, är viktiga. Ja, det är nödvändigt att jag gör en paus i arbetet klockan 11.30 för att be, det är svårt just i själva ögonblicket – men sedan märker jag hur det befriar mig. Dylika strukturer hör till själva livet, anser jag. Hittills har jag inte saknat något  här, eftersom den nyvunna inre friheten är så dyrbar.

Oscar Wilde sade en gång apropos äktenskapet: ”Äktenskapet är ett ömsesidigt frihetsberövande som ingåtts genom ömsesidigt samförstånd.“ Det gäller även för oss. Jesus var särskilt på korset inte fri åtminstone till det yttre. Men i det inre var han väl den friaste människa som någonsin levat.

Intervjun gjord med  Antonia Groll.