I det ögonblick av historien vi för närvarande befinner oss, skrev påven Benedikt XVI, den 10 mars 2009, är det sanna problemet att Gud försvinner ur människornas horisont och att samtidigt  med att det ljus som kommer från Gud släcks, kan mänskligheten inte längre orientera sig, och de fördärvbringande verkningarna framträder allt mer och mer inom den". Det är mycket ofta som det gudomliga ljuset visar sig för oss genom helgonens liv. "Den franska författaren Jean Guitton", sade Benedikt den XVI den 20 augusti 2008, "beskrev helgonen som färgerna i spektrum i förhållande till ljuset, ty med klanger och toner utmärkande för var och en av dem reflekterar de Guds härlighets ljus. Hur viktigt och gagnande är inte uppdraget således att odla kunskapen om och andakten till helgonen, vid sidan av den dagliga meditationen av Guds Ord och en sonlig kärlek till den heliga Jungfrun!"

Guillaume de Grimoard, som skall bli påven Urban V, saligförklarad 1870, föddes omkring 1310 i Gévaudan (idag Lozère) i familjens slott Grizac. Hans familj är känd för sina kristna dygder. Hans far, en mild och ödmjuk man, modig riddare, visar medlidande mot de fattiga;  Hans mor är känd för den stora kärlek hon visar andra. Båda kommer att glädja sig åt sin sons kallelse. Vid tolv års ålder far Guillaume till Monpellier för att studera; Sedan beger han sig till Toulouse för att i fyra år läsa civilrätt. Hans akademiska lärare, bländade av hans intelligens och hans förmågor, låter honom hoppas på en lärostol inom juridiken. Men plötsligen, utan att säga något till någon, väljer han klosterlivet som broder i ett benediktinkonvent med tolv munkar, vars prior är hans onkel,  i Chirac, som ligger i hans moders hemtrakt, Lozère.

En talekonst som värmer och övertygar
Snart sänder man Guillaume till Abbaye Saint Victor, i Marseille,  för att där avsluta sitt formande till munk. Här avlägger han sina munklöften och visar upp utomordentliga egenskaper: ödmjukhet, lydnad, kärlek till bön och till självförnekelse. Tillbaka i sitt första kloster blir han vigd till Präst och skall strax på nytt, på sina överordnades inrådan, avresa för att undervisa i Toulouse, Monpellier, Paris, Avignon som lärare. Han är tjugofem år. Allhelgonadagen 1342 erhåller han, i Monpellier, titeln doktor i kanonisk rätt. Lärare med kärlek  till sitt arbete och uppskattad av sin elever har han stor framgång; tusentals åhörare trängs under hans professorsstol. Många kommer och tar honom till råds: de rika vänder sig till honom för att avgöra tvister, och de fattiga ber honom om råd i sina små familjeangelägenheter. Efter sina föreläsningar underlåter han inte att gå till kyrkorna och tala i from, förmanande form till de troende. Hans framställning värmer och övertygar, är ömsint och medkännande, och vinner de fattigas hjärta. Hans goda egenskaper fäster den kyrkliga hierarkins uppmärksamhet på honom. Han utnämns till generalvikarie i Clermont (1349); senare i Uzès (1357). Dessutom styr han som prior ett munkkloster i stiftet Auxerre, och, år 1352, sätter påven Clemes VI honom i spetsen för Abbaye Saint-Germain i Auxerre.

Påvedömet hade installerats i Avignon sedan 1309 för att komma undan revolutionerna som följde på varandra i Rom. Clemens VI gjorde denna situation officiell 1348, genom köpet av Avignon från grevinnan av Provence, Johanna I, drottning av Sicilien. År 1352 anförtror Påven åt Guillaume de Grimoard en svår mission till ärkebiskopen av Milano, som var benägen att inkräkta på den Heliga Stolens världsliga makt i Italien. Innocentius VI, Clemens VI:s efterträdare, anförtror honom, i sin tur, flera diplomatiska  uppdrag som skall krönas med framgång. År 1361 utnämner Påven honom till abbot för Saint Victor i Marseille. Guillaume tar itu med att rusta upp abbediet vars byggnader är förfallna. Men han blir snart utsänd av Innocentius VI på en mission till Neapel, där drottning Johanna, nybliven änka, är i behov, inför oron bland  befolkningarna, av råd och stöd. I september 1362 dör Påven. Vid slutet av en svår konklav väljs Guillaume de Grimoard till hans efterträdare. Ett ovanligt förhållande, en vanlig munk, abbot, inte ens biskop, väljs till påve. Han är då 52 år.

Den nya påvens kröning sker i Avignon, den 6 november 1362. Guillaume väljer namnet Urban emedan, förklarar han, "de fyra andra som tog detta namn var alla heliga män". Hans enda ambition är, nämligen, att bli ett helgon. Från den dagen slår han, för hela sitt pontifikat, in  på stramhetens väg... Allt står berett, som brukligt var, för att han täckt av band skall rida genom staden på en häst med förgyllda seltyg, omgiven av en mångfald av furstar och biskopar till häst; men han vägrar denna kavalkad, behåller sin benediktindräkt och lämnar inte slottet. Han skriver själv till Europas katolska härskare. Kungen av Frankrike Johan II, den Gode, som just kommit fram till Villeneuve-lez-Avignon, kan enbart böja knä för Påven, utan någon ceremoni. Kommen för processionen, som inte skall äga rum, vill han av Urban utverka kreerandet av fyra kardinaler som han har valt ut, men Påven nekar. 

Ett sekels skuggor och ljus
Den historiska kontexten till Urban V:s pontifikat är för Frankrikes och Englands del Hundraårskriget; för Europas är det muslimernas hotande invasion; för Italiens är det de oupphörliga striderna mellan stadsstaterna. 1300-talet får också känna av digerdöden 1348, som, på ett år, åstadkommer förödande stora härjningar och försätter hela samhällslivet i upplösning. Den förfärande dödligheten (man uppskattar procentsiffran för offren till en tredjedel av hela den europeiska befolkningen som helhet) märker denna generation och mentaliteten hos människorna blir en annan. Invånare i städerna flyr till landet, där de, liksom för att besvärja döden, ger sig hän åt laster av alla slag.  Själva klostren töms, av rädsla för smittan. Städerna överges av prästerskapet, utom av de bästa av dess medlemmar, vilka offrar sig för att ge de sista sakramenten åt de döende. Efter epidemin återvänder de överlevande hem, munkar och nunnor kommer tillbaka till sina kloster och biskoparna till sitt biskopssäte; men såväl de ena som de andra har fattat smak för oberoende och för världsligt liv. Under samma århundrade stimuleras likväl en reform av många munkordnar och nunneordnar genom inflytandet som gått ut från helgon, som Vincent Ferrier, Birgitta av Sverige och Katarina, hennes dotter, Katarina av Siena osv.

Under dessa omständigheter går Urban V, alltifrån sin upphöjelse, före med gott exempel, ett liv i bön och enkelhet; munk djupt in i själen, bevarar han ett moraliskt levnadssätt. Mycket gästfri mot andra, livnär han sig för egen del bara på enkel föda och ligger på en mycket hård bädd; han fastar två eller tre gånger i veckan och biktar sig ödmjukt varje dag innan han celebrerar Mässan. Han mångfaldigar allmosorna och tar på allvar itu med att möta behoven hos de mest nödställda. Hans smak för skönhet kommer till uttryck i gudstjänstens liturgiska  föremål och i byggnadsverkens prakt.

Genom att gå fram med lätt hand och inte utan humorns udd, mera än genom stora dekret, börjar påven reformera Kyrkan med kardinalerna; han upphäver asylrätten som gjorde att kardinalernas hus blev veritabla rövarkulor, fastslår en ordning för bruket av vin, och påminner kyrkofurstarna om deras skyldigheter. Biskoparna meddelar han deras plikt att bo i sitt stift, emedan ett "skepp utan lots kan inte undvika blindskären och går ohjälpligt under". Han hejdar simonin, genom vilken man köper och säljer andliga ting, och förbjuder innehav av prebenden; det kyrkliga prebendet gick i arv och var förbundet med en funktion eller en värdighet i Kyrkan. Mån om påvedömets oberoende visavi världsliga makter avvisar han varje gåva från dessas sida. För sina utnämningar lyssnar han varken till någon begäran av kungarna eller till vad hans vänner eller hans familj bönfaller honom om, utan väljer de mest lämpliga personerna. Han reformerar ett visst antal kloster, vilket ibland väcker protester bland de berörda.  Han planerar att för Kartusianerna påbjuda sankt Benediktus Regel, men när man har upplyst honom om denna eremitordens natur, låter han dem följa sina egna sedvänjor, ärvda från deras grundare, sankt Bruno. När Predikarbröderna (Dominikaner) och Mindrebröderna (Franciskaner), granskar klostren och sjukhusen på hans önskan,   är det framför allt  intäkterna som de ber att få redovisade.

En reformatorisk påve
Urban V ser likaledes till att de troendes seder och religiösa utövning återgår till ordningen, återupprättar rättvisan, bannlyser ockrarna och bestraffar tjuvarna. Under hans korta vistelse i Rom på tre år, får mer än tjugotusen personer för första gånger ta emot Kyrkans sakrament. Han motsätter sig, genom påbud, i grevskapet Venaissin (området omkring Avignon) lyx och oanständiga och narraktiga klädmoden. Reformen gäller också, djupast sett, att den kristna läran skall bevaras, ty sedernas förfall följer förvirringen i tankarna.  Påven bekämapar flera heresier (läror som angriper dogmer uppenbarade av Gud och förkunnade av Kyrkan): vissa av dess heresier förnekar dopets nödvändighet, ursynden, helvetets eviga straff och den gudomliga nåden. Urban V utnämner kardinaler, biskopar, kompetenta professorer för att försvara den katolska tron där den blir angripen.

Under hela sitt pontifikat befordrar Urban V det intellektuella livet; han vill därigenom förbättra de sociala villkoren, Han vill ge möjlighet åt alla att åtnjuta  undervisning. För  polackerna som inte kan komma till Frankrike eller Italien grundar  han 1364 ett universitet i Krakow dit han sänder de bästa lärarna. Han gör på samma sätt i Pecz i Ungern, Wien i Österrike och i Genève i Schweiz. Han grundar universiteten i Orange och i Angers och inrättar på talrika platser fakulteter för civilrätt och kyrkorätt, teologi och filosofi. Han skapar studiehus fungerande som små fakulteter med olika lärdomsgrenar, vilka är öppna för alla, rika eller fattiga. De fattiga får där en kostnadsfri undervisning; Urban V finansierar dessutom, genom ett system av stipendier som tas från påvens eget kassaskrin, deras övriga utgifter. Han ger sig i kast med att förvisa studenternas luxuösa vanor och ålägger dem att gå klädda i enkla dräkter; på så sätt kommer de rika inte att förödmjuka de fattiga och kommer inte att tvinga dem att lämna skolan. När man förebrår honom att göra sig av med det han äger för dem som inte är kleriker, svarar han att "vilket deras stånd må vara eller vad de än kommer att göra i livet, kommer de alltid att ha nytta av det som de har fått lära sig", han är i själva verket övertygad om att var och en, alltefter sitt stånd  –  familjefar, kleriker eller hantverkare – tar på sig sina skyldigheter bättre om han har fått bli undervisad enligt måttet av sin förmåga. Han anser för övrigt att kunskaper hjälper människan att praktisera dygd.                           

Förutom studierna och diktkonsten, uppmuntrar Urban V även de andra konstarterna. Tack vare honom kommer det en mängd konstnärer, miniatyrmålare, illuminerare, gravörer, tapetvävare och berikar påvepalatset i Avignon. Litet överallt sätter han hantverkare i arbete för att tillverka relikvarier och andra kultföremål, glasmålningar, mässkrudar, osv. Hela det konstnärliga och intellektuella livet utvecklar sig därmed under hans pontifikat på ett enastående sätt. Urban V är även mån om att ge befolkningarna som beror av honom skydd av mäktiga murar inför hotet av de väpnade skaror som besudlar hans århundrade med blod. För att säkra universitetens utveckling måste han likaså uppföra nya byggnader. Städerna Monpellier, Mende, Avignon, Marseille, Rom visar ännu idag spåren av hans snille som byggherre.

Ett som upptager hans tankar: enheten
Som  fredsstiftare, arbetar Urban på försoningen mellan Kyrkorna i Öst och Väst. Han skriver, med auktoritet och tillgivenhet, till Kejsaren av Konstantinopel, Johannes Paleologos, och sänder legater till honom. Kejsaren tar intryck av Urban V:s rykte och av hans argument,  hans stater utsätts, särskilt från turkarna, för allvarliga inre och yttre hot, och han kommer till Rom i början av 1369, åtföljd av sin hustru, kejsarinnan Helena Cantacuzena, samt en mängd biskopar, stormän och munkar. Påven hade som vi skall se, återvänt till Rom  år 1367. Kejsaren tillbringar sex månader i Rom, och ofta samtalar han om vad som hör Gud till med Påven, vilken tar emot honom  närhelst han önskar och utan avtalat möte. När han kommer oförmodat och på timmar när man håller måltid. dukar man genast för honom. Johannes Paleologos föredrar dessa enkla måltider framför de överdådiga anrättningar han serveras omgiven av världslig ståt. Kardinalerna har även de långa samtal med honom och försäkrar sig om hans uppriktighet och besvarar hans invändningar. Den 8 oktober 1369 förkunnar kejsaren högtidligen att han ansluter sig till den Katolska Kyrkans tro, i närvaro av flera kardinaler. I trosbekännelsen bekänner han alla artiklar i det katolska Credo, i synnerhet att den Heliga Anden utgår av Fadern och Sonen, liksom även den Romerska Kyrkans företräde och Påvens auktoritet över biskoparna och patriarkerna själva. Kejsaren och kejsarinnan vänder åter till Konstantinopel mycket nöjda med den uppmärksamhet som man har bevisat dem. Många greker förenar sig med Roms Kyrka, rörda av Påvens godhet mot dem. Hela denna försoning tillhör det som Urban V allra mest gläder sig åt. Han önskar att den skall utsträckas till alla Orientens kristna  och skriver i en encyklika av den 8 mars 1370, året för sin död: "Å, om Gud beviljade oss denna nåd att, under vårt pontifikat, den latinska Kyrkan och Östkyrkan kunde återförenas, efter att ha varit skilda åt så lång tid, skulle vi gärna sluta våra ögon för ljuset och skulle intonera åldringen Simeons lovsång "Nunc dimittis, Domine  (Herre nu låter du din tjänare fara hädan i frid)". Just då, i Orienten, följer många Grekernas exempel. Nestorianerna hävdade att man måste särskilja två personer i Jesus Kristus, på samma sätt som man särskiljer två naturer, en gudomlig och mänsklig; deras patriark, Marauze, kommer från Mossoul till Rom och bekänner den katolska tron i påvens händer.

Tyvärr förblev dessa händelser utan någon morgondag; ännu i våra dagar upptar de Kristnas enhet Påvens och Kyrkans tankar. "Att leda Kyrkan i riktning mot Gud, Gud som talar i Bibeln: det är den högsta och grundläggande  prioriteten för Petrus efterträdare idag, förklarar Påven, Benedikt XVI. Därav följer, som en logisk konsekvens, att de troendes enhet måste ligga oss varmt om hjärtat. Deras oenighet, deras interna motstånd, drar det som de säger i tvivelsmål. Det är därför ansträngningarna som syftar till de kristnas gemensamma vittnesbörd – genom ekumeniken –  inbegripes i den främsta prioriteten" (Brev till biskoparna, av den 10 mars 2009).

Grundvalar för en hållbar fred
Upptagen av tanken på krigen och våldshandlingarna  under hans sekel vinnlägger sig Urban V om att skapa grundvalarna för en hållbar fred och utsträcka civilisationen överallt i Europa. Han sätter som första mål att återvända till och installera sig i Rom. Tack vare det politiska, militära och juridiska arbete som kardinal Albornoz uträttade blev denna återkomst möjlig år 1367. Anländ till staden i oktober månad bemödar sig Påven att förbättra sederna hos det förvildade romerska folket; Han skapar stora trädgårdar på Vatikankullen för att sysselsätta arbetslösa; han låter restaurera talrika monument och startar utgrävningar för att på nytt finna apostlafurstarna sankt Petrus och sankt Paulus, vilka man upptäcker under altaret i Laterankyrkan.

För att hävda Kyrkostatens självständighet, säkra påvarnas oberoende liksom Italiens, vilka man inte kan skilja åt, gör Påven upp planen att omkring sig samla alla Italiens stater i en slags liga som han skulle vara huvud för. Kejsaren, Karl IV av Böhmen och kungen av Ungern är de första som ansluter sig till denna plan. De italienska staterna följer efter, utom Florens. Alla kristenhetens furstar, från kungen av Danmark till kungen av Bulgarien underhåller en riklig korrespondens med Urban V eller kommer för att bedja om råd hos honom.

Däremot, om Hundraårskriget i någon mån känner av ett uppskov efter det fransk-engelska fördraget i Brétigny, härjar de sysslolösa legosoldaterna urskiljningslöst, utspridda efter landsvägarna (...). Urban V, förenande diplomati och fasthet, exkommunicerar dessa skaror och uppmanar dem att gå på korståg, lika mycket för att avlägsna dem från europeiska trakter  som för att hejda muslimernas framträngande, som hotar kejsardömet i öster..

En äkta humanism
Europa formades under flera sekler. ""Europa utgjorde inte en definierad enhet ur geografisk synpunkt, framhöll påven Johannes Paulus II den 14 december 2000, och det är först till följd av den kristna tron som det blev en kontinent, och, under seklernas lopp, lyckades sprida sina värden till nästan alla andra länder på jorden, till mänsklighetens bästa. Samtidigt kan man inte försumma att framhäva att ideologierna som utgjort orsak till sådana floder av tårar och blod under det tjugonde århundradet,  trädde fram i ett Europa som hade velat glömma sina kristna grundvalar... Man kan inte glömma att det var negationen av Gud och av hans bud som i förra seklet skapade avgudarnas tyranni, vilket tog sig uttryck i förhärligande av en ras, av en klass, av staten, av nationen, av ett parti i stället för av den levande och sanne Guden. Det är just i ljuset av olyckorna som utgjöts över det tjugonde århundradet som man förstår hur mycket  Guds och människans rättigheter bekräftas eller faller sönder." Det var av den orsaken samme Påve eftersträvade ett Europa utan gränser, som inte förnekar de kristna rötterna som givit upphov till det, och som inte tar avstånd från Kristi Evangeliums äkta humanism.

Urban V:s återkomst till Avignon var troligen också motiverad av att han ville befästa kardinalernas integritet vid konklaven som skulle öppnas efter hans död, vilken han visste var nära. Italien var ju på nytt skådeplats för farliga yttringar av oro. Så dör Urban V, efter flera veckors svåra lidanden, den 19 december 1370. Han var då sedan två månader i Avignon.

Kraften hos Urban V kom av hans förening med Gud. En krönikeskrivare, ett vittne som stod mycket nära denne påve, skrev "I Gud ensam utgjöt han sitt hjärta, Gud ensam vände han sina tankar till och han ägnade sig fullständigt åt hans tjänst". I vår tid hänger sig Påve Benedikt XVI, även han, åt att föra människorna tillbaka till Gud: "Petri efterträdares främsta prioritet, skrev han den 10 mars 2009, bestämde, tveklöst, Herren i Nattvardssalen: Du ... styrk dina bröder (Luk. 22: 32). I våra dagar, när över vidsträckta områden på jorden tron är nära att slockna likt en flamma som inte får någon något att näras av, blir den övervägande prioriteten att göra Gud närvarande i denna värld och göra Gud tillgänglig. Inte tillgängligheten till en gud vilkensomhelst, men till den Gud vilkens ansikte vi känner igen i kärleken intill slutet (jfr Joh. 13: 1)  – i Jesus Kristus korsfäst och uppstånden".

27 maj 2009
Abbaye Saint-Joseph de Clairval

Association des Amis du Bienheureux Urbain V – Chateau de Grizac,
F – 48220 Le Pont de Montvert

cf - Urbain V, un homme, une vie, par Paul Amargier, Société des Médievistes provençaux,
Basilique Saint Victor, Marseille, 1987.                                                                                          

Översättning: BS