Kära bröder och systrar, god morgon,

I trosbekännelsen lägger vi efter att ha bekänt ”Jag tror på en kyrka” till adjektivet ”helig”, vi bekräftar alltså kyrkans helighet och redan de första kristna förstod detta och kallade sig själva helt enkelt ”de heliga” (jfr Apg 9:13, 32, 41; Rom 8:27; 1 Kor 6:1), för de var säkra på att det är gud som genom den heliga Ande helgar kyrkan.

I vilket avseende är emellertid kyrkan helig om vi ser på det faktum att den historiska kyrkan i hennes långa resa genom århundradena har haft så många problem, svårigheter och mörka ögonblick att tampas med? Hur kan en kyrka som består av människor, av syndare, vara helig? Syndiga män, syndiga kvinnor, syndiga präster, syndiga biskopar, syndiga kardinaler, en syndig påve – alla är det. Hur kan en sådan kyrka vara helig?

För att besvara denna fråga skulle jag vilja stödja mig på några verser ur Pauli brev till de kristna i Efesos. Aposteln tar relationerna inom en familj som exempel och säger att ”Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den” (Ef 5:25-26). Kristus älskade kyrkan och gav helt sig själv åt den. Och det betyder att kyrkan är helig eftersom den kommer från Gud som är helig, som är henne trogen och inte överlämnar henne till dödens och ondskans makter (jfr Matt 16:18). Hon är helig eftersom Jesus Kristus, Guds helige (jfr Mark 1:24), ”är med den alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20); hon är helig eftersom hon leds av den Helige ande som renar, förvandlar och förnyar henne. Hon är inte helig genom våra egna förtjänster utan eftersom Gud gör henne helig och hon är det som den Helige ande gör med henne och genom dennes gåvor. Det är inte vi som gör kyrkan helig. Det är Gud som med sin kärlek gör henne helig.

Ni skulle kunna säga till mig: men kyrkan utgörs ju av syndare. Vi ser det varje dag. Och det är sant. Vi är en kyrka som utgörs av syndare. Och vi syndare är kallade att förvandlas, förnyas, helgas av Gud. Under historiens gång har vissa frestats att säga: Kyrkan består bara av de rena, av de som aldrig avviker från den rätta vägen, de andra måste avvisas. Men det är inte sant. Det är kätterskt att säga så. Nej! Kyrkan är helig och ändå avvisar hon inte syndare. Tvärtom tar hon emot dem, hon öppnar sin famn även för dem som befinner sig längst bort ifrån henne, hon kallar alla att få omslutas av Faderns nåd, kärleksfullhet och förlåtande ömhet. Fadern ger alla en chans att möta honom, att börja gå den väg som leder till helighet. ”Men, Fader, jag är syndare, jag har begått allvarliga synder, hur kan jag då bli en del av kyrkan?” Kära broder, kära syster, det är just det som Herren önskar, att du säger till honom: ”Herre, jag är här, med mina synder! Förlåt mig, hjälp mig att gå din väg, omforma mitt hjärta!”

Den Gud som vi möter i kyrkan är inte en skoningslös domare, utan han är liksom fadern i liknelsen vi läser i Evangeliet. Du kan vara lik den son som lämnade hemmet, som sjönk ner i den djupaste frånvändhet mot Gud. När du har kraften att säga: Jag vill komma tillbaka hem, då kommer du att finna att dörren står öppen. Gud kommer dig till mötes för han väntar alltid på dig, han omfamnar dig, han kyssar dig och ställer till fest. Herren vill att vi blir del av en kyrka som öppnar armarna för att välkomna alla, som inte är ett hus för bara några få, utan allas hus, där alla kan förnyas, omvandlas, helgas genom hans kärlek, de starkaste liksom de svagaste, syndarna, de likgiltiga, de som känner sig modlösa och de som känner sig förlorade. Kyrkan ger möjlighet till alla att följa den väg som leder till helighet, som är de kristnas väg. Hon låter oss möta Jesus Kristus i sakramenten, särskilt i bikten och eukaristin. Hon meddelar oss Guds ord, hon låter oss leva i kärleken till nästan, i den kärlek som Gud hyser till oss alla. Vi kan alltså fråga oss: låter vi oss helgas? Är vi en kyrka som kallar på syndare och välkomnar dem med öppna armar, ingjuter mod och hopp, eller är vi en kyrka som har stängt sig om sig själv? Är vi en kyrka som visar på Guds kärlek, en kyrka som bryr sig om andra, en kyrka där vi ber för varandra?

En sista fråga: Vad kan jag som känner mig svag och syndfull göra? Gud säger till dig: var inte rädd för heligheten, var inte rädd för att satsa högt, låt dig älskas och renas av gud, var inte rädd för att låta dig ledas av den Helige ande. Låt oss smittas av Guds helighet. Varje kristen är kallad till helgelse (jfr Den dogmatiska konstitutionen Lumen Gentium, 39-42); och helgelse består inte framför allt i att göra ovanliga ting, utan i att låta Gud handla. Det är när vår svaghet möter hans styrka full av nåd, det är vårt förlitande på hans handling som gör att vi kan leva i kärlek till vår nästa, att göra våra sysslor med glädje och ödmjukhet, till Guds ära och genom att tjäna medmänniskorna. Den franske författaren Leon Bloy sade i slutet av sitt liv:

”Det finns en sak i livet som kan göra oss ledsna, den att vi inte blev helgon.”

Låt oss inte förlora hoppet om att kunna helgas, låt oss följa hans väg. Vill vi bli helgon? Alla av oss? Herren väntar på oss alla med öppna armar. Låt oss omfatta vår tro i glädje, låt oss tillåta att bli älskade av Gud ... låt oss be om denna gåva i våra böner till Gud, för oss själva och för andra.

20131010

Inofficiell övers. Natasja Hovén.