Alfred Delp:

Han levde och dog för ett nytt och bättre Tyskland

 



München, 27 januari 2005  Den 2 februari är det 60 år sedan mordet på jesuitpatern Alfred Delp från München utfördes av den nationalsocialistiska terrorns rättsväsende.  Den 2 februari 1945 på den dag då den katolska kyrkan firar kyndelsmässodagen (Marie ljusmässa eller reningsfest) dog Alfred Delp i en ålder av 37 år hängd från en galge på Berlin-Plötzensees avrättningsplats. Han var en av de mest betydande intellektuella krafterna i Kreisaukretsen, som var en motståndgrupp som församlade sig runt greve Helmuth James von Moltke. Delp levde och dog för ett nytt och bättre Tyskland. ”Andra kommer en gång att leva ett bättre och lyckligare liv, på grund av vår död”, står det i en av hans anteckningsböcker.

Denna motståndsgrupp hade skapats år 1942 och arbetade på att förbereda en politisk nydaning efter störtandet av den nationalsocialistiska diktaturen i Tyskland. Ett av deras center fanns i Bayerns huvudstad runt jesuitprovinsialen Augustinus Rösch. Även ärkebiskopen av München och Freising, kardinal Michael Faulhaber och biskopen av Berlin, greve Konrad von Preysing, var ”ständigt informerade” genom kontaktmän, som historikern Roman Bleistein SJ  har påpekat i sin biografi om Rösch.

Alfred Delp hade den 28 juli 1944 häktats av två Gestapo-män, omedelbart efter den tidiga mässan i St. Georgskyrkan, som är belägen i en filial till Heilig-Blut-prästgården i stadsdelen Bogenhausen i München, där han verkade som själasörjare alltsedan 1939. I hans anteckningsbok fann man namnet på den man som gjort ett attentatsförsök på Hitler, greve Claus Schenck von Stauffenberg. Delp blev alltså misstänkt för att ha tagit del i attentatet den 20 juli 1944.


En evangelisk präst smugglade vin och hostior till fängelset. Den 7 augusti 1944 fördes Delp över från München till Gestapo-fängelset i Berlin-Moabit. Där utsattes han den 14 och 15 augusti för ”skarpare förhör”. Den 27 september kom han till fängelset i Berlin-Tegel. Där kunde han den 1 oktober på nytt fira eukaristin i fängelsecellen. Den lutherske prästen Harald Pölchau hade smugglat in vinet och hostiorna. Den 8 december, festdagen då vi firar Guds moder Marias obefläckade avlelse avgav Delp i hemlighet inför en besökare som var medlem av jesuitordern de heliga löftena och fullgjorde därmed den slutgiltiga bindningen till jesuitordern.

Processen som igångsattes mot honom på grund av såväl högförräderi som landsförräderi den 9 och 10 januari 1945 leddes av den så kallade Folksdomstolen. ”Jag förstod redan då de första frågorna kom att avsikten var att förinta. Allt var klart innan det hade börjat.” Så skrev Delp om processen i ett brev. Den 11 januari 1945 förkunnade Tredje Rikets överste blodsdomare, Roland Freisler, dödsdomen över Delp och dennes vänner inom Kreisauerkretsen. ”Mitt under kriget har denne man inlåtit sig med uppenbara statsfiender och deltagit i konspiratoriska samtal och planer”, står det i domstolsutlåtandet. Hans ”förräderi” tydde på ”fullkomlig brist på skam”. Den katolske fängelseprästen Peter Buchholz berättade redan på avrättningsdagen för en vän till pater Delp att denne gått till döden ”som en sinnebild för stort mod och tålmodighet”. Det  som han själv formulerat i bönen hade uppfyllts: ”Må Gud ge mig kraft så att jag ständigt fogar mig i Hans önskningar och min skickelse”.  

Blodsdomaren Freisler överlevde Delp bara med en dag. Den fanatiske nationalsocialisten som hade börjat sin politiska karriär som övertygad kommunist och sovjetisk lägerkommisarie, dödades den 3 februari i en bombräd som de allierade utförde mot domstolsbyggnaden i Berlin. Greve von Moltke, som var en bekännelsetroende lutheran, och den person runt vilken den så kallade Kreisauerkretsen hade bildats, hade dömts på samma gång som Delp men avrättades redan den 23 januari 1945. Han skrev i ett brev till sin fru att i denna process hade han stått ”som en kristen och inget annat”. Moltke citerade också ett yttrande som Freisler hade avgett inför honom: ”Det är bara i ett ting som kristendomen och vi är lika: Vi kräver också hela människan.”

Dessa fyra män hör till de mer än 700 katolska tyska män och kvinnor, som under 1900-talet  dog som vittnen för Kristus, de flesta av dem under nationalsocialismens grymma tidsera.


www.erzbistum-muenchen.de

Övers. NH

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved