När den store filosofen och kyrkoläraren Thomas av Aquino vistades i Paris runt 1270 hade han ett intellektuellt tvåfrontskrig att föra, som ingen kan avundas. Dels skulle han bemöta det konservativa etablissemanget, som inte ville ha in en enda stavelse av en hedning som Aristoteles i den lärda kristna världen, dels Averroisterna, som menade att det finns sanningar av olika slag: De filosofiska, som vem som helst kan anamma, och de teologiska, som förutsätter en tro på en gudomlig allmakt. Mot de senare skrev Thomas en stridsskrift med den illustrativa titeln “De aternitate mundi contra murmurantes”, som om man översatter den blir: “Om världens oändlighet gentemot de dunkelt tänkande”. Thomas var en sann elev till Albertus Magnus, denne lärdomsgigant som förklarade hedningen Aristoteles så  troget att man knappast kan skilja hans förklaringar från upphovsmannen. För båda dessa tankens mästare var det sanningen som var viktigast av allt, inte etiketter eller namn eller lägertillhörighet. Det fanns en sorts total oförskräckthet hos dem för varthän tanken kan leda. I synnerhet märker man detta drag hos Thomas. Hela hans verk präglas av en förundran att det överhuvudtaget finns ett vara, även i de minsta detaljresonemang drivs han av denna förundran: Varför är det ett något, varför är inte bara intet? Med filosofin söker han reda ut vad Gud inte är. Men när det kommer till vad Gud är, så är det bara teologin som kan ge kött på benen.

Vad kan nu detta lära oss i tvåtusentalet? Vi, som är så upptagna med att förverkliga oss själva, med ting, egendom, med ständigt större krav på sensationer, på uppfyllelse av drömmar, i arbetet, i privatlivet –  på semestern?

Ganska mycket faktiskt. Allt oftare dyker det upp argument mot religionen, att den skulle hota människans frihet, både den intellektuella och den fysiska. Inte bara Humanisterna angriper religionen, mindre försåtliga attacker hörs ofta från talarstolen i riksdagen, från fackföreningar och skolkatedrar. En gemensam namnare är: Religion är något personligt och subjektivt som inte kan förenas med objektiv kunskap, med vetenskap och med den moderna statens plikt att ge människan möjligheter att förverkliga sina drömmar.

Men så tänker inte den skenbart enkla människan – hon som knappast äger något alls, som inte vet om hon ska klara nästa dag eller nästa år. Som är glad att få mat till sina barn och kunna betala deras skolgång. Hon tänker att livet är en gåva, att tillvaron är ett under och att livet trots alla svårigheter är något stort och heligt.

För den som lever enkelt är livets värdighet en självklarhet. Men har man allt och ändå vill ha mera – var finns då värdigheten? Var finns förundran över tillvaron, om den mest består i att jaga efter bättre position, högre lön, större hus, nyare bil? Inget av detta ar omoraliskt i sig, det kan till och med vara en plikt gentemot familjen, att se till att den har vad den behöver. Men om förundran över tillvaron saknas? Om en sådan förundran till och med förlöjligas?

Det är kanske ingen slump att kyrkan växer mest i fattiga länder. Elaka tungor (murmuranterna) säger att det beror på kyrkans makt parad med folkets okunskap om den vetenskapliga sanningen. Men verkligheten kanske är helt annorlunda: Den fattiga människan lever enkelt, nära livets väsentligheter, medan man i de rika länderna brottas med identitetskris och förvirring. Det som Thomas ägnade sitt liv åt, nämligen att söka grunden till varat, är en fråga som aldrig ligger långt borta för den med knappa omständigheter. Kanske det också är därför som ett av klosterordnarnas löften handlar om fattigdom.

Vår framtid vilar alltså på om vi  - trots de materiella rikedomar vi besitter -  kan hitta fattigdomen, enkelheten i livet. En sådan insikt kräver inte att en ängel kommer ner och viskar i örat, det är snarare en viljeinställning. Vill vi domineras av media, av saker och ting, av titlar och pengar, eller vill vi leva som enkla värdiga människor, i en ständig förundran inför själva det faktum att varat finns? Det handlar om ett personligt avgörande, och det strider mot det mesta vad vi ytligt lär oss att livet går ut på. Men i längden ger det en rikedom som är svår att föreställa sig.

20090720

Alla ledare