En  ny upplaga av hans självbiografi släpps i bokhandeln. Med hundra nya sidor och många överraskningar: om tiden efter Vatikankonciliet, judarna, kvinnorna, kyskheten och homosexualiteten. Här en förhandstitt

av Sandro Magister

Om några dagar kommer den italienska bokhandeln att börja sälja den nya utvidgade upplagan av kardinal Giacomo Biffis memoarer. Han är bördig från Milano och var ärkebiskop i Bologna mellan 1984 och 2003.

Första upplagan, utgiven 2007, gjorde ett starkt intryck och samma år kallades Biffi av Benedictus XVI till Vatikanen att predika under fastetidens andliga övningar.

Den första upplagan väckte uppseende p.g.a. kardinalens kritik av Johannes XXIII:s naivitet, Vatikankonciliets negativa följder, tystnaden om kommunismen, Johannes Paulus ”mea culpas”, och mycket annat.

Denna andra upplaga innehåller mycket som är nytt. Ett helt nytt kapitel ägnas t.ex. åt ”kyskhetens utmaning”, med originella och överraskande reflektioner över det kristna svaret- inklusive celibatet ”för himlens skull”- på de dominerande sexuella ideerna och praktikerna.

Ett sidospår behandlar utfärligt kristendomens kvinnosyn, revolutionär jämfört med den kvinnouppfattning som härskat under andra tider och i olika kulturer. På andra ställen återkommer han till en skarpt kritiserad påve, Pius IX,  och uppmärksammar insiktsfullt dennes många gånger förutseende beslut.

Biffi, född i Milano, tiger dessutom inte om förändringarna i den ambrosianska riten. Denna gamla och lysande liturgi har använts i Milanos biskopsdöme alltsedan S:t Ambrosius tid.

Efter hot om absolut utplåning omedelbart efter Andra Vatikankonciliet, anpassades den ambrosianska riten till den nya konciliära utvecklingen genom ett samvetsgrannt arbete för vilket Biffi, dåvarande hjälpbiskop i Milano, delvis var ansvarig.

Nyligen har det emellertid inträffat något som Biffi offentligt skarpt har kritiserat, och sammanfattar så här i den nya upplagan av hans memoarer:

”2008 började de ambrosianska skrifterna att kompletteras med ett förbryllande lektionarium, presenterad för Milanoliturgins anhängare. Det har allt: ihåliga och ibland missledande arkaismer, äventyrliga rituella innovationer, ogrundade och missuppfattade teologiska perspektiv, befängda pastorala förslag,  och t.o.m. några märkliga lingvistiska fadäser. Det är ett enormt vågstycke, otvivelaktigt djärvt och framåtsträvande, mer djärvt än klokt, mer framåtsträvande än vist. Det kommer att leva länge i vår kyrkas förfärade minne. Nu kan vi bara hoppas att ett sådant ”opus singulaire” inte blir det första exemplet på en ny serie av liturgiska texter, utformade på samma slarviga sätt och med samma beklagansvärda resultat.”

Milanos biskopsdöme nämns också i ett kapitel som Biffi tillade i slutet av sin bok, för att lugna dem som befarar att kristendomen i världen ska gå tillbaka eller t.o.m. försvinna. Biffi ger två exempel för att visa att Gud ”alltid kan kan vända situationer som verkar hopplösa till de troendes bästa. ”Det första exemplet är utnämningen av Ambrosius till biskop i Milano år 374.

” Efter Auxentius tjugofem år som biskop, en man med oren tro, i lag med den arianska kejsarinnan Justina och en fogligt instrument i den ”heliga nationens” hovintriger, skulle, mänskligt att döma, ingen satsa ett öre på Milanos katolska comeback. Men så kom Ambrosius och allt  förändrades.”

S:t Hieronymus skriver i sin krönika;”När Auxentius till slut dog, blev Ambrosius biskop i Milano, och hela Italien återvände till den sanna tron.”
Det andra exemplet är Carlo Borromeos ankomst till Milano som stiftets ledare år 1566:

”Under andra hälften av1500-talet, efter en lång period då de vigda prästerna ”de facto” var frånvarande (med  bland andra två världsliga prelater från Ferrara som biskopar, Ippolito I och Ippolito II d´Este) kunde ingen rimligen hoppas på att ambrosiansk kristendom åter skulle blomstra. Men 1566 anlände Carlo Borromeo, 27-årig kardinal, och inledde den sanna ”katolska reformationen.” Biffi kommenterar:

”I båda fallen användes människans snedvridna beteende för att åstadkomma mirakel . Valet av Ambrosius, en kompetent och lojal kejserlig tjänsteman, till biskop var en del av Valentianus I:s planer att öka sitt politiska inflytande i kyrkan. Carlo Borromeos karriär började med hans morbror påve Pius IV:s  bedrövliga nepotism.

”Återigen visar sig Guds sinne för humor när han förvandlar ont till gott. Av detta ser man att de trogna alltid, även i de dystraste tider, kan vända blicken uppåt, hoppas och be med lugn tillförsikt .”

Det står ingenting om Milanos biskopar under de senaste trettio åren i detta kapitel, men det räcker med att läsa boken för att förstå hur Biffi ser på dem.

För honom slutade den lysande eran med stora nittonhundratalsbiskopar- sanna arvtagare till den helige Ambrosius och den helige Carlo Borromeo- med Giovanni Colombo. Dennes  efterträdare, Carlo Maria Martini och Dionigi Tettamanzi, var långt ifrån brillianta och efter dem återstår inget annat än att hoppas på ett nytt ”mirakel”.

Slutligen, ett nytt kapitel i boken handlar om Giuseppe Dossetti, politiker som blev präst och nyckelfigur under Andra Vatikankonciliet, en utomordentligt inflytelserik person i katolsk kultur under de två senaste årtiondena, inte bara i Italien.

Biffi kände Dossetti, som levde i Bolognastiftet, väl. Han kallar honom en ”sann gudsmänniska och en generös Herrens lärjunge”. Men frågan: ”Var han också en sann teolog och tillförlitlig kyrkolärare?”, besvarar kardinalen med ett kraftfullt och väl underbyggt nej. Ett nej som definitivt kommer att bli omdiskuterat. www. chiesa återkommer till detta i en senare artikel.

Under tiden presenterar vi här tre smakprov på nyheterna i denna andra upplaga av kardinal Biffis memoarer:

Koncilium och ”postkoncilium”

För att bringa lite klarhet i den förvirring som drabbat kristendomen i vår tid, måste man börja med att noga skilja mellan den konciliära händelsen och det kyrkliga klimat som följde på den. Det är två skilda företeelser och kräver olika behandling.

Paulus VI trodde helt och fullt på Andra Vatikankonciliet och på dess centrala betydelse för hela kristenheten. Han var en av dess mest övertygade förespråkare, och följde uppmärksamt och dagligen dess arbete och diskussioner, och hjälpte till att övervinna de svårigheter som kantade  dess väg.
Han förväntade sig, genom biskoparnas och Petri efterföljares samlade ansträngningar, en välsignad tid med ökad vitalitet och enastående kreativitet som omgående skulle gagna och glädja Kyrkan.

Istället kom ”postkonciliet” att, i många av sina uttryck, bekymra honom och göra honom besviken. Han visade sin smärta med beundransvärd ärlighet, och det lidelsefullt och skarpa uttrycket frapperade alla troende, eller åtminstone dem vars omdöme inte förmörkats ideologiskt.

Den 29 juni 1972, på  S:t Petrus och S:t Paulus dag, uttalade han sig improviserat och sa t.o.m. att han hade känslan av att Satans rök hade kommit in i Guds tempel genom en skreva och spridit tvivel, osäkerhet, bekymmer, oro, missnöje, motsättningar. Kyrkan inger inte längre förtroende... Man trodde  allmänt att efter konciliet solen skulle  börja skina över Kyrkan. Istället blev det en molnig dag med mörker, sökande, osäkerhet...Vi tror att något övernaturligt (djävulen) har kommit in i världen för att förvirra, för att kväva det ekumeniska konciliets frukter och förhindra Kyrkan att brista ut i jubelsång över att ha återfunnit sitt självmedvetande”. Detta är smärtsamma och allvarliga ord som förtjänar noggrann begrundan.
Hur kunde Andra Vatikankonciliet, med dess välgrundade uttalanden och texter, utmynna i en så annorlunda och främmande tid? Frågan är komplicerad och orsakerna är många. Utan tvekan fick, en märklig ”destillationsprocess”, så att säga, inflytande. Från den historiska och bindande konciliära ”verkligheten” extraherade man en fullständigt annorlunda mentalitet och språklig form. Detta är ett fenomen som dyker upp här och där i ”postkonciliet”, och fortsätter mer eller mindre tydligt.
För att göra detta begripligt kan vi försöka illustrera denna underliga ”destillation” schematiskt.

Under den första första fasen började man att hantera konciliets uttalanden och texter på ett sätt som skiljde ut accepterade och användbara texter från olämpliga eller åtminstone oanvändbara, vilka skulle förbigås i tystnad.
I den andra fasen är det som anses värdefull undervisning i konciliet inte det som verkligen formulerades utan det som den heliga församlingen skulle ha producerat om det inte förhindrats av bakåtsträvande kyrkomän okänsliga för Andens vind.

I den tredje fasen insinueras att konciliets sanna lära inte är det som formulerats kanoniskt och godkänts, utan det som skulle ha formulerats och godkänts om konciliefäderna varit mer upplysta, konsekventa, modigare.

Med en sådan teologisk och historisk metod – aldrig uttryckt så klart, men ändå ett klart faktum- är det lätt att föreställa sig resultatet: det som antas och upphöjs på ett nästan maniskt sätt, är inte konciliet så som det faktiskt genomfördes, utan(så att säga) ett ”virtuellt koncilium”; ett koncilium som inte har sin plats i kyrkans verkliga historia utan i en fantasi om kyrkans historia. Den som ödmjukt vågar ha en annan mening,  stämplas som skändligt ”prekonciliär”om han inte rentav räknas till de konservativa rebellerna, eller de avskydda fundamentalisterna. Och eftersom konciliets ”falska destillat” innehåller rättesnöret att inget fel kan fördömas i katolicismen, utom att synda mot den primära plikten till dialog och förståelse , blir det svårt för dagens teologer och präster att modigt, kraftfullt och orubbligt fördöma det som succesivt förgiftar Guds oskyldiga folk.

En kardinal och en påve som försvarar judarna

 Den 4 november 1988 planerade judarna i Bologna att med rätta offentligt högtidlighålla femtioårsdagen av de avskyvärda och skamliga antisemitiska lagarna 1938. Av hela mitt hjärta och med hela min övertygelse ville jag vid detta tillfälle manifestera min absoluta anslutning i hela kyrkans namn. Jag närvarade vid åminnelsegudstjänsten i synagogan – där jag välkomnades med varm gästvänlighet och deltog i bönen.

I den situationen påmindes jag om händelserna 1938, som hade gjort ett starkt intryck redan då trots att jag bara var elva år.

På den tiden, vidtogs upprepade antijudiska mått och steg – förebådade av diverse pseudovetenskapliga publikationer om ”ras”, godkända om också inte direkt bemyndigade av regimen – i den förstummade italienska nationen. För att bara citera några sådana som jag har kännedom om: 1 september 1938 förbjöd ett lagdekret från ministerrådet främlingar av judisk härkomst permanent bosättning på vårt territorium. Ett nytt lagdekret den 2 september  avskedade landets alla judiska lärare och studenter, oavsett uppdrag och ställning. Ett annat lagdekret 10 november utestängde judarna från alla arbeten inom offentlig förvaltning, i regeringsorgan och i statliga företag. På detta sätt började trakasserierna som blev alltmer genomgripande och förödande.

Vårt folk var överraskat, förvirrat, och förfärat när vi plötsligt hörde en röst från Milano- det var den första och förblev den enda rösten från en person som hade modet att ta avstånd från all galenskap.

Den 13 november, i början av advent (1), gav kardinal Schuster, från Milanokatedralens predikstol i  början av advent, en predikan  som från början omedelbart tog upp det ämne som mest oroade honom:

”En ny slags hedendom har uppstått och sprider sig mer eller mindre  överallt. Det angriper inte bara katolska kyrkans övernaturliga grund, utan som materialiseras i mänskligt blod individens andliga föreställning, nation och land förnekar humanitet något annat andligt värde, och  sålunda utgör en internationell fara inte mindre allvarlig  än bolsjevismen själv. Det kallas rasism.”

Idag är det svårt att förstå det intryck dessa kritiska ord, mot en regering som i flera årtionden inte tolererat det minsta uttryck för oliktänkande, gjorde. De förblev inte instängda i den högtidliga atmosfären i en fullsatt katedral: de trycktes i ”Rivista Diocesana Milanese,” och två dagar efter att de uttalats publicerades de i ”L`Italia”, den katolska dagstidningen som kom till våra hem. I fascistiska kretsar krävde man ett återtagande, eller åtminstone en tydlig riktningsändring av tidningen, med hot om indragning utan möjlighet att överklaga.

Men kardinalen stod inte ensam. Från påven kom ett meddelande undertecknat av hans sekreterare, Monsignore Carlo Confalonieri:

”Den helige Fadern uppmanar kardinalen i Milano att modigt försvara den katolska läran, eftersom vi inte kan acceptera denna idé och inte kan tidningen  ”L´Italia” ändra riktning. ”Aut sit ut est, aut non sit” (antingen på detta sätt, eller inte alls). Vilket, om man skulle upphöra med publiceringen, skulle ge namnen på dess prenumeranter till  ”L´Osservatore Romano`”

Den sista meningen påminner oss om att Pius XI  ”inte ens i de mest avgörande och dramatiska ögonblicken i hans pontifikat”, övergav sitt milanesiska verklighetssinne.

Jag var bara en pojke; men den händelsen lärde mig vilken ”sekulär” och rationell lycka det är att ha den levande Gudens kyrkas närvaro i vårt land, sanningens pelare och grund (se 1 Tim. 3:15), när den allmänna räddhågans och undersåtliga konformismens stund kommer,

Nyligen har dock någon i hög ställning i staten Italien helt omotiverat offentligt  talat om en beklaglig tystnad från kyrkans sida i det fallet. Naturligtvis, född 1952, så förmildrande omständigheten av att inte ha varit född vid den tiden; men den försvårande omständigheten att han, trots detta, velat tala i ämnet, avslöjande på samma gång sin omotiverade förutfattade meningar och sin sällsynta brist på kunskap.

Homosexualitetens ideologi

När det gäller den aktuella frågan om homosexualitet, säger den kristna tanken oss att vi alltid måste skilja mellan respekten för personen å ena sidan, vilket innebär att motarbeta deras marginalisering i samhälle och politik (om man undantar äktenskapets och familjens oföränderliga natur), och å andra sidan avvisa en högtflygande  ”homosexualitetens ideologi”.

Guds ord, som vi känner det från Paulus brev till romarna, ger oss tvärtom en teologisk tolkning av den vildvuxna kulturella villfarelse i denna fråga; en sådan villfarelse – de heliga texterna bekräftar det- är på samma gång både beviset och resultatet av att man uteslutit Gud från samhällslivet och det allmänna medvetandet, och vägrat att ge honom den ära som tillkommer honom.

När Gud utesluts, leder det till att förnuftet allmänt sett spårar ur:

”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar.(Rom. 1:21-22) Följden av denna intellektuella blindhet blev ett både teoretiskt och praktiskt nedstörtande in i  fullständig upplösning: ”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra.” (Rom 1:24)

Och för att förebygga missförstånd och tendentiösa tolkningar, fortsätter aposteln med en häpnadsväckande analys, klart och tydligt formulerad:

”Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tankesätt så att de gjorde det som inte får göras” (Rom.1:26-28).

Slutligen, vinnlägger sig Paulus om att visa att den största förnedringen äger rum när

”de som skriver detta... är just de som lever så,  ja än värre,  tycker det är bra när andra gör det.” (se Rom.1:32)

Det är en sida i den inspirerade skriften som ingen världslig auktoritet kan tvinga oss att censurera. Inte heller är det tillåtet, om vi vill vara trogna Guds Ord, att ängsligt förtiga det av rädsla för att inte framstå ”politiskt korrekt”.

Tvärtom måste vi peka på det unika intresset för denna uppenbarade lära i våra dagar: vad Paulus pekade på i den grekisk-romerska världen motsvarar profetiskt det som skett i den västliga kulturen de senaste årtiondena. Att utestänga Skaparen – och t.o.m. groteskt utropa ”Gud är död” för några decennier sedan – har fått till resultat (nästan som ett naturligt straff) att en helt annan syn på sexualiteten, okänd under tidigare epoker, har brett ut sig.

Homosexualitetens ideologi – som så ofta sker när ideologier blir aggressiva och politiskt framgångsrika- blir ett hot mot vår lagstadgade tankefrihet: de som inte delar den riskerar att fördömas marginaliseras kulturellt och socialt.

Angreppen på tankefriheten börjar med språket. De som inte ger upp och accepterar ”homofili” (det ideologiska samtycket till homosexuella relationer) beskylls för ”homofobi” (etymologiskt ;”rädsla för homosexualitet”) Detta måste sägas klart: de som stärks av det inspirerade ordet och lever i gudsfruktan är inte rädda för någonting, utom möjligtvis för den dumhet, som vi är försvarslösa mot (Bonhoeffer). Vi anklagas nu t.o.m. ibland för ”rasism”, ett ord som inte har något med denna fråga att göra, och hur som helst är helt och hållet irrelevant i vår lära och vår historia.

Detta är den viktiga frågan: är det i våra dagar fortfarande tillåtet att vara trogna och rakryggade Kristi lärjungar  (vilka i årtusenden har inspirerat och berikat hela den västerländska civilisationen), eller måste vi bereda oss på en ny form av förföljelse, understödd av homosexuella aktivister, av deras ideologiska meningsfränder och t.o.m. av dem vars uppgift det borde vara att försvara den intellektuella friheten för alla, kristna inräknat?

Vi vill ställa en fråga särskilt riktad till teologerna, bibelexperterna och prästerna: Varför i Herrans namn, i detta klimat av nästan orimligt förhärligande av helig skrift, citeras aldrig Pauli ord i Romarbrevet 1:21-32? Varför i hela världen bryr man sig så lite om att göra dess uppenbart tidlösa aktualitet känt för troende och icke-troende?

(1) Enligt den ambrosianska riten börjar adventstiden redan tidigt i november..

www.chiesa med benäget tillstånd

20140221

Övers: DW

Se även:
Före den senaste konklaven: ”Vad jag sade till den blivande påven”