Det var i början av höstterminen 1984. Jag hade just kommit hem från studier i Spanien. En vän till mig bjöd in mig att vara med om en ”reträtt” med en katolsk organisation som hette Opus Dei. Han hade tidigare talt sig varm för en liten bok som hette ”The way” (Vägen), det handlade om korta aforismer av en spansk präst. Jag var lite tveksam, var ju inte katolik, men följde ändå med. Det var en vanlig lägenhet på Götgatan i Stockholm. Några enkla pinnstolar, ett bord som var uppställt som altare, ett kors. En handfull män i olika åldrar var där. En stilig spansk präst i svart sutan höll en betraktelse på god engelska i den nedsläckta salongen. Han satt vid ett litet bord och hade en låg läslampa, från vilken skenet lyste upp hans anlete. Ibland höjdes hans mörka intensiva ögon upp mot taket, men aldrig ut över oss åhörare.   Det var eftertänksamma, utmejslade ord, det fanns pauser.  Sedan var det tillbedjan inför det Allraheligaste Sakramentet. Alla gick ner på knä på det hårda parkettgolvet. Den spanske prästen var mjuk till sitt sätt, och när han talade till Vår Herre, blev tonen innerlig och personlig.  Hans namn var Johannes Bernaldo. Han skulle bli min biktfar under dryga trettio år.

Men innan dess blev det flera torsdagskvällar där på Götgatan. Det fanns alltid något som berörde, fast på ett för mig ovant sätt. Det andliga livet togs på samma stora allvar som det intellektuella; bakom tankarna och bildningen fanns en annan verklighet än bara den mänskliga, kulturella. Och den var mycket omsorgsfullt beskriven av denne spanske präst med sin stillsamma och tålmodiga pedagogik. 

Jag blev senare inbjuden på en tredagarsreträtt. Denna gång till en ganska enkel villa man hyrt  i Fruängen. Allt var ganska spartanskt. Tystnad gällde. Men jag fick ett samtal, det första av många, med denne prästman.  Han överraskade mig med att fråga om jag trodde på Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Jag undrade varför han frågade – sådant brukar man betrakta som privat ju. ”Du böjer ju knä i kapellet!” Jag svarade, att jag inte kunde säga att jag trodde, men jag ville inte ta några risker, om det nu skulle vara så, att Kristus var där. Han var påtagligt road av svaret, och sade han skulle komma ihåg det.  

Under denna reträtt bestämde jag mig för att försöka bli katolik.

Det dröjde inte många månader förrän betraktelserna framfördes på god svenska. Fader Bernaldo var filolog, och hade otroligt lätt för att ta sig an nya språk, inte bara då ordförrådet, utan meningsbyggnaden, nyanserna, rikedomen i språket. Det handlade mycket om att överföra ett andligt språk till svenska, som varit förtryckt på grund av seklerna under den lutherska statskyrkans dominans. Visst finns en kristen andlighet även i den lutherska tron. Men inte så ofta i den katolska, latinska form som ibland sipprar in i Sverige, bland annat genom ordnar och rörelser som Opus Dei.  Snart fick jag hjälpa till med översättningar från spanskan, och fick åter upptäcka det svenska språkets fattigdom när det gäller att beskriva det andliga livets finstilta delar.  

Det var inte många själar som det hela började med. Fader Bernaldo startade dessutom i motvind – det fanns protester, farhågor, rykten att detta ”spanska” fenomen handlade om en kvarleva från generalissimo Franco, att man bara var ute efter att infiltrera en elit. Men själv hörde jag ju knappast till en elit, och i den lilla återkommande skaran av reträttbesökare  fanns allt från studenter till pensionärer, från bensinmacksföreståndare till läkare.  Inga näringslivstoppar precis. Om politik talades det aldrig.

Fader Bernaldo var genombildad. Han kunde många språk flytande och höll sig ajour med det mesta. Det fanns en genuin nyfikenhet på det mänskliga, som yttrade sig i att han gärna lyssnade vad man hade att berätta. Och då särskilt hur det stod till med förhållandet till Gud. Det var detta som var det främsta, inte tvistefrågor, positioneringar, aktivism.  Kanske det fanns en viss besvikelse hos en del, att han inte deltog mera i det offentliga, med sina mångsidiga kunskaper och sin språkbegåvning. Men andra vet ju att hans kontaktnät var omfattande, om än diskret. Han satt till exempel med i Söders ekumeniska råd i åratal. Han etablerade Opus Dei i Sverige, Finland och de baltiska länderna, i motvind och mot alla odds, och hur många som han hjälpt i deras andliga liv vet nog ingen utom han själv.  Hans kärlek till Sverige var omistlig, kapellet i Lärkstaden dekorerades till exempel efter förebilder från någon medeltida svensk kyrka. Han sade ofta att här ville han leva och här ville han dö. Det var detta som skulle bli hans livsverk.  Så sent som för något år sedan kunde han ännu räkna upp namnet på varje person som var med den där torsdagen i september för 32 år sedan, som var en av de första reträtterna i Sverige, ja, i Norden.

Han tog sin sjukdom och lidandet med stort tålamod. Han klagade aldrig, men kunde samtidigt berätta om det, nästan med viss fascination över vilka  utmaningar som Gud ger. Ty det var detta som samtalen alltid slutade med och ytterst handlade om, såsom hos en sann Gudsman: Det andliga livet i Kristus. Själen och Gud.

Ulf Silfverling

(Artikeln är tidigare publicerad i Katolskt Magasin, men i förkortad form)