På kvällen den 20 juli 1944 skedde i Paris något oerhört: Soldater tillhörande den tyska krigsmakten häktade över tusen man från SS, nazisternas säkerhetstjänst, och Gestapo, bland annat hela ledningen. Bland dem som höll Gestapo-folket i schack med  maskingevär riktade emot dem befann sig också en officer från Eifel. Det var löjtnant Karl Wand. Fastän Himmlers lakejer snart blev frisläppta, hade befälet som häktat dem ändå visat hur man tänkte inom viktiga kretsar inom krigsmakten.

Karl Wand själv hörde alltsedan ungdomen till de avgjorda Hitlermotståndarna. Han föddes 1920 i Gerolstein i Eifel-området (en vacker högplatå i västra Tyskland mellan Aachen och Trier, ö.a.), som son till den aktade frontkämpen, läraren och centrumpolitikern Ernst Wand och växte upp i en politiskt medvetet och strängt katolskt hem. Hans föräldrar upplevde det  nationalsocialistiska arbetarpartiets uppsving med oro och sorg  i hjärtat. För att deras söner,  Ernst och Karl, skulle slippa undan inflytandet från nationalsocialismens uppfostringsmetoder,  skickades  de båda begåvade sönerna år 1932 till ett katolskt elitinternat nära den lilla staden Maria Laach. När denna privata skola år 1934 upplöstes på befallning av nazisterna, flyttade de båda ynglingarna från Gerolstein till ”Siebengebirgsgymnasiet” i Bad Honnef. Efter studentexamen följde arbetstjänst, militärtjänst, krig. Föräldrarna flyttade själva år 1939 till Köln, efter det att situationen för den nazistkritiske läraren i Gerolstein blivit allt farligare. Strax därpå blev pappa Wand tvungen att som officer än en gång bege sig ut i kriget.

I sin självbiografiska bok Två bröder i Hitlerkriget (”Zwei Brüder im Hitlerkrieg”) ger Karl Wand en levande beskrivning om sin uppgörelse med Hitlerjugend och skildrar ingående hur han och hans bror Ernst gick ut som soldater och kämpade med all kraft för Tyskland, men inte för Hitler. Ernst Wand föll år 1942 på slagfältet på Krimhalvön – för hans anhöriga blev detta ”ett sår som aldrig någonsin läkte”. Åt sin bror som han aldrig glömde upprättade Karl ett litterärt monument i bland annat diktbandet ”Leier, Schwert und Liebe” (Lyra, svärd och kärlek) (1992). Kort före krigsslutet hamnade Karl, med flera utmärkelser för mod i fält, i amerikansk fångenskap. Under månaderna som följde överlevde han – i motsats till miljontals tyska soldater som omkom i krigsfångenskap – de extrema förhållanden som rådde i de olika lägren. Återföreningen med fadern och modern  efter befrielsen i november 1945 hör till de mest rörande ögonblicken i hans liv.

Att Karl Wand efter kriget började studera historia är nog inte ägnat att förvåna. Fastän han med egna ord ”hyste en medfödd motvilja mot siffror”, så var detta inte en känsla som han ens under skoltiden kände för ämnet historia: ”Där bollade jag med årtalen, alltifrån slaget vid Salamis till det vid Sedan, på så livligt sätt som om jag själv hade varit närvarande.” Historisk-politiska sammanhang fascinerade denne unge man från det vulkanrika Eifel, han som en gång tillsammans med sin vän Alis Mertes – som sedermera blev statsminister – som ministranter  hade brukat skoja med kyrkoherden, och efter bara några år hade han avlagt sin doktorsexamen i ämnet historia. Under en praktiktjänst på en tidningsredaktion lade förbundskanslern Adenauer märke till denne skriv- och språkkunnige rhenländare och ”der Alte”  gjorde Dr. Wand, som senare kom att författa även historiska faktaböcker, till sin pressekreterare. Sin riktiga kallelse fann Karl Wand emellertid först som diplomat i tjänst hos Utrikesdepartementet.  De internationella placeringarna förde honom så småningom till Skandinavien där han kom att få en alldeles särskild relation till Sverige: Den unge diplomaten gifte sig nämligen med en blond svenska som arbetade som ballerina vid Stockholms-operan. Dagny Wand, med vilken Karl Wand fick fyra döttrar, följde sedan sin man även på hans diplomatiska uppdrag till Afrika. Där undervisade hon med framgång i dans och ledde till och med nationalbaletten i Angola, där Karl Wand tjänstgjorde som Tysklands ambassadör. Dessförinnan hade denne Eifelbo med stor kärlek till Afrika efter en lång tjänstgöring i Nigeria även som ambassadör i Beninoch Malwi varit i stånd att skapa många sympatier för sitt tyska fädernesland.

Karl Wand, som är stolt morfar till sju barnbarn, lever sedan många år i Stockholm. Han glömmer dock aldrig sin hembygd Eifel. För honom är Gerolstein ”Eifels hjärta” – det har han bekänt i en av sina dikter – och det blir säkert ett alldeles speciellt ögonblick för den kosmopolitiske Afrikaexperten när han som 88-åring denna sommar kommer att på nytt besöka sin älskade ”stad med lejonen, krönt av Dolomiterna”.

20090105

Ur Eifelzeitung den 11 juni, 2008

Övers: NH