De första tio månaderna av Benedikt XVI:s tid i sitt ämbete, han som är en ”kyrkolärare”. Utnämning av nya kardinaler. Kurians brist på effektivitet. Stora folksamlingar och audienser men få medarbetare.

av Sandro Magister

ROM, den 23 februari, 2006 – På heliga Petrus stols festdag och i slutet på sin audiens med pilgrimerna som äger rum en gång i veckan, tillkännagav Benedikt XVI att han den 24 mars kommer att utnämna 15 nya kardinaler.

Med detta reducerade antal utnämningar behöll sig påve Joseph Ratzinger avsiktligt under den maximala tröskeln av 120 kardinalelektorer som reglerna föreskriver.

Johannes Paulus II brukade å andra sidan ofta överskrida denna gräns och utnämnde ett stort antal extra kardinaler varje gång.

I den ordning i vilken Benedikt XVI räknade upp dem är de nya kardinalerna de följande:

1. William J. Levada, prefekt för Troskongregationen
2. Franc Rodé, prefekt för Kongregationen för prästerskapet
3. Agostino Vallini, prefekt för den Högsta Domstolen av den apostoliska signatura
4. Jorge Liberato Urosa Savino, ärkebiskop i Caracas, Venezuela;
5. Gaudencio B. Rosales, ärkebiskop i Manila, Filippinerna
6. Jean-Pierre Ricard, ärkebiskop i Bordeaux, Frankrike
7. Antonio Cañizares Llovera, ärkebiskop i Toledo, Spanien
8. Nicolas Cheong-Jin-Suk, ärkebiskop i Seoul, Sydkorea
9. Sean P. O’Malley, ärkebiskop i Boston, Förenta Staterna
10. Stanislaw Dziwisz, ärkebiskop i Krakow, Polen
11. Carlo Caffarra, ärkebiskop i Bologna, Italien
12. Joseph Zen Ze-kiun, biskop i Hong Kong

Sedan har vi följande tre nya kardinaler, som på grund av att de är över 80 år gamla, inte får rösta i en konklav:

1. Andrea Cordero Lanza di Montezemolo, kyrkoherde i basilikan San Paolo fuori le Mura i Rom
2. Peter Poreku Dery, ärkebiskop emeritus i Tamale, Ghana;
3. Albert Vanhoye, f.d. rektor får det påvliga bibliska institutet

Tre av de nya kardinalerna tillhör religiösa ordnar: O’Malley är fransiscan av kapucinorden, Zen är salesian och Vanhoye är jesuit.

Många av dem som hade förutspåtts bli kardinaler utelämnades.

Den enda röda hatten att delas ut i hela Latinamerika går till en kardinal i Venezuela, där kyrkan är satt på undantag av Hugo Chávez´ auktoritära regering.

I Asien är det en annan biskop i frontlinjen som kommer att bli kardinal, nämligen den mycket energiske biskopen i Hong Kong, som fruktas av de kinesiska myndigheterna.

Bara fyra har utvalts inom den romerska kurian och en av dem är över 80 år gammal. Så de som är kvar och som inte fått denna hedersutnämning är Stanislaw Rylko från Polen, ordörande i det påvliga rådet för lekmän, Paul Josef Cordes i Tyskland, president i “Cor Unum” och Angelo Comastri i Italien, kyrkoherde i Peterskyrkan och generalvikarie i Vatikanstaten.

Av detta kan vi lära att det inte alltid automatiskt leder till en kardinalutnämning att man är chef för ett Vatikankontor. Det är troligt att Benedikt XVI kommer att låta kardinalämbetet åtfölja endast ett fåtal, viktiga, stift. Och att några tjänster kommer att förlora i betydelse och till och med dras in helt.

En annan kandidat, Michael Fitzgerald, ordförande för det påvliga rådet för interreligiös dialog, inte bara gick miste om kardinalstiteln utan blev förflyttad från sin tjänst och sänd till Egypten som nuntie.

Beslutet offentliggjordes den 15 februari och kom som en överraskning även för Fitzgerald själv. I själva verket var det ganska otroligt att Fitzgerald skulle bli vald till kardinal eftersom det finns så stora motsättningar mellan Benedikt XVI och honom i viktiga frågor som dialogen mellan religioner, och särskilt mellan kristendom och islam. Fitzgerald är en övertygad representant för Assisi-andan och Ratzinger har alltid varit kritisk mot den.

Här följer en analys över de första tio månaderna av Benedikt XVI:s tjänstgöring som påve, vilken upplästes och diskuterades i den kända Cosmos-klubben i Washington den 13 februari, på inbjudan av Athanasius Society and Catholic News Agency.

Bland de närvarande var Jim Nicholson, minister i avdelningen Veteran’s Affairs i Bush-administrationen och tidigare USA-ambassadör vid den heliga Stolen, Deal Hudson, professor i filosofi vid Fordham-universitetet och direktör vid the Morley Institute for Church and Culture; Brian Saint-Paul, direktör för månadsmagasinet ”Crisis”, fader Rodger Hunter-Hall, professor vid Christendom College i Alexandria; Pat Cipollone, Eugene Zurlo, Russel Shaw och Robert Novak.

Påvens program är att återställa sanningen
i all dess härlighet och lyskraft

av Sandro Magister

Tio månader har gått sedan Joseph Ratzinger blev vald till påve. Är det möjligt att urskilja en klar och sammanhängande linje i hans ämbetsutövning? Mitt svar är ett klart och tydligt: ja!

* * *

Titta på den första stora offentliga handling som Benedikt XVI utförde. Det var hans första mässa på Petersplatsen på söndagen den 24 april.

När Evangeliet lästes fick vi föra följande ord från Jesus kraftfullt uttalade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Det är dessa ord som den kristna konsten nästan alltid har satt i centrum av sina avbildningar av Kristus, den uppståndne Kristus, "Pantokrator" som regerar över universum: Den bok innehållande evangeliet han håller i handen är öppen så att man ser dessa ord och alla kan läsa dem.

"Dominus Jesus" – den kontroversiella deklarationen som kom ut den 6 augusti 2000, och som handlar om ”Jesu Kristi unika och frälsningsbringande universalitet” var därför inte något som teologen Ratzinger uppfunnit. Den bara återger innehållet i det som uppenbaras för oss i det Nya Testamentet med dess evighetskaraktär.

* * *

Låt oss nu se på den andra stora ceremonin under Benedikt XVI:s påveämbetstid. Det var hans första mässa som firades i Lateran-basilikan, biskopen av Roms domkyrka, lördagen den 7 maj.

I den hävdade Benedikt XVI att ”påven får inte uttala sina egna tankar utan hellre ständigt binda sig och kyrkan till lydnad inför Guds ord, gentemot varje försök att anpassa det eller urvattna dess betydelse. Han måste också akta sig för varje form av opportunism."

Det är alltså detta program som påve Benedikt alltsedan början har utropat: att återställa sanningen – som definitivt betyder Kristus – i all dess härlighet och lyskraft och genom att betona att det är den som är det viktiga.

Under de tio månader som gått har han visat sin avsikt att utföra detta inom alla de följande områdena: i sin första encyklika, inom liturgifrågan, i undervisningen av trosläran och rättsliga frågor, när det gäller pastorala bruk, biskoparnas läroämbete, tillämpningen av andra Vatikankonciliet och genom att arbeta för freden…

ENCYKLIKAN

Benedikt XVI:s första encyklika, som publicerades den 25 januari, går helt i linje med detta program: att uttala sanningen om kärleken, ett ord ”som idag är så fläckat, så nedsmutsat, så förbrukat” och att visa att ”Deus est caritas” (Gud är kärlek).

Encyklikan är ett brev riktat till de kristna, men också till dem som befinner sig långt från tron, ”de världsliga människorna” de som inte har någon tro. Till alla dem säger Benedikt XVI: Detta är den kristna trons sanna centrum. Försök att förstå att med en sådan Gud kan ni få kraft att leva “som om Gud skulle existera”, även om ni inte äger tillräckligt med styrka att tro.

Lev som om det inom skapelsen och ”inom varje människas samvetes stilla men klara röst” fanns hans bomärke; en ”naturlig” lag som skyddar varje människas liv ”från avlelseögonblicket till den naturliga döden”.

Påven har bett alla – judar, muslimer och icke-religiösa människor – att observera denna allmänna lag.

LITURGIFRÅGAN

Benedikt XVI har önskat att mässan skall ges den sanning som bara den stora liturgiska traditionen kan ge den.

Påven har på många olika sätt och vid många tillfällen sagt att Kristi närvaro i eukaristin är verklig, helt och hållet verklig, inte symbolisk. Han sade det genom att tillbe den konsakrerade hostian på knä, i tystnad, tillsammans med en miljon ungdomar i Köln – i ett protestantiskt landområde! – och tillsammans med etthundratusen barn som tog emot sin första kommunion på Petersplatsen i Rom.

Påven har också återkallat neokatekumunerna till ordningen och uppmanat dem att troget iaktta den liturgiska ordningen. Neokatekumenerna är en av de mest karismatiska katolska rörelserna under de senaste femtio åren, men de ändrar ofta på mässan och använder denna som ”ett verktyg” för att bedriva mission, istället för att acceptera den och fira den som ett verk av Gud, det kristna livets ”källa och höjdpunkt”.

UNDERVISNING I TROSLÄRA (KATEKES)

Genom att publicera ”kortkatekesen”, en nedkortad katekes som har formen av frågor och svar, ville Benedikt XVI erbjuda ”de enkla” människorna, mer än de lärda, en guide till trossanningarna.

Påven har själv övervakat produktionen och utgivandet av kortkatekesen. Han ville också att där skulle i den införas, och inte bara som en bilaga, utan som ett bidrag som vävdes in i texten, fjorton bilder ur den sakrala konsten, och det är han själv som valt ut dem! Den första av dessa bilder, en ikon av Kristus som finns bevarad på Mount Athos, ägnade han delar av sin predikan den 29 juni, festdagen tillägnad de heliga Petrus och Paulus.

Påven har åtagit sig att återställa den kristna konstens sanning, liksom han har gjort det när det gäller den liturgiska musikens sanning.

BISKOPARNAS LÄROÄMBETE

Benedikt XVI har sänt många påminnelser till biskoparna som han anser vara alltför tillbakadragna, tveksamma och förtigna när det gäller att lära ut den sanna läran.

Till exempel sade han till de österrikiska biskoparna: ”Det finns några ämnen som berör trons sanning, och framför allt moralläran, som inte i tillräckligt hög grad berörs predikandena och utläggningarna av trosläran som görs i era stift, och som ibland antingen inte berörs alls eller inte delges de troende på det klara sätt som Kyrkan förstår dem på. Det kanske är så att de personer som är ansvariga för utsagorna (av sanningen) är rädda att folk skulle dra sig tillbaka om de talar tydligt och klart. Men erfarenheten har visat att det är just det motsatta som händer. Bedra inte er själva! Om den katolska tron läres ut på ett ofullständigt sätt motsäger den sig själv och kan inte bli till något gott i det långa loppet.

RÄTTSLIGA FRÅGOR

När han den 28 januari invigde det rättsliga året i Vatikanen, varnade Benedikt XVI från att reducera ”pastoral kärlek” till ”en likgiltig attityd” som inte motsvarar sanningen i det pastorala arbetet.

Han upprepade vad han ofta säger, nämligen att ”den grundläggande gemensamma nämnaren för lag och pastoralt bruk är kärleken till sanningen.”

Och han varnade för att “fördunkla” sanningen som ligger i begreppet “äktenskapets oupplöslighet” och att glömma bort att ”det tillhör det kristna mysteriet i sin helhet”. För om man varje gång som man träffar på äkta makar i svårighet och får dem att glömma bort oupplösligheten som är en oförytterlig egenskap i deras förening, då hjälper man dem inte utan ”man lurar dem snarare”.

TILLÄMPNINGEN AV ANDRA VATIKANKONCILIET

Påven vill också återställa andra Vatikankonciliets riktiga sanning, fyrtio år efter att det avslutats. Han har kritiserat det falska tolkandet av andra Vatikankonciliets läror och sagt att de utgör “ett brott mot och frångående av kontinuiteten” och sagt att ”andan” fått ta överhanden över ”vad det verkligen står”. Och han har istället velat förklara ”dess egen hermeneutik”, dvs. “det riktiga sättet att uttolka och förstå det”, vilket är att se konciliet som en reform och förnyelse i det kontinuerliga sökandet att förstå sanningen om den kyrka som Herren har givit oss.”

ATT ARBETA FÖR FREDEN

Benedikt XVI kallade sitt första meddelande inför Den internationella fredsdagen: ”I sanningen finner vi freden.” Påven ville med detta motto uttrycka “övertygelsen att varhelst män och kvinnor blir upplysta av sanningens lyskraft ger de sig oemotståndligt iväg på fredens stigar.”

I detta meddelande och därefter i sitt tal till diplomatkåren granskade han den internationella politiken i sanningens ljus:

”De som arbetar för sanningens sak måste frångå maktens lag, som bygger på en lögn och som så ofta har satt sina spår på människans historia, nationellt och internationellt, och lett till tragedi. Lögnen visar ofta upp sig själv som sanning, men i själva verket är den alltid selektiv och tendentiös, den vill manipulera människorna och slutligen underkasta dem sitt lögnaktiga budskap. Vi kan se detta om vi studerar politiska system i det förflutna, men inte bara då. Om vi gentemot detta istället sätter sanning och trofasthet mot sanningen, leder detta till mötet med nästan, till erkännandet och förståelsen av varandra.”

Påven granskade också fenomenet terrorism:

"Nihilism och denna slags fundamentalism har båda ett felaktigt förhållningssätt till sanningen: nihilisten vägrar att erkänna sanningens existens och fundamentalisten säger att det går att införa den genom våld.”

* * *

Kort och gott, det verkar som om framhållandet av sanningens överhöghet över allt annat är den linje som Benedikt XVI, den förste påve som samtidigt är teolog, har varit angelägen att följa alltsedan början av sitt tillträde som påve, och i detta har han sannerligen visat sig vara en ”kyrkolärare”.

Men det har också alltsedan början funnits hinder för införandet av hans program.

* * *

Det är sant att Benedikt XVI äger tilliten från stora skaror av troende och all deras uppmärksamhet. Det är mer än dubbelt så många åhörare vid hans liturgitjänster och predikningar än vad som var fallet under Johannes Paulus II och uppmärksamheten hos de lyssnande är mycket stor.

Men inom Vatikanens kuria är han mycket isolerad.

Kommunikationssystemet som omger påven är förvirrat och fungerar dåligt. Hans texter ges ut på ett slappt och oengagerat sätt, översättningarna kommer mycket sent och är dåligt utförda på de olika språken. Publicerandet av hans tal om den romerska kurian som hölls i december månad blev avsiktligt misstolkat i fördröjt, fastän detta var ett mycket viktigt tal som i stora delar handlade om hur andra Vatikankonciliet bör tolkas.

Fördröjandet med publiceringen av encyklikan "Deus Caritas Est" är symptomatiskt för hur dåligt allting fungerar. Och Benedikt XVI är medveten om detta. Beviset är att det är han själv som förkunnar och förklarar sina främsta texter, han måste själv göra det som hans medarbetare försummar att göra. Den officiella presentationen av encyklikan som den påvliga presstjänsten gjorde genom tre höga kuria-direktörer – kardinal Martino och ärkebiskoparna Levada och Cordes – var fruktansvärt banal.

Det är ett känt faktum att påven har aktiva motståndare, både inom och utanför Vatikanen. En indikation på detta är de rykten som spridits om hur konklaven egentligen gick till. Dessa rykten vill antyda att valet av Ratzinger inte gick till på ett schysst sätt, att det var tveksamt in i det sista att han skulle bli vald, och att han hade en orättvis fördel genom att han var kardinalkollegiets högste man, att han står under Opus Deis inflytande, att tiden är mogen för en ny påve, som helst bör vara en sydamerikan, och att Benedikt XVI överhuvudtaget borde ta konsekvenserna av alla dessa saker som är till hans nackdel.

Men det finns en annan anledning till påve Benedikts ensamma position. Det är otillräckligheten hos många av kyrkans ledare, både inom och utanför kurian. Den utgörs av en grupp som på grund av sin begränsade kapacitet inte KAN ställa upp på denne påves krävande program och hans storartade vision,.

Och slutligen är där – kanske – en viss begränsning i påve Ratzinger själv. Det verkar som om det finns ett visst gap mellan hans storslagna vision och de få praktiska beslut han genomfört hittills.

Men dessa beslut som vi väntar på kommer säkert. Det har ju när allt kommer omkring bara gått tio månader sedan den vita röken vällde fram ur skorstenen på Sixtinska kapellet den 19 april i fjol.


Washington, den 13 februari, 2006

2006-02-24

Med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa
__________


Se även följande artiklar på Chiesas hemsida: > www.chiesa.espressonline.it

> “Deus Caritas Est”: The Encyclical As Explained by its Author (25.1.2006)

Om Benedikt XVI och liturgifrågan:

> Liturgy: Benedict XVI Brings the Neocatechumenals Back to the Right Way (27.12.2005)

> Gregorian Chant Is Returning from Exile. Maybe (7.12.2005)

> The “Reform of the Reform” Has Already Begun (28.4.2005)

Om Benedikt XVI and undervisningen i troslära:

> A Catechism for the Culture of the Image (5.7.2005)

Om Benedikt XVI och biskoparnas läroämbete:

> The Italians Pass, the Austrians Flunk, the Brazilians... The Bishops under Examination (18.11.2005)

Om Benedikt XVI och tolkningen av andra Vatikankonciliet:

> Pope Ratzinger Certifies the Council – The Real One (23.12.2005)

Om Benedikt XVI och freden:

> Och slutligen sanningen om vad påven sade till diplomatkåren (10.1.2006)

> “In Truth, Peace” – The First Lesson of Benedict XVI on Peace, War, and Terrorism (14.12.2005)

__________


De engelska översättningarna på Chiesas hemsida är utförda av Matthew Sherry: > traduttore@hotmail.com

Sandro Magisters e-postadress är: s.magister@espressoedit.it