Bloggen Rorate Caeli har intervjuat Hans Excellens biskop Athanasius Schneider, en av de mest synliga prelater som arbetar för återställandet av den traditionella latinska mässan och tron. Samtalet rörde sig över ett stort antal ämnen.

DEN ÖSTLIGA SYNODISKA KYRKAN OCH ICKE-TROENDE INOM HIERARKIN

Rorate Caeli: Vi vet inte vilken rättslig inverkan den senaste synoden kommer att få, eftersom det är påve Franciskus som har beslutet i sin hand och vi inte känner till vilket steg han kommer att ta härnäst. Oberoende av vilket resultatet blir, kan man säga att det redan råder schism inom den katolska kyrkan? Och om svaret är ja, vad innebär detta, rent praktiskt? Och hur kommer det att synas för de vanliga katolikerna i kyrkbänkarna?

H.E. Schneider: Enligt den katolska kyrkans kanoniska lag, kan. 751, betyder ordet schism: Vägran att underkasta sig påven eller att vara i gemenskap med de medlemmar av kyrkan som är underkastade påven. Det är viktigt att skilja felaktigheter i tro eller heresi från schism. Felaktighet i tro eller heresi är sannerligen en större synd än schismen, som den helige Tomas av Aquino sade:

”Otro är en synd som begås mot Gud själv, eftersom Han själv är den Största sanningen, på vilken tron är grundad, medan schism är något som står i motsats till kyrklig enhet, vilket är ett mindre gott än Gud själv. Därför är synden när en människa inte tror, generiskt än allvarligare synd än synden schism” (Summa II-II, q. 39, a. 2 c). 

Den kris som kyrkan genomgår i våra dagar består i den ständigt växande företeelsen att de som inte tror helt och inte bekänner sig till den katolska tron i dess helhet ofta innehar ledande positioner inom kyrkans liv, som t.ex. professorer i teologi, utbildare i seminarier, religiösa överordnade, församlingspräster och till och med biskopar och kardinaler. Och dessa människor, med sin bristfälliga tro, säger sig vara underkastade påven. 

Höjden av förvirring och absurt tänkande uppstår när dessa semi-heretiska präster anklagar dem som försvarar den katolska trons renhet och integritet för att vara emot påven – att enligt deras synsätt befinna sig i schism. För de enkla katolikerna i kyrkbänkarna är denna förvirrade situation – en verklig utmaning till deras tro på kyrkans oförstörbarhet. De blir tvungna att vara starka i sin tro enligt de oföränderliga katolska sanningarna, vilka överlämnades till oss av våra förfäder och vilka vi finner i den traditionella katekesen och i kyrkans lärofäders uttalanden.   

Rorate Caeli: Apropos typiska katoliker, vad får den typiske församlingsprästen möta nu som inte fanns före synodens början? Vilka påtryckningar, som t.ex. fottvagning av kvinnor på Skärtorsdagen enligt påve Franciskus exempel, kommer att belasta församlingsprästen idag, utöver alla andra bördor han har att bära?

H.E. Schneider: En typisk katolsk församlingspräst bör känna till den katolska trons oföränderlighet, de oföränderliga lagarna i den katolska liturgin och detta bör ge honom en inre säkerhet och fasthet. Han bör alltid påminna sig den katolska principen i fråga om urskillningsförmåga och tro och tillämpa den: ”Quod semper, quod ubique, quod ab omnibus”, dvs. ”Det som vunnit tilltro alltid, överallt och hos alla”. 

Dessa kategorier – ”alltid, överallt, alla” bör inte uppfattas som något aritmetiskt utan tas i sin moraliska betydelse. Ett konkret kriterium för urskillning är detta:

”Utgör denna förändring av ett doktrinärt påstående, ett pastoralt eller liturgiskt bruk, ett brott med ett månghundraårigt, ja sekelgammalt, förflutet? Och får denna nyhet verkligen tron att lysa med större strålglans? För oss denna liturgiska innovation verkligen närmare Guds helighet, eller uppenbarar de för oss de Heliga mysterierna på ett djupare och vackrare sätt? Ökar denna disciplinära innovation verkligen vår iver att uppfatta heligheten i livets innersta väsen?” 

Låt oss se på innovationen fottvagning av kvinnors fötter under den heliga mässan under Den sista måltiden på Skärtorsdagen: Denna Heliga mässa firar minnet av eukaristins och prästvigningens sakrament. Därför distraherar fottvagning av kvinnor tillsammans med män inte bara från den huvudsakliga tyngdpunkten som är på eukaristin och det prästerliga ämbetet utan skapar förvirring beträffande den historiska symboliken om ”de tolv” och det faktum att apostlarna var av manligt kön. Enligt kyrkans universella tradition var fottvagning aldrig tillåten under den Heliga mässan, utan skedde utanför mässan, i en särskild ceremoni. 

En annan sak: Den offentliga tvagningen och vanligtvis även kyssandet av kvinnors fötter av en man, som i vårt fall av en präst eller biskop,  anses av varje förnuftig person inom alla kulturer att vara något opassande, ja till och med en aning oanständigt. Tack vare Guds visa rådslut är ingen präst eller biskop tvungen att offentligen tvätta kvinnors fötter på Skärtorsdagen, det finns ingen bindande norm för detta och själv fottvagningen är även den fakultativ.    

SANKT PIUS X:S PRÄSTBRÖDRASKAP (SSPX)

Rorate Caeli: Ett icke-karakteristiskt fenomen i kyrkan är Sankt Pius X:s prästbrödraskap (SSPX). Vad tror Ers Excellens är skälet till att så många katoliker är rädda för SSPX eller ängsliga över att ha något som helst att göra med det? Enligt Ert eget bedömande, vad tror Ni att SSPX kan medföra för gott till huvudströmningen inom kyrkan?

H.E. Schneider: När något eller någon är oviktigt och svagt, då är ingen rädd för dem. De som fruktar Sankt Pius X:s prästbrödraskap är rädda för de eviga katolska sanningarna och de krav dessa ställer inom de moraliska och liturgiska områdena. 

När SSPX försöker att tro, tillbe och leva på ett moraliskt sätt så som våra förfäder och de mest välkända helgonen gjorde under en tusenårsperiod, då måste vi anse att dessa katolska präster och troende inom SSPX är en gåva till vår tids kyrka – ja, till och med som ett av de många redskap som Guds försyn använder sig av för att bota den nuvarande allmänna troskrisen, krisen i fråga om moral och liturgi som äger rum inom vår kyrka. 

Inom några sektioner av SSPX uppehåller sig emellertid, så som är fallet inom varje mänskligt samfund, några rent ut sagt excentriska personligheter. De har en metod och ett sinnelag som saknar rättstänkande och barmhärtighet, alltså är i avsaknad av det sanna ”sentire cum ecclesia,”, varför det råder risk för att den utgör en alltför självständig (autokefal) del av kyrkan. Enligt vad jag fått veta är det emellertid den hälsosammaste delen som utgör SSPX:s majoritet och jag anser brödraskapets generalsuperior, Hans excellens Monsignore Bernard Fellay, vara en exemplarisk och sann katolsk biskop. Det finns hopp om att SSPX ska kunna få kanoniskt erkännande så småningom.   

SYNODEN OCH ÖVERDRIVET IDOLISERANDE AV PÅVEN (”Papolatria”)

Rorate Caeli: För att återgå till synoden, tror Ers excellens att förändringarna inom den romerska liturgin efter det Andra Vatikankonciliet bidrog till den nuvarande krisen inom kyrkan, den kris som omfattar äktenskapet, familjen och allmän samhällelig moral över lag??

H.E. Schneider:  Jag vill inte uttrycka det på detta sätt. Källan till kyrkans nuvarande kris, krisen inom äktenskapet, familjen och moral i allmänhet, ligger inte i den liturgiska reformen, utan i avvikelser i fråga om tron, relativism rörande doktrinerna, och detta leder till moralisk och liturgisk relativism. Om jag tror på ett sätt som avviker från det sanna sättet, då blir resultatet att jag lever ett avvikande moraliskt liv och jag kommer att tillbe på ett bristfälligt, okänsligt sätt. Det är nödvändigt att först återskapa trons och moralens klara fasthet på alla nivåer och att utifrån detta sätta igång att förbättra liturgin. Trons oförvitliga skönhet och integritet kräver att vårt eget moraliska liv är oförvitligt och vackert och det kräver den offentliga andaktsövningens oförvitlighet och skönhet.

Rorate Caeli: För att ännu tala om synoden, är det tydligt för dem som har ögon att se med att påve Franciskus vållade förvirring istället för klarhet i den synodiska processen och uppmuntrade att den vände sig till brott när han upphöjde kardinalernas Kaspers och Danneels roller, osv. Hur bör en katolik uppfatta påven i dessa orostider? Är det katolikers uppgift att tala om vad de tänker i saken och ”stå emot” som kardinal Burke sade i en intervju i fjol här hos Rorate Caeli, även om vad de tänker är en åsikt som är kritisk mot påven?

H.E. Schneider: Under flera generationer nu och fram till våra dagar har det i kyrkans liv härskat ett slags ”påve-centrism” eller ett slags ”papolatria” som utan tvivel är överdriven jämfört med den måttliga och övernaturliga synen på påvens person och den vördnad som man gav honom i forna tider. En sådan överdriven inställning till påvens person skapas i praktiken av ett missförstånd om den teologiska betydelsen av dogmat om påvens ofelbarhet.  

Om påven skulle be hela kyrkan att göra något som direkt skulle skada en oföränderlig gudomlig Sanning eller ett gudomligt bud, då har varje katolik rätt att korrigera honom på respektfullt sätt, utifrån sin vördnad för och kärlek till det heliga ämbetet och påvens person. Kyrkan är inte påvens privata ägodel. Påven kan inte säga: ”Jag är kyrkan”, som Frankrikes konung Ludvig XIV gjorde när han sade: ”L’État c’est moi.” Påven är bara Kristi ställföreträdare, inte hans efterträdare.

Att vårda sig om trons renhet är slutligen något som angår alla kyrkans medlemmar, ty kyrkan är en enda och en unik levande kropp. I äldre tider tillfrågades de kristtrogna innan en präst eller biskop ålades sitt ämbete om de kunde gå i god för att kandidaten hade den rätta tron och högtstående moraliskt uppförande. I den gamla liturgiska boken ”Pontificale Romanum” läser vi: ”Såväl kaptenen som passagerarna på ett skepp har skäl att känna sig i säkerhet eller i fara under en resa, därför bör de tillsammans vårda sig om sina gemensamma intressen.” Det var det Andra Vatikankonciliet som starkt uppmuntrade de kristtrogna att bidra till kyrkans äkta goda, till stärkandet av tron. 

Jag tror att i vår tid när en stor del av dem som innehar ett ämbete som ingår i det kyrkliga läroämbetet (Magisterium Ecclesiae) är vårdslösa i utförandet av sitt heliga ämbete, kallar den Helige Ande idag alla de kristtrogna att rycka in och modigt - med ett äkta ”sentire cum ecclesia” - försvara den katolska tron.

TRADITIONEN OCH DESS FIENDER INIFRÅN

Rorate Caeli: Är påven måttet på traditionen eller mäts han av traditionen? Och bör de katolska kristtrogna be om att få en traditionell påve snart? 

H.E. Schneider: Påven är säkert inte traditionens måttstock, snarare det motsatta. Vi måste alltid komma ihåg följande dogmatiska lärosats från det Första Vatikankonciliet: Petri efterträdares ämbete består inte i att tillkännage någon ny lärosats utan i att bevara och trofast utlägga den trosskatt som förmedlats av apostlerna (jfr. Constitutio dogmatica Pastor aeternus, cap. 4). 

Genom att fullfölja en av sina viktigaste uppgifter har påven att sträva efter att ”hela Kristi skara må hållas borta från felstegets giftiga föda (Första Vatikankonciliet, ibid.) Följande uttryck som har använts alltsedan kyrkans första århundraden är en av de mest slående definitionerna på det påvliga ämbetet och måste på något sätt komma att bli varje påves andra natur: ”Att trofast hålla sig till den tradition som man mottagit alltsedan den kristna trons början” (Första Vatikankonciliet, ibid). 

Vi måste alltid be att Gud förser sin kyrka med påvar som äger ett traditionellt sinne. Vi måste emellertid tro på dessa ord: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7).

Rorate Caeli:  Vi vet att det finns många biskopar och kardinaler – kanske det stora flertalet – som önskar ändra kyrkans läromässiga språk och långvariga disciplin under ursäkten ”utveckling av läran” och ”pastoral barmhärighet”. Vad är felet med ett sådan argument?

H.E. Schneider: Uttryck som dessa, ”utveckling av läran” och ”pastoral barmhärtighet” är i själva verket en förevändning för att ändra på Kristi undervisning, och är emot denna undervisnings eviga mening och okränkbarhet så som apostlarna förmedlat den till hela kyrkan och kyrkofäderna har troget bevarat den, det utgör de dogmatiska lärorna i de ekumeniska koncilierna och uttydda av påvarna.  

Slutligen önskar dessa präster en annan kyrka och till och med en annan religion: En naturalistisk religion, som är anpassad till tidens anda. Dylika prästmän är i själva verket vargar i fårakläder, vilka ofta flörtar med världen. Inte modiga herdar – utan snarare fega harar.    

KVINNANS ROLL INOM KYRKAN

Rorate Caeli: Vi hör mycket om kvinnans roll i kyrkan idag – det man kallar ”kvinnans väsen”. Det är tydligt att kvinnan spelat en stor roll i kyrkan alltsedan den första början med den heliga jungfru Maria. Men på det ligurgiska området gjorde Kristus sin ställning klar som kristall, liksom de förkonciliära påvarna gjort. Tror Ers Excellens att kvinnors deltagande i liturgin, vare sig det rör sig om kvinnor som tar del i Novus Ordo Mass eller flickor som altarpojkar, har spelat en positiv eller negativ roll för kyrkan under de senaste fyra decennierna?

H.E. Schneider: Det råder ingen tvekan om att det faktum att kvinnor tagit del i liturgisk tjänst framför altaret (framföra läsningarna, tjänstgöra vid altaret, utdela den heliga kommunionen) utgör ett radikalt brott med hela den universella traditionen hos kyrkan. Ett sådant bruk är därför emot den apostoliska traditionen. 

Ett sådant bruk har givit den heliga mässans liturgi en klart protestantisk form och karaktäriserar ett informellt bönemöte eller ett kateketiskt evenemang. Detta bruk är sannerligen emot Andra Vatikankonciliets fäder och det finns ingen alls antydan om det i Konstitutionen om den heliga liturgin.

DEN TRADITIONELLA LATINMÄSSAN

Rorate Caeli: Ers excellens är känd för att fira den traditionella latinmässan på många platser i hela världen. Vilken är den djupaste lärdom som ni har lärt, som präst och som biskop, när ni läst mässan på latin, och som andra präster och biskopar skulle kunna vinna om de läser den traditionella mässan på annat håll själva?

H.E. Schneider: Den djupaste lärdom jag fått när jag firat den traditionella formen av mässan är denna: Jag är endast ett fattigt redskap i en övernaturlig och ytterst helig handling, vars främste celebrant är Kristus, den evige Höge prästen. Jag känner att jag under firandet av mässan på något sätt förlorar min individuella frihet. Orden och gesterna är föreskrivna in i minsta detalj och jag får inte lov att lämna dem åt sidan. Jag känner djupt i hjärtat att jag endast är en tjänare och en gudstjänstsförrättare som om än frivilligt, med tro och kärlek, uppfyller inte min egen vilja utan Den andres vilja. 

Den heliga mässans traditionella och mer än tusenåriga rit, som inte ens Konciliet i Trent ändrade, för Ordo Missae före och efter det konciliet var nästan identiska, förkunnar och evangeliserar kraftfullt Människoblivandet och den outsägligt helige och väldige Gudens uppenbarelse, vilken i liturgin är ”Gud med oss”, vilken som ”Emmanuel” blir så liten och kommer oss så nära. Mässans traditionella rit är en mycket utstuderad och på samma gång kraftfull kungörelse av Evangeliet, som utför vårt frälsningsverk.

Rorate Caeli: Om påve Benedikt hade rätt när han sade att den romerska riten för närvarande (även om på ett underligt sätt) existerar i två former snarare än i en, varför har det ännu inte förekommit att alla seminarister får undervisning i och lär sig den traditionela latinska mässan, som en del av undervisningen i seminariet? Hur är det möjligt att en församlingspräst i den romerska kyrkan inte känner till båda formerna av kyrkans enda rit? Och hur kommer det sig att så många katoliker fortfarande inte har tillgång till den traditionella mässan och sakramenten om dessa utgör delar av samma form?

H.E. Schneider: Enligt påve Benedikts intention och de tydliga anvisningarna i instruktionen ”Universae Ecclesiae,” måste alla katolska seminarister känna till mässans traditionella form och kunna fira den. Samma dokument anger att denna form av mässan är en skatt för hela kyrkan – den finns alltså till för alla de kristtrogna. 

Påve Johannes Paulus II riktade en vädjan till alla biskopar att generöst tillgodose de troendes önskan beträffande den traditionella formen av mässan. När präster och biskopar hindrar eller begränsar firandet av den traditionella mässan, lyder de inte det som den Helige ande säger till kyrkan och de handlar inte på ett pastoralt sätt. De handlar som om de ägde liturgins skatt, som emellertid inte tillhör dem, för de är endast dess förvaltare.

Genom att förvägra firandet av den traditionella mässan eller genom att förhindra och diskriminera mot den, uppför de sig som trolösa och nyckfulla förvaltare, vilka – i motsats till husfaderns instruktioner – håller skafferiet låst eller som en elak styvmor som ger barnen endast torftig föda. Kanske dylika präster är rädda för den väldiga kraft och sanning som strömmar ut ur firandet av den traditionella mässan. Man kan jämföra den traditionella mässan med ett lejon: Låt lejonet löst och det kommer att försvara sig själv.

RYSSLAND HAR ÄNNU INTE KLART OCH TYDLIGT KONSEKRERATS

Rorate Caeli: Där Ers excellens bor finns det många ryskortodoxa kristna. Har Alexander av Astana eller någon annan i Moskvapatriarkatet hört sig för hos Ers excellens om den senaste synoden och om vad som händer i kyrkan under påve Franciskus? Bryr de sig ens om det just nu?

H.E. Schneider: Dessa ortodoxa prelater med vilka jag har kontakt är inte så hemmastadda i de nuvarande tvisterna inom den katolska kyrkan, de har åtminstone inte talat med mig om dessa frågor. Även om de inte erkänner påvens jurisdiktionella primat ser de ändå på påvevärdigheten som det främsta hierarkiska ämbetet inom kyrkan, ur en rent protokollär synvinkel.

Rorate Caeli: Vi befinner oss bara ett år bortom hundraårsjubiléet av Fátima. Man kan nog hävda att Ryssland inte har konsekrerats till jungfru Marias obefläckade hjärta och förvisso inte omvandlats. Kyrkan befinner sig – även om hon är utan fläck, i fullkomligt kaos – kanske värre än under den ariska heresin. Kommer saker och ting att behöva bli ännu sämre innan de blir bättre och hur bör den kristtrogne katoliken förbereda sig på det som ska komma?

H.E. Schneider: Vi får inte vackla i tron: Kyrkan är inte vår och inte heller påvens. Kyrkan tillhör Kristus och endast han kan hålla och leda henne ofelbart genom även de mörkaste perioderna av kris, så som vår nuvarande situation i sanning är.  

Detta är ett bevis för kyrkans gudomliga karaktär. Kyrkan är till sitt väsen ett mysterium, ett övernaturligt mysterium, och vi kan inte närma oss henne så som vi närmar oss ett politiskt parti eller ett enbart mänskligt samfund. På samma gång är kyrkan mänsklig och på den mänskliga nivån genomgår hon i vår tid ett smärtsamt lidande, deltar i Kristi lidande. 

Man kan uppfatta det så att kyrkan i våra dagar blir piskad, så som vår Herre blev det, blir berövad sina kläder, så som vår Herre blev det, på den tionde stationen av Korsvägen. Kyrkan, vår moder, är bunden av rep inte bara av kyrkans fiender utan även av några av sina medarbetare inom de prästerliga leden, ibland även av högt uppsatta prelater.

Som goda barn hos vår moder kyrkan, som modiga soldater, måste vi försöka befria denna moder, med de andliga redskapen av försvar och förkunnelse av sanningen, av främjandet av den traditionella liturgin, eukaristisk tillbedjan, korståget till försvar för den heliga Rosenkransen, kampen mot synden i ens privata liv och sökandet efter helighet. 

Vi måste be att påven snart kommer att tydligt konsekrera Ryssland till jungfru Marias obefläckade hjärta. Då kommer hon att vinna, så som kyrkan har bett alltsedan gammal tid:

”Gläd dig, o jungfru Maria, för du ensam har tillintetgjort alla heresier i hela världen” (Gaude, Maria Virgo, cunctas haereses sola interemisti in universo mundo).

Biskop Athanasius Schneider i Rom 2011. Foto: katobs.se

Anton Schneider föddes i Tokmok, Kirghiz SSR i dåvarande Sovjetunionen. 1973 flyttade han med sin familj till Tyskland. När han anslöt till orden Canons Regular of the Holy Cross of Coimbra, fick han namnet Athanasius. Han prästvigdes den 25 mars 1990. Sedan 1999 har han undervisat vid prästseminariet i Karaganda. År 2006 biskopsvigdes han i Rom av Angelo Cardinal Sodano. 2011 blev han hjälpbiskop i Astana. Han är även generalsekreterare i Biskopskonferensen i Kazakstan.

Biskop Athanasius Schneiders bok Dominus Est: It is the Lord! är utgiven ut på Newman House Press. Titeln Corpus Christi: Holy Communion and the Renewal of the Church har publicerats av Lumen Fidei Press.

Övriga artiklar av och om biskop Athanasius Schneider på katobs.se:

En ny syllabus för 2000-talet... 
”Vi upplever just nu kyrkans fjärde stora kris”
Ett hopp för hela kyrkan

Från Bloggen Rorate Caeli med benäget tillstånd

20160221

Övers. NH