av Edwin Faust

I den långa religionens dödsringning som pågår i västvärlden, har ännu en klocka lagt sin klang till de andra om en studie talar sant som visar att klyftan mellan dem som bekänner sig till en religiös tro och dem som inte gör det håller på att sluta sig. Snart kommer de icke-kyrkliga och de kyrkliga i lika stort antal att stirra på varandra över den stora skiljelinjen men slagsidan kommer otvivelaktigt att ligga på de icke-kyrkligas sida. Och mer än en tredjedel av dem som säger att de inte bekänner sig till någon bestämd tro säger att de fått en katolsk uppfostran.

Andra opinionsundersökningar som kommer oss till del är ännu mera nedslående. Även många av dem som säger sig vara katoliker lyder under missuppfattningen att det är frivilligt om man vill gå med på innehållet i en viss lärosats eller ej. I tidningar och webbsiderapporter läser vi om det ständigt ökande antalet ”katoliker” som inte längre tror på Jesu verkliga närvaro i eukaristin, och att dessa inte känner till att de därmed bevisar att de inte omfattar kyrkans lära. Det är samma situation som om en undersökning hade visat att medlemmarna i en lokal jaktförening inte skulle tro på rätten att bära vapen.

Det är tydligt att vi är på god väg till en upplösning av kulturen som gör de vanliga religiösa beteckningarna näst intill meningslösa. När vi hör någon säga att den är katolik – vad innebär det? Ofta mycket lite. Han eller hon kan förknippa denna sin tillhörighet med vilken som helst av ett antal mycket vaga och olikartade känslor och uppfattningar. Han kan vara en katolik som tror att abort är tillåten, att homosexualitet är det, eller kvinnopräster och all slags annan kättersk lära. 

Vad är det då som gör honom eller henne till katolik? Det kan vara rena slumpen eller bero på  historiska rötter. Kanske har denna person fötts in i en katolsk familj på samma sätt som man föds in i en familj som håller på ett särskilt fotbollslag, även om lojaliteten mot fotbollslaget troligen är större än troheten mot kyrkan. Föremålet för dyrkan i detta land är utan tvekan den kära gamla sporten.  

Å andra sidan låter sig många tidigare katoliker som inte kan nöja sig med en tröst i sporten, lockas av än den ena än den andra av de fria evangeliska kyrkorna, Pingstkyrkan, baptisterna osv. Omvändelserna har gått i motsatt riktning under de senaste årtionden, och istället för att protestanter går i vår kyrka ser vi en växande ström av katoliker lämna den katolska tillhörigheten för att ansluta sig till andra kyrkor. I en bekväm (”feel-good”) värld vill folk ha en bekväm (”feel-good”) religion.  En religion som ger dem en känslokick för ett ögonblick men som inte ställer krav på levnadssättet. De vill gråta lite, skratta lite, sjunga lite och sedan gå ut ur kyrkan och göra vad de behagar. Kvittar det inte vad en människa gör – hon är ju redan frälst? Och många bland katolska kyrkans män, hellre än att kämpa emot denna våg försöker de följa med den, dock utan att helt lyckas.

Och mot vår västvärld som till stor del förlorat känslan för religionens allvar vänder Islam sitt bistra och obevikliga ansikte. Vem är då dessa människor som anser att de blir heliga om de dör för sin stränga och vildsinta Gud? För västlänningen i allmänhet är muslimen ett mysterium, de flesta av oss har inte längre en Gud för för vilken vi är villiga att dö. Offer är något obegripligt i en ”feel-good” värld och har ingen plats alls i en ”feel-good” religion, vare sig denna kallar sig protestantisk eller katolsk.

Denna månad när vi firar festen som ägnas Vår Fru av Rosenkransen är detta i erinran av slaget vid Lepanto år 1571, då de katolska styrkorna segrade över de muslimska inkräktarna. Med detta slag ville man hindra muslimerna från att anfalla Rom, mot vilken stad deras blickar giriigt vände sig och som de givit namnet ”det röda äpplet”. Pius V bildade den Heliga ligan och gav Don Juan av Österrike överbefälet över flotta och armé. Uppdraget han gavs var: segla till Grekland och stoppa Ali Pashas angrepp!

Fastän den är nästan okänd i skolornas undervisning i historia, känner många ändå till historien jag nu ska berätta. Och ändå är detta en av de bataljer som haft allra störst betydelse för framtiden. Under befäl av en 24-årig amiral, oäkta son till kejsar Karl V, närmade sig den underbemannade kristna flottan den skräckinjagande muslimska styrkan som fyllde hela horisonten vid Lepanto-bukten, som om det varit själva dödens käft. Vinden blåste emot Don Juan av Österrike men han rodde längs skeppen och samlade så ihop sina män, samtidigt som han ropate ut att de skulle segra eller dö. Stridsropet från krigsgalärernas däck ljöd alltid: ”Deus lo vult.” Korsriddarnas rop: ”Gud vill det.”

Varje man hade en rosenkrans. Det firades mässor i den tidiga gryningen ombord på alla skeppen, prästerna gav allmän absolution och ställde sig framför soldaterna med krucifix i händerna, redo att leda dem till strid. Sedan han samlat ihop männen återvände Don Juan till sitt flaggskepp ”Real” , och där knäböjde han i allas åsyn på det övre däcket och bad Gud om seger. Hans män gjorde detsamma och snart var alla på knä i de 300 skeppen i flottan. Sedan skedde det plötsliga undret: Vinden som blåst i deras ansikten vände plötsligt riktning och nu blåste den i ryggen i stället.

Seglen hissades, det påvliga banéret som hade blivit välsignat och var försett med ett stort kross, halades upp på masttoppen. Hejaropen dundrade över vattnet. När så muslimerna tog ner tältduken och började klättra ner till årorna kom de kristna roddarna upp bakom dem. Vare sig man var fånge eller fri, fick alla vapen. Alla blev soldater i Krist namn den dagen.

Slaget pågick hela den morgonen och eftermiddagen. Berättelsen om slaget har episk kraft, är lika spännande som Homeros sagor, med skillnaden att denna är sann. Till slut försvann det stora gröna banéret med månskäran och namnet Allah broderat i guld med 28 900 stygn från Ali Pashas flaggskepp,  Sultana, och de muslimska styrkarna fick istället se banéret med den Heliga ligans kors fladdra för vinden. Väst hade vunnit. Rom var räddat.

Och i Rom hade den helige Pius V samma dag en föraning och slutade upp att diskutera de vanliga affärerna med kardinalerna för att istället säga att det nu inte var tid för vanliga ärenden utan tid att fröjdas. Gud hade givit dem seger. Deus lo vult!

Flera slag skulle följa men islam hämtade sig aldrig från Lepanto – inte förrän nu.

Det sägs att framgången har många ansikten men fiaskot inget. Det måste erkännas att försöket att omvända islam antagligen är dömt att misslyckas. Många har försökt men ingen kan sägas ha lyckats tränga in i den hårdnackade muslimska världen. Alla andra heresier har haft sin tid, sedan har de sjunkit ner i den formlösa massan av förlegade trosuppfattningar. Men islam har hållit stånd. De materiella och militära framgångarna har skiftat. Västvärlden har kunnat vinna på slagfältet men islam som religion har varit oövervinnelig. Det kan diskuteras om skälet till detta men att det är så kan inte förnekas.

Ännu ett misslyckande på missionens område kan noteras: den ortodoxa kyrkan. Att Ryssland skulle ha vigts till Marias Obefläckade hjärta och att vi ser resultatet av denna akt är så otroligt att vi inte behöver ta till argument för att motbevisa det. Den katolska tron är ännu något nästan förbjudet i Ryssland och de ortodoxa har ännu samröre med en regering som är marxistisk i ett land där gudlösheten och bristen på moral kan mätas i de astronomiskt höga aborttalen. Men vi har löftet av Vår Fru av Fatima att Ryssland kommer att omvändas och att en fredens era kommer att inträda i världen.

Men hur kan världen någonsin få fred om inte även islam omvändes? Allahs anhängare kommer aldrig att ge upp så länge de tror på sin Gud och hans profet. Och om det nu är nödvändigt att de omvänder sig, hur ska detta ske? Alla försök till omvändelse har hittills misslyckats. Det tycks som det vill till ett mirakel, samma slags mirakel som det som kommer att göra att de ortodoxa och de otroende i Ryssland omvänder sig.

För mer än femtio år sedan kom biskop Bishop Fulton Sheen med sin sats att himlen aldrig handlar slumpmässigt. Han uttryckte det: ”den gör allting med yttersta  omsorg om detaljerna”. Sedan frågar han varför Vår Fru har valt att visa sig i Fatima. Varför skulle hon vilja ge sig till känna i vår tid som Vår Fru av Fatima?

Maria vördas av alla muslimer men framför allt av kvinnor, vilket är underligt, för enligt Koranen är hon mor till en profet, Jesus, som de tror är endast en föregångare till Muhammed. Och ändå handlar många verser om henne och Muhammed säger att hon bör äras mer än alla kvinnor, till och med mer än hans älskade dotter, Fatima.

Nå, men  hur kunde en liten by uppe i bergen i Portugal få namn efter Muhammeds dotter?

Den siste muslimske befälhavaren på den plats där Maria skulle uppenbara sig år 1917 hade en vacker dotter som de kristnas lokale ledare blev kär i. När den muslimske befälhavaren var tvungen ge sig iväg, bad hans dotter att få stanna kvar. Hon omvände sig till den katolska tron och gifte sig med sin älskade. Och till hennes ära fick staden namnet Fatima.

När en muslim hör namnet ”Vår Fru av Fatima” så är detta något som väcker genklang inom honom. Han påminner sig alla lovprisningar av Maria som profeten slösar med i Koranen. Hans hängivenhet gentemot henne är förbunden med namnet på hans egen dotter, Fatima. Hur främmande en muslim än må finna den kristna tron, hur fientligt inställd han än må vara mot Väst, ljuder namnet ”Vår Fru av Fatima” ändå i hans hjärta med en djup och välkänd klang.

Biskop Fulton J. Sheen skrev i en bok som utkom i början av 1950 att statyn av Vår Fru av Fatima som gör sitt segertåg över världen särskilt i de muslimska länderna tas emot med särskild vördnad. I  Mozambique, skriver han, blev statyn upphovet till många omvändelser bland muslimer, något som man tidigare aldrig hört talas om. Där missionärerna hade misslyckats, lyckades Maria.  

Det var biskop Sheens övertygelse att Vår Fru av Fatima kommer att föra muslimerna till sin Son. Deras omvändelse, liksom omvändelsen av Ryssland, kommer att vara ett under som utförs av hennes obefläckade hjärta. I sin bok The World’s First Love, som utgavs år 1952, skrev han:

"Jag tror att Jungfru Maria valde att göra sig känd under namnet ’Vår Fru av Fatima’ som ett löfte och ett tecken på hopp för det muslimska folket, och som en försäkran att de, som visar henne så stor respekt, en dag kommer att acceptera hennes Gudomlige Son också.”  

Allteftersom världens alla svåra problem för varje dag blir allt omöjligare att lösa och kyrkan värjer sig mot sin roll som den Kämpande Kyrkan och vägrar hålla upp banéret om sin frälsande sanning för världen, tycks det som om det är dags för ett under. Vår Fru av Fatima, Vår Fru av Rosenkransen kommer att bli det undret. Låt oss kämpa och be, men låt oss förtröstansfullt tro att hon ska segra. Deus lo vult!

(Från The Fatima Network)

Se även: Veckans film