Av + Kardinal Angelo Scola
Partriark av Venedig

Den internationella stiftelsen Oasis’ vetenskapliga kommitté
Foyer Notre Dame du Mont, Libanon, 21-22 juni 2009.

Utbildning mellan tro och kultur:
kristna och muslimska erfarenheter i dialog
                                

När vi börjar en utvärdering av vårt arbete i Libanon, som är ett land med en lång och lysande historia, kan vi emellertid inte annat än att med smärta göra en första, saklig iakttagelse, nämligen den att vi sannolikt aldrig varit så nära en situation utan återvändo, som den vi haft under det gångna året, inte minst under den sista månaden. Som bekant har biskoparna i Mellanöstern i Instrumentum laboris, publicerad inför denna förestående Synod, med sorg och allvar nyligen hävdat följande:

”I årtionden har den olösta israelisk-palestinska konflikten åsidosatt internationell lag, uppvisat stormakters själviskhet och brist på respekt för mänskliga rättigheter vilket rubbat regionens stabilitet och utsatt hela befolkningar för en nivå av våld som frestar dem till förtvivlan”.

I denna kommittés överläggningar kan vi inte underlåta att ta dessa ord till oss, såvida vi inte vill kosta på oss att behandla frågan på ett abstrakt och överslätande sätt, som så ofta blir fallet i en sådan kategori av bildade människor, som många av oss faktiskt tillhör.
 
Vilken var den ursprungliga insikt som blivit vår utgångspunkt inför dessa utmaningar – för att nu återvända till Oasis övergripande verksamhet - inför de enormt stora frågor som uppstått genom folkblandningar utan motstycke i världens alla delar? På enklast möjliga sätt kan det uttryckas i behovet att skapa en plats för gemenskap. Stiftelsen och dess olika redskap (allt ifrån tidskriften till nyhetsbrevet och vidare till gemensamma samlingar, artiklar på hemsidan) finns till för detta ändamål. Ordet ‘kommunion’, som återupptäcktes och användes av det Andra Vatikankonciliet, har kommit till ganska stor användning. Det finns då också en risk att det känns utslitet. Ändå hör det till själva väven i den kristna verkligheten och av det skälet förblir ’kommunion’ mellan oss en oundviklig uppgift för framtiden. Naturligtvis är detta inte den allmänna källan till inspiration utan en princip och en metod för att bedriva all den verksamhet som Oasisstiftelsen ska ägna sina krafter åt.

För att förklara skälen för denna uppfattning tänker jag främst på en berättelse som i sin enkelhet har karaktär av en stark arketyp, nämligen Babylons torn. Historien, som berättas i Första Moseboks elfte kapitel, säger oss att behovet av enhet (till ”kommunion”) representerar det grundläggande elementet i varje människas erfarenhet och att det utövar en ständig dragning på var och en.  Berättelsen säger emellertid också, att människan inte kan åstadkomma det på egen hand. Det är just av den anledningen som var och en av oss lätt, men inte utan vidare, trots att det är omedelbart förestående, tilltalas av dessa erfarenheter. Vi vet också, att det som Babel förutsäger som en slags prototyp i Nya Testamentet motsvaras av pingsthändelsen (jfr Apg 2:5-12), det vill säga, Kyrkans födelse, och att ’kommunion’ för oss kristna är en mystisk men verklig delaktighet i Kristi kropp.  Men på grund av den självdrivande, inre dynamik som kännetecknar den objektiva kärleken, öppnar sig kommunionsbegreppet och drar i koncentriska cirklar till sig alla människor, och för Oasis’ del, i synnerhet muslimer, även om man är medveten om vissa på förhand givna skillnader.

På Cypern kallade också Benedikt XVI muslimerna ’bröder och systrar’, som för att förtydliga att orden ”bröder och systrar trots skillnaderna” för honom inte bara var en språklig konvention.  Bröder och systrar, vi är övertygade, inte bara som människor men också och särskilt som troende, trots att de teologiska perspektiven varierar och ibland inte låter sig inskränkas eller reduceras! Oasis’ uppgift, som uppenbarligen bör anpassas inom olika arbetsområden, är att här komma till en slutpunkt, nämligen till en fostran av dynamiken i en kristen ’communio’, som genom sin egen interna logik tydligt tenderar till växande expansion. Hur kan det gå till? Jag kan bara i korthet ta upp detta, därför att en analys skulle föra oss för långt. Svaret är att det sker genom vittnesbörd i dess fullaste betydelse. Vittnesbörd, inte bara genom gott exempel, utan mer som metod och förmedling av sanningen. Det är detta Jesus, det “trovärdiga vittnet” (Upp. 3:14), lärde oss inför Pilatus, ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen” (Joh 18:37). Här inbjuder jag er att läsa den text som Hans Excellens Msgr Luigi Padovese har gett oss för bara några månader sedan under det Andra Kyrkomötet i patriarkatet Venedig, och som har den signifikanta titeln ”Kristna i Turkiet – värdet av vittnesbördet”. Det är slående att i dag åter läsa hans ord som bland annat visar hur medveten han var om de faror han utsatte sig för, och jag citerar:

”Om vi som kristna accepterade att inte träda fram och bara vara obetydligt närvarande i landets sociala och kulturella vävnad, skulle vi inte ha några problem, men eftersom dessa aktuella händelser utspelar sig i Palestina, Libanon och framför allt i Irak, inser vi att situationen är en väg utan återvändo som inte gör den kristna historien i dessa länder där kristendomen föddes och blomstrade någon rättvisa, och inte heller gör de tusentals martyrerna, som i dessa länder har efterlämnat ett vittnesbörd åt oss i sitt blod, någon rättvisa” (11 oktober 2009).

1. Tradition och utbildning.

Jag ber er att ursäkta mig för att så här i början av dagens överläggningar göra markanta avvikelser i en annan riktning för att än en gång betona huvudfrågorna på den väg vi vandrar tillsammans. Under de gångna åren har vi diskuterat ’Enhet och olikheter’ (Venedig, 2005), ’Grundläggande rättigheter och demokratier’ (Kairo, 2006), ’Spänningar och motsägelser i kulturerna’ (Venedig, 2007), ’Religiös frihet’ (Amman, 2008) och till slut (Venedig, 2009), ’Traditionernas roll i det pluralistiska samhället av i dag’. Dessa möten kom bland mycket annat till som en konkret omgivande miljö, där det redan från början var ofrånkomligt att varje trosinriktning fick en uttolkning. Detta är av centralt intresse för Oasis. Från traditionen – förra årets gemensamma tema – till utbildning, som vi ägnar detta års möte åt, är det bara ett litet steg, även om vi inte kan ta det för givet att det kommer att lyckas.  Goda relationer och praktiserandet av dygder är i första hand det som leder fram till utbildning i vidare bemärkelse. Till utbildningen hör också ett överförande (traditio) av en tolkning av verkligheten. Sammantaget ger det den som utbildas förmåga att värdera friheten. Att få tala om detta i Libanon är ett utomordentligt tillfälle för Oasis, därför att det är ett land som, om jag inte misstar mig, har valt att koppla sitt öde till ett stort utbildningsarbete, som kanske kan krönas med framgång men som också kan misslyckas. Här framträder utbildningen som en i särklass allvarlig uppgift. Där det lyckas kan man ju vara säker på en ”samexistens” och en ”sammanhållning”, som båda är begrepp som antagits med beundran i hela världen, men som för mig verkar utslitna och urvattnade. Men om satsningen misslyckas ligger fältet helt öppet för den värsta typen av våld.

Ändå får vi inte dölja det faktum att utbildningssatsningar stöter på svårigheter på alla latituder. Det är definitivt så i västvärlden där man öppet talar om en ’nödsituation för utbildning’ och där själva idén om utbildning inte sällan verkar ha gått förlorad. Men det är också fallet i resten av världen. Som den algeriske intellektuelle och förre Ministern för Högre Utbildning och Vetenskaplig Forskning, Mustapha Cherif, skrev med kritisk klarsyn i en artikel publicerad i Oasis:

”I den muslimska världen… faller samhället mellan hammaren och städet: vi har de okunniga som censurerar samhället och graderar ned det och vi har grupper som praktiserar en mimetisk metod grundad på omoralisk modernism”.

I många postkoloniala samhällen har systemet med statliga och icke-statliga skolor fortfarande inte lyckats säkerställa en kvalitetsutbildning för de stora massorna. ”Och ändå”, fortsätter Cherif, ”beror försvaret av ett lands egen suveränitet på dess kapacitet att producera och assimilera kunskap”. I många fall är det språkfrågorna som avspeglar den svåra relationen till moderniteten. Vad betyder det för en studerande att få en humanistisk och religiös bildning på det egna nationella språket och en vetenskapsutbildning på engelska eller franska? Antyder man inte en idé att de två kunskapsområdena inte kan kommunicera sinsemellan, och att man därigenom öppnar fältet för schizofrena attityder som ytliga och felaktiga likheter mellan vetenskap och tro inte har en chans att råda bot på? Låt oss inte heller glömma att det var särskilt språkfrågan, som förde oss fram till beslutet att publicera tidskriften Oasis i den redaktionella form den fått.

Det är emellertid inte en målsättning för oss att bara samla in kritiska aspekter eller formulera tvivelaktiga klassificeringar rörande graden av nödsituation för utbildningen i öst och väst, utan mer att föreslå en del handlingslinjer.

2. Förnuftets räckvidd måste upptäckas på nytt

För att kunna utbilda behöver vi en idé om människan och framför allt att praktisera det mänskliga (humanum). Inte en abstrakt idé utan en idé som hänger ihop med varje individs erfarenhet av ett grundläggande ordnat sammanhang. Redemptor hominis (1979) vill vara övertygande och säger, ”vi har inte att göra med en ”abstrakt” människa, utan en verklig, ”konkret”, ”historisk” människa”. Den idé man möter tydligast i västvärlden, men också globalt, och som är underförstådd i synen på hur utbildningen ska genomföras – åtminstone när det gäller bildningsprogram för de eliter som kan röra sig mellan nationerna (transnationella eliter) – är emellertid i ökande grad idén om människan som ett subjekt i två delar, å ena sidan en som präglas av rationalitet och objektivitet och, å andra sidan, men bara som komplement, en som kännetecknas av emotionalitet och subjektivitet, alltså en tudelning som i stort sett är beklaglig. Endast den första sfären sägs vara direkt kopplad till utbildning som därmed sägs bestå av det korrekta överförandet av information, teknik, kompetenser och färdigheter. Utbildning i denna metod skulle alltså vara synonym med övning och träning i bruket av förnuftet, och då begränsat till förnuftet som en uppsättning verktyg. Utanför förnuftets område, och i slutanalysen också utanför utbildningens egentliga område, sägs i stället känslornas värld ligga, ett för subjektet exklusivt område, där han eller hon bygger upp och uppfinner sig själv i en autonomi som tenderar till att bli självrefererande och farligt sårbar. Det bör åtminstone tilläggas, att denna dualistiska uppfattning om det mänskliga i ökande grad banar väg för absolut positivism. Det som, framför allt som en följd av häpnadsväckande forskningsresultat inom neurologin och andra biovetenskaper, återför alla uttryck för de emotionella, affektiva och moraliska områdena till rent cerebrala aktiviteter, skulle i framtiden, enligt vissas uppfattningar, till och med kunna framställas artificiellt.  Vi är alltså konfronterade med ett förnuftsbegrepp, som är begränsat till ett empiriskt instrumentalt område, som inte väger in de många små modaliteter genom vilka mänskligt förstående är verksamt, men som måste ligga till grund för en användbar idé om utbildning. 

Jag brukar i den här diskussionen använda den klassiska termen ‘paideia’ som blev berömd genom Werner Jaegers (1888-1961) forskning, men som här används  i den vidare betydelse som Maritain (1882-1973) gav den. Begreppet ‘paideia’ har för vårt dagliga umgänge mellan kristna och muslimer den stora fördelen att leda oss tillbaka till en av de två traditioner, som vi på olika sätt delar, nämligen det klassiska arvet, och mer specifikt arvet från den senare antiken, det vill säga när dialogen mellan hellenistiskt tänkande och bibliskt budskap började ta form.

I den berömda skriften om etiken, ‘Karaktärens förädlande’, författad i Persien under niohundratalet av Miskawayh (pers. ابن مسكوويه 932-1030), kan man läsa följande: ”den fulländning som är typisk för människan är tvåfaldig, ty hon besitter två egenskaper, av vilka den ena är kognitiv och den andra praktisk. Med den ena eftertraktar hon kunskap och vetande och med den andra organiserar och inordnar hon tingen. Dessa två egenskaper är de som antyds av filosoferna. De har sagt: ”Filosofin uppdelas i en teoretisk och en praktisk del. När människan behärskar båda vinner hon fullständig lycka”.  Detta citat kunde lika gärna höra hemma i Aten, Alexandria eller Rom, och naturligtvis i det medeltida latinet. Det illustrerar väl det faktum att ”överensstämmelsen mellan två vishetsläror” – både kristna och muslimska – på så många andra områden, liksom i detta, inte är svåra att härleda i skrifterna.

Verk av den persiske filosofen Ibn Miskawayh (932-1030)
ges ännu ut i nyutgåvor.

För att emellertid komma till vår tid och dra fördel av det som den moderna och samtida tanken om grundstrukturer ofrånkomligen har förvärvat åt oss, kan vi hävda att ”någonting alltid ger sig till någon”. Denna formulering har bara som verkan att den förenklar den klassiska föreställningen, att det är omöjligt att förstå verkligheten och omöjligt för människan att tillägna sig den.

Om detta verkligen är fallet, är det utbildarens uppgift att introducera den som ska utbildas i en sammanhängande verklighetserfarenhet. Han eller hon får leda honom eller henne till att upptäcka dess mening, därför att verkligheten äger sin egen enhet och att det alltså går att upptäcka och förstå en helhet, genom att verkligheten erbjuder sig till var och en i frihet. 

3. Möte med friheten

Man kan lätt illustrera den rikedom som följer av denna vision av ’paideia’ i en jämförelse med en utbildning reducerad till ren övning, som är sluten på grund av en intetsägande   reduktion av förnuftets stora mångfald, med den fråga om de yttersta tingen, som i linje med Comtes (Auguste Comte, 1798-1857) berömda fras, inte borde ställas. Vad som i stället skulle vara av stort intresse, även om det inte är möjligt att göra det, vore att utforska vad det innebär för kristna och muslimer att tro att verkligheten inte bara erbjuder sig själv till det subjekt som blir dess mottagande värd, utan att den själv blir given (eller för att använda en terminologiskt noggrannare term, ’skapad’) och som därför leder tillbaka bortom sig själv till en Första Givare. En annan gemensam forskningslinje skulle kunna vara en forskningsprocess i vilken ett visst enande av mångfalden, som enligt någras uppfattning leder tillbaka till en tidigare existerande Enhet, som så att säga inte bara är av gnoseologisk karaktär. Ett råd kan vara att diskutera vilken roll kunskapen om Gud skulle kunna ha (jag vågar inte säga teologi på grund av de kända svårigheter vi har att översätta denna term till de fackmässiga uttrycken i Islam) som en övergripande hypotes om det verkliga. Vi skulle dessutom kunna söka meningen i det förhållandet att vår närvaro i världen som initiativtagande människor (subjekt) har sin givna plats i en kedja av generationer, alltså inom ramen för traditionen. Det är uppenbart att vi här har att göra med oundvikliga frågor av betydelse för det arbete som ligger framför oss.

Men som jag just observerade är det bara en dimension av paideia som lyfts fram när man talar om den agerande personens förmåga att uppfatta en begriplig verklighet. Den andra lika viktiga dimensionen kan definieras genom samspelet mellan den som utbildar och de som utbildas, som alltid kan lokaliseras i en väv av sociala relationer. Detta samspel får sina roller på frihetens scen, men en scen för olika former av frihet, vilket särskilt bör noteras. Det är här man bör tala om utbildningens risker. Introduktion till en enande existensiell hypotes om verkligheten tas inte upp utan en tvåfaldig risk. Det finns först och främst en risk för den person som tar emot utbildning men som inte kan kalla en sanning för ’sin’, om inte han eller hon accepterar utbildningen med utgångspunkt från sin frihet, något som Goethe (1749-1832) gav en lysande formulering: “Det du ärvt av dina fäder ska du göra till ditt eget, så att du kan ha det i din besittning” (”Was du ererbt von deinen Vätern hast, erwirb es, um es zu besitzen”).

Filosofiundervisning, Rasa'il Ikhwan al-Safa, 1287 CE (Süleymaniye Library, Istanbul)

Å andra sidan är det så att inte heller utbildarna kan komma ifrån sin självexponering. Den som säger ”gör det” utbildar inte, medan den som inbjuder den studerande med orden ”gör det där med mig”, verkligen utbildar. Utbildarna förmedlar det som ligger dem närmast om hjärtat, vilket i någon mening gör att de vet att de kläs av in på bara kroppen och inte förmår skyla sig. Utbildning är, som Kyrkan alltid lärt, en form av barmhärighet eller en akt av kärlek i vilken utbildaren erbjuder sig själv som vittne för den sanning som han eller hon lever med och som fungerar som nyckel för att tolka verkligheten.

Utbildning är alltså i en avslutande analys ett födande (frambringande av en generation) och konstituerar i alla kulturer en erfarenhet av faderskap och sonskap. För oss kristna har den sin rot i relationerna i Treenigheten som är liksom ett ansikte för Jesu unika relation med Fadern och den Helige Ande.

När vi reflekterar över detta ’möte med friheten’, som konstituerar den andra dimensionen i ’paideia’, bör vi i fullt realistiskt medvetande erkänna att religioner, framför allt när dessa har förvärvats eller påtvingats och börjat fungera som ett socialt ’kitt’, inte alltid kunnat försvara sig mot frestelsen att se sig själva som bärare av en sanning som blivit i så hög grad  självklar, att avsaknaden av frihet ur samtalspartnerns synvinkel blivit en fullständigt utanförliggande eller ’överflödig’ fråga. Det händer alltså i dag, åtminstone på den nationellt rörliga elitnivån, att man kan se en tendens få spridning som positivt framhåller friheten utan varje samband med sanning och den allmänna förståelsen av vad som är gott. När så sker ser man snart en reaktion lika stor i styrka men som en motsättning till den förra och som svarar på ett incitament att framhålla en sanning enligt vilken subjektets frihet inte skulle betyda något eller att subjektet självt skulle behöva vara befäst i en sanning. Sanningen skulle inte vara en livsviktig gåva utan bara formell undervisning. Detta är fundamentalism, ett sjukdomstillstånd i utbildningen, som är lika allvarligt som det tidigare nämnda  godkännandet av ett ’objektivt’ sanningskrav. Det kan till och med leda till utövande av våld, när t.ex. en gerillaanda skär djupa sår i samhället genom att förstöra den politiskt goda gemenskapen, en sammanhållning som Libanon har satsat hela sin nations existens på för att bevara.

Det upprepas ofta, och inte utan goda skäl, att det bästa botemedlet mot fundamentalism och våld är utbildning. Vi måste dock tillägga: inte vilken utbildning som helst, utan en utbildning som har kunskap om hur sanningen och friheten hålls ihop. Det sista hör till den personliga och sociala dimensionen (som därför omfattar yttrandefrihet och kritik, även om den är smärtsam, likaså, där det är nödvändigt, och kan beröra religionsfriheten och konversioner). Enbart en adekvat antropologi som har sin grund i jagets relation till Gud med andra människor och oss själva, hjälper oss att undvika en våldsam och negativ tendens utan att behöva ge efter för otillfredsställande agnosticism.

Och det är, enligt min mening, på denna nivå, som kommer långt före frågan om en ofta åberopad och fortfarande central exegetik av den Heliga Skrift, som religionernas avgörande framtid kommer att utspelas.  

4. Livets ‘hantverk’

I det här föredraget har jag inte kunnat ta upp de grundläggande frågorna som vi ska behandla i våra överläggningar nu på förmiddagen och i eftermiddag. Vi kommer nämligen att kunna höra diskussioner om religiös utbildning och utbildning till de olika ämbetena inom religionen, och vi kommer att låta oss vägledas av den Katolska kyrkans och de andra Kristna gemenskapernas rika erfarenheter, liksom av de muslimska gemenskapernas erfarenheter. Vi kommer då att diskutera förhållandet mellan utbildning och skapandet av nationell identitet. Alla dessa är centrala aspekter för vårt ämne som på grund av deras betydelse kommer att nå långt utöver Libanons horisonter. 

Tillåt mig ändå att avsluta mitt föredrag med att inbjuda er att fästa blicken på det som fascinerar i all satsning på utbildning. En stor italiensk författare från nittonhundratalet, Cesare Pavese (1908-1950), kallade sina dagböcker ”Livets hantverk’.  Att lära ut livets hantverk, att lära människan att vara människa, att fritt kunna ansluta sig till sanningen, är utbildningens oavslutade uppgift. Den anmäler sig som ny för varje generation därför att, som Benedikt XVI har påpekat, ”det inom människors utbildning och tillväxt på moralens område, till skillnad från det som sker inom teknologi och ekonomi där dagens framsteg kan bygga på det förflutna, inte finns någon möjlighet till ackumulerat kunnande, precis av det skälet att mänsklig frihet alltid är ny och att var och en och varje generation därför måste fatta sina egna beslut i sitt eget namn”.

 
Cesare Pavese. Till höger brev till hans
andlige rådgivare, fader Giovanni Baravalle

Och än en gång undervisar oss filosofen Miskawayh, med hela den äkta humanistiska traditionen, om den högsta värdigheten som är inbyggd i denna strävan:

”människan är bland de ädla av de som finns, men, hon utför inte de särskiljande gärningar som hör till hennes väsen och som avspeglar henne (…); eller hästen som, om den helt slutar att utföra hästens gärningar, används som åsna för att bära bördor eller som kreatur för att slaktas, då är bättre död än levande”.

Av detta måste följa att den konst som sysslar med förädlandet av människans gärningar så att hon i hela dess vidd kan utföra dem och fullständigt i samklang med sitt väsen (…), är den ädlaste och mest hedrande av alla vetenskaper. 

20100901

Kardinal Angelo Scola är doktor i teologi med en avhandling om Thomas ab Aquino. Han har innan sin biskopsvigning varit medlem i Communione e Liberazione. 1986-1991 tjänade han i Troskongregationen vid kurian. År 2002 utsågs han till patriark av Venedig. Kardinal Scola har en pedagogisk helhetssyn på människan, vilken han formulerat i ett flertal böcker. Han har även gjort sig känd i bioetiska frågor, och problem relaterade till äktenskap och sexualitet. Han har även grundat tidskriften Oasis som utkommer på italienska, engelska och arabiska och har läsare i såväl den kristna som den muslimska världen.

 (Texten är hämtad från www.scola.it och är en översättning från den engelska versionen, exklusivt för KATOLSK OBSERVATÖR, av diakon Göran Fäldt, i juli 2010).

Övriga texter av kardinal Angelo Scola på svenska, se

Bröllopsmysteriet (Föredrag hållet vid Familjekongressen i Jönköping den 14 maj 2010):
Bröllopsmysteriet: del 1
Bröllopsmysteriet: del 2

Etiska perspektiv (The Nuptial Mystery, engelsk översättning från italienskan till svenska, G. Fäldt)

Den Helige Ande och sanningen om äktenskapet och familjen