Vår tids genusteorier vill hävda att det ”maskulina” och ”feminina” inte är någonting annat än socialt konstruerade könsroller. Dessa teorier är på ett tydligt sätt ett slags slutna tankesystem som inte accepterar några argument grundade på naturen, naturlagen, förnuftet eller religionen. Kulturen, historien, religionen betraktas som uttryck för en patriarkal härskarkultur som förtrycker kvinnorna. Ansedda universitet överallt i världen bedriver en mycket omfattande forskning i syfte att stegvis bryta ned skillnaderna mellan könen, bortsett från de rent anatomiska ofrånkomliga skillnaderna. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att en mediastorm utbröt och riktade sig mot påven Benedikt XVI efter hans jultal 2008, i vilket han varnade för genusteorierna. I sitt tal sade påven bland annat:

”Eftersom tron på Skaparen är en väsentlig del av den kristna trosbekännelsen kan Kyrkan inte begränsa sig till att till de troende bara sända ett frälsningens budskap. Hon har också ett ansvar för skapelsen och måste framlägga det på ett ansvarsfullt sätt i offentligheten. Hon måste då inte bara försvara jorden, vattnet och luften som de skapelsens gåvor som tillhör oss. Hon måste också försvara människan mot hennes egen självförstörelse. Det måste finnas något som kan kallas en människans ekologi förstådd på ett ärligt sätt. Det är inte en högre metafysik om Kyrkan talar om den mänskliga naturen som man och kvinna och kräver att denna skapelseordning respekteras. Här handlar det om tron på Skaparen och om att lyssna till skapelsens språk som, om det skulle urholkas på sitt värde, innebär en självförvållad förstörelse av människan och därigenom också en förstörelse av Guds verk. Det som ofta uttrycks och förstås med termen ”genus” motsvaras på ett avgörande sätt av ett självförverkligande av människan utanför Skaparens skapelse. Människan vill utveckla sig själv och på egen hand förfoga över det som angår henne. Men på detta sätt lever hon i motsättning till sanningen och mot den skapande Anden” (1)

Genusteorierna har genomslagskraft i Sverige bland annat på det sättet att skolundervisningen tydligt tar upp och utvecklar idéerna. I Statens Offentliga Utredningar för skolområdet sägs bland annat:

• ”Jämställdhet är målet, genus visar vägen att nå målet.”
• "Kön är något man föds med, men genus är något man formas till."
• "Skolan är inte en könsneutral arbetsplats, vare sig för elever eller för lärare. Åtskillig forskning har visat att flickor och pojkar behandlas olika, att skolans arbetsformer, läromedel och undervisningens uppläggning privilegierar pojkar och att flickors erfarenheter undervärderas."
• "Vuxna som vistas tillsammans med barn gör skillnad på flickor och pojkar. Det visar så gott som all forskning inom området.”(2)

I dag måste vi vara medvetna om vad som kommer att ske i skolorna i framtiden. Det handlar här om en genomtänkt pedagogisk plan för att uppnå nya mål som klart strider mot den kristna förståelsen av människan skapad som man och kvinna och av familjer som består av man, hustru och barn.  Familjebegreppet är en av genusteoriernas viktigaste måltavlor. Med en neutralisering av det karaktäristiska för det manliga och kvinnliga vill man bana väg för en ny typ av jämställdhet, där alla livsstilar och alla tänkbara samlevnadsformer likabehandlas. Hetero, homo och hbt kommer i denna nya helhetssyn att presenteras som normala och likaberättigade. Sexualiteten kommer att vara fri och oönskade graviditeter kommer att få det ”sociala stöd” som omständigheterna kräver. Aborterna inordnas under begreppet reproduktiv hälsa.  Preventivmedel kommer i en eller annan form att finnas tillgängliga på skolorna och skolhälsovården och skolkuratorer kan hålla föräldrarna utanför i de fall då ungdomarna söker hjälp eller vill få information om sexualitet.

Vi lever således i en tid då kristen uppfostran och den kyrkliga gemenskapens betoning på sexualitet inom äktenskapet och familjen som samhällets urcell utsätts för en mycket allvarlig fara.

För oss som kristna är den sexuella skillnaden mellan man och kvinna själva upphovet till gemenskapsaspekten i det mänskliga livet. Genom att könen kompletterar varandra finner mannen och kvinnan sig själva i en andlig och kroppslig enhet mellan två jämbördiga varelser. Allt samhälleligt liv måste utvecklas och växa ur den grunden. Rycks den bort ”förstör vi oss själva”, som påven säger i sitt jultal 2008. Vi måste alltså hitta tillbaka till Första Mosebokens skapelseberättelse om människan och ofta meditera över de sanningar som där uttrycks och som förblir levande och vägledande också för vår tid.

 Ett av den salige Johannes Paulus II:s stora och betydelsefulla verk, Mulieris Dignitatem (Om kvinnornas värdighet och kallelse i Kyrkan och samhället), 1988, är till stor hjälp för att förstå och meditera över hela den kristna antropologin. Påven öppnar uppenbarelsens hela rika mysterium, när han återvänder till Guds eget ord till människor genom människor som är förenade med Honom och genom vilka Han förmedlar den eviga sanningen. Människan är i sig själv ett underbart mysterium just genom att kunna leva med en annan människa i ett ömsesidigt förhållande av utgivande kärlek. Komplementariteten är samtidigt lösningen på människans ensamhetsproblem och frågan om hennes identitet. Det manliga och det kvinnliga i ett äktenskap belyser ömsesidigt sanningen om människan.

Vi kristna menar att ingenting får förstöra denna Guds skapelse av mannen och kvinnan i en fruktbärande förening som är både andlig och kroppslig. Det är denna värdighet och denna kallelse till gemenskap med Gud själv som bör vara vårt kristna svar på tidens utmaningar, vare sig det gäller avsakraliseringen av äktenskapets heliga band eller ett hedniskt missbruk av sexualitetens gåva. Ingenting får heller förstöra människans gemenskapskaraktär och hennes liv i en familj. Vi tror verkligen att den har Guds kärleksfulla stöd och får hans nåd. Det är vårt ansvar och bör vara vårt vittnesbörd inför medmänniskor som söker den fullständiga lyckan, men tyvärr så ofta med själviska intentioner. Vårt kristna vardagsliv i trohet mot Kyrkans undervisning tjänar i verkligheten som bevis för att ”människan från sin skapelse alltid är man eller kvinna”.  

Genusteoriernas förklaring att det karaktäristiskt kvinnliga respektive manliga är resultatet av utifrån kommande faktorer och inte inifrån genom den ursprungliga skapelseakten leder till att själslivets betydelse reduceras. I sin tur betyder det att samspelet mellan mannen och kvinnan blir mer uniformt och mindre kompletterande.

Utöver det synsätt som föreslås i Johannes Paulus II:s kroppens teologi och i hans meditation Mulieris Dignitatem  (Mariaåret,1988), kan man också hänvisa den intresserade till Edith Steins (den heliga Teresa Benedicta av Korset ocd) länge borglömda föredragsserie 1928-1932 om kvinnan, som samlats i boken Die Frau (finns i engelsk och fransk översättning). Hon var sin tids katolska kvinnorörelses ”röst” och är ännu i dag i stort sett outforskad som äkta genusfilosof.

Mänskligheten som art omfattar mannen och kvinnan som en tvåfaldig art som är typisk för människan, menar Edith Stein. Det finns skillnader i kroppens anatomi och i vissa fysiologiska funktioner men också i kroppens hela sätt att leva. Förhållandet mellan själ och kropp är olika hos mannen och kvinnan både på det psykiska och själsliga planet och därmed avgörande för hur de andligt förhåller sig till varandra. Edith Stein är övertygad om den andliga moderlighetens betydelse på livets alla områden. I Mulieris Dignitatem kallar Johannes Paulus II denna särpräglade femininitet kvinnans ”geni”.

Edith Stein studerar mäns och kvinnors kallelse och diskuterar ”kvinnans själ” i ett utvecklande av Thomas av Aquinos ”anima forma corporis” och kan med detta synsätt som är djupt förankrat i katolskt tänkande lägga grunden för förståelsen av det universella och skapelsegrundade i människans natur.

Det är just sådana argument som vår tids genusteoretiker inte accepterar. De vill bortse från de kompletterande skillnaderna – det asymetriska - som de menar gör hela samhället ojämlikt och  permanentar den manliga ”klassens” härskarställning. Genusteorierna är alltså en del av en viss form av feministisk ”klasskamp”, som går tillbaka på Friedrich Engels kritik av familj, ägande och stat. Hans slutsats var att det monogama äktenskapet innebär antagonism mellan mannen och kvinnan i vilken mannen förtrycker den kvinnliga sexualiteten.

Vill man försäkra sig om Edith Steins aktualitet, kan man läsa samtida katolskt ortodoxt tänkande feminister som Katrina Zeno och Pia de Solenni. Katrina Zeno har också tillsammans med Zoë Romanowsky grundat lekmannaorganisationen ”Kvinnor i det tredje millenniet” och har egen hemsida (www.wttm.org). Edith Steins betydelse som ett av Europas skyddshelgon skulle öka om hennes förklaringar av kvinnans särart i förhållande till mannen kunde studeras oftare och förstås som ett mycket viktigt bidrag till aktuell debatt i vårt samhälle.

Göran Fäldt