Tillbedjan av det Allraheligaste sakramentet
av Hans Urs von Balthasar
Namnet låter lika föråldrat som företeelsen själv. Vad kan det tjäna till att knäböja i timmar framför en bit bröd – även om den är omvandlad till sitt väsen – för att inte tala om det absurda i att ”tillbe” den? Protesterna hopar sig – samtidigt som minuterna släpar sig fram, tomma och innehållslösa. Bröd tjänar ju till föda, är inte något man betraktar och tänker på, och kyrkväggar kan lika lite begränsa Jesu närvaro som ett tabernakel eller en monstrans.
Det är svårt att sig tänka att Jesus i Nattvardssalen när han gav lärjungarna en bit bröd skulle be dem att tillbe den istället för att äta den. Lika svårt är det att föreställa sig hur det kan kännas för honom att vara ett föremål som ställs ut på kyrkans altare. Även om förloppet skett gradvis och över århundradena kan vi tydligt se hur saker och ting kommit in på fel spår och hur tyngdpunkten förflyttats från att vara det som är ingivet av den helige Ande till att bli något materiellt och påtagligt. Det var som om händelseförloppet stannade upp, blev något statiskt, ett tillstånd. Det som var en ofattbar gåva blev något som vi kunde begripa. Det som var något som var förmer än det synliga blev till något som det är möjligt att se. Det gudomligas närvaro blev något jordnära, något som det var möjligt att förstå med förnuftets hjälp.
Men om vi tänker igenom saken grundligare kanske vi förstår att det inte går att i en så enkel formel sammanfatta det hela. Och om vi stannar upp för att noga granska den motsatta rörelsen, förstår vi då inte bara alltför väl att den med tidens gång lett till något ofruktbart? Rör vi oss inte nu längs en cirkel i motsatt riktning, mot en andlig syn på det gudomliga som saknar all verklig substans? Låt oss till att börja med ta uttrycket ”det allraheligaste sakramentet”. Det är ett uttryck insvept i mystik och som inger bävan på samma sätt som latinets sanctissimum.
Kanske det hänvisar till ett begrepp som vi finner i Gamla Testamentet, nämligen tempelplatsen som var platsen där Gud var närvarande och där vi kan se olika grader av helighet. Det var bara översteprästen som fick gå in i den allra innersta helgedomen, in i det allraheligaste, och han gjorde det bara en gång om året, under försoningsfesten. Alltsedan människoblivelsen har Guds tempel, där Guden har värdigats att ta sin boning, utgjorts av Jesu fysiska person. När han säger: ”Jag skall riva ner templet och bygga upp det igen om tre dagar” visar Jesus att han är medveten om denna förvandling. Det är han som är den plats där Guds närvaro blir märkbar och där man tillber Gud. ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom” (Joh 4:21-23).
Och Jesus är inte en gudstillbedjare bland många andra, han är den högste tillbedjaren och i honom är all tillbedjan samlad i ande och sanning, en tillbedjan som blir fullkomlig när den renas och förvandlas av den Helige Ande. I Jesu person strävar allting mot Guds helighet och önskar delta i den. Allting dras in i den allraheligaste elden och lyses upp av den. Men borde vi inte spara uttrycket “det allraheligaste” för Gud, vår Fader som är i himlen. Varför använder vi det för att beteckna eukaristin där Guds son är närvarande?
Jo, därför att de två flammorna här möter varandra. Himlens helighet faller ner som eld på jorden, slukar upp jordens böner och offergåvor. Och den andra heligheten lyfter mot himlen, det är den helighet som utgörs av en människa som lyder och låter sig offras för alla människors skull. Han som har Guds välbehag och som Gud förvandlar på berget till att bli sitt icke-skapade ljus. Det är omöjligt att föreställa sig något mera intensivt, mera uppslukande, mera betvingande än detta möte mellan två eldar som smälter samman till en.
Vad är det egentligen som händer? ” Detta är min kropp som utgjutes för dig. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för dig”. Guds eld har underblåst elden i denne man så att han blivit till oräkneliga gnistor (non confractus, non divisus), han befinner sig i ett tillstånd där han så helt överlåtit sig åt Gud att Gud kan dela ut honom obegränsat och outtömligen i tid och rum. Ty det är Gud Fadern som delar ut sin son i den eukaristiska gestalten och det är Gud Anden som gång på gång gör möjligt det outsägliga mångfaldigandet av det unika till något universellt.
Men, viktigast av allt, den som en gång blev utgiven, slaktad på korset, utgjuten, genomborrad, kommer aldrig mera att dra åter sin gåva, gåvan av sig själv. Han kommer aldrig mer att göra så att alla de eukaristiska fragmenten åter sätts samman och skapar hans forna jag. Även som den uppståndne Herren lever han som den som har utgivit och utgjutit sig själv. Vi måste här sudda bort ur sinnet alla mytiska bilder som beskriver hans plats i världen som en en gång för alla bestämd plats i kosmos, som om han därifrån skulle kunna bege sig till eller åtminstone relatera till ställena där människorna i mässfirandet påminner sig om hans död och uppståndelse.
Han fortsätter att leva helt enkelt i den eukaristiska gestalten, i form av tacksägelse, som en offergåva till Faderns ära, som i sig samlat in och som i sig bär hela världen. I denna offergåva har han fört Faderns nåd ut till alla världens gränser. Detta betyder inte att han har givit upp sin sanna mänsklighet, att han har blivit ett namnlöst väsen som formlöst svävar genom världen. ”Jag har rätt att ge mitt liv och jag har rätt att få det tillbaka”, att bli mitt eget jag, men från och med nu endast som en ständig självutgjutelse.
Han blir sig själv fullt ut igen, men denna gång som den Uppståndne som visar sina sår för lärjungarna. Som den som visar sig för aposteln Paulus och förvandlar också honom till något som liknar en eukaristisk flamma, talar och handlar han åter igen lika majestätiskt, suveränt och kärleksfullt som han gjorde före sin död. På alla sätt är han liksom då det centrum utifrån vilket människorna tar emot sina uppdrag och sin undervisning, sin nåd och sin dom. Men detta centrum har nu blivit utrustad både med utstrålningens centrifugalkraft och den motsatta kraften som drar allting till sig.
Tanken att den eukaristiske Herren vid firandet av den sista nattvarden – medan vi tänker på honom – kommer till oss från någonstans (men varifrån?) förblir av mytisk art och naiv. Men det blir fruktansvärt svårt för oss om vi försöker att vara mindre naiva, för enligt Herrens löfte äger verkligen eukaristin rum på nytt vid varje firande. Vi måste emellertid försöka att förstå hela mysteriet (som i världsliga termer förblir otänkbart) som ligger i att trots att det finns en början till varje gång detta händer på nytt så finns det dock inget slut.
Herren kommer, det är hans kärleksgärning, men han ger sig inte av sedan han kommit. Vi kan beskriva det på ett annat sätt: firandet av eukaristin är en sann händelse, den betyder att evigheten bryter in i vår tid, men detta följes inte av att evigheten drar sig undan från tiden. Evigheten har slutgiltigt smält samman med tiden och från och med nu befinner den sig ständigt i ett övergångsstadium till den. När Kristus gav sig själv ”för oss”, ”för alla” gör det att tid och rum finner ett sätt att överskrida sina gränser och anta en timlighet och rumslighet som är universell. Vi förstår genom dem att Kristi självutgivelse är en och samma som den evige Faderns och den helige Andes.
Därför måste skillnaden mellan tillstånd och händelse upphävas: Den eviga händelsen som uttrycker Guds treeniga kärlek och på samma gång hans eviga tillstånd har avslöjat sig själv för världen i den påtagliga och unika, historiska, händelsen, nämligen i inkarnationen, i Jesus Kristus som lever, dör och uppstår från de döda. Det är denna unika händelse som har gjort att det gudomliga tillståndet samtidigt blir en händelse som skett ”en gång för alla” (ephapax) och som gör att varje helig mässa på nytt förkunnar detta ”en gång för alla”, som är Jesu Kristi död
Men samtidigt som denna händelse bekräftar att när Herren utgjuter sig själv i eukaristin, detta är något som ständigt sker, talar den också om att han kommer till oss nu, att han lever, dör och utger sig för oss människor i vår värld som består av rummet och tiden. Quoad nos. För vår skull. Vi själva är det som förkunnelsen syftar på när den gång på gång på nytt för oss tillkännager ”Herrens död till dess han kommer”.
Det är för den skull det finns en företeelse som vi kallar “andlig kommunion”, som inte är avsedd att ersätta den sakramentala kommunionen men strömmar ut från den till alla som önskar delta i Faderns gästabud. Det är därför det också finns detta som vi kallar för ”tillbedjan av det Allraheligaste”, som sker varhelst det i mässan konsakrerade brödet och vinet är utställt, vare sig det är synligt för de kristtrogna eller ej. En sådan tillbedjan är hjärtats akt när den mediterar över och försöker försätta sig i den punkt där den eviga kärleken bryter in i tiden och där tiden öppnar sig och tar emot den eviga kärleken.
Ingen kan helt och fullt meditera över detta och tänka sådana tankar under den vanliga församlingsmässan. Mässbesökaren går fram till altaret, tar emot brödet och kanske vinet, intar det och återvänder till sin plats. Fem minuter senare har han lämnat kyrkobyggnaden. Han vet inte vad som har hänt och hur det har hänt. Han tror så gott han kan men han vet att inte varit i stånd att helt förstå undret. Han tröstar sig med att tänka att hur länge han än lever kommer han inte att förstå det. Han låter det ske, vilket är bra. Men det ger honom dåligt samvete. Han har mottagit Gud som offrar sig och därigenom har han bekräftat det, men betyder inte det att han borde börja anpassa sitt liv till denna Jesu självutgivelse och utvidga det till att omfatta de nya dimensionerna?
Men hur kan han göra detta? Han låter sitt vardagsliv löpa på bäst det går. Med de allra bästa intentioner. Men står dessa ”goda intentioner” i någon som helst relation till Guds gränslösa utgjutelse av sig själv i Jesus Kristus? Kan han överhuvudtaget bedöma denna relation? Har han något kriterium för att göra det?
II
Det finns emellertid i den kristnes trosliv en motsvarighet till dualiteten som råder mellan den samtidiga händelsen och tillståndet när Herren ger sig själv för oss i eukaristin. Jag tänker på dualiteten mellan ”handling och kontemplation”. Den sakramentala handlingen sträcker sig bortom och utöver sig själv. Eftersom den först och främst innebär att vi tar emot Guds kärlek, innehåller den ett huvudsakligen kontemplativt element, som har en inbyggd tendens att gå utöver själva den kontemplativa akten. Den ger mig en obetvinglig lust att tänka över – mera på djupet och i mera vid bemärkelse – ”vilka stora ting den Mäktige låter ske med mig”. Den ger mig en obetvinglig lust att öppna mitt sinne och liv för vilken inverkan det faktum att jag intar föda och dryck har på mig, för det är just dessa kategorier Herren använder sig av när han ger sig själv till mig.
När jag tar emot Herrens gåvor är det nödvändigt att det blir till en akt som involverar hela min existens och det är nödvändigt att denna existens i sin tur omringas och omslutes av den eukaristiske Herrens samtidiga händelse och tillstånd, han som är ”det Allraheligaste”. Det är hela min timliga existens som blir bestrålad och upplyst av ljuset från detta det som är det mest sakrala. Jag inte, åtminstone inte medvetet, besvara detta strålande ljus på något annat sätt än genom kontemplation. Det vore fel att säga att om jag bara utför mitt dagliga pensum på ett redbart och hederligt sätt, ljuset automatiskt kommer att spridas i mig (dvs. att kommunionen kommer att verka i mig). Med all respekt för en sådan redbarhet är tanken att det ligger en automatik i de sakramentala verkningarna ovärdig en kristen.
Men om han inser att han är ovärdig och ändå låter bli att meditera, då är det lätt att han uppfattar det eukaristiska firandet som blott och bart en erinran om en historisk händelse eller ett andligt möte, och försöker döva sitt samvete genom att späda ut mysteriet på detta och andra sätt. Att meditera är istället den troendes försök att visa sin tacksamhet. Det är ett försök att andligen motsvara det som man har fått ta emot i sakramentets form. Att andligen inta och smälta det som man lekamligen har svalt. För människans del kan detta aldrig bli mera än ett patetiskt försök. Men den eukaristiska nåden skyndar till vår hjälp och utvidgar ansats vi gjort till att sträcka sig ut över det eukaristiska tillståndets dimensioner. Den som vinnlägger sig om att meditera kommer med tiden att få erfara något som liknar det kontemplativa tillståndet.
Detta är ett slags oavbrutet organ-stopp som äger rum under de dagliga sysslornas lågmälda melodi och som hörs så fort denna person gör en kort paus i göromålen. Då inser han, eftersom han har fördjupat sin kunskap i ämnet, att hela detta jordeliv har det allraheligaste som bas och det är det som ger livet en mening. Varför är det så? Jo, därför att hela denna timliga tillvaro som skriker ut sin vikt och betydelse i grunden är meningslös ty den kan inte i sig självt finna det yttersta skälet till sin existens. Det ligger något spöklikt och förtvivlat i dess väsen, den flyr från en meningslös nutid till vad som tycks den vara en mera meningsfull framtid, men som är en farlig och dubbelbottnad framtid som – liksom alla vet – inte är i stånd att uppfylla vad den lovar.
Men är det inte denna obegripliga meningslöshet, denna brist på mål och mening, som obevekligt som döden omgärdar vår dagliga jakt på livsinnehåll och som den kristne kan uppleva mitt i den heliga eukaristin. Vad kan nämligen vara mera meningslöst än att Gud utger sig själv helt och hållet i Kristus och där blir uttömd, uppslukad och bortkastad, liksom pärlorna blev för svinen? Det är denna slutgiltiga meningslöshet som är alltings medelpunkt och det enda vi kan förlita oss på, om vi för en gångs skulle ställer räknemaskinen åt sidan och börjar tänka över våra mänskliga villkor. Inte ens en dator kan räkna fram svaret på frågan om existensens mening. Ty ”Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna” (1 Kor 1:25).
Och om vi någonsin inför Guds domstol skall finna en mening med människans oupphörliga sökande efter mening under historiens gång, då är det endast om vi lär oss att förstå att denna mening är uttrycket för Guds oändliga, galna och hjälplösa kärlek till oss som han uttrycker genom Kristus. Att tillbe det Allraheligaste kan inte betraktas som en perifer inomkyrklig andaktsövning. Det kan anta olika, tillfälliga, former, det kan ställas ut i rikt juvelsmyckade monstranser och omges av rökelsedoft och särskilda hymner och böner, eller det kan ges en slutlig välsignelse i ciboriet.
Allt som är tillfälligt kan vara av betydelse, även om det som är avsett att tjäna många människor inte nödvändigtvis måste passa var och en. Och eftersom det är tillfälligt, kan det ändras på nytt. Det allraheligaste kan göras tillgängligt på en plats som ligger avskild från kyrkans huvuddel, men ändå står i förbindelse med den och där kyrkobesökaren kan finna ro till stilla dyrkan. Gamla och ensamma människor kan i denna tystnad bereda sig ett hem. Kyrkorna står ju fortfarande öppna för alla som kan och vill få tid till reflexion och mediterande bön inför den eukaristiske Herren. Det kommer att hjälpa denna person att lämna den yttre världens stoj och stim för att närma sig detta centrum som drar honom till sig.
Men om ingen kyrka finns till hands kan man också träda in i denna närvaro på ett rent andligt sätt. För att komma ifrån den profana världen och träda in i det Allraheligastes värld, behövs det bara att man tar ett enda steg. Sedan omger det en från alla håll. Som aposteln Paulus säger, ”Vi kan alltid få tillgång till Gud.” Vi är barn i huset och behöver inte stå i farstun och vänta på att bli inropade. ”Ett vingslag – och eonerna ligger bakom oss”. En uppmärksam akt – och vi befinner oss i Guds hjärta.
Vad Gud är har han nämligen låtit oss få vetskap om och fått erfara i hans Eukaristi.
(Ur Hans Urs von Balthasar, "Illustrationer")
Övers. Natasja Hovén