av Francesco Colafemmina

Den Helige Faderns beslut att i den katolska kyrkan uppta en grupp  anglikaner som motsätter sig vissa beslut som tagits av det anglikanska samfundet (frågan om kvinnliga präster och om homosexuella) kan betraktas ur två synvinklar.

Dagen efter det att medierna fick kännedom om denna historiska händelse, delade tidningarna upp sig i en ”ekumenisk” tolkning och en annan,  ”traditionell” eller till och med ”traditionalistisk”. Å ena sidan säger man att påven velat ta emot dessa anglikaner som är ”utan hemland”, som hädanefter blivit ”föräldralösa” i sitt samfund på grund av den förfärliga öppning mot världen deras samfund håller på att göra befinner sig i total oppositionsställning. Och påvens motiv för detta sägs vara inte endast att gå med på önskemål som riktats till honom från denna grupp anglikaner (i vilken ingår både biskopar, präster och troende) utan även vara en logisk följd av den ekumeniska dialogen med det anglikanska samfundet  vilken, som alla ekumeniska dialoger, naturligtvis är något som så småningom måste leda till ett närmande.

Å andra sidan tolkar emellertid  andra nyhetsmedia påvens generösa och faderliga akt, när han på detta som man påstår ”selektiva” sätt tar in grupper som SSPX och TAC (the Traditional Anglican Communion), som ett medel för att samla den katolska kyrkan runt ”traditionen”, varvid det enda kriteriet skulle vara dessa gruppers respekt för traditionen.

Men skulle det inte vara möjligt att se på saken på ett tredje sätt? Se det som påvens återförande till Rom helt enkelt av de grupper kristna som erkänner Petri ämbete och tror på den katolska kyrkans dogmer och på läroämbetet? Vad skulle kunna vara mer enkelt?

Trots den ekumenistiska retoriken och dialogernas tomma smålögner är det tydligt att den Helige Fadern inte gör något annat än trofast följer upp de föresatser han uttryckte i sitt underbara installationstal av den 24 april 2005:

"Här skulle jag vilja peka på ännu någonting: både bilden av herden och den av fiskaren visar mycket tydligt på kallelsen till enhet. ’Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de ska lyssna tillmin röst, och det ska bli en hjord och en herde” (Joh 10:16); så säger Jesus i slutet på sitt tal om den gode herden.  Och berättelsen om de 153 stora fiskarna slutar med detta glada konstaterande: ’Och fast de var så många, gick nätet inte sönder’ (Joh 21:11).  Tyvärr, älskade Herre, har det nu gått sönder! och vi är sorgsna. Men nej – vi får inte vara ledsna! Låt oss glädjas över ditt löfte som inte sviker – och låt oss göra allt som står i vår makt för att följa vägen till den enhet som du lovat oss. Låt oss påminna oss detta i vår bön till Herren när vi bönfaller Honom: ja, Herre, kom ihåg det som du lovat. Gör så att vi blir en enda herde och en enda hjord! Låt inte ditt nät gå sönder och hjälp oss att vara enhetens tjänare!”

Med enhet avses emellertid något som ofta undgår kommentatorerna och ibland även de troende själva. Låt oss än en gång läsa det som Ratzinger sade i ett brev år 1986 till sin kollega Steckler:  quanto affermava il Card. Ratzinger nel lontano 1986:

"Strax efter det att den första konciliära kraften ebbat ut, kom den motsatta modellen av ekumenik, den från gräsrötterna. Denna önskade nå fram till en enhet ”underifrån” om det nu inte var möjligt att få den uppifrån. I detta sammanhang är det riktigt att säga att kyrkans ”auktoritet” inte kan utföra något alls om det den vill utföra inte först mognat inom kyrkans liv, både vad gäller förståelsen och den erfarenhet som kommer från tron.  Där som man emellertid inte hänvisade till denna mognad, utan fotrsatte att framhäva att kyrkan var delad i en ”gräsrotskyrka” och en ”prästerlig kyrka”, där kunde förvisso inte denna nya enhet komma fram tydligt och klart. En sådan här ”gräsrotsekumenik” kan slutligen endast leda till utbrytargrupper, vilka i sin tur splittrar församlingarna och inom sig själva inte heller skapar någon djupare enhet, även när de för en gemensam propaganda som sträcker sig ut över hela världen. Under en viss tid verkade det som om kyrkans traditionella splittringar nu dominerades av en ny klyfta  och att man i framtiden skulle få två motsatta läger. Å ena sidan de kristna som var övertygade om den progressiva linjen och å den andra ”traditionalisterna”, vilka båda skulle ha skaffat anhängare i de olika kyrkorna som fanns vid den tiden. I detta sammanhang kommer alltså förslaget att ur allt ekumeniskt arbete avlägsna allt slags ”auktoritet”, ty en förstärkning av denna skulle bara ha betytt  förstärkning av den traditionalistiska falangen och skulle ha förhindrat bildandet av en ny och progressiv kristenhet. Liknande ideer kan vi finna här och där än i dag, men det verkar som om deras blomstringstid är förbi. En kristen existens som definieras enligt kriteriet ”engagemang” äger alltför otydliga gränser för att i det långa loppet kunna skapa enhet och väcka en känsla av solidaritet med ett vanligt kristet liv. Människor håller fast vid kyrkan inte för av församlingen ordnade fester och olika aktionsgruppers verksamhet, utan för att de hoppas att där finna svaren på frågor som är viktiga för hela deras liv. Sådana svar har inte  tänkts ut av kyrkoherdarna utan kommer från högre auktoritet och har trofast delgivits och utdelats – om ens det – av kyrkoherdarna. Människor lider i våra dagar, kanske ännu mer än tidigare. Och då räcker det inte med ett svar som kyrkoherdens själv eller någon ”aktivistgrupp” finner på. Idag liksom i alla tider är religionen något som bryter fram och drabbar människornas i djupet av deras hjärtan och där når en absolut punkt. Därför duger bara ett svar som kommer från det som också är absolut. När prästerna och biskoparna inte längre är förmedlare av något som även för dem äger ett absolut värde utan endast kan erbjuda sitt mänskliga handlande, då blir kyrkan en ”ministeriell kyrka” och en sådan är överflödig.”

Och han tillade:

"Men om nu detta är hur saker och tings tillstånd, vad kan vi göra? I sökandet efter  ett svar har ett uttryck skapat av Oscar Cullmann varit mig till  hjälp: enhet genom mångfald, enhet genom variation. Det är förvisso dåligt med splittring, särskilt när denna leder till ovänskap och till att det kristna vittnesbördet försvagas. Men om man från denna splittring så sakta tar bort fiendskapens gift och välkomnar variation, då handlar det inte längre om inskränkning utan om en ny rikedom när det gäller att lyssna och förstå. Och då kan denna splittring under övergången bli en ”felix culpa”(välsignade skuld), även innan den helt har överbryggats.

När den Helige Fadern talar om ”mångfald i enheten” handlar det emellertid inte om en slags intern ”relativism” som skulle råda inom den kyrkliga enheten, utan  om den enda Sanningen som är Kristus. Den Helige Fadern vill på samma sätt visa att såväl SSPX-sällskapets återintegrering som den anglikanska traditionella rörelsens, är tydliga tecken som syftar till att harmonisera och berika kyrkan i ljuset av Kristi sanning. Att föra samman medlemmarna inom den mystiska kroppen är detsamma som att sjunga en lovsång till Kristi ära och att gemensamt gå framåt mot Kristus.

Å andra sidan kan den katolska ekumeniska tanken, när den förstås som en återgång till Sanningen och som ett lyckligt och positivt välkomnande av de förlorade fåren (jfr orden i talet här ovan), endast förverkligas genom Kristi ställföreträdare och dennes kärleksfulla försoningsakt och prästerliga gärning som syftar till faderlig återförening av Gudsfolket. 

Bort alltså med decennier av högtravande och urvattnad ekumenisk retorik, som består av ord, omfamningar, ekumeniska firanden, inget annat. Visserligen bygger detta på goda föresatser men alltför sällan på  sunda och äkta principer. Syftet har varit att förminska och förneka de skillnader och motsättningar som dock finnes, som om detta att man förnekar den egna identiteten skulle medföra att dialogen skulle flyta lättare och enhet kunna skapas. 

Men så är det inte. Enhet kan bara skapas genom att man forskar och undersöker vilken gemensam väg man kan gå för att uppnå denna enhet som önskas av båda parter. Och denna enhet kan bara finnas inom den katolska kyrkan och hos Petrus. Det är inte den katolska kyrkan som förnekat anglikanernas, SSPX-anhängarnas och protestanternas enhet. Den katolska kyrkan har varit kärnan ur vilken schismatiska rörelser sedan uppstått. Eller i fallet SSPX – att dessa begick den schismatiska handlingen som var att viga biskopar utan påvligt tillstånd.

Så som den anglikanske traditionelle ärkebiskopen John Hepworth (TAC) år 2006 sade om prästvigning av kvinnor:

”I det ögonblick en sådan vigning utförs förnekar man hela den stora läran om Skapelsen, Människotillblivelsen och Återlösningen. Och kyrkans sakramentala liv, genom vilket Jesu frälsningsbringande nåd erbjuds åt var och en av oss, blir föremål för misstro och osäkerhet.”

Att placera en kvinnlig präst i en församling innebär alltid ”ett brott mot gemenskapen”, eftersom den äkta gemenskapstanken härigenom blir omöjlig. Om dessa alltså är de viktigaste skälen till att den traditionella  anglikanska rörelsen önskar återgå till katolicismen, hur kan man då fortsätta att anse en vag och obestämd ”ekumenik”, som hamnat bortom sitt ämne och gjort sig själv omöjlig, vara den rätta? Hur kan man säga att de troende inom TAC endast är människor som ”hamnat på fel plats” inom den anglikanska läran och att detta är skälet till varför de önskar inordna sig i de katolska leden? Det är nästan som om det skulle råda ett liknande förhållande som i Balkanländerna under början av 1900-talet då hela folkgrupper förflyttades från en nation till en annan i denna plågade region. 

Men här har vi att göra med en annan verklighet.  Traditional Anglican Communion har  lugnt och helt i konsekvens med sina önskningar bett om att få tillhöra Petrus och den katolska kyrkan på det som säges i Saint Louis-deklarationen av 1977): trohet mot läran, trohet mot moralen, trohet mot traditionen. Detta är principer som redan år 1966 bekräftades som hörnstenar i det ekumeniska arbetet av påven Paulus VI och den anglikanska kyrkans primat Ramsey:

 "Quam mutuam necessitudinem fovere ac provehere volentes, proponunt, ut inter Ecclesiam Catholicam Romanam et Communionem Anglicanam sedulo instituantur colloquia, quorum veluti fundamenta sint Evangelium et antiquae Traditiones utrisque communes, quaeque ad illam unitatem pro qua Christus oravit, in veritate perducant."

I detta gemensamma uttalande läser vi:

"Grunden för samtalen mellan den romersk-katolska kyrkan och den anglikanska gemenskapen är Evangeliet och de äldre Traditionerna (med stort T), och detta gäller för båda samfunden. Dessa leder nämligen till den enhet i sanning som Jesus önskade.”

Men idag uppfylls inte bara Herrens bön utan även den store påven Leo XIII:s faderligt välvilliga önskan! Det var han som år 1896 i bullan Apostolicae Curae (efter att ha förklarat anglikanska vigningar ogiltiga) sade:

"Detta återstår: med samma namn och i samma anda som ’den store herde’ med vilken vi samarbetat för att visa den absoluta sanningen i en så viktig angelägenhet, önskar vi ge nytt mod åt dem som uppriktigt önskar att uppnå fördelen med (de katolska) vigningarna och hierarkin. Kanske de ända fram till nu, samtidigt som de sökt glöden i den kristna dygden, och ännu mera ivrigt velat återspegla innehållet i den Heliga skrift och be än flera böner, ändå stannat upp, vacklande och oroliga, inför Kristi röst som de ständigt hört inom sig. De ser redan tydligt och klart att Han som är god inbjuder dem och vill att de ska komma. Om de återvänder till den enda fårfållan kommer de sannerligen att få de goda ting de önskar, det vill säga den frälsningsväg de sökte, som Han själv gjorde kyrkan till förvaltare och evig väktare för och utdelare av frälsning bland folken. Då kommer de verkligen att ’få del av det livgivande vattnet ur Frälsarens källa’, och av Hans underbara sakrament. Genom dem får de trogna själarna verkligen ta emot syndernas förlåtelse och bli återupptagna i Guds vänskap, få näring och styrka av det himmelska brödet, och den yttersta hjälpen att uppnå det eviga livet. De som törstar efter detta, efter ’fridens Gud, Tröstaren av alla smärtor’, vill Han bräddfullt ge av sina gåvor och sin ro. Vi önskar sålunda att vår uppmaning och våra önskningar framför allt ska upptas av dem som är herdar för sina samfund. De människor som på grund av själva ämbetena de innehar står högre i rang vad gäller lära och auktoritet, och som mer än alla andra önskar lovprisa Gud och hjälpa själarna till frälsning, dessa personer kommer framför alla andra att lyda Gud och visa sig som  goda exempel för de andra.

Moderskyrkan kommer förvisso att med den största glädje ta emot dem och omfatta dem med all möjlig godhet och omsorg, då en så  frikostig själsstyrka lett dem tillbaka till kyrkans famn och de övervunnit alla svårigheter i sin väg. När de nu visat sig inneha en sådan styrka är det omöjligt att säga vilka lovord de kommer att få ta emot inom brödraförsamlingarna inom det katolska området, vilket hopp och vilken förtröstan inför Kristus Domaren, och vilka belöningar denne kommer att ge dem i Himmelriket! Vi själva kommer att göra allt som står i vår makt att befordra deras återförening med kyrkan. I detta kan både lekmän och präster – och vi önskar detat av hela vårt hjärta – lära sig mycket för att efterlikna dem och denna deras kraft. Vi ber framför allt om Guds barmhärtighet så att de troget må söka den sanning som flödar och få del av gudomlig nåd.”

Vi tackar Hans helighet Benedikt XVI för denna stora gåva som han givit när han säger sig vara redo att i vår kyrka uppta så många bröder och systrar i Herren, vilka vi med stor glädje omfamnar och hälsar välkomna!

20091102

Katolsk Observatör har fått rättigheter från Fides et Forma.

Francesco Colafemmina är journalist, konstkännare och filolog. Han driver sedan våren 2008 bloggen Fides et Forma, som mest tar upp konst och arkitektur, men även andra frågor om kyrkan och dess historia.
Övers.: NH