Och Han skapade mannen och kvinnan. I sitt jultal till den romerska kurian bestrider Benedikt XVI riktigheten i ”genderideologin”. Och försvarar den mest omstridda av alla encyklikor - "Humanae Vitae"

av Sandro Magister

ROM, den 24 december, 2008 – I sin tillönskan om God Jul som Benedikt XVI uttalade inför den romerska kurian för två dagar sedan var det i själva verket hela kyrkan och världen han vände sig till. Liksom under föregående år önskade han i det traditionella jultalet beskriva de viktigaste linjerna som han drar fram i sitt påveämbete.

År 2005 låg tonvikten på hur det Andra Vatikankonciliet borde tolkas och tillämpas och på relationen inom kyrkan mellan kontinuitet och förnyelse .

År 2006 var det Gudsfrågan som påven satte i centrum. Och i det att han hänvisade till sitt besök i Istanbul formulerade han så tydligt som möjligt sin vision om hur relationerna med islam borde utarbetas, i det att han föreslog den muslimska världen att slå in på den väg som kristenheten redan befann sig på, utmanad av Upplysningstidens inträde. 

År 2007 var det istället vikten av att kyrkan vänder sig till alla världens folk med det Glada budskapet som utgjorde kärnan i påve Benedikts tal.  

I år tog han istället Världsungdomsdagen och biskopssynoden om Guds ord som infallsvinkel och utvecklade en reflektion om den Helige Ande, den mest bortglömda – så sade han även i Sydney – av de tre personerna som utgör den heliga Treenigheten, och ändå den som har det allra största inflytande över människans liv och över kosmos.

Hela talet finns att läsa på Vatikanens webbsida och kommer så småningom att översättas til olika språk. De viktigaste utdragen ur talet kan läsas här nedan. Benedikt XVI reflekterar först av allt över Världsungdomsdagen och sedan över den Helige Ande.

När det gäller Världsungdomsdagen visar påven att det allmänna sättet att se på detta evenmang – som delas även ”av en del katolska röster” –  och som gör dessa till ”någon slags rockfestival med kyrklig anknytning” med ”påven som rockstjärna” inte stämmer. Påven är ”endast ställföreträdaren för den enda närvaro som räknas, nämligen närvaron av Jesus som blivit korsfäst och uppstått”.

Vad beträffar den Helige Ande så önskar Benedikt XVI framför allt framhålla att denne är ”Skaparen”. Kosmos bär Skaparandens prägel, kosmos är en ordnad ”matematisk uppbyggnad” som den moderna naturvetenskapen därför kan förstå. Men människan bär även prägeln av skapelsens ordning inom sig själv. Att hon skapades till man och kvinna ”handlar inte om något föråldrat metafysiskt tänkande”  och äktenskapet är ”ett skapelsens sakrament”. Genderideologin som säger att det är upp till var och en att själv bestämma över sin sexuella identitet, leder till förstörelse istället för till skydd av människan. Det behövs att vi skapar ”en ekologi för mänskligheten”, en ekologi som handlar om människan, förutom den ekologi som handlar om naturen. Att respektera skapelsens ordning ”betyder inte något som motsäger vår frihet, utan är istället dess förutsättning”.  

Alla dessa reflektioner leder till sist till att påve Ratzinger i glödande toner lovprisar encyklikan "Humanae Vitae" i vilken Paul VI, eftersom ”den försvarar kärleken mot sexualiteten som konsumtionsvara, hävdar framtiden mot nuets ensamrätt på den och människans natur emot manipulering”.

Och med detta avvisar han samtidigt den kritik som hans mest prominente kardinal, Carlo Maria Martini, riktat mot denna encyklika.

Här följer nu den största delen av talet som påven den 22 december i år höll inför den romerska kurian, församlad i Sala Clementina:


"Tron på Skaparanden är en utomordentligt viktig del av den kristna tron"

av Benedikt XVI


[...] Närvaron av Guds ord, av Gud själv i denna historiska tid, var ämnet för de pastorala besöken som jag företog i år (och även för biskopssynoden). Dessas sanna mening kan endast förstås som något som tjänar denna närvaro. Vid dessa tillfällen visar kyrkan sig på ett påtagligt sätt för hela världen och i och med det visar den upp tron och åskådliggör åtminstone att det finns en Gudsfråga. Detta offentliga uttryck för tron utmanar alla dem som försöker förstå vår tid och vilka krafter som är i rörelse i den.

Det är särskilt fenomenet Världsungdomsdagen som allt oftare utsätts för analyser. [...] De analyser som är på modet tenderar att betrakta dessa dagar som en variant av den moderna ungdomskulturen, en slags rockfestival som anpassats för kyrkliga ändamål och med påven som rockstjärna. Vare sig tron är med i sammanhanget eller ej, så drar man gärna alla dessa festivaler över en kam och det blir på så sätt möjligt att låta bli att nämna frågan om Gud. Det finns till och med katoliker som delar denna uppfattning och som ser allt detta som ett stort spektakel, vackert men utan någon betydelse för tron och för Evangeliets närvaro i vår tid. De ses som ögonblick av ekstatiskt firande som i själva verket låter allt förbli vid det gamla och som inte har något inflytande på livet på något som helst djupare sätt.  

Men om man ser på dem på detta sätt då förblir deras unika karaktär, den alldeles särskilda glädje vi finner där, gemenskapens kreativa kraft, obegriplig. För det första är det viktigt att tänka på att Världsungdomsdagen endast äger rum en enda vecka och att den endast då synliggörs för världen. Men i själva verket föregås den av en lång yttre och inre resa som leder fram till den. Korset med bilden av Herrens moder företar en vallfärd genom många länder. Tron blir på detta sätt synlig, den kan vidröras. Mötet med korset, som vidrörs och bärs, blir till ett inre möte med Honom som dog på korset för oss. Mötet med korset väcker djupt i ungdomarna en bild av Gud som antog mänsklig gestalt och dog för oss. Samtidigt får vi se kvinnan som Han gav oss som Moder. De högtidliga dagarna är helt enkelt höjdpunkten på en lång resa under vilken vi mött varandra och tillsammans mött Kristus.  Det var ingen tillfällighet att höjdpunkten under Världsungdomsdagen i Sydney var den långa Via Crucis, lidandets väg, under vilket Korset bars genom hela staden. Detta blev till en sammanfattning av allt som hänt under de föregående åren och ledde oss till Honom som förenar oss alla i sig: till Gud som älskar oss ända till döden på Korset. Detta visar att inte ens påven är någon pop-stjärna runt vilken allting kretsar. Han är endast och allena en ställföreträdande. Han visar på den Andre som finns i vår mitt. Det är den högtidliga liturgin som är alltings centrum, för det är där som äger rum som vi inte själva kan utföra, även om vi alltid väntar på det.  Han är närvarande. Han kommer och är ibland oss. Himlarna öppnar sig och upplyser jorden. Det är det som gör våra liv så glädjefyllda och som förenar oss med varandra i en glädje som inte kan jämföras med extasen i en rockfestival. Friedrich Nietzsche sade en gång: ”Skickligheten ligger inte i hur man organiserar en fest utan att finna människor som är i stånd att glädjas åt den.” Enligt den Heliga skrift är glädjen den Helige Andes frukt (Gal 5:22). Denna frukt var tydlig i överflöd under dagarna i Australien. På samma sätt som en lång resa föregår Världsungdomsdagen leder den även till den väg som deltagarna går efter den. Vänskap har ingåtts som uppmuntrar till en ny livsstil och som ger den ett stöd inifrån. Ett  mål med dessa fantastiska dagar är att få dessa vänskaper att blomstra och att på så sätt skapa en trosmiljö som på samma gång utgör hoppets miljö och leder till konkret människokärlek.

Glädje är den den Helige Andes frukt. Med detta har vi kommit till Sydney-dagarnas centrala ämne som faktiskt var den Helige Ande. Sett så här i efterhand skulle jag vilja helt kortfattat hänvisa till vad denna inriktning innebar. Vi kan bara tänka på vittnesbördet Skriften och Traditionen ger oss och då framkommer av sig självt de fyra dimensionerna i ämnet ”Den Helige Ande”.

1. Först av allt finner vi bekräftelsen i början av skapelseberättelsen. Skaparanden beskrivs där som en ande som sveper fram över vattnet, som skapar världen och ständigt förnyar den. Tron på Skapandets ande är en viktigt element i den kristna tron. Det faktum att materien inom sig bär på en matematisk struktur eller är full av ande, är den grund på vilken de moderna naturvetenskaperna bygger. Det är endast på grund av materiens uppbyggnad på ett så intelligent sätt som vårt sinne är i stånd att tolka den och att aktivt omskapa den. Det faktum att denna intelligenta struktur kommer från samma Skaparande som också gav oss vår ande medför en skyldighet och ett ansvar. Det är i tron på skapelsen som vi finner den slutgiltiga grunden för vårt ansvar för jorden. Den är inte helt enkelt vår egendom som vi kan utnyttja och exploatera enligt egna intressen och efter eget tycke och smak. Nej, den är en gåva av Skaparen som tänkte ut dess inneboende ordning och på så väss gav oss de instruktioner som vi har att följa när han nu gjort oss till väktare av hans skapelse. Det faktum att jorden, att kosmos, ger oss en bild av Skaparanden  betyder också att deras rationella strukturer som bortom den matematiska ordningen nästan blir konkret påtagliga i de vetenskapliga experimenten, betyder att de även inom sig bär på en etisk orientering. Anden som skapade dem är förmer än matematiskt tänkande, Han är Godheten personifierad som på skapelsens språk talar om för oss hur vi skall leva ett rättfärdigt liv.

Eftersom tron på Skaparen utgör en så viktig del av den kristna tron kan kyrkan inte begränsa sig, och bör ej heller göra det, till att överlämna budskapet om frälsning till de troende. Den har även ett ansvar gentemot skapelsen och måste utöva detta ansvar även offentligen. Och när den gör det så försvarar den inte endast jorden, vattnet och luften  och påminner om att dessa är skapelsens gåvor som tillhör alla. Den måste också försvara människan från självförstörelse. Det är nödvändigt att vi har någon slags ekologi för mänskligheten, och att denna förstås på rätt sätt. När kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning rör det sig inte om gammalmodigt metafysiskt tänkande. Nej, det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna på Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder  att människan förstör sig själv och förstör Guds verk. Det som ofta hänvisas till som ”genderbegreppet ” handlar i stort om människans frigörelse från skapelsen och Skaparen. Människan vill vara ensam om att skapa sig själv – hon vill kunna själv bestämma om sina egna göranden, utan någon inblandning. Men om hon lever så, då handlar hon i strid mot sanningen och Skaparanden.”

Ja, regnskogarna kräver vårt skydd men människan kräver det också. Hon är en varelse i vilken ett budskap finns inristat som inte betyder något som motsätter vår frihet utan är frihetens förutsättning. Stora skolastiker bland teologerna har beskrivit äktenskapet som ett livslångt förbund mellan mannen och kvinnan, ett skapelsens sakrament, som Skaparen själv instiftat och som Kristus – utan att ändra på skapelsens budskap  – införlivade i historien om förbundet med människan. Det är en del av förkunnelsen som kyrkan gör för Skaparandens räkning, denne Skaparande som är närvarande i naturen i sin helhet, och särskilt i människans natur, för Gud skapade människan till sin egen avbild. Det är ur den synvinkeln som encyklikan  "Humanae Vitae" bör läsas,  påve Paul VI:s avsikt var att försvara kärleken mot en nyttoinriktad syn på sexualiteten, försvara framtiden mot nuets ensamrätt på den, och människans natur emot manipulering.”

2. Bara några få kommentarer till de andra dimensionerna i läran om den Helige Ande. Om skaparanden visar sig framför allt i universums tysta storhet, i den skarpsinniga uppbyggnaden, i tron, så ger den oss även något annat, något oväntat,  nämligen att Anden kan ’tala’, den talar i mänskliga ord och träder på så sätt in i historien.  Som en historieskapande kraft är den en ande som har en röst. Ja, den är Ordet som vi finner i Gamla och Nya testamentets heliga skrifter och som påtagligt visar sig för oss.
Betydelsen av allt detta gavs oss på det mest underbara sätt av den helige Ambrosius i ett av hans brev: ”Även nu, när jag läser de heliga skrifterna, vandrar Gud omkring i Paradiset” (Brev 49:3). När vi läser de heliga skrifterna är det även för oss som om vi vandrar igenom Paradisets trädgårdar och möter Gud som vandrar där. Mellan ämnet för Världsungdomsdagen i Australien och ämnet för biskopssynoden finns det ett djupt inre samband. De två ämnena ’Helige Ande’ och’Guds ord” har ett sammanhang. Men när vi läser de heliga skrifterna då lär vi oss också att Kristus och den Helige Ande är oskiljaktiga. Om aposteln Paulus i en förvånansvärt koncis sammanfattning hävdar att  "Herren, det är Anden” (2 Kor. 3:17), så är bakgrunden till detta inte endast den trinitära enigheten mellan Sonen och den Helige Ande, utan framför allt den enhet som framträder rakt igenom frälsningshistorien: i Kristi lidande och uppståndelse slits slöjorna som omger den rent bokstavliga betydelsen i sär och närvaron av Gud som talar blir synlig. Om vi läser skrifterna tillsammans med Kristus då lär vi oss att i de mänskliga orden avlyssna den Helige Andes röst och upptäcker att hela Bibeln äger en sammanhängande enhet.

3. Med detta har vi nu kommit till den tredje dimensionen i läran om den Helige Ande, och denna består helt enkelt i att inse att Kristus och den Helige Ande är oskiljaktiga. Kanske har aposteln Johannes givit oss den allra vackraste beskrivningen av den Uppståndnes första möte med sina  lärjungar. Herren andas på sina lärjungar och ger dem på detta sätt den Helige Ande.  Den Helige Ande är just Kristi andedräkt och på samma sätt som Guds andedräkt på skapelsens morgon förvandlade markens stoft till en levande människa, så välkomnar oss Kristi andedräkt till en ontologisk gemenskap med Sonen, och gör oss till en ny skapelse. Därför är det den Helige Ande som som gör så att vi tillsammans med Sonen kan säga: ”Abba! Fader!”

4. Som en fjärde dimension kommer så spontant sambandet mellan Anden och kyrkan. I korinthierbrevets kapitel 12 och romarbrevets kapitel 12 beskriver  Paulus kyrkan som Kristi kropp och sålunda som en organism skapad av den Helige Ande, i vilken den Helige Andes gåvor binder individerna till en enda levande helhet. Den Helige Ande är Kristi kropps ande. I hela enheten av denna kropp finner vi vår uppgift, som är att leva för varandra och i beroende av varandra, att på djupet leva av Honom som levde och led för oss och som genom sin Ande drar oss till sig i den enhet som utgörs av alla Guds barn. ”Önskar även du leva av Kristi ande? Bli då en lem i Kristi kropp”, säger Augustinus med anspelning på detta (In evangelium Johannis tractatus 26, 13).

Den Helige andes tema, som ledde våra dagar i Australien och lite mindre synligt under synodveckorna, synliggör hela den kristna trosbredden. Det är en bredd som, i harmoni med de heliga skrifternas innehåll och frälsningshistorien, leder oss till ett ansvar för skapelsen och människans existens. Med Kristus som utgångspunkt fortsätter den in i kyrkans levande församling, in i dess ordning och ansvarsåtaganden, liksom in i hela dess vidd och frihet som uttrycks både i mångfalden av karismer och i den andliga bild som den visar upp av en mångfald språk och kulturer.

Glädje är en viktig del av en fest. Det går att organisera en fest men glädjen låter sig inte organiseras. Den kan endast erbjudas som en gåva  och en dylik gåva har sannerligen givits oss i överflöd. Vi är tacksamma för den. På samma sätt som aposteln Paulus beskriver glädjen som en gåva av den Helige Ande, så gör Johannes i sitt evangelium en sammanställning av Anden och glädje. Den Helige Ande ger oss glädjen. Och han är glädje. Glädje är gåvan som rymmer alla andra  gåvor. Den är uttryck för lycka, av att befinna sig i harmoni med sig själv, som endast kan komma när man är i harmoni med Gud och med Skapelsen. Det utgör en del av glädjen att vilja sprida sig, att vilja att ägaren delar med sig av den till andra.  Kyrkans uppdrag att sprida det glada budskapet är ingenting annat än impulsen att ge vidare den glädje vi själva fått ta emot. Må det alltid förbli levande inom oss och därför spridas till världen mitt i all världens oro och prövningar. Det är min önskan för er när nu årets slut närmar sig. Tillsammans med min stora tacksamhet för alla era ansträngningar och allt ert arbete önskar jag att den glädje som kommer från Gud må givas er i överflöd även under året som kommer. [...]
___________


Hela texten till talet på Vatikanens hemsida:
> "Signori cardinali..."

__________

www.chisea med benäget tillstånd från Sandro Magister.

Övers.: NH