Våra påvar under senare decennier har varit mycket generösa med att delge oss sin undervisning. Att varje onsdag kunna faktiskt höra och se påven på Petersplatsen är unikt. Till detta kommer resorna, där han möter hundratusentals, ofta ute i det fria och med säkerhetsavstånd som ingen annan ledare eller livvaktsstyrka skulle våga ens tänka på. Ingen annan världsledare är så åtkomlig som Petri efterträdare.

Vi har nu dessutom de nya medierna, TV, dator, telefoner, som när som helst kan ge oss uppspelningar, analyser, kommentarer, åsikter om varje rörelse påven gör, varje ord han yttrar och varje utnämning  - eller avsked - han skriver under.

Följaktligen kommer också en hel del att citeras som påve har sagt och förmedlat på olika sätt. Vår nuvarande påve, Franciskus, är mycket generös gentemot medierna. Han har givit ett otal intervjuer och även presskonferenser. Han kommunicerar till och med via telefon och brev direkt till troende. Ute på resorna lämnar han ofta sina förskrivna manuskript och talar fritt ur hjärtat.

Det återstår sedan för de troende att tolka hans ord. Ibland är det svårt att avgöra vikten av dem och innebörden i de budskap som sänds ut över hela världen, också genom de gester och utnämningar som kommer.

Officiellt så kan påven använda en rad olika sätt att kommunicera med den stora världskyrkan. För att meddela sig med framförallt biskoparna så skriver påven apostoliska brev, så kallade Motu proprio (ung. "på hans eget initiativ"). Dessa är inte aviserade eller behöver ens vara kända innan av hans kardinaler. Efter de flesta biskopsmöten, synoder, så förväntas det att påven sammanfattar resultatet i apostoliska exhortationer, eller uppmaningar. Dessa väger tyngre än Motu proprierna. Men allra viktigast är encyklikorna. Dessa utges för att fastställa hur kyrkan ser på vissa frågor, och de är till för att tjäna en enhetlig undervisning och syn på saker och ting, framförallt bland alla biskoparna. Likväl är dessa inte bindande i det avseendet att de odiskutabelt återger vad som är uppenbarat genom vår Herre, såsom vid uttalanden "ex cathedra" från påven. Endast dessa tillmäts ofelbarhet, det vill säga; de är ett verkligt uttryck av Den helige Ande.

Från att dessa skrivelser tidigare var en fråga för möjligen biskoparna och indirekt då deras präster, så är det nu var mans egendom. Vem som  helst kan läsa dem, från första minuten de offentliggörs. Och naturligtvis kan vem som helst då också göra sin egen tolkning. På gott och -  faktiskt också - ont. Ty många gånger krävs det kunskaper också, för att förstå vad som egentligen menas med vissa skrivningar som gränsar till juridikens fikonspråk.

Måste vi då ta emot med öppen famn allt vad påven uttalar? Det är nästan omöjligt, ty påvarna i vår tid säger väldigt mycket om väldigt olika saker, och dessutom i helt olika sammanhang. Men särskilt när det gäller encyklikorna är vi bundna att respektfullt och uppmärksamt lyssna till påvens röst. I speciella frågor, som vetenskapliga fakta eller politiska frågor, kan vi mycket väl avvika i uppfattningar. Men påvarna uttalar sig sällan i dessa frågor utan ett överordnat skäl, och det brukar handla om tro och moral.

Rom får ständigt frågor och propåer av olika slag. I modern tid minns man floden av protester som följde på encyklikan Humanae vitae, inte minst i katolska medier. Inte ens biskopskonferenserna var eniga. Den nordiska biskopskonferensen skrev:

--- om någon av tungt vägande och väl överlagda skäl inte kan bli övertygad av rundskrivelsens argumentering, så har det alltid medgetts att han får ha en annan uppfattning än den som framställs i en icke ofelbar kyrklig utsaga. Ingen får anses som en dålig katolik därför att han har en sådan avvikande uppfattning.

Encyklikan ifrågasätts ännu, vilket föranledde påven Benedikt XVI att konstatera att

den är ett tecken på strid, men också kontinuitet i kyrkans lära och tradition [...] Det som var sant igår är sant även i dag.

Även påven helige Johannes Paulus  II blev ifrågasatt många gånger, inte minst i frågor gällande ekumenik och sexualmoral, men även politik. Han fick inomkyrklig kritik när han träffade diktatorn Pinochet och han fick kritik för det ekumeniska mötet i Asissi. Men även för att han inte kategoriskt fördömde kommunismen. Och för inte så länge sedan fick påve Benedikt XVI också utstå en kompakt kritik, när han för att läka gamla sår hävde exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna, som vigts utan påvligt confirmatio. Påven  kände sig tvingad att  gå ut i försvar för sin åtgärd. I ett ovanligt brev förklarade han sina tankar kring åtgärden. Men han hade redan innan visat prov på stor känslighet för när han missuppfattades, detta ifråga om talet i Regensburg, eller när  läran på något sätt kommit i diskussion. Under början av 2000-talet uppstod en debatt om två ord i fjärde stycket i encyklikan Lumen gentium; "subsistit in". Frågan handlade om huruvida det är den katolska kyrkan som är (est) Kristi kyrka eller om den "består i", som en del av, den kyrka som Herren ville, och det alltså skulle kunna finnas även andra "beståndsdelar" av den på samma sätt. Troskongregationen utredde i form av frågor och svar - en urgammal metodik som fungerar i de flesta fall. Och påve Benedikt tillstyrkte. Även i Regensburgsfallet kom påve Benedikt ut med en förklaring. Det var inget konstigt i saken - frågor kommer, och de bör besvaras.

Hur är det då med den så omdiskuterade apostoliska postsynodala exhortationen Amor laetitia? Redan innan synoden hunnit starta fanns det diskussioner och grupperingar bland kardinaler, biskopar och teologer. Vi ska inte här föra diskussion om själva innehållet i exhortationen, utan bara referera till de inte mindre än sex kollektiva skrivelser som sänts till påven personligen om vissa punkter i det apostoliska brevet. Vissa medier har försökt få detta att framstå som ett unikt fenomen gällande just Franciskus.

Men det är det således inte.
   
Vad som avviker  i detta fall är den infekterade stämningen. Det gäller både de som går ut i kritik och de som vill försvara påven. Kardinal Raymond Burke - en av Rom mycket anlitad kraft - har nyligen påpekat problemet att man idag inte kan tala om sakfrågor, snart glider allt över på "ad hominem", det vill säga, person- och karaktärsomdömen; Vem är för? Vem är emot? Vän eller fiende? Det är ett tidens tecken, och oftast beror det på inkompetens.

Att fråga är inte detsamma som att ifrågasätta. Rom får frågor, snarare därför att man inte ifrågasätter läroämbetet. Man vänder sig till det, därför att man tror på det, att det tjänar oss.

Att tonläget nu stegrats  till att påven  - som det sades i ett TT-telegram -  "anklagas för att ha spridit kätterska ståndpunkter om äktenskap, moral och sakrament", är tråkigt. Ty vad saken från början handlade om var en osäkerhet ifråga om hur några sakrament ska tolkas, som spridit sig på grund av att vissa krafter kunnat utnyttja påvens vänskap. Visst kan det finnas de som ogillar påven som person, och till varje pris vill visa detta. Men vem tjänar detta på? Visst finns det aktioner från påven som är svåra att förstå. Det gäller alla påvar. Men det finns också många vackra saker att visa upp från detta pontifikat, ja även exhortationen Amor Laetitia har budskap till vår tid som envar borde ta åt sig av. Men det är som om de drunknar i en skog av frågetecken.

Att ställa frågor är dock inte detsamma som att vara emot påven. Det kan faktiskt vara precis motsatsen. Man vill hjälpa till att få oklarheterna ur världen, och få påven både vara och framstå starkare i tron som vi alla delar med honom.

Den klassiska metoden för att hålla samman kyrkan i lärofrågor att är att Troskongregationen utger svar på tvivel som uppstått i viktiga frågor. Dessvärre använder sig vår påve inte av den möjligheten. Sedan 2012 har kongregationen endast utkommit med två skrifter, att jämföra med till exempel 16 stycken bara under 2001. Då faller det på påvens egen lott att bemöta undringar och frågor som gränsar till kritik - både seriös och tendentiös. Det innebär att han lägger väldigt mycket på sina axlar. Även tystnaden kan då bli en börda till slut. Påve Benedikt skriver i sin katekes att Petrus

måste ha omsorgen om att nätet inte går sönder, så att den universella gemenskapen kan fortbestå. Bara tillsammans, i gemenskap, kan vi vara med Kristus, som är allas vår Herre. Petrus bär därmed ansvaret att med Kristi kärlek garantera gemenskapen med Kristus, i det att han i det dagliga livet leder till förverkligandet av denna kärlek.

Det var ju Herren själv som anvisade Petrus: Et tu autem conversus, confirma fratres tuos ("Men jag har bett för dig att din tro inte skall varda om intet. Och när du en gång har blivit omvänd, så styrk dina bröder.” Luk. 22:32). Om en kritik av påven innebär osakliga pesonangrepp eller att ifrågasätta själva ämbetet är det illa. Om den däremot grundar sig på en kärlek till Petrusämbetet så kan den vara befogad. och till och med nödvändig för ämbetets försvar.

Att gå så långt som att i vissa sammanhang börja tala om att heresier tillåts sprida sig, och avkräva påven svar på mer eller mindre insinuanta frågor om uttalanden som kommit ut i andra hand via media, är dock inget som vanliga lekmän varken bör eller kan göra. Endast kyrkan själv kan - genom de dogmatiska koncilierna, sitt läroämbete och sina domstolar faktiskt -  uttala sig auktoritärt om vad som är brott mot skrift, tradition och lära, inte enskilda lekmän.

Alla kan vi dock bidra till att lätta Petri ämbete, genom att leva vår tro fullt ut, studera läran, be för påven, och stödja alla goda krafter omkring honom; biskoparna, kardinalerna, prästerna - ja, alla de som vittnar om sanningen utan sidoblickar på vad tiden dikterar, om personer, lojaliteter, grupperingar, etiketteringar. Det är kanske just detta som Gud vill med detta pontifikat.

20171003

Se även: Läroämbetet via de sekulära medierna
Bockar i marginalen - eller toppen på ett isberg?