Kardinal Giacomo Biffi har skrivit ner sina minnen i en bok. Här följer en förhandstitt på boken i form av talet han under konklaven höll bakom stängda dörrar för kardinalerna. Och vi får också möjlighet att ta del av hans kritiska syn på Johannes XXIII, Andra Vatikankonciliet och på Johannes Paulus II:s olika "mea culpa" till det judiska folket

av Sandro Magister

ROM, den 26 oktober, 2007 – På kvällen före sin åttionde födelsedag sänder kardinal Giacomo Biffi ut sin självbiografi under titeln "Memorie e digressioni di un italiano cardinale” [En italiensk kardinals minnen och reflexioner] till de italienska bokhandlarna.

Biffi är känd framför allt från den tid då han var ärkebiskop i Bologna. Det var under åren 1984 till 2003. Men i boken gör han ett svep över hela sitt liv, från födseln i en arbetarklassfamilj i Milano till prästvigningen, sedan proffesuren i teologi och det följande livet som präst, biskop och slutligen kardinal.

I sitt förord citerar Biffi den helige Ambrosius ord, den store Milano-biskopen som levde under 300-talet och som alltid varit hans ”älskade fader och lärare”:

"För en biskop finns det inget mera riskabelt inför Gud och inget mera skamligt inför människorna än att låta bli att fritt ge uttryck för sina tankar.”

Och sannerligen, på de 640 sidorna i boken bryter Biffis tankar fram i total frihet – bitande ironiska, skarpa och oortodoxa.  

Det finns ingen kritisk period i Kyrkans liv som inte blir föremål för hans inträngande bedömning som ofta kommer som en överraskning.  

Det är till exempel ägnat att väcka förvåning att han kallar Pius XI, denne i våra dagar kanske den mest negligerade och glömde påven, för ”1900-talets störste påve”.

Det är underligt att notera att när han var ärkebiskop i Bologna lät han i en kyrka under många nätter hysa en stor grupp hemlösa från Nordafrika –  det var under vinterns hårdaste veckor –samtidigt som han var känd och blev mycket kritiserad för att han sagt att det vore bättre för Italien att ta emot kristna invandrare än muslimska.

Till och med hans tystnad talar. Boken ägnar Joseph Ratzinger endast ett fåtal referenser. Men det finns många indicier som låter läsaren förstå att Biffi har en utomordentligt hög uppfattning om den nuvarande påven. Det är en uppskattning som Benedikt XVI besvarar, vilket visade sig bland annat när påven inbjöd honom att predika fastepredikan i Vatikanen under 2007 års fastereträtt.

Å andra sidan visar hans nästan fullständiga tystnad när det gäller kardinal Carlo Maria Martini – under vilken Biffi tjänstgjorde i nära fyra år som hjälpbiskop i Milano – på ett obarmhärtigt kritiskt omdöme om denne. Strax innan han med några få rader avfärdar utnämningen av den kände jesuiten till ärkebiskop i Milano i slutet av 1979, klargör Biffi att den strålande eran av stora 1900-talsbsikopar i Milano – de verkliga arvtagarna till den helige Ambrosius och den helige Carlo Borromeo – kom till ett slut med Martinis företrädare Giovanni Colombo.

Och en annan tystnad är även den talande – det är den som omger Martinis efterträdare, kardinal Dionigi Tettamanzi – ur vilken man förstår att även under den nuvarande Milano-biskopen har de stora ”ambrosianska” och ”borromeanska” herdarnas tidsålder ännu inte visat något som helst tecken på att återvända.

Vi får en klar förklaring till varför det är så. Biffi anser en biskop vara stor när han leder Kyrkan med trons värme och säkerhet, genom att driva konkreta projekt och ta konkreta initiativ, och när han är i stånd att ta itu med sin tids stora frågor, på ett sätt som inte innebär att ge efter för tidsandan utan genom att hänvisa till det oföränderliga trosarvet." Det är tydligt att Biffi inte anser att varken Martini eller Tettamanzi passar in på den beskrivningen.

En annan personlighet som Biffi utsätter för stark kritik är broder Giuseppe Dossetti, som i sin ungdom var en viktig person på den politiska arenan – och som på den tiden väckte även Biffis beundran – och sedan blev präst och munk. Han var en mycket viktig rådgivare till kardinal Giacomo Lercaro vid Andra Vatikankonciliet, grundare av den s.k. Bologna-skolan och förespråkare av konciliets roll som en brytning med det förflutna och början till något helt nytt.

Biffi skriver att Dossetti ända till slutet behöll en grundläggande och aldrig upphörande besatthet för politik vilket färgade av sig på hans perspektiv på saker och ting. Dessutom ägde han en otillräcklig teologisk grund.

Dossetti var den som under de senaste 50 åren hade störst inflytande på tänkandet hos den italienska kyrkans intellektuella elit.

Men den italienske andlige ledare, som enligt Biffi klarast förstod Kyrkans uppdrag och de största hoten i den moderna världen, var broder Divo Barsotti, som i boken ofta nämns med beundran.

Kardinal Biffis memoarer är obligatorisk läsning för dem som önskar se på kyrkans nuvarande villkor från en annan synvinkel än den vanliga, men som på samma gång är auktoritativ. Boken är emellertid också en spännande läsning som från och med den första sidan griper läsaren med sin briljanta, alltid återhållsamma och rena stil.

Det är berättelsen om ett liv helt vigt åt Kyrkan. Vi ger några smakprov här nedan. De behandlar Johannes XXIII, Andra Vatikankonciliet och dess efterverkningar och Johannes Paulus olika ”mea culpas” och slutligen den senaste konklaven med hela det tal – som varit hemligt fram tills nu – som kardinal Biffi höll inför den framtida påven.

Vid den tiden hade påven i fråga – Benedikt XVI – ännu inte blivit vald. Och ändå motsvarade han i nästan allt det som hans store valman förväntade sig av den blivande påven.

Johannes XXIII: god påve men dålig pedagog

(s. 177-179 i boken)

Påve Roncalli dog under Pingsthögtiden, den 3 juni 1963. Även jag sörjde honom för jag beundrade honom djupt. Jag fascinerades av hans ”oortodoxa” gester och gladdes åt hans ofta oväntade ord och spontana utrop.

Det var bara ett par yttranden av honom som jag fann förbluffande och inte kunde förstå. Och det var just dessa som vann honom människornas hjärtan och sinnen för de verkade att passa in på människornas instinktiva och ivriga längtan.

Där fanns till exempel hans fördömande av ”domsprofeterna”.

Uttrycket blev otroligt populärt och kom för att stanna. Och det var inte konstigt, för människor tycker inte om partyförstörare, de föredrar dem som lovar goda tider framför dem som uttrycker farhågor och reservationer. Även jag beundrade denne unge Petri efterträdare och modet och drivkraften han visade under sina sista år.

Men jag kommer ihåg att jag nästan genast blev brydd över detta ord. I Uppenbarelsehistorien var de sanna profeterna alltid de som utslungade strafftal och nedkallade fruktansvärda olyckor, så som fallet är i Jesaja 24, Jeremia 4 och Hesekiel 4-11.

Jesus själv skulle i det 24:e kapitlet i Matteusevangeliet ha räknats till dessa domsprofeter. Hans tillkännagivande av framtida triumfer och väntande glädje handlar vanligen inte om livet här på jorden utan om det eviga livet” och himmelriket.

I Bibeln är det istället de som förkunnar lugna och fredliga tider som är de falska profeterna (se kapitel 13 i Hesekiels bok).

Detta yttrande av Johannes XXIII förklaras av hans sinnesstämning vid den tiden, men skall inte tas som någon absolut sanning. Tvärtom gör vi rätt i att lyssna på dem som har skäl att varna sina bröder, att förbereda dem för eventuella prövningar, och på dem som anser det lämpligt att be om försiktighet och vaksamhet mot olyckor.

"Vi måste mera se till det som förenar oss än till det som skiljer oss åt”. Även detta yttrande, som i våra dagar ofta upprepas och är mycket uppskattat, nästan som en dialogens gyllene regel, myntades under Johannes XXIII:s era och förmedlar till oss vilken atmosfär som rådde då.

Denna princip är av praktiskt och förnuftigt värde och det är bra att påminna sig den i situationer där det handlar om enkel samexistens eller om beslut som rör mindre vardagsangelägenheter.

Emellertid blir den absurd och ödesdiger till sina konsekvenser om den tillämpas på livets stora frågor och särskilt på sådant som hör till religionen.

Denna aforism är till exempel passande när det gäller att bevara hjärtliga relationer mellan personer som delar samma bostad, eller att tillgodose effektiviteten i ett statligt kontor.

Men ve oss om vi låter oss inspireras av den i vårt evangeliska vittnesbörd inför världen, i våra ekumeniska ansträngningar, i diskussioner med icke-troende. Enligt denna princip skulle Kristus själv bli det första och mest berömda offret i en dialog med de icke-kristna religionerna. Men Herren Jesus sade om sig själv, i ett av de uttalanden som vi helst skulle vilja censurera: ”Jag har kommit för att skapa splittring (Luk 12:51).

I de mest angelägna frågorna kan regeln vi bör följa inte vara någon annan än denna: vi måste framför allt se till det som är avgörande, väsentligt, sant, vare sig det skiljer oss åt eller ej.

"Vi måste skilja mellan misstag och personen som begår misstaget.” Det är en annan maxim som hör till det moraliska arvet efter Johannes XXIII, och även den hade stort inflytande på katolicismen efter honom.

Denna princip är helt korrekt och hämtar kraft ur själva budskapet i Evangeliet. Misstag måste föraktas, hatas och bekämpas av dem som är lärjungar till Honom som är Sanningen, medan den person som felat – han har ju gjort det i sin oförytterliga mänsklighet – alltid är den levande avbilden av Guds människoblivna Son och som sådan måste respekteras, älskas och hjälpas så mycket som möjligt.

Men när jag reflekterar över detta påstående, kan jag inte låta bli att tänka på att Kyrkans visdom, som hon tillförskaffat sig under historiens gång, aldrig har inskränkt fördömelsen av ett fel till blott och bart en ineffektiv och fruktlös abstrahering.

Kristenheten måste varnas för och försvaras mot dem som faktiskt sår förvillelser, utan att för den skull upphöra att söka vad som verkligen gagnar den och utan att döma någons subjektiva ansvar, som Gud allena kan känna till.

Jesus gav exakta instruktioner till kyrkans överhuvuden i denna fråga: Den som vållar skandal genom sitt uppförande och sin lära och inte ändrar sig genom personlig tillrättavisning eller Kyrkans mera allvarliga reprimand, "betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare” (jfr. Matt 18:17). På så sätt förutsåg och införde han Kyrkans straff i form av exkommunicering.

Andra Vatikankonciliets villfarelser: "aggiornamento" och "pastoral fokusering"

(s. 183-184)

Påve Roncalli hade givit Konciliet som uppdrag och mål att se till ”Kyrkans inre förnyelse”, som är en mera relevant benämning än ordet "aggiornamento" ("uppdatering", också det ett av Johannes XXIII:s ord), vilket emellertid mötte en oförtjänt framgång.  

Detta var säkert inte den intention som kyrkans överhuvud hade tänkt sig, men "aggiornamento" innehöll tanken på att ”den heliga nationen” skulle försöka anpassa sig mera, inte till Faderns eviga plan för oss och Hans önskan om frälsning för mänskligheten (vilket man tidigare alltid hade trott vara Kyrkans mål när man försökte reformera”den) utan till "la giornata" ("dagen";  den världsliga historien). Man fick alltså intrycket att den nya läran gav fritt utlopp för kronolatri (av chronos = tid och latria = vördnad, dvs. vördnad för nutiden, att tro att nutida tänkares tankar har större sanningshalt än forna tiders, ö.a.) som var Jacques Maritains föraktfulla benämning.

Johannes XXIII längtade efter ett koncilium som skulle åstadkomma Kyrkans förnyelse, inte genom att fördöma utan genom att använda sig av barnhärtighetens läkemedel. Genom att låta bli att klandra misstag som begåtts, skulle Konciliet därigenom undvika att formulera definitiva doktriner bindande för alla. Och man höll sig faktiskt konsekvent till denna riktning som funnits med alltifrån början.

Källan och sammanfattningen av dessa tendenser skulle – så förklarade man – föra till ett pastoralt koncilium. Alla – både utanför och innanför Vatikanen – uttryckte sin belåtenhet med denna definition.

Men i mitt eget lilla hörn i utkanten av dessa förehavanden, kände jag något som liknande en protest mot min vilja röra sig i mitt inre. Detta koncept tycktes mig vara tvetydigt och att Konciliet lade sin huvudvikt vid ”pastoral fokusering” var suspekt. Skulle detta betyda att man ansåg att tidigare koncilier inte hade varit pastorala eller att de inte hade varit tillräckligt pastorala?

Fanns det inte pastoralt innehåll i den tydliga förkunnelsen att Jesus från Nasaret var Gud och av samma substans som Fadern, så som konciliet i Nicaea hade fastlagt? Låg det inte pastoral relevans i förklaringen av den eukaristiska närvarons realism och mässans karaktär av offer så som skedde vid Konciliet i Trient? Var det inte pastoralt relevant att trycka på Petri efterträdares primat och allt vad det innebar, så som Första Vatikankonciliet hade lärt ut?

Det är klart att den önskade intentionen bestod i att särskilt framhäva vikten av att studera de bästa sätten och mest effektiva medlen för att nå människornas hjärtan, utan att för den skull dra  ner på det positiva hänsynstagandet till Kyrkans traditionella läroämbete.

Men det låg en fara i att man kunde glömma att den första och oersättliga formen av ”nåd” för en nyckfull mänsklighet enligt Uppenbarelsens tydliga lära är Sanningens nåd, som är en nåd som inte kan utövas utan att man tydligt och fast fördömer varje form av förvrängning eller förvanskning av den ”trons ska tt”som vi alla har satts att skydda.

En del kanske till och med fick för sig att frälsningen av Adams barn mera skulle bero på vår förmåga att smickra och övertala än på den av Fadern före alla tider bestämda soteriologiska strategin, som har sitt centrum helt och hållet i påskhändelsen och i förkunnelsen som är en förkunnelse ”inte med (mänsklig) vishet utan med ande och kraft” (jfr 1 Kor. 2:4). I den efterkonciliära tidsåldern har detta visat sig vara mer än enbart en fara...

Påve Wojtyla hade rätt om kommunismen – Konciliet borde inte ha hållit tyst

(s. 184-186)

Konciliet diskuterar inte kommunismen. Om man noga går igenom den omfattande innehållsförteckningen (av konciliedokumenten), så ser man till sin häpnad att dessa dokument tiger kategoriskt i fråga om kommunismen.

Kommunismen var utan tvekan det mest överväldigande, långvariga och genomgripande historiska fenomenet under 1900-talet men konciliet – trots att man säger sig vilja ha en konstitution om Kyrkan och den moderna världen – nämner det inte.  

Med början i sin triumf i Ryssland år 1917, efter ett halvt sekel av kommunism som vållat miljontals människors död, terroroffer och den mest omänskliga repression, nämner Konciliet den inte... 

Kommunismen hade för första gången i den mänskliga dårskapens historia praktiskt taget tvingat på ateism på de befolkningar som led under den. Man hade gjort den till en slags officiell filosofisk lära och en paradoxal ”statsreligion”, och Konciliet nämner det inte – trots att man nämner att det finns ateister. .

Under åren då de ekumeniska koncilieförhandlingarna hölls, var de kommunistiska fängelsena fortfarande platser där det rådde ett obeskrivbart lidande och där förödmjukelser drabbade även många trosvittnen” (biskopar, präster och hängivna lekmän som trodde på Kristus) och konciliet talar inte om den.

Detta var något annat än den påstådda tystnaden gentemot nazismens kriminella sinnesförvirring som även en del katoliker (bland vilka fanns sådana som var aktiva under Konciliet) senare skulle förebrå Pius XII för!

Fastän jag under dessa år var medveten om den stora anomalin i detta förbehåll, särskilt när det gällde en så stor församling människor som diskuterade nästan allt, så var jag inte upprörd. Jag förstod nämligen att denna inställning innebar något positivt. Inte bara för att det gav möjlighet att diskutera med de kommunistiska regimer som kontrollerade biskopar som hade kunnat delta i konciliet, utan ännu mera eftersom jag förutsåg att om konciliet skulle ha angivit sin officiella ståndpunkt vara ett avståndstagande, även om ett mycket svagt och tillbakahållen sådant, skulle detta ha givit upphov till ännu hårdare förföljelse och gjort korset som våra förföljda bröder bar ännu tyngre att bära.

Kort och gott, alla delade åtminstone omedvetet övertygelsen om att kommunismen var ett så fast förankrat fenomen att det blivit nästintill oomkullbart. Det betydde att man var tvungen att acceptera saker och ting som de var, för hur lång tid, det visste ingen.

När man ser närmare på saken så var det också det som rättfärdigade den Heliga Stolens s.k. Ostpolitik (= ”den politik bestående av dialog och hopp om överenskommelser med länderna i Östblocket”) som fördes av Johannes XXIII och Paul VI. Denna politik tycktes oss på den tiden vara sunt realistisk och historiskt opportun.

En som aldrig delade detta sätt att se på saken var Johannes Paulus II (som jag förstod av ett samtal vi hade år 1985). Och han hade rätt.


Johannes Paulus II:s olika ”mea culpa” har korrigerats men inte tillräckligt

(s. 536)

Den 7 juli, 1997, bad Johannes Paulus II mig vänligen komma på lunch och inbjöd även ceremonimästaren för Bolognas biskopsämbete som alltså blev ett värdefullt vittne till vad som  hände där.

När vi satt vid bordet sade den helige Fadern till mig vid ett tillfälle: ”Har ni sett att vi ändrat ett uttryck i 'Tertio millennio adveniente'?" I utkastet som hade sänts ut till kardinalerna före utgivningen löd detta uttryck på följande sätt: Kyrkan erkänner som sina egna synderna hennes barn begått, vilket var ett omöjligt uttryck och det hade jag med respektfull uppriktighet framfört. I den definitiva texten hade uttrycket ändrats till: Kyrkan erkänner alltid sina syndfulla barn som sina egna.” Påven ville påminna mig om detta där vid bordet, eftersom han visste att det skulle glädja mig.

Jag svarade genom att uttrycka min tacksamhet och sade att jag var helt nöjd med denna teologiska formulering. Men jag kände mig också tvungen att tillägga att även denna formulering kunde få följder av pastoral art. Det oerhörda initiativet att be om förlåtelse för gångna seklers misstag och inkonsekvenser skulle enligt min mening väcka anstöt hos dessa de minsta av hans bröder, som Jesus älskade allra mest (jfr. Matt 25:40). För dessa troende bryr sig inte om teologiska distinktioner och de skulle kunna se dessa självanklagelser som ett hot mot sin lugna och ogrumlade tro på Kyrkans mysterium som (alla trosbekännelser säger oss det) i huvudsak är ett heligt mysterium.

Och detta var påvens svar: Ja, det är sant. Vi måste tänka lite på detta.” Tyvärr gav han sig inte tillräcklig tid för att tänka på det.


2005 års konklav: vad jag sade till den blivande påven

(s. 614-615)

De allra mest tröttande dagarna för kardinaler är de som just föregår en konklav. Det heliga kardinalskollegiet samlas varje dag mellan 9.30 och 13.00 och det hålls ett möte där var och en fritt får uttrycka sina tankar.

Men man anar att det inte går att offentliggöra diskussionerna runt den brännande fråga som sysselsätter elektorerna: Vem skall vi välja till nästkommande biskop av Rom?

Och därför är varje kardinal frestad att mer än något annat ta upp sina egna problem och svårigheter, eller snarare problemen och svårigheterna som hans lokala kyrka, hans land, kontinent och hela världen har att brottas med. Och det är säkert mycket värdefullt att kunna ge denna allmänt hållna, spontana och osminkade beskrivning och bedömande av den aktuella situationen. Men det är också tydligt att den bild man får av läget inte är särskilt upplyftande.  

Mitt eget sinnestillstånd och hur jag reflekterade avspeglas i detta uttalande som jag efter moget övervägande beslöt att hålla fredagen den 15 april, 2005. Det löd så här:

1. Efter att ha lyssnat till alla uttalanden – korrekta, passande och fyllda av djup känsla – som gjorts tidigare skulle jag till den blivande påven (som lyssnar på mig här) vilja uttrycka hela min solidaritet, endräkt, förståelse och även lite av min broderliga medkänsla. Men jag skulle också vilja be honom att inte låta sig oroas av det som framförts och att inte bli alltför skrämd av det. Herren Jesus kommer inte att be honom att lösa alla världens problem. Han kommer bara att be honom att älska honom med hela sin kärlek: 'Älskar du mig mer än de andra gör?' (jfr. Joh 21:15). För några år sedan råkade jag på en fras i den argentinska tecknade serien 'Mafalda' som ofta har kommit för mig under dessa dagar: 'Jag har det!' sade den livliga och klarsynta lilla flickan: 'världen är full av problemologer, men saknar människor som är bra på att lösa problemen.

2. Jag skulle vilja be den blivande påven att uppmärksamma alla dessa problem. Men först och främst skulle jag vilja att han tar hänsyn till det tillstånd av förvirring, desorientering och brist på mål som Gudsfolket, och framför allt 'Jesu allra minsta' lider av under dessa år.”

3. För några dagar sedan såg jag på TV en äldre och from ordenssyster som svarade journalisten som intervjuade henne på följande sätt: 'Påven som nu är död var en stor påve framför allt därför att han lärde oss att alla religioner är lika mycket värda'. Jag vet inte om Johannes Paulus II skulle ha funnit behag i detta beröm.. 

4. Slutligen skulle jag vilja framhålla för den nye påven vilket otroligt fenomen 'Dominus Jesus' är. För detta dokument som Johannes Paulus II uttryckligen stödde och offentligen godkände önskar jag frambära mitt allra mest hängivna tack till kardinal Ratzinger. Att Jesus är den ende Frälsaren som hela mänskligheten behöver är en sanning som det aldrig under de tjugo sekler som gått sedan Petrus höll sitt anförande efter den första Pingsten funnits behov av att påminna om. Denna sanning, som så att säga är trons minsta gemensamma nämnare, är den mest ursprungliga vissheten och utgör för de troende den allra mest självklara bekännelsen. Under tvåtusen år har denna sanning aldrig betvivlats, inte under arianismens kris eller ens under den protestantiska reformationens stora omvälvning. Det faktum att man måste påminna om detta under vår tid visar i vilket allvarligt läge vi befinner oss. Och ändå har detta dokument, som påminner om den allra mest grundläggande, allra enklaste och essentiella vissheten, ifrågasatts. Dess innehåll har bestridits överallt, på alla nivåer av pastoral verksamhet, teologisk undervisning, ja till och med av själva hierarkin.

5. En god katolik berättade för mig att han bad sin präst att få göra en presentation av 'Dominus Jesus' inför församlingen. Prästen (som på alla sätt är en utmärkt och välvillig herde) svarade: 'Låt bli det där. Det är ett dokument som leder till splittring.' Vilken upptäckt! Jesus själv sade ju: 'Jag har kommit för att skapa splittring' (Luk 12:51). Men alltför många av Jesu ord är idag censurerade bland de kristna, eller åtminstone bland de mest högljudda av dem.

______________

www.chiesa med benäget tillstånd

Översättning: NH

Boken finns till salu från och med den 30 oktober, 2007:

Giacomo Biffi, "Memorie e digressioni di un italiano cardinale [En italiensk kardinals minnen och reflexioner]", Cantagalli, Siena, 2007,  23.90 euro.

____________


Läs följande om kardinal Biffi, på www.chiesa:

> Antichrist Alert! Cardinal Biffi Rouses the Church (3.6.2005)

> Giacomo Biffi vescovo, l'ultimo dei grandi Ambrosiani [Bishop Giacomo Biffi, the Last of the Great Ambrosians] (28.10.2002)

> Martiri cristiani del 2001. E Biffi striglia la Chiesa [The Christian Martyrs of 2001. And Biffi Rebukes the Church] (3.1.2002)

> Pinocchio riletto dal cardinale Biffi: "L'alto destino di una testa di legno [Pinocchio Reinterpreted by Cardinal Biffi: "The Lofty Destiny of a Lumbernoggin]" (24.8.2000)

__________


Och om Divo Barsotti och Giuseppe Dossetti, om vilka kardinal Biffi uttrycker två motsatta omdömen i sina memoarer:

> Divo Barsotti, a Prophet for Today's Church (28.8.2007)

> The Council "Turned Upside-Down" and Opus Dei. Startling Revelations from Giuseppe Dossetti (1.12.2003)

__________