Två unga sudanesiska flickor, sju och tolv år, fulla av liv och glädje, går ute på fälten, lekande med varandra. Naturen, framtiden, allt ler mot dem i denna vår av deras liv. Ingenting finns som låter ana något tragiskt som skall hända. De stannar och samlar örter för matlagning, men så får de plötsligt se två män som närmar sig dem. En av männen riktar sig till den äldsta, och ber henne att hon som en tjänst  åt honom skall låta den yngre få gå ut i skogen för att söka reda på ett bortglömt paket. Den lilla flickan gör i sin oskuld vad man ber henne och går bort mot skogen med de två männen. När hon kommer fram förstår hon att det inte finns något paket. De två männen närmar sig henne och hotar henne, den ene med en kniv, den andre med en revolver: "Ropar du, är du dödens. Kom, följ med oss". Förfärad försöker flickan ropa, men förmår inte. Längre bort frågar kvinnorövarna vad hon heter; förstenad av skräck är hon oförmögen att svara. "Då kallar vi dig Bakhita (vilket betyder 'Hon som har tur'), för du har verkligen tur", säger de. I dessa mäns ögon var det ironi att kalla det som var olycka för tur. Men i Guds ögon, hans som leder allt som sker till det bästa för de många utvalda, var det verkligen en oerhörd tur för Bakhita.

Bakhita föddes i Sudan omkring 1869 i en familj där barnen blir åtta till antalet, av nubiestammen  Dagiù; sina första år tillbringar hon i Olgossa, en liten by i Darfur, nära berget Agilerei.  Hon är bara helt liten när hennes äldsta syster rövas bort av slavhandlare – hon återkom aldrig.  Nu är det Bakhitas tur att bli bortsläpad under långa dagars tvångsmarsch på svåra vägar, tillsammans med andra personer vilka, liksom hon, skall säljas som slavar, Vid fem tillfällen skall hon köpas, för att sedan säljas på slavmarknaderna i El-Obeid och Khartum; hon skall tjäna flera herrar i mer än tolv år, under outsägliga lidanden. Hos en särskilt grym av dem blir Bakhita slagen tills hon blöder, hos en annan underkastas hon tatuering, som slavar kunde få. Denna består i att med ett rakblad rita mönster på bröstet eller magen; de öppna såren masseras sedan med salt för att hindra att de ärras. Av denna onda behandling kommer hon att ha kvar 144 ärr för resten av livet.

Inom mig

Trots att hon behandlats så illa, förhåller sig Bakhita lojal mot sina herrar. Hon tar inte för sig något på deras bekostnad, inte ens om hon är utsvulten. Hon bemödar sig också att troget utföra alla befallningar hon får, hur svåra och förargliga de än må vara. Senare, när man frågar henne om hon gjorde  så av lydnad mot Gud, skall hon svara: "Jag kände inte Gud då. Jag gjorde så, därför att jag inom mig kände att det var så man måste göra". Bakhita lydde sitt samvete, upplyst av den naturliga lagen i varje människas hjärta: "I djupet av sitt samvete upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att älska och göra det goda och undvika det onda, och den ljuder, när så är nödvändigt, i hennes hjärtas inre och säger: Gör detta! Låt bli detta! Människan har sålunda en lag, som av Gud är inskriven i hennes hjärta, och det hör hennes värdighet till att lyda denna lag, som också en dag skall döma henne. Samvetet är människans hemligaste centrum, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd" (Gaudium et spes, nr 16).

Några månader efter tatueringen måste hennes herre, officer i den turkiska armén, återvända till sitt land. Som han inte kan föra med sig sina slavar, beslutar han sig att sälja dem. Genom en god Försyn blir Bakhita 1883 köpt av den italienska konsuln i Khartum, Callisto Legnani. Hon berättar: "Den nya husbonden var ganska god mot mig och han fattade tillgivenhet för mig... Jag fick inga tillrättavisningar, slag, eller bestraffningar längre, så att inför allt detta tvekade jag om jag kunde tro på all denna frid och detta lugn omkring mig". För första gången sedan dagen hon blev bortrövad behöver Bakhita inte vara rädd för någon piska; hon behandlas till och med på ett vänligt och hjärtligt sätt. I konsulshemmet erfar hon sorgfrihet, tillgivenhet och stunder av glädje, även om de fortfarande är beslöjade längtan hem till hennes familj, förlorad för alltid.

År 1885 är konsuln av politiska skäl tvingad att återvända till Italien. Bakhita  tillåts att följa honom. Vid diplomatens ankomst till Genua berättar en vän för honom om sin gravida hustrus önskan att få en tjänarinna som hjälp åt sig;  konsuln går med på denna begäran och Bakhita träder in i en ny familj, Michieli. Vid   födelsen av barnet, en flicka, ger man Bakhita ansvaret för dess uppfostran; senare anförtroddes båda två åt Den Barmhärtiga Kärlekens Döttrar, de så kallade Canossasystrarna, vid Katekumenanstalten i Venedig. En vän ger då ett krucifix till  Bakhita. Då han överlämnar det till henne, kysser han det vördnadsfullt, medan han förklarar att Jesus Kristus är Guds Son och att han han har dött för oss. Bakhita uppfattar inte dessa ord i deras fulla räckvidd; hos systrarna lär hon likväl känna Gud, som hon alltsedan sin barndom erfar i sitt hjärta. Hon skall en dag skriva: "När jag såg solen, månen och stjärnorna, sade jagl inom mig: 'Vem är då Herren över så härliga ting?' Och jag kände en stor längtan att få skåda Honom, att lära känna Honom, betyga Honom min vördnad".

En helt annorlunda "Paron"

I sin encyklika om det kristna hoppet, Spe salvi, av den 30 november 2007, frammanade Påven Benedictus XVI minnet av Bakhitas andliga väg: "Efter att ha varit en ägodel i händerna på förfärliga herrar, lärde Bakhita känna en "Herre" av helt annat slag – på venetiansk dialekt, vilken hon då hade lärt sig, kallade hon för "Paron" Jesu Kristi Gud, den levande Guden. Intill den stunden  hade hon bara mött husbönder som föraktade henne, eller, i bästa fall, betraktade henne som en bra slavinna. Men nu fick hon höra att det existerade en "Paron" över alla herrar hon tjänat, Herren över alla sådana herrar, och att denne Herre var god, själva godheten. Hon fick höra att denna Herre kände henne, även henne, – och vad mera är, Han älskade henne, även henne. Också hon var älskad, och det just av den högste "Paron", gentemot vilken andra herrar själva bara är ömkliga tjänare. Hon var känd av någon och älskad, och hon var väntad. Än mer, denne Herre hade själv personligen behövt ställas inför att bli slagen, och nu väntade Han henne 'på Gud Faderns högra sida' , Hädanefter hade hon ett 'hopp' – inte endast det enkla hoppet att få mindre grymma herrar över sig, utan det stora hoppet: jag är slutgiltigt älskad, och vad som än händer mig, är jag väntad av denna Kärlek. Så är alltså mitt liv gott. Genom kunskapen om detta hopp var hon "återlöst" (nr 3).
         
Bakhita följer etapperna för katekumenatet. Nu tänker Madame Michieli, som står i begrepp att följa sin make vilken skall återvända till Afrika, ta tillbaka sin tjänarinna. I kraft av den frihet som tillförsäkras henne av den italienska lagen, förklarar Bakhita att hon inte tänker fara hem till sitt land: hon önskar stanna hos Canossasystrarna för att avsluta den kristna daningen av henne, hos dem. "Jag kan inte återvända till Afrika, säger hon, ty om jag gjorde det, skulle det innebära att jag övergav min tro på Gud. Jag har min husmor kär och hennes barn, men jag kan inte mista Gud. Jag har följaktligen bestämt mig för att stanna." Den 9 januari 1890, tar Bakhita  ur Patriarken av Venedigs händer emot de Sakrament som hör till den kristna initiationen, Dop, Konfirmation och Eukaristi, med det kristna förnamnet Joséphine. Enligt ett vittne som deltar i den följande festmåltiden blir Bakhita som förklarad: "Hon talade inte så mycket, men lycka strålade av alla hennes åtbörder, av allt hon sade". Fortsättningsvis skall man ofta se Bakhita kyssa dopfunten och säga: "Här blev jag Guds dotter!" Dag för dag växer i henne en oändlig tacksamhet mot Gud som ständigt hållit hennes hand för att leda henne till Sig. Hon erfar sanningen i helige Paulus ord: "För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa"  (Rom 8: 28). En ytlig framställning av händelserna kan faktiskt inte förklara Bakhitas öde; bara tron ger mening åt dem. Återigen, som Benedictus XVI säger: "Det är inte elementen i kosmos, materiens lagar, som styr världen och människan, det är en personlig Gud som råder över stjärnorna, det vill säga världsalltet; det är inte  materiens lagar och utvecklingen som bildar den sista instansen, utan förnuftet, viljan – en Person ... Livet är inte bara en produkt av lagarna och orsaksförhållandena   i   materien,  utan  i  allting,  och  samtidigt  ovan  allting  finns det en personlig vilja, finns det en Ande, som i Jesus har  uppenbarat sig som Kärlek" Spe salvi, nr 5).

 Guds egendom

Efter sitt dop fullföljer Bakhita sin undervisning i tron och hör snart Herrens röst som kallar henne att viga sig helt och hållet åt Honom. Den 7 december 1893 tas hon emot i Canossasystrarnas novisiat, och den 8 december 1896 avger hon sina första klosterlöften under namnet Syster Joséphine och viger sig åt Honom som hon förtroligt kallar: "Min Herre!" Innan hon kan avlägga sina slutliga löften, får hon , för att bekräfta att hon frivilligt begär att få förplikta sig, på sedvanligt sätt denna fråga av Venedigs patriark, Cardinal Sarto, den blivande påven Pius X. Efter förhöret av henne, säger prelaten till henne med ett varmt leende: "Avlägg era löften utan minsta fruktan. Jesus älskar er. Älska Honom och tjäna Honom alltid som ni gjort tills nu".

Några år senare kommer en italiensk elev att fråga Bakhita vad hon skulle göra om hon av en händelse skulle möta dem som rövat bort henne. Tveklöst svarar hon: "Jag tycker synd om dem. De var säkert ovetande om ångesten som de föranledde hos mig. De, de hade makten, jag, jag var slav. Liksom det är naturligt för oss att göra det goda, så är det naturligt för dem att göra som de gjorde med mig. De gjorde det av vana, inte av elakhet".

Denna kvinnas förvånansvärda hållning vittnar om Guds kärleksfulla närvaro i en alltför ofta orättfärdig värld. Vid tiden för ett besök på ön Gorée, i höjd med Dakar, i Senegal, den 22 februari 1992, framkallade påven Johannes Paulus II minnet av de milliontals afrikanerna bortförda för att säljas i Amerika: "Under ett helt skede av den afrikanska kontinentens  historia, svarta män, kvinnor och barn, ryckta från sitt land, skilda från sina anhöriga för att här bli sålda som handelsvaror ...  De föll offer för en skamlig handel, i vilken döpta personer deltog, vilka likväl inte levde sin tro. Hur skulle vi glömma de enorma lidanden som, utan hänsyn till de mest elementära mänskliga rättigheter, vållades befolkningarna, som deporterades från den afrikanska kontinenten? Hur skulle vi glömma de människors liv som krossades genom slaveriet? Denna människans  synd mot människan, denna människans synd mot Gud bör bekännas sanningsenligt och ödmjukt. Hur lång är inte vägen som den mänskliga familjen måste gå innan dess medlemmar lär sig att betrakta och hysa aktning för varandra såsom skapade till likhet med Gud, för att slutligen älska varandra som söner och döttrar till samma himmelska Fader!"

Ännu idag

Men sådana brott hör ej endast till det förgångna. Ännu i våra dagar är slaveri, i olika former, ett sår i samhället. Andra Vatikankonciliet förklarar med kraft: "Allt som våldför sig på människans personliga integritet, som stympningar, kroppslig och själslig tortyr och psykiskt tvång, allt som sårar människans värdighet, såsom omänskliga livsvillkor, godtyckligt fängslande av en person, deportationer, förslavande, prostitution, köpenskap med kvinnor och ungdomar, liksom omänskliga arbetsvillkor där arbetarna behandlas som rena produktionsmedel och inte som fria och ansvariga personer; allt detta och andra liknande förhållanden är utan tvekan en skandal. Samtidigt som sådana saker djupt skadar den mänskliga civilisationen vanhedrar det ändå mera dem som så handlar än dem som lider orätt, och det är i högsta grad att förnedra den ära människan är sin Skapare skyldig" (Gaudium et spes, nr 27).

1902 blir Syster Joséphine sänd till Schio i norra Italien och ålades här ansvar för olika uppgifter: köket, linneförrådet, porten. Som ansvarig för köket visar hon uppmärksamhet mot alla, särskilt de sjuka, åt vilka hon lagar mer aptitretande mat: det som hon längtar att göra är att älska och och tjäna av kärlek till Kristus. I porten vårdar hon sig mycket om barnen som hon älskar att ömt välsigna med sin hand som hon lägger på dem. "Svarta lilla Modern", som hon får heta, med sin kärleksfulla röst, vill finnas för de små, vara välkomnande mot de fattiga och de sjuka, få alla att känna sig uppmuntrade som klappar på klostrets port. Eftersom hon troget söker Gud i alla det dagliga livets enkla göromål har hon en apostels hjärta. När hon skulle avlägga sina klosterlöften författade hon denna bön : "Älskade Herre, hur god du är mot mig! Om jag ändå kunde flyga bort till Afrika och med hög röst förkunna för hela mitt folk vilken godhet Du har visat mig. Så många själar som skulle höra min röst och skulle komma till dig!" Giv, Herre, att de också lär känna Dig och älska Dig!" Denna missionerande ande framhöll Påven Benedictus XVI: "Framför allt sökte hon under sin olika resor i Italien att kalla till missionen: befrielsen som hon hade fått genom erfarenheten  av mötet med Jesu Kristi Gud, hon kände det vara hennes skyldighet  att utsträcka den längre, det var hennes plikt att ge den även åt andra, åt det största antal personer som möjligt var. Hoppet som hade fötts till jorden för hennes skull och som hade "friköpt" henne, det kunde hon inte behålla endast för sig, detta hopp borde få komma till en stor mängd personer, det borde få komma till alla" (Spe salvi, nr 3).

 De verkligt fattiga

1935 ber hennes priorinna att hon skall resa till kongregationens olika kloster för att vittna för de andra Systrarna om Guds underbara gärningar med henne. Då hon till sin natur är blyg och i sin själ mycket ödmjuk, känner hon ingen entusiasm inför projektet, men går med på den av lydnad. Och nåden sviker henne inte. Hennes budskap går ut på att uppmuntra Systrarna till heligheten, till tacksamheten för all godhet som visats dem och även att be för alla själar som ännu inte haft lyckan att lära känna Jesus Kristus. Efter att man hört hennes vittnesbörd händer det att hon får höra beklaganden. Hon förklarar själv: "Människor säger ofta till mig: "Stackars dig! Stackars dig! Jag är inte ömkansvärd, ty jag tillhör Herren och mitt hem är Hans hus. De "stackars" är de som inte är helt och hållet Hans".  Från 1936 till 1938 fyller Moder Joséphine uppgifterna som portsyster vid novisiatet i Milano där hon har tillfälle att uppbygga noviserna och deras familjer. Till dem som finner det svårt att se sina döttrar fara bort till ett avlägset land finner hon tröstande ord: "Hur många afrikaner skulle inte ta emot tron om det funnes missionärer som predikade Jesu Kristi namn, hans kärlek till oss, hans Offer för att betala priset för själarnas frihet!"

År 1943 firar klostergemenskapen och Schios befolkning femtioårsdagen  av Joséphines eviga löften. En kort tid därefter försvagas hennes hälsa och hon måste sitta i rullstol. Hon svarar en dag en prelat som frågar henne vad hon gör sittande i sin stol: "Vad jag gör? Exakt det som ni: Guds Vilja". Vid ett annat tillfälle läser läkaren upp stället ur Höga visan (1: 4), "Nigra sum, sed formosa" och förklarar vad det betyder: "Mitt skinn är väl svart, min själ är vacker och strålar". Moder Joséphine svarar: Åh, kunde bara Vår Herre anse det om mig när jag skall möta Honom!" Detta möte, det är vad hon vill: "När man tycker mycket om en person har man en stark önskan att få vara med henne. Varför, i så fall, vara rädd för döden? Det är den som leder oss till Gud". Och till dem som väcker tanken att dagen för Guds Dom är något man måste frukta: "Gör nu, det som ni då kommer att vilja ha gjort. Det är vi själva som förbereder vår dom".

Denna orubbliga tillit hjälper henne att bära sina sista dagar av lidande. I sin dödskamp återupplever hon de hemska åren av slaveri för henne, och, gång på gång, bönfaller hon sjuksystern hos henne: "Lossa litet på kedjorna... de gör ont!" Men till sist kommer den Heliga Jungfrun och befriar henne till sist från allt lidande. De sista orden av den döende: "Vår Fru! Vår Fru!", liksom hennes sista leende vittnar om hennes möte med Herrens Moder. Det var den 8 februari 1947 i Schios kloster. Systragemenskapen omgav henne med sin bön; en folkskara skyndar till snabbt för att en sista gång se "Svarta lilla Moder" och be om hennes beskydd av dem från Himlen.

Något väsentligt

Den 1 oktober 2000 blev Moder Joséphine Bakhita kanoniserad av Johannes Paulus II, och år 2007 framhöll henne Benedictus XVI som ett hoppets föredöme i sin encyklika Spe salvi. Denna encyklika innehåller för övrigt ett påpekande som förtjänar att uppmärksammas: "Jag skulle vilja tillägga ytterligare en liten kommentar som inte på något sätt är oviktig för vardagens händelser. Tanken att man kan "offra" vardagslivets små besvärligheter, ständigt på nytt, som små nålstick av mer eller mindre obehagligt slag, och på så sätt tilldela dem en mening, var en sorts fromhetsövning, kanske mycket mindre praktiserad i våra dagar, men ändå mycket utbredd för inte så länge sedan. I denna fromhet fanns visserligen överdrifter, och kanske även osunda saker, men man måste fråga sig om det inte på visst sätt var något väsentligt som kunde vara till stor hjälp, som den innehöll. Vad betyder "offra"? Dessa personer var övertygade om att i det stora medlidandet med Kristus kunna lägga in sina små besvärligheter, som således på sätt och vis kom att utgöra en del av medlidandets stora skatt som människosläktet behöver. På det sättet skulle även vardagens små besvär kunna bli meningsfulla och bidraga till till det godas ekonomi, kärlekens människor emellan. Kanske borde vi verkligen fråga oss om en sådan sak inte på nytt  skulle kunna bli en förståndig förhoppning även för oss" (nr 40).

I ljuset av denna finkänsliga inrådan av den Helige Fadern kan vi gå framåt på livets stig, ledda av Maria, hoppets stjärna.

                           
Abbaye Saint-Joseph de Clairval

20090404     

Dom Antoine Marie OSB har givit KATOLSK OBSERVATÖR rättighet att översätta denna artikel. (Citaten från Spe salvi är ej officiell översättning.) Stöd gärna deras utgivning ekonomiskt!

Översättning: Benkt Stolpe