Kristendomen europeisk eller universell?

 

av fader Daniel Adner

I debatten som följde efter påvens tal i Regensburg har kärnfrågan ofta kommit i skymundan: hur en missriktad kristen teologi varit orsaken till den sekularism som banat väg för 1900-talets totalitära ateistiska regimer och för det andliga och etiska vakuum som dagens Europa lider av och som i sin tur är oacceptabel för övriga världsreligioner, särskilt islam.

I sin artikel i senaste numret av Katolskt Magasin (10, 6 oktober 2006) skriver Kaj Engelhart: ”Påven menar att kombinationen av biblisk gudstro och grekisk förnuftstro är essentiell för kristendomen och gör den "europeisk". Detta är ingen lärosats, utan påvens egen reflektion.”

Efter att påvens föreläsning på universitetet i Regensburg den 12 september har massmedia debatterat hans teser. Det började med att Bild Zeitung gjorde stora rubriker av hans citat av kejsaren Manuel II Palaiologos. Efter detta har debatten mest varit koncentrerad på dessa citat. Bild Zeitung är av gammalt dato fientligt inställd till påven Benedikt och skrev redan inför hans besök till Tyskland hånfullt om honom.

Tidningen har helt klart lyckats med sitt tilltag för genom att fokusera på det påven sa om islam har man fått bort uppmärksamheten från föreläsningens huvudfråga; kritiken av den europeiska sekularismen. Det är just denna typ av sekularism som tidskriften Bild representerar. Benedikt XVI ifrågasätter nämligen en av grundbultarna i denna sekularism, nämligen att ”I den västliga världen härskar till en stor del åsikten att det bara är det positivistiska förnuftet och tillhörande former inom filosofin som är universellt giltiga” och att religionen därmed är förpassad till ”skräpkammaren för subkulturer. Detta får enligt påven mycket ”farliga” konsekvenser – han verkar syfta på t.ex. 1900-talets totalitära system som haft sitt ursprung i Europa – de ”patologiska förvridningarna av religion och förnuft” vilket medför att ”det subjektiva ”samvetet” blir till sist den enda etiska instansen”. Den etiska relativism som detta har lett till i Europa är, om jag får resonera vidare utifrån påven Benedikts formuleringar, en av huvudorsakerna till islams kritik av den västerländska livsstilen och ett av de avgörande hindren för en dialog mellan oss i väst och islam. Påven säger att det uppfattas som en ”skymf” av människor från andra religioner att ”utesluta det gudomliga från förnuftets universalitet”.

Kaj Engelhart redogör förvisso för påvens argumentation om relationen mellan förnuft och tro och vikten av detta för en fruktbar religionsdialog, men han tar tyvärr udden ur dessa resonemang genom att tillskriva honom åsikten att ”kristendomen är europeisk”.

För det första använder den Helige Fadern inte ordet ”europeisk”. Påve Ratzinger skriver att kristendomen ”fick sin slutliga avgörande historiska prägling i Europa” och att ”det är detta möte, till vilket sedan arvet från Rom tillkommer, som har skapat Europa och förblir grunden till det man med rätta kan kalla Europa.”. Han säger också att den ”kristna trons innersta väsen” är ”en sammansmältning med den grekiska kulturens väsen” och att ”det Nya Testamentet är ju skrivet på grekiska och har själv präglats av den grekiska andan som hade mognat i den föregående utvecklingen av det Gamla Testamentet”.

Påvens argumentation går ut på att den förening mellan tro och förnuft som den grekiska bibeln Septuaginta och senare främst Johannesevangeliet gör är en integrerad del av Uppenbarelsen, att denna integration har skett i ett kulturklimat som har europeisk grund och att kristendomen är grunden till det som är Europa. Det är stor skillnad att säga att kristendomen är europeisk och att Europa är kristet. Att hävda det första är detsamma som att vara kulturimperialist. Och det är just de tendenser till kulturimperialism som funnits i kristendomens historia som vunnit den kritik som påven syftar på i det andra och tredje steget i den ”avhelleniseringsprocess” han beskriver och kritiserar.

Det andra felet Engelhart begår är att genom att tillskriva påven något han inte sagt, sedan säga att det ”inte är en lärosats utan påvens egen reflektion”. Tyvärr är det ett vanligt sätt att avfärda påvars uttalanden. Dessutom degraderar han påvens tal i Regensburg till ”egna (privata) reflektioner” och alltså, underförstått, något man inte behöver bry sig om. Benedikt XVI var i Regensburg som påve, inte som privatperson. Kaj Engelhart riskerar på detta sätt att sälla sig till de katolska teologer hos vilka ”programmet för avhellenisering, ”vann stort gensvar”. Han gör det eftersom han på detta sätt får denna fråga att hamna utanför; i en ”skräpkammare” Frågan om kristendomens avhellenisering ju är den centrala i påvens tal. Han gör påven till en representant för ”europeisk” kristendom, medan påvens poäng är att det grekiska elementet i kristendomen gör den universell. Påven sa i Regensburg att själva ”materien är uppbyggd på ett förnuftigt sätt och att det råder överensstämmelse mellan vår ande och de i naturen rådande rationella strukturerna”. Detta är skälet till varför kristendomen och Europa har ett ansvar att bidra till en fredskapande dialog med övriga religioner som upplever det som en ”skymf” att ta bort förnuftet från religionens område och med alla människor religiösa eller icke religiösa.

Som avslutning vill jag påminna om att det inte är första gången påven Benedikt har talat om kristendomens betydelse för Europas identitet. Han gjorde det redan som kardinal när han ställde sig frågande till Turkiets medlemskap i EU.

Det är knappast en tillfällighet att påven både inleder och avslutar sina argument i Regensburg-talet med att citera kejsaren Manuel II Palaiologos. Ty den religion han i första hand därmed syftar på som upplever den europeiska separationen av tro och förnuft som en skymf är rimligtvis först och främst islam, den religion som just nu starkast utmanar det sekulära Europa.

 

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved