(Här refereras artiklar och notiser från dagspressen, de kommenteras också av redaktionen. Om möjligt länkas till artiklarna inuti texten.

Kristna är pest

Claphaminstitutet, ett nätverk för att värna kristen värdegrund i samhället, skrev en debattartikel i DN. Det triviala budskapet var att skilsmässor inte är bra för barnen, och man borde göra något för att minska dem. Uppmaningen ställdes till folkhälsoministern.

Detta räckte för att vår liberala press skulle få skrämselhicka. Tidningen Expressen utbrister på ledarplats: Lyssna inte! Anledningen är främst att debattartikelns skrivits av kristna:

"kd-kriget mot skilsmässorna är en obehaglig påminnelse om att en högerevangelistisk idérörelse har sina tarmar långt inne på socialdepartementet. Måtte Maria Larsson kapa av dem."

Kristet är höger alltså. Och höger är otrevligt - vad man än nu säger. Så öppet blottas fördomarna på Expressen.

(Man slänger vidare till med :

Med svepande hänvisningar till "ny forskning" försöker de leda religiöst motiverade irrläror i bevis. Men den offentliga debatten är ingen predikostol. Här finns lite utrymme för svavelosande slarv. --- I övrigt faller Claphaminstitutets argumentation lika platt som de kristna förr trodde att jorden var.

Nu var det bara så, att jordens sfäriska form först beskrevs av franciskanmunken Roger Bacon redan på 1200-talet och han beskrev också ett sätt att ange lägeskordinater på den. Någon platt jord har aldrig ingått i den kristna trosföreställningen. Detta som en kommentar till "svavelosande slarv".)

Att många ungdomsproblem orsakas av faderslösa hem är välkänt, det har bland andra Anders Carlgren på Fryshuset hävdat under decennier, med tunga argument bakom sig i form av konkreta erfarenheter. Idag är det så lätt att separera, till och med när barnen bara är några år gamla. Lösningarna söks ofta utanför familjen i form av organisationer som BRIS och ungdomsmottagningarna, med risk att ytterligare en kil slås in mellan familjemedlemmarna. Istället för att man tar tag i problemen så exporterar man dem till instanser utanför familjen, "främmande människor" skulle man säga i andra kulturer.

Naturligtvis finns det i botten ett tomrum. När förälskelsen tar slut och kommunikationen upphör återstår ingenting - inte ens institutionen Äktenskapet, som en nåderik inrättning för mänsklighetens väl och livets vidareförande, dess "traderande", ett gudomligt uppdrag som står över våra känslor och tillkortakommanden. Kan man vila sig i den övertygelsen och tron, så klarar man även de mest hopplösa luckor i kommunikationen - i sin gemensamma tro. Och det är då barnen kan känna sig trygga. De vet, att även om föräldarrna inte fungerar så bra just nu, så kommer de att göra det framöver. De lämnar inte skeppet, det finns en dimension till - och den är inte enbart mänsklig.

20080725

TT-AFP, DN och kampanjen mot kyrkan

Om inget har upptäckt det tidigare är det nu uppenbart: Nyhetsbyrån TT har och dess storebror AFP har något emot katolska kyrkan. Dagens Nyheter tar tacksamt emot de infama skrönor som levereras. Vi kan således läsa att polisen fått exceptionell rätt att ingripa mot dem som

"orsakar förtret och besvär" — som delar ut kondomer, informerar om aborter och homosexuellas rättigheter eller på annat sätt stör påvens besök.

Vad det egentligen handlade om var att samma regler gäller som vid stora sportevenemang. Bland annat får polisen belslagta färgbomber. Det kanske man ska vara tacksam för.

Provokatörer i Sydney - polisen ingrep ej. Dessa gör reklam för en sekt som förkunnar mänskligheten vara skapad av utomjordiska vetenskapsmän. Foto: AFP

Vidare avslutar DN en artikel, med att triumferande meddela att

"bordeller i Sydney gör blomstrande affärer i samband med besöket."

Källan till denna viktiga nyhet var en bordellägarinna som ansåg affärerna fördubblats under den gångna veckan. Huruvida det var journalister som stod för ökningen framgick dock ej av artikeln.

Å andra sidan klagas det på att påvebesöket finansieras med statliga medel. Hemska tanke.

Varje TT-telegram om detta evenemang innehåller en släng avsedd att håna och förmedla en bild av kyrkan och dess troende medlemmar som något osympatiskt, moraliskt tvetydigt och hopplöst marginellt. Men det handlar alltså bara om insinuationer, skickligt - för att inte säga diaboliskt - insmugna i högst oskyldiga nyhetstelegram som distribueras till dagstidningar och text-TV.

2008-07-19

Pedofilfrågan - inte bara kyrkans

Påven är i Australien. Det faktum att tvåhundratusen ungdomar reser över halva jordklotet för ett evenemang som till stor del består i gudstjänster av olika slag där man ber om sanning, fred, enhet, livsmening...kommenteras inte ofta. Däremot den sk pedofilfrågan. Av fyra artiklar i DN om ungdomsdagarna i Sydney handlar fyra om huruvida påven ber om ursäkt eller ej. Redan på flygplanet konfronterades påven med skandalerna (en av fem ställda frågor). Snart kablades ut att påven "ber om ursäkt", vilket tolkades på olika sätt, mest negativt.

Men vad har påven sagt, och vad har han gjort? På flygplanet sade han att

"från början, från de första århundradena, är prästämbetet oförenligt med ett sådant beteende, därför att prästen är i Herrens tjänst, och Herren är helighet personifierad...

Vi måste reflektera över vad som är otillräckligt i vår undervisning de senaste decennierna: det fanns under 50- 60 och 70-talen idéen om proportionalism inom etiken. Man menade att inget är ont i sig självt, utan endast i proportion till annat; med proportionalism kunde man tänka om en sak - och här kunde det även vara pedofili - att i proportion till annat kunde det vara bra. Nu måste man säga: detta har aldrig varit katolsk lära. Det finns saker som alltid är onda, och pedofili är alltid ont...Jag tror det viktigaste är att ge ordet (ursäkt) ett konkret innehåll, och det är att det måste tala om för oss vad som är otillräckligt i vårt beteende, vad vi måste göra just nu för att förebygga, hela och försona."

Det mest anmärkningsvärda här - som gått världspressen spårlöst förbi - är påvens referens till felaktig etik. Den är inte svår att upptäcka idag, när man ursäktar olika brott mot den heliga renheten med att i botten finns ju kärlek, och kärlek kan aldrig vara fel. Detta är en emancipationens credo - och det står alltså inte i någon relation till vad kyrkan lär, utom i motsats. Påven behöver alltså inte be om ursäkt för kyrkan - som många tycks kräva - men för att de som är satta att undervisa och övervaka inte gjort det tillräckligt fast. Biskoparna. Att sedan dessa inte har polisiära möjligheter att veta allt, är en annan fråga. Men får man veta måste man agera.

En gammal sanning måste här upprepas: Om den inre kontrollen saknas måste den ersättas av en yttre: om samvetet är fört bakom ljuset återstår regelverk, angiveri och polis. Det är paradoxalt nog just den inre kontrollen som kyrkan ofta beskylls att lägga på de troende.

Man kan sammanfatta med att offren inte är offer för kyrkan, utan för tidsandan. Övergreppen är relativt sett betydligt mera omfattande i familjesammanhang, i hemmen. Det är ingen ursäkt, men en tragisk sanning som hör till helhetsbilden.

2008-07-19

Queer (udda) var ordet

I en understreckare i SvD den 25 juni benämnd "Kristendomen guldgruva för queerteoretiker " konstaterar Jayne Svenungsson att det var

"först i och med reformationen som äktenskapet alls upphöjdes till gudagivet ideal. Det högsta idealet för det kristna livet var dessförinnan celibatet. För att finna idén om mannens och kvinnans biologiskt grundade komplementära funktioner får man gå ännu längre fram i historien. Först under 1700-talet växer föreställningen om en radikal biologisk skillnad mellan könen successivt fram."

Hon vill i artikeln införa den kristna traditionen som en källa till queerteorier - alltså sammanhang då könet förlorar sin biologiska bestämning och är något som människan bestämmer själv över. Höga Visan anförs, och det faktum att präster klär sig kvinnligt (sutan, rochett?) och lärarinnor kallas "syster".

Inte nog med det. Själva frälsningshistorien är ju "queer" och tycks inrymma både frånvaro av fader och kroppsliga förvandlingar, som inte står "könsbyten" långt efter:

Kristus, lär flera av evangelierna, föds som man av en jungfrulig kvinnlig kropp. Den jordiska fadern tycks sålunda umbärlig. Genom evangelierna får vi sedan följa hur denna av kvinnligt kött frambringade manliga kropp (att jämföra med Guds frambringande av Eva ur Adam i skapelseberättelsen) genomgår en rad förvandlingar och förflyttningar som fullbordas i himmelsfärden.

Ack ja. Man undrar om lektor Svenungsson öppnat de patristiska skatterna och kyrkolärarna. För att nu bara ta några: Johannes Chrysostomos ("guldmun"):

Ty (Gud) sade inte, att han endast gjorde en man och en kvinna, utan också att han gav sin befallning att den ende mannen skulle sammanfogas med den enda kvinnan. Men om det hade varit hans vilja, att han skulle ta bort denna enda och ta in en annan, så skulle han, när han hade gjort en man, ha format många kvinnor. Men nu visade han både genom det sätt han skapade och genom det sätt han gav lagen, att en man kontinuerligt måste bo med en kvinna och aldrig bryta förbindelsen med henne." Johannes Chrysostomos, Om Matteus, 62:1, år 370.

Under hela kyrkans tradition har Paulus ord varit vägledande i synen på äktenskapet som en mystisk förening av två individer som genom sin natur kompletterar varandra:

‘Detta är ett stort mysterium – jag menar i förhållande till Kristus och kyrkan’. Han (Paulus) menar, att det stora tecknet på detta mysterium är enheten mellan mannen och kvinnan…. Precis som en man överger sina föräldrar och håller sig till sin hustru, så överger han också varje misstag och håller sig till kyrkan och underordnar sig själv under hennes huvud, som är Kristus." Ambrosiaster, I efesierna 5:31, år 384.

Vi har ju också S. Thomas av Aquino som klart definierar äktenskapet som en Gudi behaglig inrättning, där även njutning finnes, ty "njutning i en god handling är gott", men när den sökes utanför äktenskapet, eller innanför för sin egen skull, så är det en svår synd. Det ligger i själva skapelsens hemlighet att den biologiska skillnaden är en konstitutiv del av vårt fortbestånd - och också alltså av äktenskapet.

20080707

Oheliga familjen

Sveriges Radio har en sommarserie kallad "Heliga familjen". Första programmet förkunnar ganska snart vad det handlar om. Vi läser i programförklaringen:

"När övergick vi från att vara storfamilj till att bli kärnfamilj? Professorn i historia Yvonne Hirdman kallar det för familjeonani och historikern David Tjeder tar död på myten om familjen som något naturgivet, något som alltid funnits."

En omdefiniering alltså. Familjen som en samhällets minsta enhet grundad på äktenskap mellan man och kvinna utmålas närmast parodiskt som något löjeväckande och fruktansvärt inskränkt. I en intervju med riksdagsmannen Ola Nilsson om hans bok "För äktenskapet - i tiden" så skjutsas han raskt in i ett hörn där han framstår som en hopplös extremist som förlorat all kontakt med sin tid.

Så skall tiderna förändras. Med statligt betald propaganda.

20080707

Svenska synden bryter gränser - utan tvekan

I högsommarvärmen går årets "Pridefestival" av stapeln i Stockholm. Vad festivalen går ut på, mer än att idéer och uttryck för "homosexualitet, transfrågor och sex" skall ges utrymme på olika sätt, är svårt att få grepp om. Ett sorts Kiviks marknad med tema kanske. Lite artister, lite försäljning, lite mat och dryck.

Kivik hade ju förr det berömda "porrtältet". Här visas det pornografi i Kulturhuset och hålls föredrag om det manliga könsorganet. Ett skolprogram "föreslår att homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet ska uppmuntras och att lärarna ska vara mera lyhörda och uppmuntra avvikningar."

Till saken hör att man måste betala, ty spektaklet är en lysande affär. När man betalat 700 kr får man en "dog-tag", på svenska kallas det för dödsbricka. Denna har designats av formgivaren Jake Rydqvist och den är

"ett halsband som kombinerar stil och substans genom att leka med urtypen av det katolska radbandet, för att med denna symbol väcka frågan om hbt-personers sexuella frihet. Korset är utbytt mot en transparent platta som med en lysdiod låter bäraren signalera olika budskap med tre olika färger. Rött för syndig, blått för fest och vitt för stolt."

	Dog-tagskaparen Jake Rydqvist med f. riksdagsmannen Tasso Stafilidis t.v. Foto: Ola Hassbring
En rosenkrans för synd?

Det är alltså ingen slump att den liknar en Rosenkrans, och ingen slump att den inte kan användas som en sådan, utan istället skall den signalera "synd, fest och stolthet". Det är en uttänkt design. "Halsbandet hämtar inspiration ur katolska radband och i mitten sitter en massiv ring med referenser till sadism-, och sadomasochism" kan man läsa i Dagens Media.

Vidare läser vi på festivalens hemsida:

Årets tema är Swedish Sin, Breaking Borders – Svenska Synden Bryter Gränser och festivalen har ett internationellt fokus och belyser hbt-personers rättigheter utanför Sveriges gränser.

Svenska kyrkan "storsatsar", bl.a. med "tydligare fokus på barnen" och ärkebiskop Wejryd deltar med anförandet "Is Christianity a closet?".

20080615

Om "bannlysta kvinnopräster"

I DN kan man den 31 maj läsa att "Vatikanen markerar mot kvinnopräster". Här relateras det dekret från Troskongregationen, som fastställer att de som deltar i "låtsasvigningar" exkommunicerar sig själva, dvs de gör sig genom handlingen utestängda från kyrkans sakramentala gemenskap. För den någorlunda insatte i katolsk lära så är beslutet knappast uppseendeväckande. Ändå försöker TT göra mesta möjliga dramatik av saken med ett tendediöst språkbruk och en rad halvsanningar.

Man blandar till att börja med ihop Vatikanen, som grundades 1929, med läroämbetet och den Heliga stolen som finns sedan Petrus dagar. Troskongregationen utövar Petri apostoliska makt, men inte påvens i egenskap av statsledare. Även Vatikanen har civila lagar! Det är alltså inte kyrkolagen som styr staten Vatikanen, och därmed är det ingen kyrkostat, såsom sägs i artikeln. Kyrkostaten avskaffades redan 1870 i och med Italiens enande.

Denna sammanblandning är dock vanlig. Mindre vanligt är det att använda ordet "bannlyst" vilket man här gör inte mindre än sex gånger. Det för onekligen tankarna till andra tider.

Pater Tom Reese S.J. citeras (han kallas "pastor Tom Reese, framstående akademiker"). Han avgick från redaktörskapet av tidskriften America, en tidskrift som ägs av jesuitorden, efter år av påtryckningar från Troskongregationen under kardinal Ratzinger. När denne blev påve så fann Reese det omöjligt att vara kvar. Redan Johannes Paulus II hade ingripit mot Reese, sedan han föreslagit  - bland mycket annat - att feministernas inklusiva språkbruk skulle införas i kyrkan (Gud tilltalas "Hon"), kommunion tillåtas för icke-katoliker och omgifta, celibatreglerna omprövas, gay-präster måste tillåtas med hänvisning till prästbristen och att äktenskapslagar för homosexuella  inte skulle motarbetas. Han avspisade också katekesen, bland annat tyckte han inte att änglar skulle avhandlas där, men däremot naturvetenskap. Han emotsatte sig också totalt lärodokumentet Dominum Iesus.

Det är denne expert som konsulteras i TT-artikeln. Han menar att dekretet är ett sätt att förhindra det växande folkliga stödet för prästvigningar av kvinnor. Men ett sådant stöd har vi inte sett annat än hos mycket små grupper i marginalen, ofta intellektuella konvertiter.

Artikeln avslutas med att påpeka att

"vissa kyrkobrott, bland dem hädelse och våld mot påven, betraktas som så grova att de utlöser automatisk bannlysning. Med veckans dekret hamnar också vigning av katolska kvinnopräster i den sistnämnda kategorin."

Detta är naturligtvis också en vinkling. Att yppa en bikthemlighet eller vanhelga en konsekrerad hostia leder till samma konsekvenser. Men att jämföra låtsasprästvigningar med "våld mot påven" slår bättre i media.

Man måste också ha klart för sig att det inte finns några kvinnopräster i den katolska kyrkan. Man kan inte själv uppfinna kyrkliga ordningar och sedan tro att praxis blir lärobildande. Artikeln från TT är alltså vilseledande och den förstärker bara de fördomar som finns om katolska kyrkan som en maktfullkomlig åsiktdiktatur - vilket också reaktionerna på bloggarna visar - istället för att fömedla den enkla sanningen bakom dekretet: Det finns inget prästämbete för kvinnor, och det kommer aldrig att finnas i framtiden heller.

20080601

Nutiden rena mörkret jämfört med medeltiden

Europarådet vill diktera alla europeiska länder att avkriminalisera inducerad abort, dvs bruket att med medicinska instrument eller gifter döda mänskliga foster redan i moderlivet. Detta tycker den moderate riksdagsmannen Göran Lindbladh är något att fröjda sig över: "Jag är glad över resultatet. Europarådet landade i ett framtidsinriktat beslut för kvinnors hälsa och hindrade en återgång till medeltiden", meddelar han enligt tidningen Dagen.

Man undrar nu om han menar de medeltida landskapslagarna som klart nämner fosterfördrivning med ett ord som inte går att missförstå: "bälgmord". Men samtidigt är straffen fövånansvärt låga, mellan tre och sex marker, mot de vanliga straffen på fyrtio för stöld och liknande brott. Lagtexter är etiska imperativ, de skall ge en tydlig fingervisning om vad som är fel handlat, både ur ordningssynpunkt och som en moralisk riktare. I de medeltida landskapslagarna råder ingen tvekan.

Men Europarådets och Sveriges regerings åsikt är att "bälgmord" skall ses som en rättighet, och absolut inte ett brott. Dessutom skall samhället tillhandahålla exekutörer under sjukvårdens fana. Bakom den brutala ståndpunkten sluter sig leden av våra folkvalda.

Statliga inrättningar där liv utraderas på löpande band av experter med blanka instrument och livsutsläckande dekokter, det låter knappast hälsosamt. För det inte tankarna till - just det - medeltiden?

20080422

Kulturellt mish-mash mötte påven

Påven är i USA och medan man får leta efter påvenyheter på BBC och CNN - de svenska medierna lönar det sig inte ens att bläddra i - så har den pigga katolska kabelTV-organisationen EWTN som vanligt en fullständigt enastående täckning av påveresan. Alla framträdanden sänds och kunniga kommentatorer omramar händelserna med trevligt och spontant småprat. I torsdags hade påven anlänt till National Parks Stadium i Washington för en av dessa jättetillställningar, som vi vant oss vid först med påven Johannes Paulus II. Således hade 46 000 personer samlats för att fira den heliga mässan. Musikvalet var minst sagt blandat. Här fanns mäktiga körer med jättetrummor, horn och trumpetkulisser, latinska sambarytmer, evangelikala negro sprituals, irländska folksånger till blockflöjt - och emellanåt en och annan traditionell latinsk hymn. Allt i en enda röra. Detta kunde den annars så blide kommentatorn fader John Neuhaus, redaktör för den världsberömda tidskriften First Things, inte underlåta att omgående kommentera:

- En slående multikulturell exhibitionism som strider emot så gott som allt den helige Fadern skrivit och sagt under 30 år om den heliga liturgin. Ett stort mish-mash...mycket olyckligt. Vi måste beundra tålamodet hos vår helige Fader."

Det verkar alltså som om arrangörerna knappast har läst vad påven önskar liturgin vara och stå för även när det gäller musiken, inte heller har de följt utvecklingen under detta pontifikat mot en renare och mera normerad liturgisk observans.

När kommunionen väl avslutats så sjöng den gamle pålitlige operatenoren Placido Domingo "Panis Angelicus", och då lystrade påven. Efter sången reste han sig som för att säga "tack", och Placido Domingo rusade genast fram och föll på knä, såsom man förr gjorde för riddardamer och kungligheter, och kysste påvens ring. Något liknande har man inte sett under hela påvebesöket.

20080417

Manligt prästämbete - en konspiration?

Kyrkans Tidning, det officiella organet för Svenska kyrkan, har i inte mindre än tre på varandra följande nummer låtit några katoliker lufta sin uppenbara otillfredställelse med sin egen kyrka, dess ledning i Sverige och Rom. Repliker har insänts, men ej publicerats.

En artikel kräver en liten utredning. Gert Gelotte efterlyser i nummer 8 en diskussion om kön, sexualitet och kvinnan och prästämbetet i den romersk-katolska kyrkan. Detta i ekumenikens namn. Man anar dock att önskningarna inte stannar vid en diskussion; det är en revision som åstundas. Men en revision av prästämbetet i katolska kyrkan skulle omedelbart splittra kyrkan, som skett hos anglikanerna och SvK, och bryta ner all ekumenik med andra apostoliska kyrkor. Är detta verkligen en ekumenisk vinst?

I artikeln anförs även några möjliga bevis för att det en gång funnits kvinnliga biskopar i fornkyrkan. Här nämns mosaiken med Episcopa Theodora i den gamla Romkyrkan S. Prassede. Men både Theodora och hennes far, påven Paschal I, som lät uppföra kapellet till sin mor, avbildas i denna kyrka med fyrkantig gloria. Detta indikerar att de ännu levde när mosaikerna gjordes. Skulle då Rom haft två biskopar samtidigt? Och skulle det funnits så få kvinnopräster att alla biskopslängder och andra beskrivningar helt missat dem?

Påven Paschalis I,

Hans mor Theodora ”Episcopa” samt de tre heliga kvinnorna Prassede, Pudenziana, och Agnes. Mosaik i S. Prassede, Rom (800-tal)

Låt oss gå till dagens kyrka: Vilka skäl skulle kunna anföras för att bryta den hävdvunna ordningen med exklusivt manligt prästämbete? Frågan har ingående dryftats av den kyrka som sägs lägga locket på.

Nå – låt oss lyfta på locket och se efter. I floden av utredningar om just detta om manligt och kvinnligt hittar vi nutida officiella dokument som Inter Insigniores, In Mulieris Dignitatem, Christifideles laici och Ordinatio Sacerdotalis med kommentarer. I dessa argumenteras utförligt kring kön och prästerskap. I kommentaren till Inter Insignores påpekas t.ex. att den moderna synen på sexualitet rymmer ett sorts förakt för kroppen, som yttrar sig att man ser människan i första hand som individ, och först i andra hand som en person skapad till ett visst kön. Märkligt nog är det alltså katolska kyrkan, som här försvarar sexualiteten mot den moderna världens vilja att likställa alla med hänvisning till lika rättigheter. Att viga kvinnor till präster skulle alltså knappast innebära att prästämbetet berikas med något - det avkönas istället och förlorar därmed en omistlig del av det sakramentala tecknet. I samma dokument påpekas också att det prästerliga kallet inte kan betraktas som ett yrke eller tecken på socialt avancemang, såsom många andra uppdrag; det är av en helt annan ordning och kan knappast lyda under sedvanliga diskrimineringslagar.

Frågan om prästvigningens betydelse har alltså livligt kommenterats och diskuterats inom den katolska kyrkans hägn - inte minst i kardinal Ratzingers på svenska utgivna texter - och det är inte svårt att ta del av synpunkter kring just de argument som Gert Gelotte anför, i kyrkans egna dokument. Därför är det förvånande att Gert Gelotte, som knappast är ett okänt namn i katolska media, talar om tankeförbud.

Dock har det aldrig varit tvivel om att kvinnor inte kan motta prästvigningens sakrament – helt enkelt därför att kyrkan inte har rätt att ändra något som instiftats av Frälsaren själv. Kristus var helt fri från tidens band, han kunde välja vilka han ville. Han valde tolv män, tolv judar, så att profetiorna skulle uppfyllas. ”Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.” Att prästerna var män föll sig självklart, då Israels tolv stammar leddes av kungar.

Skulle då inte alla präster också enligt samma resonemang vara judar? I Lukas evangelium läser vi att Jesus själv snart utvalde sjuttiotvå lärjungar, detta anspelande på de sjuttiotvå ”Israels söner”, sex från varje stam, som enligt Femte Moseboken blev fördelade var sitt landområde. (Jfr ”Septuaginta”, översättningen till folk i jordens alla hörn). Alltså finner vi både greker och romare bland de sjuttiotvå som Jesus utvalde. Samtliga är möjliga att identifiera i Skriften.

Om dessa frågor kanske vi bara kan säga som Augustinus, när han försöker reflektera över tidens väsen: ”Om ingen frågar mig därom, vet jag vad den är. Om jag måste förklara för någon, vet jag inte vad den är.”

Låt oss alltså lugnt lita till den ordning som visat sig överleva alla andra lagar, statsbildningar, konungahus, kejsardömen, ideologier, ideal och tidsfenomen – kyrkans heliga tradition såsom den planterades av Frälsaren själv.

20080327

Linné på bokbål?

Ville påven bränna alla Linnés böcker? Ja det intrycket får man när man läser en notis i tidningen SYDKUSTEN från den 2 januari. "Anledningen skulle vara att Linné delade upp plantor i kön". Visste man då inte på 1700-talet att växter förökar sig sexuellt? Visst. Men varje lite bildad svensk vet att Linné frossade i ett sexuellt vågat språk, och inte drog sig för meningar som även idag skulle betecknas som pornografiska och definitivt inte skulle platsa i vetenskapliga uppsatser. Han hade inte mycket till övers för katolsk tro, som det ännu fanns förvånansvärt mycket av i folkfromheten. Sålunda uppkallade han den fina orkidéen som i folkmun ännu heter "Jungfru Marie nycklar", för "Orchhis maculata" ungefär "Testikelformad och befläckad", med testiklarna åsyftas rotens utseende, och fläckarna återfinns på bladen. (Om Linnés förhållande till katolsk tro kan man läsa om i en utmärkt artikel i Signum av Sten Hidal). För påven Clemens XIII var detta naturligtvis ingen hemlighet, och han lät därför utrensa Linnés böcker ur sitt eget bibliotek. Detta är ju knappast samma sak som att anstalta bokbål på gator och torg, utan det kan snarare jämföras med hur till exempel Linköpings Universitet rensar ut allt som kan tänkas ha med Intelligent Design att göra ur sina hyllor. Vilket de naturligtvis har all rätt i världen att göra.

20080203

Kristianstadsbladet och religionernas blodtörst

Kristianstadsbladet har för närvarande en hel serie artiklar, vars gemensamma nämnare är religionens fördärvlighet. Med utgångspunkt från Richard Dawkins och Michel Onfray, som utkommit på svenska med sina aggressiva och högst osakliga angrepp på religionen som fenomen, så får några frilansskribenter ge sin syn på saken. Här framställs i synnerhet den katolska kyrkan som något av det värsta man tänka sig. Den katolska kyrkan har förföljt judar och Vatikanen lämnat ut listor till nazisterna, får vi bland annat veta. Och den värsta judeförföljelsen bedrevs av "den katolska terrororganisationen Utstacha". Det tycks inte finnas någon gräns för de troendes blodtörst ("För övrigt har Richard Dawkins aldrig hotat, än mindre mordhotat någon för något. Vilket är mer än man kan säga om flertalet av hans vedersakare. Också det är tänkvärt".) Man kan här alltså inte skilja katoliker från katolskt och människan från hennes religion. Allt sammanblandas, puerilt och naivt. Även i de mera mildrande artiklarna betonas, att kyrkorna är det största hindret för en sann gudsrelation. Skulle det råka finnas några goda och snälla människor inom religionens ram, så är detta snarare trots än tack vare den tro de omfattar. Vad lyfts då upp? Jo förnuftet och vetenskapen. Här har vi det som skall rädda mänskligheten undan förtryck och farliga vidskepelser. Eller som man uttrycker det i en rubrik: "Enklare att vara god utan någon gud."

Det som man slås av i dessa artiklar är den osakliga tonen och låga nivån. Man kunde tänka sig att det var citat ur skoluppsatser. Men det är alltså från en av våra kultursidor i en landsortstidning med ganska stor läsekrets. Vilket väl understryker behovet av en vettig religionsundervisning i skolan. De konfessionella friskolornas självklara roll i samhället att fylla ut de gapande tomrummen i de kommunala, när det gäller filosofi, historia och religion framkallas än tydligare. Men detta var nog knappast kulturredaktörens avsikt.

20071217

Filmregissör ska klä om påven?

I Dagens Nyheter meddelas att påven ska bli mindre prålig och att den som ska göra detta är den 84-årige filmregissören och scenografen Franco Zeffirelli som "har tackat ja till att bättra på påven Benedikt XVI:s image."

Detta låter ju fantastiskt. Och det är det också. Som vanligt får man gå till källan, i detta fall La Stampa, som intervjuat Zeferelli. Han har några synpunkter på påvens image och säger att han ebjuder sina tjänster ("offre i suoi servizi") att lätta upp det hela. Vatikanen har naturligtvis inte kommenterat. Till saken hör att många noterat påvens mycket medvetna val av detaljer i klädnad. Även påvetron och altare har omgestaltats helt nyligen.

20071217

Har kyrkan sagt amen till Darwin?

I SvD den 4 oktober har katolska stiftets pressekreterare gått till försvar för alla religiösa människor i allmänhet och för katolska kyrkan i synnerhet, detta efter en debattartikel undertecknad Christer Sturmark och Morgan Johansson.

Enligt artikelförfattaren så har påven Johannes Paulus II rekommenderat bibelexegeter att ta intryck av naturvetenskapens rön och konstaterat att evolutionsläran är en "korrekt teori". Vidare tillläggs att kyrkan ju gjort misstag förr, som i fallet Galilei, men tagit tillbaka. Därmed skulle det inte finnas anledning att betrakta kyrkans syn på skapelsen som "kreationistisk".

Nå - hur är nu egentligen? I själva verket har kyrkan aldrig förklarat evolutionsläran vara en "korrekt teori". Johannes Paulus II pekade på att en viss samstämmighet mellan flera vetenskapsgrenar kunde tyda på att det mera handlade om teori än en hypotes, men i samma tal påpekade han att det inte rör sig om en teori, utan flera.

Påven nämner inte ens Darwin. Dessutom tillbakavisar han explicit, precis som Pius XII gjort tidigare, att människan skulle helt och hållet vara produkten av en evolution.

Detta budskap har sedan upprepats av påven Benedikt XVI (“evolutionsteorin är inte en komplett, vetenskapligt bevisad teori"). I sin första predikan som påve fastslog han kyrkans syn med klarhet att "Vi är inte någon meningslös och tillfällig produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av en Guds tanke. Var och av oss är viljad, älskad och oumbärlig."

Kyrkan kan inte agera som en naturvetenskapens överdomare. De vetenskapliga teorierna avlöser varandra, därför måste kyrkan vara både öppen för dem och samtidigt oerhört restriktiv att approbera. Av denna anledning kunde man heller inte ta Galileis hypoteser, som dessutom hotade metafysiken och transubstantiationsläran, med hull och hår. Nyfikenheten att vinna kunskaper om skapelsens form får inte leda till att uppmärksamheten avleds från den uppenbarade sanningen om dess väsen.

Exemplen på naturvetenskapens nyckfullhet kan göras många. Under 1700-talet fanns något som kallades flogistonteorin, som förklarade ämnenas sammansättning med ett ämne, flogiston, som försvann vid förbränning. Teorin var fullkomligt dominerande, ända tills Lavoisier med upptäckten av oxidation visade att det inte fanns ett uns vett i den. Den försvann ut i glömskan på några år, efter att ha härskat i varje lärosal i sjuttio år.

En alltför enkel framställning av kyrkans position i denna fråga kan leda till de mest hisnande felslut hur vi katoliker egentligen förhåller oss till naturvetenskapen och hur vi ser på skapelsens väsen och ursprung. Visst, det är inte lätt att på några få rader säga allt. Men desto viktigare då att man väger orden på guldvåg!

Se även: Att finna en avsikt i naturen

20071010

Media håller sig till traditionen

TV-programmet Existens kastade sig igår över ämnet "katolska kyrkan". som först sades vara något för "finkulturen". Ett snack följde med en ung journalist, Natalia Kazmierska på Expressen, som ansåg det största värdet i kyrkan låg i dess karaktär av "kulturförening", och en annan journalist, Gert Gelotte från GP, som målade upp en bild av kyrkan som en oföränderlig skyddad verkstad med sina egna lagar, där kvinnoförtrycket antar proportioner liknande "apartheid". Några ord växlades med biskop Anders, som milt försökte påpeka att det finns ju andra katoliker också, än klagande svenskar, och de är betydligt fler.

Redaktionen hade även besökt Troskongregationen, eller "inkvisitionen" som man sade tre gånger i programmet, vars tredjeman Di Noia tappert försökte svara på ytterst ytliga frågor, från pedofilskandaler till befrielsetologi. När han förklarade mediabilden av kyrkan med att man vill ha en lydig, oförarglig kyrka, och därför varje tecken på självständighet gentemot omvärlden skapar rubriker, ja, då fungerade inte textmaskinen längre.

Idéhistorikern Amanda Peralta fick också helt okommenterat läsa upp några mycket påvekritiska texter, där påven genomgående kallades "Il pastore tedesco", inte rondellhund, men väl "schäferhunden".

Det var allt. Några "vanliga" katoliker hade man inte lyckats uppbåda, alltså de som omfattar sin tro med glädje och tacksamhet och lever den i det vardagliga livet. Det var ju tråkigt, när det finns så många, kanske sextiotusen bara i vårt land.

Och man glömde ställa den viktigaste frågan: Varför finns kyrkan överhuvudtaget?

Programmet kan ses via länk på svt.se.

20070926

Ett tänkvärt citat

- Livet har verkligen givit mig precis allting. Om Gud nu skulle ta allting ifrån mig så är vi kvitt!

Operatenoren Luciano Pavarotti en kort tid före sin död.

20070906

En senkommen förklaring

"När Anders Arborelius blivit biskop intervjuades han i Moderna Tider. På frågan vad som var det värsta som skulle kunna hända, svarade han: att förlora tron. För mig är det det bästa som har hänt."

Detta förkunnar Berit Bylund, chefredaktör för Katolskt Magasin, Stockholms katolska stifts officiella tidning 1998 - 2003, i en intervju på ett nätforum kallat Katolsk Vision. Öppenhjärtigt ger hon där uttryck för sina tankar under en illuster sväng genom den katolska kyrkans förgårdar. Hon delar inte

"kristendomens verklighetsuppfattning: att Adams synd kräver ett offer till dennes och vår Fader i himmelen, vilket på Gud Faders befallning betalas av Gud Sonen, Jesus, genom döden på korset. Följaktligen delar jag inte heller kristendomens tro att Jesu död på korset frälser oss."

Och naturligtvis kan då inte Jesus vara Gud utan "En profet bland andra" och då behövs ju inga präster.

"Det rituella borde enligt min mening vara så enkelt att vem som helst kunde leda den. Och den skulle aldrig ledas av någon ensam utan av minst två och de skulle vara i någon mening olika: kvinna och man, ung och gammal, svart och vit, hetero och homo, kritstreck och baggy jeans osv. Olika varje gång. Gäster skulle också få äta – ingenting om att personer "med en falsk ton i sitt liv" ska hålla sig borta"

Berit Bylund har nu lämnat katolska kyrkan. Men man undrar om detta var tankar som också fanns när hon under nio år redigerade och ledde biskopens enda officiella organ i ett av världens minsta stift, med uppgiften att styrka katoliker i diasporan så de vidhåller sin tro. I så fall torde det väl varit ett historiskt självmål när det gäller personalrekrytering. Kan det vara så enkelt, att man glömde frågan: - Vad tror du? Eller fick man inte ett ärligt svar? Hur som helst tycks f. redaktören Bylund haft kul på jobbet. För många som under dessa år tappert försökte förstå vad kyrkan menade, när den tycktes angripa sin egen heliga tro, var det inte fullt så kul dock.

20070830

Köp ett barn!

Med Svenska Dagbladet den 22 augusti följer en bilaga, som ganska skickligt maskerats till en del av tidningen. Men hela denna tidning är en annonsbilaga för en viss Carl von Linné Kliniken (särskrivet just så) i Uppsala. I artikel efter artikel, ja så är annonseringen gjord, så får man veta hur otroligt fint det är med IVF (eller s.k. provrörsbefruktning) och andra sofistikerade metoder för att hjälpa naturen på traven med fertiliteten. Eller låt oss säga det mera drastiskt: Man säljer graviditeter. Ty detta är vad det handlar om. I det samhälle som vi skapat åt oss passar inte barn in just när fertiliteten är som störst. När sedan äntligen alla bitar finns på plats kan det redan vara för sent. Men då finns ju IVF. Man kan befrukta ägg utanför livmodern, undersöka dem och sedan välja de som ser bäst ut. Implantera eller frysa in till senare. Man kan också välja embryon uteslutande för att de är lika en bror eller syster, som kanske behöver stamceller.

Bilagan innehåller också annonser - allt för att dölja att hela tidningen är en enda annons. Att det handlar om ren affärsverksamhet framgår också av att en bank erbjuder lån, med diskretion, till dessa kostsamma åtgärder. Aldrig har väl begreppet "skaffa barn" konkretiserats så påtagligt som hos dessa företag!

Ännu mera anmärkningsvärt är att vår kristdemokratiske socialminister, Göran Hägglund, skriver en "krönika" i detta reklamblad, där han hyllar nämnda metoder. Undrar hur mycket den insatsen gav.

Det kan ju tyckas harmlöst. Men i förlängningen finns ett urvalstänkande som på intet sätt skiljer sig från den eugenik, som under andra världskriget skulle rena den mänskliga rasen från sjukdomsanlag. Man skryter till exempel med att ha fått ner antalet tvillingfödslar genom att välja ut rätt embryon. Och som sagt - tydligen finns det mycket pengar att hämta ur denna handel med människoavel.

20070822

Alla har rätt - till ett liv?

Idag den 12 juni lanserar RFSU en sommarkampanj de kallar "Alla har rätt till ett liv - utan hiv". Tyngdpunkten är massutdelning av vykort som skall delas ut på festivalerna för att skickas till Bushadministrationen, påven och UD. Vad har då dessa gjort för ont? Jo, Bush hävdar avhållsamhet som bästa sättet att undvika hiv, det gör ju också påven som dessutom "envisas med sina homofoba budskap och skarpa förbud mot kondomer". UD hindrar med svåra regler patentbromsmedicinerna att utvecklas.

Nå att avhållsamhet är det bästa sättet att undvika hiv, det kan ju ingen förneka, det gör man inte heller på Noaks Ark, Röda Korsets nätverk för hivinformation. Påven har aldrig förbjudit kondomer - hur skulle det gå till? - men kyrkan avvisar att sexualakten skall användas oansvarigt och utan annat mål än självtillfredställelse. Det handlar om en helhetssyn på människan som en Guds avbild, en del av skapelsens ordning som inte skall brytas sönder. Skulle alla följa dessa enkla regler skulle vi inte ha någon aids-epidemi, inte heller denna rekordartade klamydiaspridning (som tigs ihjäl) och aborttalen skulle ligga på kanske några procent av dagens förfärande massingrepp - i Sverige 100 om dagen, vardag som helgdag. Detta är inte så mycket moralfrågor utan oomtvistliga epidemiologiska sanningar.

Det finns inte någon annan organisation som kämpat så mycket för de aids-sjuka, öppnat så många sjukhus och barnhem och stridigt så mycket för bromsmedicinerna som den katolska kyrkans institutioner. Både i södra Afrika och Indien är den i särklass störst när det gäller antal sjukhus. Men det passar väl kanske inte in att nämna i RFSU:s sommarkampanj för fri sex och ökad kondomsförsäljning.

Att sedan RFSU på sina massdistribuerade kort avbildar påven (Johannes Paulus II?) med en kondom i handen är ju pikant, inte minst mot bakgrund av den debatt som rasat om Mohammedbilderna i Danmark, då UD lät stänga en server.

Kanske dags att stänga en till?

20070612

Humanist med skygglappar

I den högst etablerade databranchtidningen Computer Sweden, av alla ställen, har redaktören haft en slagväxling med en känd profil i datasammanhang, IT-gurun Christer Sturmark. I en krönika menade Sturmark att man måste öppna ett nätverk som "motkraft till förnuftets kris" och som alltid utmålas religionen i alla dess skepnader som något obehagligt, så fort den kommer utanför den privata sfären. Sturmark: "Gud håller på att vinna. Förra året blev ett mycket mörkt år för de av oss som håller upplysningstanken och förnuftet högt."

Vad Sturmark helt missat är den nyuppvaknade historierevisionen gällande naturvetenskapens grundvalar. Schablonbilden vetenskap-tro som två kontrahenter motsägs nu av alltfler lärda. Istället visar de på utforskningen av naturen som en naturlig följd av den kristna medeltida filosofin och tron på att människan kan nå kunskap om omvärlden. Albertus Magnus förordade studier av naturen istället för att bara acceptera vad andra sagt om den, Thomas ab Aquino beskrev med kuslig exakthet grunderna i det vi idag kallar den naturvetenskapliga metoden. Att det sedan dröjde till renässansen innan de experimentella metoderna utvecklades betyder inte att detta var något banbrytande. Snarare var det en konsekvens av den kristna synen på en skapad värld vi kan erfara med våra sinnen, och vars väsen vi bara kan omfatta med idéer. Att överhuvudtaget söka efter naturlagar kräver att man tror dessa finns och att de är sanna och att de är åtkomliga för oss med vårt förnuft. Detta är inte bara ett arv från antiken, utan i hög grad en frukt av den dynamiska medeltidens djärva teologiska aktivitet. De fria universitet var en förutsättning för detta, och som garant för dem stod - inte staten eller fursten eller marknaden, utan - påven. Ingen annan.

20070530

"Hon blir stiftets 68:e biskop sedan 1066"

TT meddelade på söndagen att Antje Jackelén på söndagen vigdes till biskop i Lunds stift. Dessutom meddelade man att hon "blir stiftets 68:e biskop sedan år 1066."

Åter får vi alltså ett bevis på att det luthersk-evangeliska samfundet Svenska kyrkan hävdar sin succession sedan medeltidens förhatliga katolska tid. Att sedan denna succession samstämmigt förklarats ogiltig av ett flertal kvalificerade undersökningar angående reformationstiden ( Theodor van Haag, Sven Kjöllerström m.fl.) och dessutom tron idag skiljer sig på så många avgörande punkter - inte minst ämbetsfrågan själv - att man definitivt inte kan se någon kontinuitet med apostlakyrkan - detta tycks inte bekymra teologerna vid dessa halvstatliga kanslier.

Som vi tidigare påpekat: Man kan göra vilka avsteg som helst från traditionen i de mest centrala frågor - då heter det ofta att man är föregångare före de andra kyrkorna - men ifråga om vigningarna blir man plötsligt mycket angelägen att hävda kontinuiteten ända ner till den första katolska biskopen på svensk jord. Kanske finns det ändå bortom all rationalism en sorts magisk föreställning, en längtan efter handpåläggningens nåd - eller handlar det bara om patetiska ornament i en på andlighet ödesdigert tömd institution?

En onödig ursäkt

Vi har inte för vana att kommentera artiklar i de fåtal andra katolska medier som finns i vårt land - detta liknar då mest ett munkgräl. Här görs dock ett undantag, så det kan ha allmänt intresse. Ledaren i Katolskt Magasin kommenterar biskop Arborelius utspel tillsammans med pingstledaren Hedin om den sk "abortturismen" och det är tydligt att man inte är nöjd med resultatet: massor av upprörda katoliker, som känner sig politiskt styrda etc.

Hela ledaren andas "vi beklagar". Man menar till och med att artikeln bara utgör ett hinder i dialogen:

"Därmed försvåras ett seriöst samtal kring det ämne som föranledde artikeln."

Men är det så? I detta fall torde frågan vara solklar: Ingen katolik kan stödja abort, än mindre abort på katolska kvinnor, vilka omedelbart hamnar i ett tillstånd i förhållande till Gud som ingen vill befinna sig i. Skall då landets enda katolska biskop tiga? Om vi följer hur biskoparna uttalar sig Spanien och Italien, ja, i många länder, så är biskop Arborelius artikel inget undantag att beklaga sig över. Tvärtom! Ty de vet att om en regering hotar människans värde och liv är det biskopens plikt att agera. Var det inte just detta man felaktigt anklagade påven Pius XII för: Att han inte agerade politiskt? Samme påve som så självklart formulerade kyrkans uppgift i världen - långt före det Andra vatikankonciliet:

Kyrkan har den uppgiften att förkunna för en värld, som längtar efter bättre och fullkomligare former för friheten, det mest upphöjda och nödvändiga av alla budskap: människans värde och hennes kallelse till barnaskap hos Gud.

20070407

En kristen värdegrund - finns det?

Frågan ställdes i långfredagens "Människor och tro" i radions P1. En panel bestående av representanter för Svenska kyrkan, baptisterna, Katolska kyrkan och tidningen Dalademokraten (!) diskuterade frågan. Vi ska här inte rescensera programmet, men av diskussionen att döma så ville man ställa begreppet inom citationstecken och tolka det som ett allmänt uttryck för rent mänskliga ambitioner. Allas lika värde nämndes, liksom yttrande- och tryckfrihet, fred...

Något som flera kom fram till var att den kristna värdegrunden är en mylla som mycket vuxit ur, och därför bör den iallafall nämnas i en EU-konstitution. Men varför då inte också nämna islam och judendom?

Svaren var förvånansvärt tama. Det tycktes som om alla var överens att vi egentligen inte behöver en kristen värdegrund annat än möjligtvis som en historieskrivning.

Vad man helt saknade i diskussionen var frågan om sanningen. I ingen annan religion eller kultur har sanningen efterfrågats så som i den kristna. Varför inte? Antingen har Gud varit så mäktig att blotta frågan är en blasfemi (islam). Eller så har frågan helt enkelt inte varit relevant (hinduism, buddhism, konfucianism). Det har räckt med ett antal levnadsregler. Följdaktligen har inte mycket "vetenskap" heller kommit ur dessa kulturer. Först när Kristus uppenbarar sig föds längtan hos människan att komma Gud närmare genom att försöka förstå Ordet och därmed också skapelsen. Tillsammans med en eskatologisk syn på världen (den har en början och ett slut) bildar denna drift grunden för all vetenskap, inte minst naturvetenskapen.

Vad man heller inte tog upp till diskussion var barmhärtighetstanken, som varit allt annat än självklar hos mänskligheten före Kristus. Om vi vill fortsätta utforska skapelsen och dessutom överleva såsom en civilisation så räcker det inte att betrakta "den kristna värdegrunden" som en historisk not. Den är ett livsvillkor.

20070407

"Hoppsan"?

I Ekonyheterna rapporterades den 9 mars att ett lagförslag lagts fram på den Internationella kvinnodagen i Portugals parlamentet, om ändrad abortlagstiftning. Detta efter att en majoritet av folket sagt ja till detta i en folkomröstning.

Nu var det ju bara det, som meddelats på annan plats på katobs.se, att endast 40 procent av invånarna deltog. Detta gjorde folkomröstningen ogiltig.

Vi påpekade detta till ekot. Ekoredaktionen meddelade då att man minsann sagt "en majoritet av de röstande", helt enligt notisen på webbsidan. Men i ljudarkivet kan man höra uppläsaren i halvåtta-nyheterna säga "en majoritet av portugiserna" och klockan åtta var det "en majoritet av invånarna".

Detta kan ju tyckas vara en bagatellartad felsägning. Men medan omvärldens tidningar i rubrikerna trummar ut att folkomröstningen ogiltigförklarades på grund av för lågt deltagande så får alltså frukostätande svenskar intrycket att det portugisiska folket nu har givit sitt klara och tydliga ja-svar i frågan, när de egentligen i själva verket kanske sagt det motsatta genom avstå från att rösta. Ty i katolska länder röstar man inte gärna om frågor som gäller liv eller död.

Tänk oss nu att det ofta förekommer sådana felsägningar - hur påverkar detta allmänheten? Vi ser ju här att vårt public-servicedominerade mediaklimat med små medel kan få en nyhet att verka vara en helt annan. Detta kan ju även ske via den helt dominerande, affärsdrivande privatägda nyhetsbyrån TT, vars tolkningar vi ensidigt drabbas av via text-TV och lokaltidningar. Hur många "felsägningar" har smygit igenom där? Men TT lever sitt upphöjda liv, kritiseras sällan, granskas aldrig.

Ibland undrar man om fenomenet bara handlar om felsägningar och missförstånd eller det kanske rentav är medveten desinformation. Ett misstänkt fall är RFSU:s nyhetssida. Angående Portugal utropar man nu ett GRATTIS och meddelar självsäkert att "I söndags röstade 59,25% av portugiserna för en lagändring och premiärminister José Socrates lovade att följa folkets vilja."

Men det var alltså 26,4%, och folkets vilja förklarades okänd. Om detta rapporterar hela världspressen, i tjocka rubríker.

Så formas vår bild av omvärlden; via inhemska nyhetsmedia. I ljuset av detta exempel på bagatellens konsekvenser ska vi nog vara tacksamma att det finns allt fler informationskanaler; alerta krönikörer, bloggare och fria nättidskrifter som ständigt är på jakt efter pålitligare källor än självtillräckliga nyhetsredaktioner.

20070309

Tidningskrönika i tiden

Den 25 februari publicerade biskop Anders Arborelius och pingstkyrkans ledare Sten-Gunnar Hedin en debattartikel i Dagens Nyheter där de går till kraftigt angrepp mot regeringen och i synnerhet socialminister Göran Hägglund (kd), för det förslag som innebär att kvinnor från länder med restriktiv abortlagstiftning skall kunna kringgå denna genom att komma till Sverige och utnyttja våra abortkliniker. Artikeln kommenteras ymnigt på ledarsidor och i bloggar. Här nedan följer ett axplock ur ledare och krönikor.

"Abortmotståndare hotar kd" är rubriken i DalaDemokratens ledare. Här handlar det också om hur en kristen höger försöker göra insteg i riksdagens svala och ofarliga vänsterliberala salong. De är omogna och har inte "det tålamod som de intressen som stöder s, exempelvis LO, har." Att vara emot abort är i Sverige extremt, och då är det bättre att hålla sig till socialdemokraterna, tycks ledaren mena: "...den borgerliga regeringen är beroende av krafter som i sakfrågor har ganska extrema åsikter. Ju längre bort från Arborelius och Hedins abortbegränsande åsikter man befinner sig, desto mer talar för att en socialdemokratisk regering är bästa alternativet." Så har ledaren gjort det som den inte menar kyrkoledarna har rätt att göra: Ge dem råd om var rösten gör sig bäst.

Sundsvalls tidning har tydligen haft bråttom. Här inläses att biskop Arborelius och Sten-Gunnar Hedin tycker aborterna lika gärna kan göras illegalt på bra kliniker i Polen. I själva verket menar de bara att myten om källaraborter är just en - myt, åtminstone i de utvecklade länderna i Europa. Skillnaden är att medan det ena landet söker hålla nere antalet genom en restriktiv lagstiftning, så finns i det andra landet inga hinder, utom kvinnans egna beslut. Denna ledare drar sig heller inte för att använda ord som "bannbulla", "inkvisition" och "gudsmän" och man anser att "dessvärre befinner sig också gudsmännens argumentation på medeltidsnivå." (Men man menar nog inte exempelvis Thomas ab Aquinos offentliga diskurs med Guillaume de St Amour.) För att ytterligare understryka de kristnas marginalisering säger ledaren att hos kristdemokraternas väljare väger ordet demokrati tyngre än religion. Till slut ges en ordentlig reprimand om att kyrkoledarna begår en dödssynd - nämligen högmodets, då de tror sig kunna styra kd. Men är det inte just så det ska vara - att väljarna styr partierna?

Samma totalmiss i läsningen som Sundsvalls tidning gjort, visar även Expressens ledarskribent ogenerat upp: "Duon slår i stället ett slag för illegala aborter! De skriver att vi i Sverige "har framställt det som om de illegala aborterna alltid vore livsfarliga". Men i Polen är det inte så, "...det finns välutbildad sjukvårdspersonal som villigt ställer upp mot betalning". Så varför låta polskor komma till Sverige när det är så fiffigt ordnat där hemma? Maken till cynism och kvinnofientlighet är svår att hitta i modern svensk debatt." Men detta är alltså en total missuppfattning, se ovan. Ledarskribenten menar att frågan handlar om en olöslig konflikt; "Foster har ett skyddsvärde, men kvinnans rätt till sin kropp är likväl odiskutabel." Så uttalar man sig att man kan tänka sig att ett antal spirande liv offras, inte så få precis, i kompromissens heliga namn. Om Kd-ledaren är med - desto bättre enligt Expressen: ""Vi erkänner att vi aldrig kommer att lösa livets alla etiska konflikter," har han sagt. Det är en klok insikt."

GT menar att de kristna ledarna inte vet vad demokrati är. "De anser sig förfoga över sina kyrkomedlemmars röster." Så tillskrivs de också här något som ledarskribenten alldeles själv hittat på: "De hävdar att kvinnors rättigheter i Sverige skall bero på medborgarskap". Och med denna pådyvlade mening kan ledaren sedan gå vidare med mantrat "brott mot demokratin" och ledaren avslutas elakt, utan ett uns till räddningsvilja: "De båda kyrkoledarna har inte bara givit sig ut på tunn demokratisk is. De har trampat igenom och ligger nu och plaskar i samma vak."

Med den braskande rubriken "Kristen fundamentalism" breder Maria Schottenius i rikslikaren Dagen Nyheter på med sitt väl kända religionshat. Hon framställer den kristna opinonen som en vargflock, som utnyttjar människors osäkerhet och skräck för muslimsk(!) fundamentalism. "Men den perverterade islamiska fundamentalismen har blivit starkare och alltmer skrämmande för västländerna. Ett svar kan bli en motsvarande perverterad kristen fundamentalism." Schottenius tycks mena att den som är emot abort också är emot individuell frihet och demokrati. Och huvudaktören här är hennes största hatobjekt; den katolska kyrkan: "En rad fenomen som just nu äger rum i Europa betyder att det moderna demokratiska, liberala samhället är under en attack, ledd av den katolska kyrkan." Hon nämner abortlagstiftningen, homosexuellas rätt att adoptera och daghemsreformen i Tyskland. "Det är väsentligt att vantrivseln i det moderna, rädslan för det nya, skräcken för kommersialismens skoningslösa, hjärtlösa samhälle, får ett annat och bättre svar än kristen fundamentalism." avslutar Schottenius men avstår att ge detta svar. Det uteblir.

I denna dominans av grova och mycket onyanserade påhopp, som också innehåller rena feltolkningar, finns dock några undantag. Marie Söderqvist skriver i Expressen: "Det är något väldigt konstigt med abortdiskussionen i Sverige. Den som påpekar argt, stillsamt, hotfullt, eller resonerande att abort är att släcka liv, att abort är att döda något som bara ett halvår senare skulle vara en sprittande, sammetslen, nyfödd bebis - den personen beskrivs som en hänsynslös kvinnoförtryckare." Krönikören ställer sig oförstående till aggressiviteten mot dem som vill ta upp abortfrågan och avslutar sin krönika: "Jag tycker att det är lovvärt att kristna företrädare faktiskt vågar prata om aborter och säga som det är. Abort är inte för alla en fråga om valfrihet för kvinnor. Abort är att släcka liv och det är något som man som kristen förstås måste vara om inte helt emot så åtminstone ytterst skeptisk till. Och då ska man säga det."

I konkurrenten Aftonbladet alluderar Johan Hakelius på Stig Dagermans novell "Att döda ett barn". Han saknar att en adekvat terminologi används, som speglar vad abort egentligen handlar om. Det är inte demokrati och mänskliga rättigheter, utan något helt annat: "En mänsklig rättighet? Att döda ett barn? Sådant skapar ett hål av fasa inom mig."

Se även ledaren.

Man tager vad man haver - men vem och varför?

I en hel understreckare, vilket innebär en helsida, i SvD den 13 januari, utbreder sig professor em. Torbjörn Fagerström, känd från bl.a. TV-klassikern "Fråga Lund", över tilltaget att tillskriva skapelsen någon form av skapare, en agent bakom verket. Från att detta gjorts enbart av dilettanter i ämnet, sällar sig nu "sofistikerade argument som backas upp av höga akademiska examina" till det läger som brukar gå under flaggan "ID", Intelligent Design.

Då gäller det att svara, och professor Fagerström har funnit ett ovanligt grepp: Att avslöja skapelsens egna "teodicéproblem". Bevisen på evolutionsteorins oöverträffade förklaringsstyrka är således här inte skapelsens perfektion, dess fulländade anpassning till miljön, utan motsatsen. Vår munhåla är inte så bra egentligen, vi kan ju inte andas och svälja på en gång, inte heller tala och äta. Och hörselbenen är ju utvecklade från käkbenen, det var väl inte så bra. Med ytterligare några exempel vill så professorn få oss att inse att naturen alls inte är så perfekt. utan uppvisar att "naturen tager vad den haver" och "evolutionsteorin förutsäger att evolutionen ska förväntas frambringa såväl begåvade som obegåvade lösningar".

Aha! Så: Låt oss säga att vi landstiger på Mars, tar en promenad. Plötsligt finner vi bland allt marsgrus - ett armbandsur. Vi förvånas, tar upp det, skruvar upp fjädern. Klockan börjar ticka! Vi ser oss om efter någon annan tingest eller andra varelser. Vi vill nämligen veta hur den kommit dit och hur den kommit till, själva upphovet till att den överhuvudtaget finns.

Men så visar det sig att klockan inte går rätt - den drar sig med fem minuter i timmen. Så, förstrött kastar vi den ifrån oss - det var ju ingenting annat än marsgrus iallafall! Visserligen liknade det en klocka, men - den var ju inte perfekt! Vem skulle ha tillverkat en klocka som går fel? Vem skulle vara så - "korkad"? Stoft!

Nu talar vi dock inte om en klocka utan något betydligt mera komplicerat, organismer uppbyggda av celler där några hundratusen egentillverkade proteiner i samverkan med varandra bygger upp och kontrollerar celler, vävnader och organ. Vi talar om differentiering, alltså att celler plötsligt antar nya former. Vävnader och organ bildas och förändras mellan generationerna. Och -. det finns inte bara en "klocka", utan miljarder, och inte bara klockor utan även andra skapelser, närmare bestämt kanske 15 miljoner sinsemellan olika, betydligt mer avancerade konstruktioner.

Varför? Kreationisten säger: därför att Gud gjorde allt, det står ju i Bibeln. Den mera akadermiska ID-anhängaren säger: Därför att det finns en Intelligens bakom skapelsen. Biologen säger: Därför att det uppstår variation genom slumpmässiga händelser. Kyrkan, och då inte bara den västliga, har alltid sagt: Därför att Gud vill skapelsen, och detta är ett mysterium vi bara kan häpna över och lovprisa, men aldrig till fullo förstå.

Man kunde kanske av så lärda och balanserade personer som professor Fagerström åtminstone förvänta sig ett erkännande av vetenskapens begränsning: Vi kan studera skapelsen, vi är också förpliktade till att göra det, varför skulle vi annars fått förmågan att tänka vetenskapligt? Men skapelsen kan vi aldrig tillfullo förstå - inte dess perfektion och inte dess imperfektion, allraminst dess upphov och uppkomst. Att införa ett spöke i maskineriet i form av "naturligt urval", som den agent vilken bestämmer allt ("evolutionen förväntas frambringa..." skriver artikelförfattaren bl.a.) är knappast naturvetenskapligt mera korrekt än att hänvisa till första kapitlet i Genesis. Denna mystik, som ärvts av Darwin, är bara en annan form av teism, som det dock verkar omöjligt att få de mest tongivande biologerna att erkänna.

Häri ligger biologisternas stora självmotsägelse.

20060113

Kan muslimer be mot Mecka i kristen kyrka?

Från Spanien rapporteras att det muslimska rådet har tillfrågat påven huruvida man kan använda mesquitan i Cordoba för bön enligt islam. Man hänvisar till att byggnaden ju egentligen är en moské och att påven bad i Blå moskén i Istanbul. Biskopen i Cordoba har avvisat kravet och menar att det skulle bara orsaka förvirring.

Byggnaden är ett känt turistmål med sina arkader med omistlig arabisk stil. Den tjänade som moské tills 1492 då det sista kalifatet föll. Men som på så många andra håll så revs den inte utan istället transformerades den varsamt till en kristen katedral. Mitt inne i den stora moskén byggdes ett mindre kapell, och sedan har sidokapell kommit till. Bilden bör också kompletteras med fyndet av en gammal visigotisk basilika på samma plats. Denna jämnades med marken då araberna intog Spanien i början av sjuhundratalet. De enda kyrkor man finner från denna tid finns i Asturias, som aldrig de moriska erövrarna rådde på.

Man bör också reda ut ett missförstånd: En moské är inget annat än en byggnad för bön, en samlingsplats, den är inget heligt i sig. Bekännare av andra religioner är inte tillåtna i moskéer, men detta är på grund av att bönen inte skall störas. Att påven inträdde i Blå moskén betydde dock inte - som många tolkat det - att han förenade sig i bön mot Mecka. En kristen kan inte, och får inte, be enligt alla de regler som föreskrivs en muslim.

Med katedral-mesquitan i Cordoba är det en annan sak, ty den är konsekrerad och innehåller det heliga sakramentet. Kristna kyrkor är därför, till skillnad från moskéer och synagogor, i sann mening "Guds hus", de är heliga byggnader som inte kan användas till vad som helst. (Att Svenska kyrkan numera tillåter muslimska böner till och med inom högmässan ram, kan ju ses som en indikation för hur man ser på sin egen bekännelse.)

Skall en fredlig samexistens åstadkommas måste detta ske med väl definierade gränser, detta visar historien. På de platser som religionerna samsas så lever man intensivt sin egen tro, snarare än blandar upp den med grannens.

20061230

Fädernas kyrka - men bara när det passar

Uppsala Nya Tidning rapporterar att det vigts en biskop i Uppsalakatedralen till Växjö stift, Sven Thidevall, och att han är den 57:e i ordningen. Man räknar då med även de nitton biskopar som fanns före reformationen och som börjar med Balduinus år 1170 i biskopslängden. Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Ärkerbiskopslängden i Uppsala

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Frågan uppkommer dock hur man då ser på att det finns "ännu" en biskop som genom sin vigning kan åberopa sig styra över de kristna i Växjö, nämligen biskopen av Stockholm, Anders Arborelius, vederbörligen insatt och vigd av påvens legater. Visserligen kan biskop Thidevall vara lugn - biskop Anders gör inte anspråk på att leda andra själar än de som är döpta och upptagna i den katolska tron. Men det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från missionen som utgick från Tyskland, England och Frankrike under tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

20061118

Torbjörn Tännsjö hyser förakt för mänskligheten

Filosofen Tännsjö tycks inte sky några medel att försöka reta upp troende i största allmänhet och kristna i synnerhet. I radioprogrammet "Filosofiska rummet " hävdade professorn att det tyvärr inte kommer att gå att utrota religionen, det tycks vara ett behov hos vissa att ha en "pappa" trots att de är vuxna. Han förklarade också att han hyser "förakt för de som tror på en gud".

Nu inställer sig frågan, hur detta kan förenas med en professorsuppdrag, som vanligtvis inbegriper undervisningsplikt. Att en lärare på förhand deklarerar sig hysa förakt för människor (sic) med en viss uppfattning är ju intressant. Att sedan denna "grupp" omfattar kanske tre fjärdedelar av världens befolkning gör ju saken knappast mindre allvarlig. En sådan deklaration från en lärare på grundskola eller gymnasium skulle knappast leda till fortsatt anställning.

Man undrar om det på universiteten inte råder samma principer som på de kommunala skolorna. Där skall som bekant alla elever behandlas lika och deras mening respekteras. Hur detta skall vara möjligt om läraren redan på förhand förklarar sig förakta dem som människor - ja det kanske vore något för filosofiprofessorn att utreda på sina föreläsningar.

2006-10-20

Filosof oväntat moraliskt upprörd

I en som vi är vana av författaren bestickande argumentering tar Torbjörn Tännsjö i DN den 25 september upp kristdemokraternas märkliga svängning när det gäller forskning på befruktade ägg och rätten till abort. Tännsjö menar att kristdemokraterna hävdar å ena sida livets okränkbarhet, å andra sidan tillåter abort.

Abort är alltså, med kristdemokraternas sätt att se på saken, mord. Ändå har kristdemokraterna till sist kommit att acceptera den fria aborträtten. De godtar alltså kring trettio tusen mord om året. Deras enda invändning mot abortlagen numera är att aborten borde föregås av ett rådgivande samtal, där också gärna barnafadern deltar.

I fallet abort kunde man acceptera fri abort som ett mindre ont. Men det går inte i fallet att använda befruktade människoägg. Här gäller: antingen är det rätt eller också är det fel, menar Torbjörn Tännsjö och drar till med en liknelse: Om man visste om massdödandet i Auschwitz, skulle man inte tala om att "fasa ut" det, utan stoppa det omedelbart.

KOMMENTAR:

Naturligtvis har denne filosof rätt. Det finns en dubbelmoral, som är svår att få ihop. Man undrar dock lite grann vari Tännsjös upprördhet tar sitt avstamp. Med nästan manisk avsmak för allt vad kristen etik heter har filosofen i artikel efter artikel försökt chocka omvärlden med exempel på en fullständigt pragmatisk etik, utan några som helst betänkligheter vilka konsekvenser den skulle leda till för människosynen. Han har till och med jämställt valet att inte skaffa barn med valet att göra abort eftersom resultatet blir detsamma - en slutledning som varje filosofilärare skulle underkänna om den kom från en gymnasist! Vad hjälper då att denne outtröttlige banerförare för utilitaristisk etik citerar - för en gångs skull i fullt samförstånd - etikprofessorn pater Erwin Bischofberger:

"Kd har nu fått stämpeln på sig att hävda varje mänsklig varelses okränkbara egenvärde i sina högtidliga deklarationer men inte i den bistra verkligheten."

Detta räcker inte för att ändra bilden av Torbjörn Tännsjö som en filosof utan personligt ansvar och vars karriär alltid kantats av det spektakulära, mera än det moget genomtänkta. Men det är ju ett gott tecken att han är upprörd över att kristdemokraterna svikit sina värden, vilket de onekligen gjort. Ty det kan väl ändå inte handla om något så simpelt som illa dold skadeglädje?

2006-09-25