"

”Om vi går utan Korset..
... är vi världsliga människor. Vi är biskopar, präster, kardinaler, påvar – men vi är inte Kristi lärjungar.” Påve Franciskus i sin första homilia, torsdagen den 14 mars, i det sixtinska kapellet inför församlingen av kardinaler som valde honom till påve.

I dessa tre läsningar ser jag att de alla har något gemensamt, och det är rörelsen. I den första läsningen är rörelsen gåendet, i den andra uppbyggandet av Kyrkan, i den tredje – i evangelietexten – är rörelsen bekännelsen.

Att gå, bygga upp, bekänna (Jesaja 2:2-5).
Att gå: Att vandra. ”Kom, alla av Jakobs ätt, låt oss vandra i Herrens ljus!” Detta är det första som Gud sade till Abraham: Vandra i min närvaro och var oförvitliga. Att vandra: vårt liv är en färd och det är inte bra att stanna upp. Att alltid gå, i Herrens närvaro, i Herrens  ljus, att försöka leva på det sätt som Herren bad Abraham om, att gå medvetna om Herrens löfte.

Att bygga upp. Att bygga upp Kyrkan (1 Pet. 2:4-9).
Det talas om stenar: Stenar är gjorda av fast, orörlig massa, men här är det levande stenar, stenar smorda av den Helige ande. Att bygga upp Kyrkan, Kristi brud, på den hörnsten som är Herren själv, det är en annan rörelse i våra liv, att bygga upp.

 För det tredje, att bekänna (Matt. 16:13-19).
Vi kan gå så mycket vi vill, vi kan bygga upp många ting, men om vi inte bekänner vår tro på Jesus Kristus, då är allt det andra utan värde. Vi blir bara en humanitär institution, ett NGO, men vi blir inte del av Kyrkan, Herrens brud.

När man inte går, stannar man upp. När man inte bygger på stengrund, vad händer? Jo, det som händer barnen på stranden som bygger sandslott, allt rasar ihop, det har ingen stadga. I detta sammanhang påminns jag om ett uttryck av Léon Bloy (fransk författare 1846 – 1917, övers.anm.): ”Den som inte ber till Herren ber till den onde.” När man inte bekänner Jesus Kristus bekänner man djävulens, demonens världslighet.

Att gå, att bygga upp, att bekänna. Men det är inte så enkelt, för när vi går, bygger upp, bekänner, får vi ibland stötar, upplever rörelser som inte hör till själva vandringen. Det är rörelser som stör vår vandring och drar oss tillbaka.

Evangeliet talar om just en sådan situation. Densamme Petrus som har bekänt sin tro på Jesus Kristus säger till honom: Du är Kristus, den levande Gudens son. Jag ska följa dig, men låt oss inte tala om Korset. Detta är oväsentligt. Jag följer dig i allt annat, men utan Korset.

När vi vandrar utan Korset, när vi bygger utan Korset och när vi bekänner vår tro på Kristus men utan att Korset är med, då är vi inte Herrens lärjungar. Vi är världsliga, vi är biskopar, präster, påvar, men vi är inte Herrens lärjungar.

Jag skulle vilja att alla efter dessa nåderika dagar repar mod, verkligen repar mod och vandrar i närvaron av Herren, även vi tar på oss Korset som Herren bar. Att vi bygger upp Kyrkan på grunden av det blod som Herren utgjöt på Korset. Och att vi bekänner den enda äran som är den korsfäste Kristus. Det är på så sätt som Kyrkan kommer att röra sig framåt.

Jag hoppas att den Helige Ande, genom Jungfru Marias medling, hon som är allas vår Moder, kan förläna oss denna nåd: att vi får vandra, bygga upp, bekänna vår tro på den korsfäste Jesus Kristus. Amen.

Påven gav denna homilia på italienska, utan någon skriven text. Detta är översättningen från italienska homilian, vilken skrevs ner ordagrant efteråt.