Ropet som stör

”Bönen är ett rop som inte räds att störa Gud, att ställa till oväsen på samma sätt som när man ivrigt bultar på dörren.” Detta är enligt påven Franciskus meningen med den bön som riktas till Herren i sanningens anda och i förvissningen om att den även verkligen kommer att höras av Honom.

Påven hade bönen som ämne i den mässa han höll fredagen den 6 december i Santa Marta-gästhemmets kapell. Under hänvisning till dagens läsning ur evangeliet – verserna 27 till 31 ur Matteusevangeliets nionde kapitel – fäste påven uppmärksamheten på ett visst ord i texten, ropet. Detta ord som ger oss något att tänka på är ordet ”rop”. De två blinda som följer efter Herren ropade för att bli helade. Även den blinde man som låg i porten vid ingången till Jeriko ropade, och Herrens vänner ville tysta ner honom, påminde den helige Fadern. Men denne man ”ber Herren om nåd och han ber genom att ropa, som om han ville att Jesus skulle få höra: ’Gör det då äntligen, jag har rätt till att bli lyssnad på av dig!”

”Ropet,” förklarade påven, ”är här ett tecken för bönen. Jesus själv sade när han lärde oss att be, att man skulle göra som en besvärlig vän som gick ut mitt i natten för att hos en god vän be om lite bröd för en sen gäst. Först blir vännen besvärad men till sist ger han honom det begärda, just för att han är så enträgen. Eller så kan man göra som i liknelsen om änkan och den orättfärdige domaren. Han tröttnade på änkans ständiga böner och gav efter. Ja, i själva verket bör man handla så att man blir besvärlig. Jag vet inte, ni kanske tycker det låter underligt, men att be betyder störa Gud, så att Han lyssnar på oss. Herren själv säger det, att man ska be så som vännen som kommer vid midnatt och som änkan hos domaren.” Att be betyder alltså ”att få Guds blick att falla på oss, låta Guds hjärta röras av vår bön.” Och det var just vad de tio spetälska gjorde när de kom Jesus nära och ropade till Honom: ’Herre, om du vill, kan Du göra så att jag blir ren.’ Och detta gjorde de i trygg förvissning om att bli hörda.”

”Och på så sätt,” sade påven, ”lär oss Jesus att be.” Vanligtvis ber vi Herren ”en, två eller tre gånger, men utan större eftertryck. Sedan blir jag trött att be och glömmer bort att fortsätta att be.” Men de blinda som Matteus berättar om i dagens evangelieläsning ”ropade och tröttnade inte att ropa. Ja, i själva verket uppmanar Jesus oss att be. Men Han säger också: ’Bulta!’ Och den som bultar på dörren ställer till oväsen, stör, besvärar.”

”Just detta är de ord som Jesus använder för att säga hur vi ska be.” Men detta är också ”det sätt på vilket de behövande som vi möter i Bibeln ber. De blinda känner sig så säkra på att kunna be Herren om att bli botade att Herren frågar dem: ’Tror ni att jag kan hjälpa er?’ Och de svarar: ’Ja Herre! Vi tror! Vi är alldeles säkra på det!"

Den helige Fadern fortsatte så genom att säga: ”Detta är de två sätten att be. Att vara behövande och att vara säker på att bli bönhörd.” Bönen ”uttrycker alltid ett behov. När vi ber om något, då är vår bön en behövandes bön: Jag behöver det eller det, hör på mig, Herre. Dessutom är det när det är sant något som är riktigt säkert. Hör på mig, jag tror att du kan göra det, för du har lovat mig det! Den kristnes sanna bön grundar sig på Guds löfte. Han har givit detta löfte.”

Påven hänvisade slutligen till dagens första läsning, Jesaja 29, 17-21), som innehåller Guds frälsningslöfte till sitt folk: ”’Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se, fria från dunkel och mörker.’ Detta bibelställe är ett löfte, ett löfte om frälsning. Herren säger: jag kommer at vara hos dig, jag ska frälsa dig! Och just med denna visshet är det som vi ska tala om för Herren vad det är vi behöver. Och vi ska vara säkra på att Han kan ge oss det.”

För övrigt får vi när vi ber svar från Herren själv som frågar oss: ”Tror du att jag kan hjälpa dig?” Svaret blir att Han kan göra det, ”även om vi inte vet när och hur Han kommer att göra det. Det är just detta som är ”bönens visshet”.

När vi så tänker på vad det särskilda ”behov” är som vår bön bygger på är det viktigt att vi är helt sanningsenliga inför Herren: ”Jag är blind, Herre, detta är mitt behov, detta är min sjukdom eller min skuld, jag lider på grund av detta.” Om jag framlägger det på detta sätt ”förstår Han vad vi behöver men förstår också att det är med vissheten om att Han kan ingripa och hjälpa oss som vi framlägger vår bön.”

Till slut betonade påven Franciskus hur nödvändigt det är att tänka efter ”om vår bön kommer ur ett verkligt behövande och förvissat hjärta”. Den är ”behövande när vi själva inser sanningen”, och ”förvissade” är vi ”eftersom vi tror att Herren kan göra det som vi ber om.”

Ur Osservatore Romano, den 7 december, 2013

Övers.: NH