av Alberto Carosa

Professor Jonathan Riley-Smith var nyligen huvudtalare vid en konferens som gick under namnet ”Korstågen mellan myt och verklighet” och hölls vid det Europeiska universitetet i Rom. Han har under åtta år varit ordförande för den världsorganisation av historiker som sysslar med just detta ämne. Han blev redan i unga år intresserad av korstågsproblematiken. Under sina första femton år som historieforskare var han mera intresserad av andra aspekter i ämnet ”korståg”, men så småningom tog intresset för teologi överhanden. Då hade han också konverterat till katolicismen, efter att tidigare ha varit protestant. Hans intresse för korstågens problematik hade dock inget att göra med hans konvertering. Hans första bok handlade om Malteserordens tidiga historia. Den andra boken behandlade politiska och konstitutionella idéer hos baronerna i kungadömet Jerusalem under 1200-talet. Han tror inte att det finns något samband mellan det faktum att han konverterade till katolicismen och sättet på vilket han betraktar på korstågen, även om hans kritiker ibland säger att de ser ett tydligt sådant samband.

I en artikel i nätupplagan av London-tidningen Times (den 20 mars, 2006) hävdade en romersk korrespondent att det tal professor Riley-Smith höll i Rom måste ses mot bakgrunden av påven Benedikt XVI:s önskan att ”återupprätta korstågsfararnas heder”, Påven lär ha sponsrat en tvådagarskonferens som behandlade korstågen som krig förda ”i det ädla syftet” att återvinna heligt land för kristendomen. Journalisten sade vidare att detta var så långt man kunde komma från Johannes Paulus II:s hållning. Denne ”försökte ju få till stånd en försoning mellan muslimer och kristna genom att under milleniumfirandet be om förlåtelse för korstågen”. Den muslimska invasionen av kristet område och den muslimska förstörelsen av de heliga platserna samt förstörandet av den heliga graven i Jerusalem år 1009 av muslimska styrkor hade varit det som utlöst det första korståget i slutet på 1000-talet, som var det som påven Urban II sammankallade. Korstågsriddarna var ”martyrer” som hade ”givit sina liv för trons sak”. Times hävdade att Jonathan Riley-Smith verkade vara av samma åsikt när han sade att ”de som vill be om förlåtelse för korstågen” inte har läst på ordentligt. Professor Riley-Smith har betecknat den nyligen visade filmen Kingdom of Heaven, producerad av Sir Ridley Scott och med Orlando Bloom i huvudrollen, som ”rent och skärt nonsens”. Professor Riley-Smith sade att detta manus – liksom så mycket som skrivits om korstågen, var ”historiskt oriktigt”. Den visar muslimerna som civiliserade varelser och korstågsriddarna som barbarer. Detta stämmer inte med verkligheten. Det bara underblåser den islamska fundamentalismen genom att sprida ”Osama bin Ladens version av historien”.

Riley-Smith är en mycket eftersökt talare. Till hans senaste uppdrag hör ett föredrag som han höll inför amerikansk militär i USA och som hade titeln “Pre-emptive Strikes and Regime Change in the Just War Tradition” (”Anfall som ett sätt att få till stånd regeringsändringar, sett ur Just War-traditionens synvinkel”) samt en debatt angående i hur hög grad Europa är medvetet om sin egen kultur och rötter, hållet på Italienska Institutet i London. Professor Riley-Smith gick med på att ställa upp för en intervju. Här följer svaren på en del frågor som vi ställde.

Konferensen som hölls i mars i Rom har blivit omnämnd i tusentals hemsidor över hela världen, antagligen på grund av den rapport om konferensen som stod att läsa i nätupplagan av tidningen Times. Hur vill Ni förklara det?

Jag tror inte att Times-journalisten hade hört mitt föredrag. Han måste ha sett en referens till det i La Stampa, slog upp mig på Internet och såg att min kritik av filmen The Kingdom of heaven vållade stort rabalder. Sedan har han hittat på en egen historia. Det var inte första gången som jag höll ett föredrag med det innehållet, jag har sagt det i många år redan. Och det var ingen som bett mig att göra det. Jag har inget att göra med Vatikanen – annat än att jag som alla andra katoliker accepterar påven som kyrkans överhuvud, förstås.

Det tycks som om korstågen, trots att de ägde rum för så länge sedan, håller på att bli ett ämne som är inne och att man gärna diskuterar dem. Är det verkligen sant?

Jodå, det allmänna intresset för korstågen är numera i stigande, bland annat genom den islamistiska synen på dem. Men jag är en av de forskare som under de senaste 30 åren har utmanat den syn på korstågen som varit populär under de senaste 200 åren. Den uppstod under tidigt 1800-tal och togs sedan över av de liberala ekonomihistorikerna under 1920- och 1930-talen. Det var uppfattningen om korstågen som innebar att en ociviliserad västvärld mötte ett mycket mera sofistikerad islam. En annan syn var att det var en tidig imperialistiskt rörelse som blev till modell för 1800-talsimperialismen. På 1900-talet befriade sedan liberala ekonomihistoriker korstågen från all slags moral och tog sedan omdömeslöst över 1800-talsimperialismens tolkning av att korstågen var föregångare till imperialismen. Det är den förklaringen som är den som än i dag gäller inom populärvetenskapen. Man tror att korstågen var tidiga exempel på kolonialism och att korsfararna kulturellt sett var muslimerna underlägsna. Denna uppfattning finner vi också i islam. Den antogs i början av 1900-talet av arabiska nationalister som ansåg att korstågen i själva verket fortsätter men nu tar till andra vapen. Målet tror de dock är detsamma nu som det var på 1100-talet. Upprättandet av staten Israel år 1948 sågs av de arabiska nationalisterna som en hämndaktion utförd av kristendomen på grund av islams framgångar under medeltiden. Den uppfattningen togs sedan över av islamisterna. Det är därför som Osama bin Laden och jihadisterna hela tiden hänvisar till korstågen. Bakom varje aktion mot islam ligger enligt deras huvudideolog något som han kallar för ”korsfarandet” och den är anledning till allt som händer i Mellanöstern av idag.

Och hur ser Ni själv på saken?

Ja, den uppfattningen är något som jag och andra med mig under de senaste trettio åren har försökt ändra på. För det första anser vi att korstågen är definierbara och kan avgränsas i tiden. Vi anser visserligen att de varade mycket längre än man vanligtvis antar, ända fram till 1700-talet, men de kan inte förklaras enbart som uttryck för fiendskap mot islam. Korståg bedrevs också mot andra fiender och på andra krigsskådeplatser, till exempel i de baltiska länderna. De fördes mot avfällingar från den kristna tron i det inre av Västeuropa och mot katolska opponenter till kyrkan i Italien. För det andra har vi på nytt infört definitionen av korståg som religionskrig.

Vad menar Ni närmare med att Ni på nytt infört definitionen av korståg som religionskrig?

Korstågen berövades sin moraliska innebörd och tolkades i enbart samhälleliga och ekonomiska termer av liberala ekonomiska historiker, som av kolonialtiden hade ärvt tron på att korstågen var ett tidigt exempel på samma koncept. Idéerna som vi finner i Sir Walter Scott’s roman The Talisman, som publicerades år 1825, och i Joseph François Michauds Histoire des croisades i sex band som kom mellan åren 1812 and 1822, utgjorde grunden för den nyimperialistiska och materialistiska uppfattningen som fortfarande är den allmänt gällande. Av Scott lånades bilden av en lägre stående västlig kultur som banade sin väg in i en mera sofistikerad muslimsk värld och från Michaud tron på att motiveringen för korstågen var förkolonialistisk. Men det har aldrig presenterats några bevis för denna nykolonialistiska tolkning. Korstågsspecialister har aldrig tillfrågats i ämnet och ingen har utsatt denna tolkning för någon forskning. Det var först på 1950-talet som idén började studeras av korstågshistoriker med israeliska forskare i täten. För den mest kände av dessa, Joshua Prawer, var beskrivningen av korsfararna som tidiga kolonialister helt i linje med de sionistiska myterna om det Förlovade landets historia alltifrån den babyloniska fångenskapen.

Men vi kan bevisa att åtminstone vad gäller korstågen till Jerusalem och den bördiga halvmånens område är teorin att korsfararna vad vi brukar kalla för materialister inte försvarbar. Att föra korståg var en mycket dyrbar affär, det var ingen som gynnades materiellt av dem. De som var engagerade i dem led ekonomiskt avbräck. Dessutom var det ingen behaglig aktivitet, det var farligt och många blev dödade (det är först nu som vi kommer på hurmånga det var men bara när det gäller adelsmännen och vapenbärarna kan vi göra oss en idé om det exakta antalet). För de tre korståg där man kan göra en viss uppskattning av dödssiffran var den emellertid nästan lika i alla tre fallen – 35% dog!

Vad var då den drivande kraften bakom korstågen?

Jag och mina medforskare tror att det låg ideologiska skäl bakom. Att föra korståg var något som föll många européer i smaken. De ville gärna delta i dem och vi håller på att arbeta på att förstå skälen till varför korstågen var så attraktiva. Vi kan redan nu fastställa att trots att ideologin som låg bakom korstågen tycks oss moderna människor som allt annat än attraktiv, var den logisk och ganska avancerad. Det hörde till det teologiska rättfärdigandet av krig som hade en lång historia redan före korstågen. Korståg är en mycket radikal form av krig. En orsak är att det rör sig om bestraffande krig, som är en ganska ovanlig form av konflikt. Men om man tittar noga och objektivt på saken ser man att denna ståndpunkt kan försvaras med ett teologiskt sätt att se på saken.

Men vi måste komma ihåg att det under vår tid ägt rum liknande händelser. Vi tänker förstås på befrielseteologin i Latinamerika när de militanta medlemmarna i denna kristna frihetsrörelse ville rättfärdiga sin aktiviteet genom att använda sig av en teologi som i mycket liknar den som korstågsfararna använde. Med andra ord har det funnits samtida till oss som har ansett att denna teologi gjort den väpnade kampen förståelig, sammanhängande och tillfredsställande ursäktad, även om den kanske inte vunnit vårt fulla gillande.

Med detta anser vi inte att korstågen innebär ett handlingsmönster som försvarar det kristna förfarandet som kommit till i ett behov av att försvara sin tro och sitt territorium. Vi kan tydligt se att under många århundraden har påvar, biskopar, kyrkliga koncilier, de troende och stora helgon lockats av korståg som en önskvärd metod till försvar för kristendomen, men det är också klart att korsfarandet bar på inneboende svagheter, även om det var attraktivt ur ideologisk synvinkel.

Kan Ni säga lite mera om dessa svagheter?

Den första svagheten var att korstågen fördes av kyrkan och att kyrkan inte är lämpad för krigsföring. Ingenting i kyrkans historia tillåter den att föra krig. Administrationen måste alltså i slutändan överlåtas åt lekmän som ofta är mycket odugliga och ineffektiva och kyrkan har ingen riktig kontroll över dem.

Den andra svagheten är att en korsfarare måste avlägga ett löfte. Inget korståg kan äga rum om det inte fanns en kärna av vigda och enligt kyrkolagen måste ett löfte vara frivilligt. Korstågen måste samla en skara frivilliga och det är ett känt faktum att frivilliga är svåra att kontrollera. Vad mera är – kyrkans ängslan att inte skaffa ett tillräckligt stort antal frivilliga gjorde att värvarna fick ta till hyperboler och vigla upp stämningen för att skaffa rekryter vilket betydde att från det ögonblick ett korståg hade utlysts var atmosfären mycket laddad. Att man tog till frivilliga och de metoder som användes för att skaffa dem betydde att det inte fanns någon riktig kontroll och detta i sin tur bäddade för illdåd, förföljelse av judar, och naturligtvis också misslyckanden.

Under årens lopp kom det intressant nog till förbättringar härvidlag. De två främsta förbättringarna var för det första att kyrkan började uppbära särskilda skatter till understöd av korsfararna med särskilda bidrag till anförarna som i sin tur betalade de frivilliga som stod under deras befäl. För det andra var det uppkomsten av det som kallades korsfararförbund som var sammanslutningar av existerande stater som förde korståg tillsammans. Den kristna flottan som vann slaget vid Lepanto år 1571 eller de kristna arméerna som återtog Ungern år 1680 var så pass effektiva eftersom de var egentliga yrkesarméer. Eftersom de var så verkningsfulla betraktas de ofta inte som korståg, men det var en slags korståg. Med andra ord arbetade man vid slutet av hela denna rörelse fram metoder som tjänade till att överkomma dess svagheter. Men själva begreppet kvarstod dock och vållade problem och det var därför som ledande personer i Europa under flera århundraden inte förstod att själva redskapet de var försvurna åt i själva verket var deras främsta fiende. Jag skrev för en tid sedan att korstågens värsta fiende inte var den otrogne, det var korståget själv.

Hur skulle Ni vilja definiera begreppet korståg, efter att ha studerat detta fenomen och forskat i det i så många år?

Låt mig först börja med en beskrivning av hur vi under de senaste 30 åren burit oss åt för att nå den ställning vi har som experter i ämnet. Det började med ett förnyat intresse för våldsteori, som följde på Nürnbergsprocesserna efter kriget och debatterna runt doktrinen om kärnvapenavskräckning och proprotionalitet vilka uppstod till följd av ovannämnda befrielseteologi.

Under femtio- och sextiotalen diskuterades frågan om våld mycket, vad som berättigade till våld och vad inte. Ur dessa diskussioner uppstod så frågan: vad var egentligen ett korståg?

Det finns förstås många sätt att beskriva ett korståg och jag tillhör inte dem som anser att ett korståg definieras som en rörelse som har Jerusalem som slutmål. Korståg till Jerusalem är alltså inte det kriterium som alla korståg måste inordnas under.

Min defintion är att det är ett krigståg i bestraffande syfte, som tjänar till försvar för kristendomen eller de kristna, och som påven har utropat på Kristi vägnar. Ett korståg kan aldrig vara offensivt. Korståg kan tekniskt sett bara vara defensiva och korståg utkämpas av korsfarare som avlagt särskilda löften, som bär kors, ja, så klart, och som tar emot särskilda privilegier, vilket inkluderar avlat. Och detta ledde oss tillbaka till anledningarna varför korstågstanken uppstod i Europa och till att undersöka de bakomliggande motiven och detta i sin tur att myckt snabbt förkasta myten om att korstågen på något sätt var motiverade av profithunger. När man tar sig en allvarlig titt på materialet så finner man att det hela tiden rör sig om att punga ut med pengar och aldrig om att föra med sig några rikedomar tillbaka hem.

Tror Ni att nuvarande massiva illegala immigration som sköljer över Europa i vågor från den muslimska världen som ej tillhör EU kan ses som en fortsättning eller ett återtagande med fredliga medel av försöken att invadera och erövra Europa som ägde rum i det förflutna?

En stor del av immigrationen är en följd av satsningen på kolonier som var ett så utmärkande drag i tidig modern europeisk historia. Det är de före detta imperiernas undersåtar som i de flesta (om än inte alla) fallen nu slår sig ner i Europa. Indier, pakistaner, afrikaner, västafrikaner i Storbrittanien, nordafrikaner i Frankrike, Spanien och i lägre grad – i Italien, indonesier i Holland. Några – en liten minoritet tycks det som – av dessa muslimer har låtig sig inspireras av pan-islamismens läror och utgör ett hot mot oss. Det är ett reellt hot men vi överdriver omfånget av det. Hittills har de salafistiska jihadisterna med användande av low-tech-teknik med briljans utfört melodramatiska illdådr. Om de får tag på något verkligt farligt – kärnvapen till exempel – då kommer förstås saken i ett annat ljus, men som läget är nu så är det absurt att jämföra det de kan åstadkomma i fråga om ohyggligheter med den konventionella krigsföringen (eller krig som bygger på kärnvapensteknik). De innebär ju ännu större atrociteter och gigantiska förluster i människoliv och materiel. Vi får akta oss för att överreagera.

Pan-islamismens eventuella mål är världsdominans, men för närvarande inriktar de salafistiska jihadistgrupperna sig på islam självt. De hämtar sin inspiration i två tänkare (förutom profeten Muhammed). Den ene är medeltida, den andre modern. Ibn Taymiyya lärde ut att islam aldrig kunde nå framgång utanför sina gränser om den inte först rensade ut kätteriet och orenheten ur de egna leden. Sayid Qutb, som avrättades av egyptierna år 1966, uppfann ett hot mot islam som han kallade ”korfararandan”, och som vi tidigare nämnt. Enligt hans åsikt är det detta som ligger bakom alla de krafter som pressar ner islam – kolonialism, sionism, marxism osv. Jihadisterna är uppfyllda av fruktan för denna ”korsfarar”-penetration, som enligt dem kan störa det som de anser vara en experimentell rörelse syftande till relgiös reform. Eftersom de utgör en religiös rörelse, som kommer att störa balansen inom den islamska världen är de enda som kan lösa problemet (de vill till exempel utradera shiismen från kartan) muslimerna själva för vi kan sannerligen inte göra det åt dem. Detta betyder enligt min uppfattning att vi bör försvara oss själva bäst det går men också att vi bör uppmuntra de moderata muslimerna att ordna upp sina medbröders svårigheter. Invasionen av Irak är ett exempel på något vi INTE borde ha gjort! På samma sätt som yttre krafter aldrig kunde ha löst våra problem under de kristna religionskrigen som ägde rum under 1600-talet.

Ni skrev också att korstågen var en slags kärleksgärning..

Jag skrev en artikel med den rubriken. Det är så jag beskrev dem. Detta för oss tillbaka till hela frågan om den rätta avsikten. Den främste teoretikern som behandlade ämnet kristet våld var Augustinus av Hippo, en kyrkofader, som skrev sina verk om våldet runt år 400 e.Kr. Och Augustinus gick in i ämnet i stor detalj. Han skrev att våld kan vara uttryck för kärlek, eftersom våld inte är något som bär på inneboende ondska, våld är neuralt, varken bra eller dåligt. Allt beror på förövarens intentioner. Om han önskar ta makt över andra, utvidga sin makt eller tillvälla sig den, då är det ett ont våld medan detta inte är fallet om förövarens intention är att göra det goda. Augustinus gav oss ett exempel på en kirurg som beslutar om amputation på en man av ett ben, vilket är en våldsakt, som det enda medlet att rädda den mannens liv. Mannen protesterar men man binder fast honom vid ett bord och kirugen sågar av hans ben. Augustinus säger att det är en våldshandling men man kan inte för den skull säga att handlingen var ond. Och kirurgens intention var att rädda patientens liv. Därför kan våld vara något som innebär utövande av kärlek. Utdrag ur Augustinus skrifter samlades ihop i en antologi i slutet av 1000-talet och blev till rättesnöre för korstågen. De utgjorde ett rättfärdiggörande av uppfattningen att korstågen innebar en kärleksgärning. Något mycket intressant, som jag tog upp i artikeln, var att när agitatorerna talade till präster gav de en sammanfattning av den kristna synen på kärlek, att man bör älska både fienden och vännen. Prästerna uppmanades alltså att på samma gång som de gav muslimerna en omgång skulle de älska dem. När samma agitatorer emellertid skulle väcka de troende lekmännens känslor och förmå dem att delta i korståget, då var det inte så bra att tala om att älska sin fiende, så där lade de istället tonvikten på kärleken till sina kristna bröder och systrar som beskrevs som undertryckta och hotade, på kärleken till Kristus, kärleken till Gud. I de populära agitationspredikningarna som föregick korstågen är det en ensidig kärlek vi har att göra med – och det var det jag ville framhålla i artikeln.

katobs.se

Översättning: Natasja Hovén