av Paul Badde/ Die Welt

Kärlek som begär kallades under  antiken eros- och eros behöver det den saknar.

DIE WELT:  Andy Warhol har sagt: Kärlek är ingenting annat än en kemisk reaktion. Vad säger Ni att kärlek är, professor Spaemann?

Robert Spaemann: Tja, det Warhol säger kan egentligen bara den, som ännu inte älskat någon, säga. Den som verkligen älskar en annan människa, kan omöjligen bara betrakta det som en kemisk reaktion. Vad är  kärleken ,frågar ni? "Everything is what it is and not another thing (allting är vad det är och inte något annat)", säger Samuel Butler.

DIE WELT:  I Rom talade Ni nyligen om kärlekens antinomier. Hur skulle Ni med några få ord  vilja beskriva dessa, så att säga, lagbundna motsägelser.

Spaemann: I filosofins historia och i reflektionen över kärleken har det alltid funnits en tudelning.  Aristoteles talar om olika slags vänskap. Det finns vänskap med en trevlig människa som man tycker att det är roligt att tillbringa en kväll tillsammans med. Det finns vänskap med affärsbekanta  som man har fördelar av.  Och sedan finns det vänskap för dess egen skull, där man älskar någon för att han är värd det och utan att man drar några som helst fördelar av det. Vänskapen i sig är den enda vinningen. Man kan alltså älska en annan människa över allt annat och vilja honom allt gott. Och sedan har vi den som går på bordell- och också använder ordet "kärlek". Vårt ord "älska" verkar alltså verkligen täcka saker som nästan inte alls har med varandra att göra.

DIE WELT: Är alltså kärlek ändå något som inte "är vad det är och inte något annat"? Finns det bakom detta sammelsurium av olika betydelser ingen gemensam grund?

Spaemann: Jo, och då tänker jag på Valentin Tombergs ord " Kärlek innebär att den andre blir verklig för mig".

DIE WELT: Ni har också sagt att det högsta uttrycket för personlig kärlek, fatalt nog, också är det mest opersonliga som finns, nämligen samlaget. Kan Ni förklara det närmare?

Spaemann: Man kan till att börja med se sexualiteten som ren kroppstillfredställelse och den kan man söka hos vem som helst av det ena eller andra könet. Den har inte det minsta med ett personligt förhållande att göra. Under antiken, då promiskuiteten tidvis var ganska utbredd,  fanns det ett slags förakt för könsakten eftersom det inte motsvarade det filosofiska idealet om självbestämmande och förnuftets kontroll över det egna livet. Häri fanns ofta också ett visst kvinnoförakt.  I det sexuella umgänget upphör självkontrollen och så ska det vara. Människan glömmer, så att säga, sig själv. Detta att man dyker ner i livets och alstrandets ström och är en form av avpersonifiering. Om denna osjälviskhet är ömsesidig, kan den förverkliga något djupt personligt, då det personliga stegras och övergår till något högre. Samma akt kan alltså betyda två helt olika saker. Den kan innebära något helt och hållet egoistiskt men den kan  också betyda att man glömmer och förlorar sig själv och där den andre blir lika verklig för mig som jag själv.

DIE WELT: Ni talar om neddykandet i livets och alstrandets ström. Innebär det att ni vill begränsa och inskränka sann kärlek till kärleken mellan man och kvinna?

Spaemann: Nej.

DIE WELT: Vad innebär det då för homosexuella?

Spaemann:  Om man definierar homofili som en särskild slags dragning till  människor av det egna könet kan det  helt säkert utgöra grund för rika upplevelser. Det sexuella umgänget kommer dock att  förbli en simulering av det sexualumgänge som naturen ämnat för släktets bevarande. Avsaknaden av sexuell dragning till det andra könet, på vilken mänsklighetens framtida existens beror, är en anomali. Platon hyllar i "Lagarna" homoerotiken men avvisar homosexualiteten.

Eros

DIE WELT: I hebreiskan använder man verbet "jada" , lära känna, också för könsumgänget mellan man och kvinna. Syftar detta "lära känna" på kärleken eller på fortplantningen?

Spaemann: På båda! När samlaget kallas att "lära känna" uttrycker det, för mig, det  djupa sambandet med den kärlek som innebär att  den andre blir verklig  för mig. Låt mig tillfoga att i traditionen har man alltid skiljt mellan kärlek som välvilja och kärlek som begär.

DIE WELT: Vad betyder det?

Spaemann: Kärlek som begär kallade man i antiken eros – och eros behöver och söker efter det den saknar. Därför älskar människan Gud, men Gud älskar inte människan. Kärleken går nerifrån och upp, inte uppifrån och ner. Kristendomen däremot talar om en kärlek som också går uppifrån och ner. Därför tycks mig den strikta tudelningen mellan begär och givande eller välvilja inte riktig. Ty med kärlek i fullt personlig mening menas ju också att man ger den andre möjligheten att själv bli en givare. Den som alltid bara vill ge och inte få, ger inte tillräckligt.  Man måste också ge den andre möjligheten att själv ge och skänka. Det tycks mig vara en viktig insikt. Kärlek som välvilja och kärlek som begär hänger i grunden djupt ihop.

DIE WELT: Men hör svartsjukan- alltså "den lidelse, som ständigt söker lidande",  till kärleken?

Spaemann: Ja och nej. Inte den sjukliga svartsjuka som ställer till en scen så fort den andre bara skänker en människa av det andra könet en vänlig blick. Men det finns kärlek som är avsedd  att vara exklusiv. Utan en sådan exklusiv kärlek kan man överhuvud taget inte göra vissa personliga erfarenheter. Människan kan i vilket fall som helst inte  ha ett intensivt och exklusivt förhållande i vilket han helt och hållet avslöjar sig själv – dvs helt avslöjar han sig inte utan förblir alltid en hemlighet för den andre-  och samtidigt ett annat förhållande med samma anspråk av exklusiv karaktär. När kärleken alltså hotas på detta sätt, ligger det i sakens natur, att man lider och lidesefullt försvarar kärleken. Kärleken innebär ju redan i sig ett löfte om trohet. I Bibeln, närmare bestämt i det första av de tio budorden, presenterar sig Gud som den trogne och svartsjuke älskaren. Det första budet är ett bud om svartsjuka!  Du ska inga gudar hava jämte mig.

DIE WELT: Men "kan kärlek vara en synd"?

Spaemann: Ni anspelar här på Zarah Leanders charmerande schlager och det är naturligtvis en vilseledande fråga. Kärlek kan överhuvud taget inte vara synd. Men trolöshet, liksom löftesbrott, kan vara en synd. Och det blir inte rätt genom en ny kärlek- som ju ofta bara är en tillfällig passion. Om en  kärlek är inriktad på exklusivitet, är den inkompatibel med en annan. Kärleken är i sig ingen synd, men kärlekslösheterna som följer av den, är det.

DIE WELT: Igår sa Ni att om någon kan svara på  frågan om varför han älskar en annan människa, älskar han ännu inte på riktigt. Vad betyder det?

Spaemann: När vi blir förälskade dras vi till och berörs av bestämda egenskaper hos den andre. Den andres skönhet o.s.v. Det är ett helt konglomerat av egenskaper och en syntes av kvaliteter. Men om kärleken tränger djupare in i människan, då vill man förena – och det särskilt särskilt unga människor – det egna och helt personliga ödet med den andre. Då börjar äventyret med att bli samspelta. På samma sätt som  när två jazzmusiker improviserar på ett för helheten passande sätt. Då den ene hör vad och hur den andre spelar och då den andre föregriper nästa ton  för att kunna besvara den på ett motsvarande sätt. Just så är det i ett livslångt förhållande. Den enes utveckling förutsätter ett samspel med den andres utveckling.

DIE WELT: Och varför är det inte tillräckligt att veta anledningen till att man älskar den andre?

Spaemann: Det är just det jag vill förklara. Sist och slutligen är det är alltså  inte så mycket bestämda egenskaper som ger upphov till kärleken. Då skulle ju förhållandet ta slut om dessa egenskaper försvann. Nej, ett verkligt personligt  förhållande överskrider dessa egenskaper. Personen är ju inte ett gytter av sina egenskaper utan dessa egenskapers bärare. Och kärleken är inriktad på personen. Man tar då också risken att den andre kan förändra sig på ett sätt som kanske  blir  svårt att stå ut med. Ändå gäller kärleksförbindelsen inte egenskaperna utan personen. Men den personliga identiteten är inte kvalitativ utan numerisk.

DIE WELT: Hur då?

Spaemann: Ja, den personliga identiteten är inte kvalitativ. Jag kan inte definiera en människa  enbart utifrån hans egenskaper.  Nej, han definieras som en enskild individ. I folkbokföringen får jag mer kunskap om denna person än av alla psykologiska spekulationer. Ty här presenteras denna person exakt med exakta uppgifter, var och när han föddes, när han gifte sig och så vidare. Denna person liknar inte heller alls det spädbarn som det en gång var. Ändå är det samma person.

DIE WELT: Hur mycket bråk tål då kärleken? Hur mycket hat? Hur mycket svek och bedrägeri?

Spaemann: Att förlåta hör, tillsammans med att avge löften, till de genuint personliga handlingarna. Att förlåta innebär att jag medger att den andre inte är  identisk med sin handling. Jag säger inte: "Det är ju sån du är". Det skulle tillintetgöra honom som person och inte ge honom  möjligheten att distansera sig från sina egna handlingar. När jag  lovar något är det tvärtom. Jag gör mig själv oberoende av mina känsloväxlingar i framtiden. Nietzsche har sagt:" Att kunna avge löften är det högsta hos människan." Det betyder att jag gör mig oavhängig av de olika omständigheter som jag lever under, d.v.s. jag går i god för mig själv. Att lova något innebär att bevilja den andre ett anspråk på att lita på mig. Därför är att förlåta och att lova två av de viktigaste genuint personliga handlingarna. På er fråga om hur mycket kärleken tål vill jag svara att den kristne här bör efterlikna Gud och principiellt vara beredd att förlåta allt. Naurligtvis under förutsättning att den andre vill bli förlåten. Om han inte tycker att han behöver  någon förlåtelse kan  man inte heller förlåta honom.

DIE WELT: Har  samtiden i något särskilt avseende missförstått kärleken?

Spaemann: Ja, och det är just det som Andy Warhol uttrycker. På grund av de objektiverande vetenskapernas herravälde, som bara ser till möjligheten att styra och påverka människorna, som ett virrvarr av neurologiska processer. Allt i enlighet med Thomas Hobbes ord: "To know something is to know what we can do with it when we have it". Kärlek och  förståelse ses här bara utifrån och det leder till att människor inte längre tar sina inre förnimmelser på allvar. Löftet om trohet , som i sig är nära förknippat med kärleken själv, tilltror sig allt färre unga människor om att kunna ge. Det lägger sig som mjöldagg över de ungas själar och misstron får till följd att de inte längre litar på sig själva och sina egna känslor.

DIE WELT: "Att älska någon", har Gabriel Marcel sagt," är som att säga: Du ska inte dö!" Vad betyder det att älska någon?

Spaemann: Det är verkligen sant och riktigt det som Marcel säger, men ännu mer tycker jag om några ord av Nicólas Gómez Dávila: "Att älska någon innebär att förstå varför Gud skapade denna människa."

DIE WELT: Ni är änkling. Älskar Ni er fru ännu?  Eller bleknar kärleken bort som en dröm?

Spaemann: Nej, inte alls. Man anpassar sig ju så småningom till att den från början så smärtsamma upplevelsen att inrätta sitt liv utan den andre. Men det egentliga förhållandet finns kvar. Kärleken, som ju innebär ju ett löfte som gäller för alltid, slutar heller inte med döden. Om man verkligen älskar någon, då kan det  aldrig upphöra. Två namn har en gång skrivits och står för alltid tillsammans på stjärnhimlen. Därifrån kan ingen kan längre ta ner dem.

DIE WELT: Varför är kärleken, som Höga Visan säger,  stark som döden?

Spaemann: För att kärleken i visst avseende är ett döende. Det som dör är det egocentriska och fastklamrandet vid det egna livet. Kärleken besegrar allt detta på samma sätt som döden besegrar allt. Men för de kristna, och det är det nya med kristendomen, är kärleken starkare än döden.

20100708

Robert Spaemann är en av Tysklands ledande filosofer. Hans områden är bland andra aristotelisk etik och naturrätt. Han har varit rådgivare till påven Benedikt XVI. Han står för en pessimistisk tidskritik med apokalyptiska inslag.

Översättning: Dick Wangel