Gérard Droniou, som var ett övergivet barn, letade länge efter sin mor. Tack vare tidskriften l'Express fann han sin far, Jacques Fesch, som dog på giljotinen år 1957 och som nu kyrkan önskar saligförklara.

ur L’Express den 30 juni, 1994

Bilen, en beige BMW med registreringsplåt för Savojen, irrade länge omkring på Vésinets gator innan den hittade vad den sökte. Föraren kom för första gången till det hem dit han och hans hustru var bjudna på middag. Gästerna och värdfolket hade aldrig setts förr.

Värdinnan i huset, Véronique Toury, är barn till makarna Pierrette Polack och Jacques Fesch, vilken dog vid 27 års ålder, avrättad med fallbila den 1 oktober 1957. Föraren till BMW:n är ”lille Gérard” som den dödsdömde alltid hänvisade till som sitt barn utom äktenskapet. Innan han dog bad han enträget att man skulle finna honom. Men utan resultat ända tills dess L’Express den 14 april 1993 publicerade ett dokument efter en bok (Fesch, mon nom guillotiné) som Jean Duchesne och Bernard Gouley kommer att ge ut i september hos Éditions de Fallois. I denna berättas det om det berömda fallet med en mördare som kyrkan önskar saligförklara. En mördare vars själs vandring varit mer än lovligt slingrande.

En månad innan brottet som äger rum i januari 1954 förför denne son till en bankman ett biträde i en bokhandel i Paris, hon kallas för Thérèse V. Under domstolsförhöret var hennes vittnesbörd det följande, ordagrant sade hon: ”Ur denna brutala förening som ägde rum en enda gång, blev ett barn till. Jag har ingen möjlighet att ta mig an det... Förlåter jag honom? Ja. Jag förlåter trots allt.” Jacques Feschs (rika) familj vägrade att hjälpa henne med penningmedel fastän hon, som är lungsjuk, måste låta sig behandlas på ett sanatorium. Hon överlämnar genast vid födseln sitt barn åt fattigvården (l'Assistance publique, AP).

Man vägrade honom att medverka i programmet ”PERDU DE VUE” (ung. ”Jag har tappat kontakten”) Ännu för en månad sedan var det inget som tydde på att Gérard Droniou skulle kunna vara den ”lille Gérard” som nämns i fångens dagbok. Han är musiklärare och bor i närheten av Annecy. Han är en duktig gitarrist, och framför allt trumpetare och spelar med i en jazz-orkester. Hans hustru Camille är liten, mörkhårig och livlig. Hon arbetar som bokförare. De har två söner (17 och 15 år gamla) och en liten dotter på 5 år. Familjen bor i Bellecombe-en-Bauges (Savojen): de har ett hus i alphyddestil, vackra rustika möbler, en trädgård, en simbassäng. De förtärs inte av metafysisk oro. Han har aldrig varit praktiserande katolik. Paret säger sig vara utan religion. Han har aldrig gått i konfirmationsundervisning. Camille är judinna men besöker inte synagogan. Trots detta är maken körledare i en kyrka och spelar in julsånger. Vad gäller Camille så har hon anmält sina två yngsta barn till den helige Frans av Sales skola i staden Annecy där hon arbetar. Men hon säger tydligt ifrån att hon inte gjort det på grund av skolans religionsundervisning!

Vad är det alltså som hänt? Man skulle kunna säga att en djävulsmaskin plötsligt satt sig i rörelse (machine infernale för att ta titeln på en teaterpjäs av Jean Cocteau). Bortsett från att Oedipuskomplexet inte kan ta samma form hos Gérard Droniou, som aldrig haft några föräldrar, som hos andra personer som drabbats av det.

Han har alltid trott att hans far dog under kriget. Som barn drömmer han bara om sin mor. Som vuxen letar han förtvivlat efter henne. År 1976 skriver han till Elyséepalatset. Han söker på alla personer med namnet Droniou i telefonkatalogerna. Han besöker den mycket goda kvinna i en by i departementet Saône-et-Loire (Saint-Léger-sous-Beuvray) som hade honom som fosterbarn fram till dess han var 5 eller 6 år gammal. Hon heter Marie Deschaumes och är idag 95 år gammal. Denna påminner sig att när han var helt liten kom en ung blond kvinna, i sällskap av en lite äldre, för att besöka honom. Var det hans mor och mormor? Antagligen var det det. År 1987 vänder han sig till Paris, till Ddass (Direction départementale des Affaires sanitaires et sociales, ung. de olika departementens social- och hälsostyrelser) - 12, rue de la Collégiale och får ett skriftligt svar. I ett brev daterat den 18 november 1987 får han svar: ”Er mor [...] har bett att allt som rör hennes familj eller svärföräldrar skall hållas under den mest strikta sekretess... Jag kan inte ge några upplysningar om hennes civilstånd eller om er fars.” Som en sista utväg vänder han sig till tv-kanalen TF 1, och säger att han vill medverka i programmet ”Perdu de vue” (”ung. jag har tappat kontakten”). Men han får avslag på sin begäran. Skälet: Hans fall bedöms inte vara tillräckligt intressant! Han talar med sina vänner om vilka åtgärder han hittills företagit. Han har nästan inga spår att gå efter. Av en ren slump hade han fått veta att hans mors förnamn var Thérèse. Fram till 10 års ålder var hans efternamn Troniou, inte Droniou. Vid den tiden sade en ämbetskvinna i AP att man begått ett misstag i rådhuset. Gérard sökte upp denna ämbetskvinna, Mme Calledemaison, som idag lever som pensionär i Dijon, men hon ville inte – eller kunde inte – säga något. Det förvånar hans svärmor, Alice Lévy, med vilken ivrig besatthet han söker sin mor. Räcker det inte med den familj han har? En dag säger hon – profetiska ord – ”Man söker och söker med all makt, men kanske det ibland vore bättre att inte veta vad man kommer att finna....”

Men en fransk karmelitnunna i Saint-Elie-klostret i San Remo i Italien, syster  Véronique, en av de ivrigaste förespråkarna för förslaget att saligförklara Fesch, känner till dennes önskan att ”de två barnen skall komma att älska varandra genom sin kärlek till Gud”. År 1987 har denna nunna i Conflans-Sainte-Honorine och sedan i Paris spårat upp Thérèses mor. En ”blondin” som hon beskriver som ”naiv” och ”inte så värst kyrksam”. Men Thérèse vägrar att ge minsta tecken ifrån sig.

Situationen verkar fram till år 1994 till synes olöslig. Ända tills den dag då ...

Makarna Droniou kommer tillbaka efter en två veckors vistelse i Senegal, i semesterklubben Baobab. Den yngste sonen begav sig under deras frånvaro på vallfärd till Lourdes med sina klasskamrater från Den helige Frans de Sales-skolan. Till sina fritänkare till föräldrar hade han tagit med sig en liten flaska med vatten från grottan. Denna placeras i ett hörn av köket, bredvid tvålen.

Följande lördag börjar det. Gérard Droniou beger sig till Gap (i departementet Hautes-Alpes) för att delta i en koncert med Jean-Robert Chapelets varietéorkester. Efter föreställning ger gruppens jazzsångerska, Odile Dauchez, tidigare historielärare, honom ett stort kuvert med orden: ”Du borde nog läsa detta...”. ”Detta” är L’Express upplaga från den 14 april. Hon har råkat titta i den ... i Mozambique, hos sin systerdotter, hos vilken hon tillbringat semestern. Hon slås av likheten mellan sin vän musikern och – hon är troende katolik – den man som  i artikeln sägs vara föremål för en eventuell saligförklaringsprocess. På vägen hem berättar hon om vad hon tror för gruppens pianist, Carole Montmayeur.  Och denna reagerar på samma sätt som hon.

”Läs ända till slutet!”

Gérard Droniou tar med sig kuvertet hem men bryr sig först inte om att öppna det. Sedan läser han de 20 raderna i artikeln som bär titeln ”Från fallbilan till nåden”. Idag berättar han: ”I början var jag inte alls intresserad. Det var i min åsikt ett ämne som luktade bigotteri.” Han säger nedsättande till sonen: ”Det där är något som passar din rektor!” Men Odile Dauchez, hans vän, insisterar: ”Läs ända till slutet!” Han ger efter. Och blir förbryllad. Han är född i oktober 1954, samma månad som ”lille Gérard”, och dennes mor hette Thérèse, liksom hans.

Han ringer upp Jean Duchesne.  Till hans stora förvåning lägger denne medarbetare till monsignore Lustiger inte genast på luren. Han inser nästan med detsamma att detta är lille Gérard. Jesuitfadern André Manaranche, som skrivit förordet till ”Om fem timmar får jag se Jesus”, syster Véronique och andra känner till Thérèse V:s verkliga identitet. Hon heter Thérèse Troniou! Detta faktum har ju ofrivilligt bekräftats av Ddass  i deras svar av november 1987. När Droniou önskade få upplysning åtminstone om sin eventuella ärftliga sjukdomsbild, hade han fått till svar: ”Er mor, som var lungsjuk, bad om upplysningar om er ända fram till den 7 juni 1956...” . I själva verket hade administrationen erbjudit modern en lång väntetid innan de krävde att hon slutgiltigt måste besluta sig. Det var först år 1964 som hon undertecknade det formella dokument där hon ger upp alla anspråk på sin son. Då är Gérard Troniou tio år gammal. Man kan inte ge honom ett helt nytt namn. Därav kommer det sig att man bara ändrade en bokstav i namnet, t blir till d. En halvmesyr och en total lögn.

Paret Droniou som är helt chockerade över dessa avslöjanden beger sig till Paris. Thérèse Troniou framhärdar i att vägra att återse sonen. Den 27 maj blir de istället hjärtligt mottagna hos familjen Toury i Vésinet. ”Jag har sökt dig så länge!” säger Véronique. ”Vi trodde du var adopterad och att vi aldrig skulle hitta dig”, inskjuter maken, Philippe. Gérard Droniou som ännu kvällen innan varit ”utan familj” finner nu en familj som ger honom anor ända till Napoleons tid – för släkten Fesch säger sig vara släkt med en ärkebiskop – ”morbror Fesch” kallade kejsaren honom.  Och dessutom är det en familj där man håller ihop! Monsieur Fesch, Jacques far, var antisemit och försökte förhindra sin sons äktenskap med Pierrette Polack, som var halvjudinna. Véronique, som var deras barn fött inom äktenskapet, gifte sig – en förlikning mellan två världar – med sin kusin, Philippe Toury, ett  barnbarn till monsieur Fesch.

Man lovar alltså att snart ses igen. Planen är att tillsammans åka till San Remo för att besöka syster Véronique. Alla är överens om detta. Slutet gott, allting gott.

Men den 11 juni sker en plötslig scenförändring. Gérard Droniou äter lunch i Vésinet. Pierrette Fesch är också där. I slutet av måltiden tar hon honom avsides och säger: ”Du är inte Jacques Feschs son!” Men Véronique Toury säger: ”Inget har förändrats. Jag betraktar dig fortfarande som en bror.” Musikern är förvånad: Varför bli medlem i en familj som inte är hans egen? Pierrette Fesch säger att hans riktiga pappa är Jacques R..., en vän till hennes make som enligt vad hon säger även han kände Thérèse och som av rätten ansågs vara en medbrottsling då det begav sig. Droniou beger sig alltså till Jacques R..., som bor nära Cergy-Pontoise. Denne står som fallen från skyarna. För några dagar sedan kom Philippe Toury till honom för att fråga om han inte kände Thérèse. Och nu detta. ”Nej, det gjorde jag inte”, protesterar denne man som efter ett misstag i sin ungdom har lyckats bra i livet och har fyra barn. ”Nej, jag kände inte Thérèse.”. Och i januari 1954 – det vill säga tidpunkten för lille Gérards tillblivelse – var han inlagd på sjukhus, säger han, efter en bilolycka. Vad är det då som fick Pierrette Fesch att handla så kategoriskt – utan att till synes ha något enda bevis?

”Det kunde ha gått illa för mig”

Det är inte den enda gåtan i denna angelägenhet. För två veckor sedan for Gérard Droniou ensam till San Remo, till karmelitklostret. Syster Véronique visade sig säker på sin sak: ”Du är Feschs son. När din mor mötte honom var hon – oskyldig”. Med andra ord: oskuld...

Knepig fråga kanske för juristerna. Vilka rättigheter att ärva har en oäkta son som erkänts som sådan i ett andligt testamente? Droniou genmäler kraftfullt: ”Jag bryr mig inte om det, men jag vill veta sanningen. Jag kommer att undersöka detta tills jag får veta allt.” För honom innebär nämligen sanningen framför allt att få veta sin bakgrund.

Denne man som blivit skadad av livet vänder sig nu till det förflutna. Han pekar på ett annat mysterium: ”Som ung kunde det ha gått illa för mig”, erkänner han. När han var 16 år gammal och just flytt från det fosterhem i Creusot (Saône-et-Loire) där AP hade placerat honom, levde han en tid som en socialt utslagen individ. Nu erkänner denne ateist, och som tänker förbli det: ”Jag har alltid haft tur. Det är som om jag haft någon som skyddar mig.” Och varifrån kommer hans lidelsefulla intresse för musik? Familjen David som tog hand om honom i Creusot (präktigt folk som ansåg att ”musik var något som de rika ägnar sig åt”. Men han framhärdade ändå och har studerat vid musikkonservatoriet.

Och varför just trumpet? När han läste ”Om fem timmar...” och förordet skrivet av fader Manaranche fick han veta att Fesch spelade trombon. Men hans syster rättade till misstaget den 27 maj: ”Nej, det var trumpet.” Det instrument som enligt dies irae är domedagens speciella instrument.