Herren har uppstått som han sagt! Så hälsar vi kristna varandra denna glädjens dag. Ty vi är förvissade att evangeliets ord inte bara är önsketänkande från några sektmedlemmar, utan betydligt större än så. Det har vederfarits oss så många bevis på att dessa ord verkligen är sanna, att ingen vetenskaplig sanning har mera evidens.

Med Kristi död och uppståndelse förändrades världen. Blev den godare? Finns det mindre lidande idag än innan Kristus? Det kan vi inte säga. Men vad vi kan säga att det finns tillgång till sanningen om Gud och om människan, som inte framkommit tidigare. Om vår existens. Om livets mening. Om dess skönhet och gränslöshet. Ingen förkristen tro eller litteratur eller poesi har kunnat öppna ögonen för sanningen om skapelsen såsom kristendomen. Inte heller vetenskapen har ens kunnat närma sig en sanning som får människan att vara förvissad om sin plats mitt i ett mirakel. Möjligen har den kunnat avslöja några fingeravtryck på brottsplatsen så att säga, givit ytterligare perspektiv på storheten i den värld vi är satta i, vare sig vi ville eller ej.

En del frågar sig hur man kan vara troende och naturvetare, nu när så mycket av skapelseberättelsen visar sig vara fel. Men en fysiker sade nyligen; frågan är snarare hur man kan vara ateist och fysiker, med alla dessa tecken på en värld som är obevisbar, oförklarlig och osannolik utifrån alla beräkningar.

Utan Gud förlorar allt sin mening, riktning och innehåll. Så är det. Man behöver inte ens vara särskilt from eller bedjande för att inse detta. Utan Gud, utan en yttersta mening finns heller ingen "mindre" mening. Allt blir meningslöst. Må skrifterna vara bristfälliga, må vi inte förstå allt, må kyrkan fela, och påven, och prästerna, och lekmännen. Men inget av detta kan dölja Guds storhet såsom Han låtit den framstå för oss - och kanske bara för oss människor - genom sin skapelse. Vi måste bara öppna våra ögon och se, ta emot vad vi kan, och vila i övertygelsen att allt har en mening, även lidande och död. Vi behöver bara leva oss igenom passionsdramat för att förstå detta.

En kvinna får ett barn utan att ha känt en man, barnet är en gåva till mänskligheten för att den ska upptäcka Gud - och se sig själv som den enda levande varlesen som i full frihet kan välja mellan ont och gott. Långt före post och tele och internet sprids nyheten över världen, om en rutinmässig dödsdom av många i det romerska riket. Men inte bara om denna avrättning, utan också om de händelser som föregick den och framförallt, om det otroliga att kroppen uppstod igen, och denne som själv presenterats sig som Guds son visade sig fullt levande för sina lörjungar. Berörbar. De som berättade var medvetna om att detta skulle betraktas som ännu en vandringshistoria, och betonade därför: Detta är sant, det har hänt. Vi såg, vi hörde, vi kände, såret berördes...Och mycket annat.

Vi vet sedan vad Frälsarren införde i mänsklighetens historia; ett annat tänkande, en medvetenhet om sanningen och en vördnad för skapelsen som inga tidigare kulturer förmått visa.

Vetenskapen håller sig med sina teorier, de avlöser varandra enligt principen; vi har denna just nu, i brist på alternativ. Med Kristi passionhistoria är det emellertid inte så - den är inget man kan byta ut om något bättre skulle dyka upp. Ty det handlar om något som inte kan motbevisas eller överträffas. Just därför är det det enda som har mening i vår tillvaro. Alla andra glädjeämnen blir tomma om vi inte ser dem i ljuset av den avsikt som Gud lagt i dem. På sin höjd blir då livet en kort upplevelse av sinnliga njutningar. Men dessa dagar lär oss något annat, att det finns inga gränser för vår upplevelse av livet, genom vad Gud uppenbarar för oss och vad vi är beredda att ta emot.

20140420