(katobs.se) ”Andra Vatikankonciliet, en debatt att öppnas” (Le Concile Vatican II : un débat à ouvrir), så lyder titeln på en bok av Mons. Brunero Gherardini som kom ut på ett italienskt förlag strax före sommaren och som snart kommer i fransk översättning. Det är också ämnet som tidskriften Le Courrier de Rome satt på sin nionde teologiska kongress som kommer att hållas i Paris den 8, 9 och 10 januari 2010. Det kan vara intressant att ta del av innehållet i Mons. Gherardinis bok, så som vi finner den i recensionen som var införd i juninumret av Le Courrier de Rome 2009 (n°323, ss.1-5). Här följer några avsnitt ur boken.

Mons. Brunero Gherardini, född år 1925, var tidigare dekan vid den teologiska fakulteten vid Lateranuniversitetet i Rom. Han är känd som teolog och har publicerat mer än 80 verk och hundratals artiklar. För närvarande är han kanik i Peterskyrkan och redaktör för den thomistiska tidskriften Divinitas. Han kan betraktas som en av de senare representanterna för den romerska teologiska skolan som har sett så lysande namn som Ottaviani, Tromp, Parente, Piolanti och andra.

Om man accepterar Andra Vatikankonciliet, vad då göra med de av konciliets läror som är svåra att förena med den läromässiga linje som talar om kontinuitet? Mons. Gherardini går med på att denna fråga är relevant och tror inte att man helt enkelt kan skyffla undan den genom att säga att konciliets texter är oklanderliga och att det bara är uttydningen av dem som vållar problem. Nej, det finns ett verkligt problem. Det är sant att biskopar, påvar och konciliet självt gång på gång har hävdat att Andra Vatikankonciliet visst intar sin plats i kyrkans levande tradition. Men Gherardini säger:

”den livsviktiga kommunikationen mellan de olika faserna får inte skjutas bort utan det måste bevisas att där råder en påtaglig kontinuitet mellan innehållet i detta koncilium och de tidigare faserna” (s. 131 i den italienska upplagan).

Mons. Gherardini planerar att utföra en detaljerad analys av koncilietexterna men påpekar redan nu att det finns vissa problematiska ställen i dessa.

I konstitutionen Sacrosanctum Concilium till exempel, läser vi i kapitel VI under rubriken ”Andra Vatikankonciliet och liturgin”:

”Här finner vi mycket mer än helt enkelt en dörr som öppnats på glänt (åt nydanarna), den är snarare vidöppen. Det står där att ”det är nödvändigt att åtminstone bevara ’huvudinnehållet’ (substansen) i den romerska riten och mångfalden av riter är legitima, men där anges inte vilka av dessa riter som är verkligen tillåtna och ej heller vad den romerska ritens ’substans’ innebär. Det kan vara allt och även motsatsen till allt. Ja, dörren är sannerligen vidöppen. Och om någon träder in genom denna dörr och önskar i kyrkan införa, inte en liturgi som grundar sig på källorna och skapar en liturgi i samklang med den kyrkliga traditionen, med de förväntningar man i dag hyser med tanke på morgondagen, utan en liturgi som vill omstörta det gamla och som innehåller helt andra förväntningar, då är det sannerligen den konciliära andan som bär ansvaret för detta” (s. 147).

Kapitlet VII har som rubrik ”Det stora problemet religionsfrihet” och efter att ha studerat ämnet mycket noga kommer Mons. Gherardini till slutsatsen att det är vissa påståenden i själva koncilietexten som utgör problemet: ”Det gäller till exempel det faktum att man (till exempel i Dignitatis Humanae)

förklarar valet av religion något som är befriat från varje tvång, något som det är upp till var och en att fritt välja och ta ansvar för. Detta bevisar naturligtvis ämnets metafysiska och existentiella karaktär. Den nivå man lägger sig på är alltså subjektiv och man hamnar i en renodlad solipsism, det vill säga ämnet betraktas som något absurt. Följden blir att subjektets medvetande – det subjekt det handlar om –aldrig blir den enda realiteten och inte heller det enda värdet” (s.181)
(…)
I deklarationen om religionsfrihet, Dignitatis Humanae, framhävs alltså det subjektiva elementet på bekostnad av det objektiva. I dekretet Unitatis Redintegratio har denna princip gjorts till något absolut och ekumeniken har gått från att vara det sunda perspektivet som består i att göra allt som står i ens makt för att återföra fåren till den ende herden, Kristus, till en slags dialog som sker endast för dialogens skull. Detta sägs ske med hänsyn till respekten för människans värdighet, vilket omintetgör all slags proselytism.

Mons. Gherardini understryker den subjektiva dimensionen och säger till detta:

”den antropocentriska grunden för den ekumeniska dialogen blev alltså fastställd en gång för alla, på denna grund kunde man sedan i lugn och ro uppföra den byggnad som kallas ”de katolska principerna för katolicismen”. Målet med denna var – inte att samarbeta med de kristna konfessionerna (som är olika och motsatta) i syfte att tillsammans bli en hjord och en enda herde (Joh 10:16) – utan målet sägs vara underlättandet av det gemensamma kristna engagemanget, i tjänst hos människorna, där var och en förblir den hon är och alla står kvar och stampar på startlinjen” (s. 190).
(…)

Lösningen är alltså en noggrann omläsning av konciliedokumenten med hjälp av en teologisk hermeneutik (hermeneutik = den gren inom teologin som handlar om principerna för biblisk exegetik) som är minst lika noggrann (Mons. Gherardini förklarar den i kap. III §2 av sin bok). Det är på tiden att man ägnar konciliet ett allvarligt studium för att granska och undanröja varje tvivel

”rörande frågan om det senaste konciliet verkligen i alla avseenden värnat om kyrkans tradition, om den evolutiva kontinuitetens hermeneutik är dess obestridliga merit och om man kange konciliet äran för denna” (s. 87).

Det är nödvändigt att utföra detta arbete. Då den vänder själarna bort från den katolska tron, är den skada som tillfogats något som är alltför omfattande och alltför allvarligt. Det är därför som mons. Gherardini i slutet av sin bok riktar en glödande uppmaning till den Helige Fadern att låta utföra en vetenskaplig undersökning av Andra Vatikankonciliets dokument.

”Om det vetenskapliga resultatet av undersökningen leder till att vi kan konstatera att kontinuitetens hermeneutik är den enda möjliga och nödvändiga hermeneutiken, då måste vi visa – och detta måste ske bortanför all högtravande retorik – att denna kontinuitet är något verkligt och att den endast kan yttra sig i en grundläggande dogmatisk identitetsbevisning. Ifall denna kontinuitet inte kan bevisas med vetenskapliga medel, då blir det nödvändigt att förklara detta faktum, uppriktigt och utan åthävor, och sålunda ge svar på den bön om klarhet i saken som gnagt i människornas sinnen i nästan ett halvt sekel” (s.256).
(…)

I förordet till verket påminner mons. Mario Oliveri, biskop av Albenga-Imperia, om de villkor som bör ligga till grunden för en debatt om Andra Vatikankonciliet. Mons. Gherardinis analys genomsyras helt av en sund teologi som har stöd av läroämbetet och bygger på

”en filosofisk och alltså även teologisk grundsyn (i den mån det är sanningen man vill studera) som ger det mänsklig dess sanna värde”.

Det innebär att man tror sig om att kunna nå fram till en fast och orubblig sanning, på samma sätt som människan som är herre över allting är det. Genom att hon skapats, får hon sin natur av Honom som är det absoluta varat, Han som är. Men det mänskliga tänkandet skapar inte sanningen, för det kan inte heller skapa varat. Människan lär med sitt intellekt känna sanningen

när hon lär känna den som finns i alla ting. Bortom denna vision, bortom denna filosofi, håller inget tal om sanningens oföränderlighet och om intellektets fasthållande vid samma sanning. I det fallet skulle inget annat återstå än att acceptera en fortlöpande föränderlighet av det som tänkandet utformar, uttrycker och skapar” (ss..5-6).

Detta bör vara den gemensamma grunden för en studie av konciliets sunda hermeneutik. Den kontinuitet som det är nödvändigt att fastställa genom en uppmärksam och fördjupad analys av de konciliära texterna och källorna, måste innefattas inom ramen för den

”philosophia perennis” som kyrkan alltid har försvarat och hållit sig till.  Må konciliets hermeneutik aldrig förirra sig in på det nutida tänkandets krokvägar, utan istället rota sig i det av den helige Vincent av Lerin myntade postulatet: ”samma dogm, samma uppfattning och samma tanke” (eodem dogmate, eodem sensu eademque sententia) som Första Vatikankonciliet gjorde till sitt. Det är ju det enda kriteriet för att förvissa sig om att ”sådana koncilietexter inte endast talar om ”nove” (på ett nytt sätt) men också ”nova” (nya ting) när de handlar om kyrkans eviga tradition” (s.7).

Från Le Courrier de Rome 2009 (n°323, ss.1-5)

Översättning: NH

Mons. Brunero Gherardinis bok Concilio Vaticano II – Un discorso da fare finns att köpa på italienska hos Casa Mariana editrice, via Plano della Croce, I-83040 Fringento (AV) Italia – Courriel : cm.editrice@immacolata.ws