(katobs.se) Med kyrkans Läroämbete kan menas olika saker. Det mest exklusiva är när påven uttalar sig ex cathedra. Detta sker inte ofta - hittills ett par gånger. I första hand brukar man mena att Läroämbetet uttalar sig då påven gör det i gemenskap med biskoparna i ett koncilium. Sedan finns en rad lägre nivåer; påven kan ge ut egna skrifter i form av Motu proprio, apostoliska konstitutioner, encyklikor, apostoliska brev, och exhortationer. De sistnämnda är slutsatser efter att påven har hört biskopars meningar i synoder. Till dessa hör den nu omdiskuterade exhortationen "Amor laetitia".

Men till kyrkans Läroämbete hör även kongregationerna vid kurian. De kan också ge ut instruktioner och svar på olika frågor som inkommit etc. Som regel ges inget ut utan påvens personliga underkrift. Denna behöver inte synas i själva dokumentet, men det är underförstått att påven står helt bakom vad som kommer ut från kongregationerna i viktigare frågor.  Detta gäller framförallt uttalanden från Troskongregationen.

Gäller det enskilda brevsvar på frågor, behöver inte påvens godkännande finnas. Men om det handlar om officiella skrivelser, så antas det att påven godkänt dem. Detta har även sagts nyligen av Troskongregationes perfekt, kardinal Gerhard Müller: Utan påven kan han inget göra.

Under tidigare påvar, särskilt under påven St Johannes Paulus II, så har vi varit bortskämda med en rad vägledande dokument från Troskongregationen. En del har använts flitigt under decennier, som Dominus Iesus från 2000 som var ett viktigt förtydligandet av kyrkobegreppet. Det finns flera; utredningen av den så kallade befrielseteologin, olika uttalanden om medicinsk-etiska frågeställningat etc. etc. 

Men under detta pontifikat har istället andra kanaler tagit över. Påven kommunicerar gärna via intervjuer i olika medier. Hans ord måste då först återges av journalister, sedan tolkas av gemene man. Detta kan leda till missförstånd och överdrifter, ja, det kan även unyttjas av olika krafter genom att man läser in saker och ting i intervjuerna, som kanske inte alls är i överensstämmelse med vad påven menade.

Inte bara påven använder medierna. Vi bombarderas numera med uttalanden även av enskilda kardinaler via medierna; de låter sig villigt citeras istället för att de själva utger sina tankar i egna noga övervägt nedskrivna ord.

Inte nog med detta; även de som representerar Läroämbetets röst utåt låter sig hellre tolkas av sekulära medier än använda de officiella kyrkliga myndigheterna.

Vid stora ingrepp i kyrklig aktivitet brukar alla berörda och andra få någon form av förklaring till vad som sker. Så var det gällande LCWR, ordensledningen för de flesta kvinnliga ordnarna i USA. Även ingrepp mot enskilda präster och andra har motiverats offentligt och utförligt via Troskongregationen. Så skedde till exempel med jesuiterna p. Jon Sobrino SJ 2006 och p. Roger Haight SJ 2004, p. Jaques Dupuis SJ och fader Marciano Vidal C.Ss. R. 2001. Även olika missbruk i kyrkan gällande sakramentshanteringen har det varnats för med utförliga förklaringar, också via Troskongregationens öppna skrivelser.

Men detta var åratal sedan man såg något sådant. Har alla missbruk upphört? 

Sist men inte minst så har det också varit Troskongregationens uppgift att ingripa om det visat sig att det finns olika tolkningar ute i stiften gällande sakramenten och disciplinen kring deras utdelande. Man har då utgivit responsae som svar till dubia. Så skedde till exempel angående de tvivel som uppstått kring tolkningen av det apostoliska brevet "Ordinatio Sacerdotalis" från 1994.

Men sedan 2012 har Troskongregationen utkommit med endast två skrivelser; en om karismatiska gåvor och en om hur aska ska behandlas efter kremering av döda. Båda dessa utgavs förra året. Under tiden har diskussionerna gått höga om centrala lärofrågor, om äktenskapet och sakramentsförvaltningen, om reformationen och Luther...

Mellan 2012 och 2016 gavs det således inte ut en enda skrift ut från kyrkans högsta instans för att bevaka lära och tro. Ingen utåtriktad aktivitet finns registrerad på kongregationens hemsida sedan 2015. I kongregationen arbetar 33 fasta ledamöter, varav 21 kardinaler. Till detta kommer 28 rådgivare.

Många finner det lite egendomligt varför påven inte använder detta sitt klassiska, kraftfulla verktyg för att ge klarhet och undvika förvirring och splittring i frågor som är så centrala som förhållandet mellan samvete och sakrament, som detta med "omgifta". Även när det gäller dramatiska åtgärder som påverkat hela ordnar, så har Troskongregationen, ja, hela Läroämbetet, på senare tid talat endast via åtgärder. Men inga förklaringar. Så har många präster, biskopar och till och med kardinaler, förflyttats eller fått avsked utan varje liten antydan ens om vad saken handlar om. En del har inte ens fått veta själva varför de plötsligt fått lämna sin plats efter vad de uppfattat som trogen tjänst. Till skillnad således från de tidigare rutinerna som innebar omfattande undersökningar, sedan enskilda kontakter, sedan kanske en öppen varning, och till sist, i värsta fall, ett ingripande. Vilket då hela världen redan visste vad det handade om via kyrkans egna officiella kanaler.

När det gäller ordenslivet så medför det alltid stor diskretion. Men både gällande Immaculatafranciskanerna, som blev berövades sin grundares ledning, dessutom rätten fira heliga Mässan enligt äldre ordning -  och Malteserorden, vars stormästare avsattes -  så handlade det om icke-kontemplativ, utåtriktad verksamhet, som berör många utanför ordnarna. Även i dessa fall tiger Troskongregationen, medan de troende, ja, hela allmänheten, är utlämnad till motsägande uppgifter och spekulationer i diverse medier.

Att åtgärder som medför att ordnar nästan går under, inte kommenteras ens av Troskongregationen, är ett trendbrott. Tystnaden och bristen på förklaringar väcker spekulationer. Alla är vi hänvisade till nyhetsbyråer, kommunikéer, bloggare och lakoniska kommentarer, inte sällan i tredje hand via de s.k. sociala medierna, med allt vad detta innebär ifråga om missförstånd och ren desinformation.

Inte ens Troskongregationens prefekt, kardinal Gerard L. Müller, tycks lita på sin egen kongregations möjlighet att yttra sig av egen kraft. Han använder hellre pressen.

Vatikanens pressekreterare Greg Burke ser man inte heller mycket av. Man ska inte jämföra med Vita Huset. Men man kan åtminstone gå tillbaka till tidigare pontifikat, då presstalesmannen nästan varit mera känd än påven själv.

Vi publicerar här ett utdrag av en intervju med kardinal Müller, gjord i den italienska tidskriften Il Timone. Detta i brist på en förtydligande skrivelse från hans eget kontor. Vad som här kommenteras är tolkningen av den påvliga exhortationen "Amor Laetitia" angående kommunion och frånskilda. Kardinal Müller är tydlig och klar.

Man undrar bara, varför dessa ord inte kunde komma såsom givna av kyrkan själv. Här är det som om det handlar mera om en personlig uppfattning, yttrad till en journalist.

Kardinal Müller:
Kyrkan kan inte acceptera
en sekularisering av äktenskapet

Intervju i utdrag från Il Timore. Q: Fråga. A: Svar

Q: Kan det finnas en motsägelse mellan läran och det egna samvetet?

A: Nej, det är omöjligt. Till exempel så kan man aldrig säga att det finns omständigheter som innebär att ett äktenskapsbrott inte utgör en dödssynd. Ty för katolsk lära, så är det omöjligt för dödssynden att existera samtidigt som den heliggörande nåden. För att komma över denna absurda motsägelse, har Kristus instiftat Botens Sakrament och försoningen med Gud och Kyrkan.

Q: Detta är ju en fråga som lett till omfattande diskussioner I debatten efter den postsynodala exhortationen “Amor Laetitia”.

A: “Amoris Laetitia” måste klart tolkas i ljuset av Kyrkans lära i sin helhet. Jag tycker inte om att så många biskopar tolkar “Amor Laetitia” utifrån deras eget sätt att förstå påvens undervisning. Detta leder till att man inte håller sig till linjen i kyrkans lära. Läroämbetet kan utövas bara av påven och Troskongregationen. Påven tolkar biskoparna (i synoden), det är inte biskoparnas uppgift att tolka påven, detta skulle skapa en invertering av den katolska kyrkans struktur. Till alla dessa som pratar för mycket, uppmanar jag att först av allt att studera läran, konciliernas, gällande påvedömet och ordningen med biskopar. Biskopen måste, såsom förkunnare av Ordet, själv vara den förste att vara väl informerad så att det inte blir såsom när en blind leder de blinda...

Q: S. Johannes Paulus II: s exhortation, “Familiaris Consortio”, stipulerar att frånskilda och omgifta par som inte är beredda leva åtskilda, måste avstå sexuell förening för att kunna ta emot sakramenten. Är detta krav ännu gällande?

A: Självklart så går det inte bortse från denna, det är inte bara en gällande lag från Johannes Paulus II, han uttryckte ju också ett väsentligt element av kristen moralteologi och sakramentsteologi. Förvirringen i denna sak avspeglar också vägran att acceptera encyklikan “Veritatis Splendor”, med den klargörande läran om “inrinsece malum”. För oss utgör äktenskapet ett uttryck för föreningen mellan Kristus brudgummen och kyrkan hans brud. Detta är inte, som några påstod i synoden, en enkel och vag analogi. Nej! Detta är sakramentets själva substans, och ingen kraft vare sig i himlen eller på jorden, inte ens en ängel, inte påven, inte ett koncilium, inte en anvisning från en biskop, har rätten att ändra detta.

Q: Hur kan man lösa det kaos som har uppstått i spåren efter de olika tolkningar som denna passage i Amoris Laetitia har skapat?

A: Jag uppmanar alla att reflektera och studera kyrkans lära i första hand, med utgångspunkt från Guds ord i de heliga skrifterna, vilka är mycket klara gällande äktenskapet. Jag skulle även ge rådet att inte gå in i några diskussioner som kan ge upphov till missförstånd, framförallt med dessa som säger, att om kärleken dör så innebär det att också äktenskapets band är brutet. Detta är sofismer; Guds Ord är mycket klart och kyrkan kan inte acceptera en sekularisering av äktenskapet. Prästernas och biskoparnas uppgift är inte att skapa förvirring, utan bringa klarhet. Man kan inte referera endast till en passage i “Amor Laetitia”, den måste läsas i dess helhet, med avsikten att göra äktenskapets och familjens evangelium mera attraktivt för människor. Det är inte "Amoris Laetitia" som har provocerat fram en förvirrande tolkning, utan det är några förvirrade uttolkare av den. Alla måste vi förstå och acceptera Kristi lära som också är Hans kyrkas, och samtidigt vara beredda att hjälpa andra att förstå den och praktisera den även i svåra situationer.

20170206

Från Settimo Cielo med benäget tillstånd

Övers. US