Monsignore, vad betyder den prästerliga kallelsen för Er i Ert liv varje dag? Är det möjligt att i våra dagar leva det liv som den prästerliga kallelsen kräver?  

Javisst, även i våra dagar är det möjligt att ge sitt liv i kallelsen som präst, och att där finna den fulla meningen med sin existens. Och inte bara det, utan jag skulle vilja tillägga att detta är något mycket vackert och fascinerande. Detta är något som man helt och fullt kan intyga om man bygger sin uppfattning på tron: Det är inte möjligt för kyrkan att leva om den saknar utövande präster och därför kan kallelsen till präst aldrig mista sin dragningskraft. Men jag kan också bekräfta det utifrån min egen personliga erfarenhet: att bli kallad av Herren till att leva “in persona Christi” är en ovärderlig gåva som det inte går att riktigt uppfatta vad den innebär förrän i himlen, så som den helige Kyrkoherden av Ars brukade säga.  

Händer det att Ni känner Er stolt över Er prästerliga värdighet? Under vilka omständigheter känner Ni särskilt denna stolthet eller glädje över att vara präst?

Den prästerliga kallelse som jag tagit emot av Herren och som jag började varsebli från det jag var 16 år, är en glädje för mig varje dag. Jag anser att det är viktigt att hävda att vara präst, oberoende av det konkreta sätt man är det på eller den plats där man utövar sitt ämbete, det är en källa till hjärtats glädje och överflöd. Det är också sant att det eukaristiska firandet är det högsta ögonblicket i en prästs liv. Som Frans av Sales sade: Det är nödvändigt att allt, att varje ögonblick under prästens dag, är en förberedelse för mässan och tacksägelsen. Det betyder att mässan är det prästerliga livets kärna och centrum. Förutom mässan är enligt min uppfattning firandet av botens sakrament och förkunnelsen av Herrens ord de andra två viktiga momenten i utövandet av prästämbetet, vilka kan fylla prästens hjärta med glädje och tacksamhet.

Prästen syns i omgivningens ögon vara mer och mer det han också är: en ensam man. Vilket konkret stöd kan eller bör han söka för att kunna väl utöva sitt uppdrag?  

Det är sant att prästens liv äger en dimension som innebär ensamhet. Och det är bra att det gör det. Prästen är en gudsman som lever i en relation med Herren Jesus som innebär en personlig och uteslutande kärlek. Han är en man som lever sin egen andliga och mänskliga erfarenhet. Å andra sidan är det också sant att ingen utom prästen i samma höga grad rör sig inom ett sammanhang av så intensiva och viktiga relationer som prästen gör, eftersom dessa relationer bygger på sann vänskap och på det allra djupaste inom människornas liv: erfarenheten av tron.  

Vilken innebörd har det att Benedikt XVI utnämnde Kyrkoherden av Ars till skyddshelgon för alla präster i hela världen? Bör detta förstås som att han önskar framhäva ett visst slags präster? (Om detta är fallet, vilket slags är det?)  

Att den Helige Fadern har utpekat den helige Kyrkoherden av Ars som ett exempel för alla präster i världen tycks mig tyda på att han vill visa på en viss inriktning till nytta för varje prästs liv. Det är tydligt att det inte går att i våra dagar i varje minsta detalj framhäva den helige Jean-Marie Vianneys liv som ett exempel att följa för alla präster. Det har även sagts att den helige Vianney i en del aspekter av sitt liv är en man att beundra men inte att efterhärma.  Det är emellertid också nödvändigt att vi tar till oss de underbara läror som vi kan uppfatta när vi ser till det sätt på vilket han utövade sin prästerliga tjänst, enligt de grunder i den prästerliga andligheten som ännu gäller för kyrkans liv. Jag tänker till exempel på den centrala platsen som innehas av den heliga mässan och den eukaristiska tillbedjan, av den ständiga bönen, av den dyrkan vi skänker jungfru Maria och helgonen, den frikostiga hängivenhet vi känner för bikten och för den andliga vägledningen, den dagliga förkunnelsen som vi förberett väl och som uttrycker ett hjärta som älskar Herren, den pastora kärlek som vänder sig till våra bröders behov av att få förenas med Kristi hjärta, samt dimensionen av bot som finns i ett liv som består i ett deltagande i Jesu offergärning.

Efter Andra Vatikankonciliet har prästens liv ändrat sig mycket till det yttre. Men vad är det i prästens dagliga liv som borde förbli oförändrat?  

Det kan jag genast svara på: Det är det faktum att prästen är Kristi sakramentala representant inom kyrkans liv. Allt som bidrar till att visa på detta faktum – även i den yttre omgivningen – måste sökas, bevaras och värdesättas. I detta sammanhang vill jag påminna om hur viktig prästens dräkt är. Förutom den mångfaldiga andliga betydelsen får man inte glömma bort att prästens dräkt är något som påminner såväl honom som de troende om att Kristi tjänare inte är en privatperson, att han inte lever för sin egen skull, inte ett enda ögonblick under dagen, utan att han alltid vittnar om Herren för världen, att han är ett tecken på hopp och frälsning.

På vad sätt är uttrycket ”sacerdos alter Christus” något mer än en bild?

Uttrycket ”alter Christus” är mycket vackert. Den teologiska och andliga traditionen har använt sig av den för att visa på det faktum att Kristus, under alla tidsåldrar, är närvarande i prästen, Han som själv är Präst, Ledare och Herde. En del föredrar att använda ”in persona Christi” som kanske är mera exakt. Men det viktiga är att han inte förlorar prästämbetets sakrala dimension ur sikte, att prästens närvaro lever i Kristus genom vigningens sakrament.  

Vilket råd skulle Ni ge en seminarist för hans första år? Vad är det han bör lära sig att urskilja och att skänka sin andliga kraft?  

Jag tror att i början på vägen till ett urskiljande av vad det är som är viktigt – och detta gäller det andliga livet i stort – är att sätta Herren i främsta sätet. Det är alltså av största vikt att troget förrätta sin bön och att engagera sig i den skola för det inre livet som det är att låta sig beledsagas av en vis och försiktig präst. På så sätt blir urskiljandet till ett arbete där man dag för dag gör framsteg i att lära sig urskilja Guds röst. Allteftersom man växer i förtroligt umgänge med Herren, växer också ens förmåga att kunna ”se” Hans ansikte och lära känna Hans vilja.  

Vad skulle Ni vilja säga till en ung människa som ställer sig frågan om han kan bli präst, för att ge honom uppmuntran och göra så att han lyssnar på Herrerns kallelse?  

Jag skulle säga till honom att det ”ja-svar” man ger Herren när man får Hans kallelse, det är hemligheten med den sanna lyckan. Det finns inget så vackert och så upphöjt i en människas liv som det att följa Jesus, vilken med sin osägbara kärlek kallar henne till sig själv till att utföra ett prästerligt ämbete.   

På vilken egenskap får prästen enligt Er aldrig göra avkall?  

Den brinnande kärleken till Kristus och till kyrkan. Prästen lär sig förstå sin egen identitet i kärleken till Herren som är hans hela liv. Men prästen finner även sin identitet i den trofasta kärleken till kyrkan vars älskande make han är och för vilken – i likhet med Kristus – han är kallad att utan förbehåll ge ända till sista blodsdroppen. Till dessa egenskaper skulle jag vilja tillägga den sonliga och tillitsfulla kärleken till Jungfru Maria. Jesus anförtrodde på korset Maria åt aposteln Johannes. Det är en akt som måste förnyas i varje prästs liv. Och den är garanten för att han troget och full av glädje kan framhärda i sitt kall.

Vilket svar önskar Ni ge åt dem som säger att celibatet är alltför svårt att följa i våra dagar?  

Celibatet är inte något lätt, det är det inte idag och var det inte heller förr i världen, eftersom det är något som kräver att prästen går emot strömmen. Men idag, liksom Han gjorde igår, ger Herren I gengäld sin nåd åt dem som han kallar. Och Han gör att de blir lyckliga i celibatet. Vi får inte glömma bort att enligt kyrkans lära är den prästerliga kallelsen – när det gäller den latinska kyrkan – förenad med kyskhetens gåva inom celibatet,  som är något mera än endast en disciplinär regel. När prästen efterliknar den levnadsform som Herren krävde av apostlarna, deltar han när han antar celibatet i den fullständiga offergåvan av sig själv med vilken Kristus frälste mänskligheten. När Herren kallar någon till att utöva prästens ämbete, ger Han honom samtidigt även de nödvändiga nådegåvorna som gör det möjligt för honom att leva ett liv i celibat i glädje och i kärlekens fullhet. Naturligtvis måste varje präst sedan hålla fast vid den gåva han fått. Troheten inom celibatet, som är en trohet grundad på kärlek till Herren och till kyrkan, är inte något som ges en gång för alla, utan något som måste erövras dag för dag genom ett intensivt andligt liv, bestående av förtroligt umgänge med Gud och askes.

20100210

från Institut du bon Pasteur’s hemsida,
den 30 januari 2010

Övers.: NH

Monsignore Guido Marini (född 1965) är påvens ceremonimästare (Maestro delle Celebrazioni Liturgiche Pontificie) sedan den 1 oktober 2007. Han har en doktorstitel i kommunikationspsykologi och även doktorat i kyrkorätts- och civilirättsjuridik.

Se även: Introduktion till liturgins anda