|
||||
Ledare: Om stat, kyrka - och religion |
||||
|
Ulf Jonsson skriver att
Vi vet nu inte exakt vilka relationer det är som avses. I ortodox tradition finns ännu en syn på makten, att den utgår från Gud. Även om den är folkvald, så är det Gud som ger folket makten, inte folket självt. Man har alltid försökt se makten ur en kristen, transcendent betydelse, och inte bara pragmatiskt. Under stora umbäranden försökte kyrkan och de kristna överleva under kommunisttiden och hålla tron levande trots en fullständigt barbarisk förföljelse. Präster och ordensfolk har dödats, kyrkor och kloster har rivits och bränts och religionen som sådan har man ju under kommunisttiden systematiskt försökt utrota. I det sammanhanget borde vi i väst kanske vara försiktiga med att anklaga den ryska ortodoxa kyrkan att gå maktens ärenden. Ulf Josson skriver i sin artikel:
Men för det första är den ortodoxa kyrkan ingen statskyrka, har aldrig varit. Ryssland är enligt sin konstitution en sekulär stat, så man kan inte ens tala om en officiell statsreligion. För det andra: Att en nation deklarerar en officiell religion kan mycket väl förenas med relgionsfrihet. I historien finns det många bevis på detta. Vi har idag exemplet Malta som i sin konstitution förklarar landets relgion vara "den Apostoliska Romerk-Katolska Kyrkans", och att det är denna man skall undervisa om i skolorna. Men samtidigt ges medborgarna frihet att själva välja om deras barn ska delta i undervisningen. Grundlagen förbjuder även varje form av tvångsmässig religionspåverkan. Och naturligtvis kan man utöva även andra religioner. Att en stat har en officiell religion innebär heller inte nödvändigtvis en teokrati, i stil med de muslimska staterna eller för all del den protestantiska lutherska kungamakten. De katolska staterna har aldrig varit fullständiga teokratier, kyrkan har haft sin frihet även i de mest starka katolska maktsammanhang, som Filip II:s Spanien. För det tredje så måste man väl ändå vara tacksam för att den ryska statsmakten nu har en annan syn på kyrkan än tidigare. Det är en stor försoningsprocess som skett, även om naturligtvis det i det ryska samhället ännu finns strukturer som inte är förenliga med en västerländsk demokrati. Kontakterna mellan stat och kyrka borde väl alltså snarare uppmuntras än motarbetas, om man nu skall följa riktlinjerna i Gaudium et Spes (1) Principerna gällande hur kyrkan och staten ska förhålla sig till varandra har undergått stora förändringar under historiens lopp, och det finns inga helt självklara lösningar. Så visst kan man diskutera frågan. Men det var mycket olyckligt att Signums redaktion valde denna utgångspunkt. Kunde man inte mera undersökt vad Pussy Riot egentligen står för? Det är inget punkflickband, "flickorna" är inte flickor, utan mogna kvinnor, få kan spela gitarr och vi vet inte om de kan sjunga. Det som föranledde åtalet var de filmer som distribuerades. De var mycket noga planlagda, och ljudet var pålagt i efterhand. Vi har tidigare givit bakgrunden till dessa aktioner. Det finns vissa tecken på att det bakom "punkbandet" i själva verket finns oligarker som drivits till utlandet av president Putin, och vill hämnas honom. I Ryssland är inget vad det synes vara. Vi ska kanske heller inte glömma vilka privilegier vår katolska kyrka i Sverige åtnjuter från statsmakten: Skatteverket uppbördar kyrkoskatten åt oss med en effektivitet vi aldrig skulle klara själva. Vad detta innebär för vårt oberoende och vår trovärdighet som en helt fri kyrka kunde kanske vara värt en reflektion. Men den är en annan diskussion att föra. 20130124 (1) The Church and the political community in their own fields are autonomous and independent from each other. Yet both, under different titles, are devoted to the personal and social vocation of the same men. The more that both foster sounder cooperation between themselves with due consideration for the circumstances of time and place, the more effective will their service be exercised for the good of all. (Gaudium et Spes 76.) |
|||