av Ph.D. Clemens Cavallin

Genom att Sverige gick med i EU, men inte i den monetära unionen, så kan man karakterisera det svenska förhållandet till det moderna europeiska projektet som ett nja – kanske typiskt med tanke på vår historia som ett ’neutralt’ land. Norge å sin sida har valt att stå utanför, men vill ändå vara med och genomför därför EU-beslut med en vilja att vara bäst i klassen. Och Finland har trots, eller kanske på grund av, sin mer geografiskt perifera position i vad som kan kallas för europeiskt territorium helhjärtat omfamnat både medlemskap och eurosamarbete. Dessa olika förhållningssätt till tanken på ett mer enat och integrerat Europa har både historiska rötter och bottnar i realpolitiska överväganden. Samtidigt är det viktigt att betona att vi i Skandinavien inte bara kan välja hur vi skall förhålla oss till Europa som om det vore en väldefinierad entitet, utan vad det ytterst rör sig om är en konstruktion av Europa: med andra ord, det gemensamma arbetet att skapa Europa, eftersom detta inte är något som finns där fix och färdigt och som vi kan välja att ansluta oss till, eller upprätthålla en kritisk distans till. Den grundläggande frågan är därmed om vi vill vara med och bygga Europa; vad vi vill att Europa skall vara; vad det bör vara; vilka grundläggande värden det skall försvara och vilka historiska händelser som skall anses som avgörande för dess framväxt och framtid.

Om EU i mångt och mycket framstår som ett elitistiskt byråkratiskt projekt huvudsakligen inriktad mot ekonomiska mål med ledord som effektivitet, konkurrenskraft och standardisering, så har den senare tidens utveckling alltmer lyft fram mer grundläggande kulturella och religiösa spörsmål: Vem är egentligen europé? På vilket sätt kan en svensk medborgare identifiera sig med Europa: genom språk, seder, religion och symboler? Just när denna text skrivs så pågår fotbolls-VM med lätt hysteriska uttryck av samhörighet med nationalstaten Sverige primärt genom den blågula flaggan men också med anakronistiska referenser till vårt vikingatida förflutna. Var finns den europeiska identiteten i ett sådant globalt evenemang som helt okritiskt baserar sig på uppdelningen i nationalstater? Vi har ju EM men också detta är en kamp mellan stater som har sina specifika nationalsånger och flaggor. För att problematisera denna uppdelning skulle vi kunna experimentera med andra utgångspunkter för vilka människor som skall anses utgöra underlag för ett ’landslag’. Låt oss säga att vi tillät ett kurdiskt fotbollslandslag utan att det förpliktigar oss till att skriva under på en ny statsbildning (dvs. vi skiljer mellan nation och stat) eller lät gränsen gå mellan språk så att vi fick det engelskspråkiga laget, det frankofona och hindilaget, eller varför inte låta religions- och kyrkotillhörighet utgöra en grund för VM:s lagindelning – vi får då kanske en match mellan det baptistiska och det shiamuslimska laget. Både när det gäller språklag och religionslag så tror jag att VM skulle bli en rätt så spännande tillställning med åskådare som identifierar med sina lag. Men på vilket sätt skulle det europeiska laget kunna väcka några djupare känslor hos en svensk eller en italienare när det möter det asiatiska laget eller det australiska? Dvs. på vilket sätt är eller kan indelningen i kontinenter vara en grund för identitet?

Genom denna lilla tankelek så hoppas jag att det har blivit tydligt för läsaren vilka problem som det innebär att skapa ett Europa som innehåller olika religioner och språk och därmed kulturer. Om man ser Europa som ett större nationsbygge så kan man därför å ena sidan försöka att skapa enhet på dessa områden och sjösätta ett enhetligt europeiskt språk, en gemensam religion eller ateistisk livsåskådning – å andra sidan kan man försöka att bortse från denna kulturella pluralitet och inrikta sig på en gemensam ekonomi, likartade regler för utbildning, företagande etc. Den senare versionen av Europa kommer nog aldrig kunna samla ett eget landslag som medborgarna kan identifiera sig med även om man har en egen flagga och ’national’sång. Om vi istället vänder oss till det första alternativet så finns det nog få som tror på ett gemensamt europeiskt språk med tanke på t.ex. fransmännens i det närmaste fobiska inställning till engelskan och det osannolika i att latinet återigen skulle kunna bli till ett lingua franca.

Men när det gäller religion och livsåskådning så finns det starka krafter som drar åt olika håll. En grupp vill lyfta bort religionstillhörigheten från det som skall ena Europa, med tanke på att en pluralitet av religioner kan ställa till det när man vill skapa en nation. Europa erfor detta med kraft under 1600-talets religionskrig, även om man kan argumentera för att det 30-åriga kriget inte primärt motiverades av religiösa hänsyn men alltmer av politiska överväganden. När det gäller Europa så finns det därmed de som framhåller att byggandet av en europeisk identitet måste ske genom att medborgarna lämnar den religiösa tillhörigheten bakom sig; man hävdar därmed att religion är en privatsak medan det Europa som växer fram skall vara en gemensam angelägenhet, baserad på en identitet som är oberoende av religiös tillhörighet. Denna linje tar sin utgångspunkt i upplysningstidens vision av en sekulär stat som under franska revolutionen tog sig sådana uttryck som försöket att skapa en ny sekulär religion, en kult av det högsta väsendet, av förnuftet, eller ytterst av människan själv. En humanist i denna betydelse ser Europa som grundat på den mänskliga naturen, på de värden som finns nedlagda i henne som givna utgångspunkter. Dessa universella principer, formulerat som rättigheter, är dock just universella och inte specifikt europeiska. De är därmed svåra att bygga en begränsad gruppgemenskap på till skillnad från ras, religion och språk.

Om man å andra sidan vill framhålla religionens enande plats och hävda att Europa är ett kristet projekt, att t.ex. inlemmandet av Skandinavien i den europeiska gemenskapen skedde just genom kristningsprocessen, så uppstår samma problem, då kristendomen har universella ambitioner. Man kan därför framhålla att Europa mer är en process, i grunden själva kristnandet av en världsdel vars utbredning begränsades framför allt av framväxten av Islam i öst och syd och Atlanten till väst.

Både den humanistiska och den kristna visionen av Europa blir därmed problematisk i ljuset av globaliseringen som på många sätt har varit en export av europeiska modeller och inflytande över hela jorden. Med början i de stora upptäcktsresorna och den följande koloniseringen fick vi t.ex. New England och Nova Scotia. Man kan säga att Europa växte både genom en politisk och genom en religiös process; genom kolonisatörer och missionärer. Den inneboende universella potentialen i upplysningstraditionen och i kristendomen kunde därmed utvecklas genom den europeiska exproprieringen av territorium på en global skala. Efter de två världskrigen som man kan se som försök till att ena Europa med vapenmakt så blev resultatet istället två Europa: ett västligt och ett östligt. Den processen som vi nu befinner oss i är däremot i huvudsak ett försök till ett fredligt enande (skapande) av Europa, efter att den öst-västliga dualismen har kollapsat och hela Europa återigen ligger till väst diffust avgränsat av ’orienten’ i öster. Om nazisternas försök till enande av Europa var baserat på ras, nation och språk, tanken på en arisk eller kanske bara en tysk hegemoni, så är det moderna försöket inte baserat på dessa i form av en utvidgad nationalism, en nations rätt till andra folks territorium och frihet, utan man försöker utan att bortse från den nationella nivån bygga en övernationell nivå, men den nationella identiteten står ofta i motsättning till den supranationella, något som är tydligt i just ett fotbolls-VM, men som också var centralt i händelserna kring formulerandet av en ny konstitution för EU och under själva ratifieringsprocessen. En fråga som väckte debatt var nämligen i vilken utsträckning som man skulle referera till religion eller mer specifikt kristendomen i konstitutionen. Den humanistiska sidan ville naturligtvis inte att kristendomen eller religion i allmänhet skulle nämnas då man såg detta som en splittrande faktor istället för en samlande, medan de kristna organisationerna, och speciellt den katolska kyrkan, såg utelämnandet av en referens till kristendomen som ett medvetet försök till kollektiv glömska. Den katolska positionen: ett Europa baserat på sitt kristna arv som inkorporerar allmänmänskliga värden förlorade, men, och detta är signifikant, den sekulära konstitutionen förlorade i avgörande folkomröstningar både i Frankrike och i Holland.(1) Den humanistiska sidan hade kanske undervärderat den nationella dimensionen och misstankarna mot Europas allt mer orientala utsträckning, med den avgörande frågan huruvida det muslimska och folkrika landet Turkiet skulle bli medlem av EU. Denna sista fråga ställer de kulturella och därmed religiösa frågorna på sin spets och utgör därmed den största utmaningen både för visionen av det sekulärt humanistiska och det kristna Europa.

Genom boken The Cube and the Cathedral skriven av den katolske amerikanske skribenten George Weigel publicerad år 2005 kommer vi mitt in i denna debatt, eller kanske mer precist ser vi den ur ett speciellt men samtidigt upplysande perspektiv. För det första så motiveras Weigel av en vilja att förklara för amerikanska läsare varför den europeiska bilden av USA är så annorlunda än de flesta amerikanares nationella självbild, speciellt när det gäller utrikespolitiken. Weigel placerar sig därmed i en förmedlande position mellan Europa och USA. Denna uppgift förenklas av att han under en längre tid har haft ett speciellt förhållande till Polen bl.a. genom att han under somrarna har åkt dit för att föreläsa. Denna kunskap om den polska katolska kyrkan har lett till att han har utgivit en omfattande biografi om Johannes Paulus II Witness to Hope. Weigel har därmed ett starkt fotfäste i Europa, eller rättare sagt östra Europa, och genom EUutvidgningen österut så har detta fotfäste blivit ett perspektiv som befinner sig inom EU. Boken blev först publicerad 2005 och skrevs således innan Johannes Paulus II’s död. Då Weigel är en katolsk intellektuell med speciell expertis på just det pontifikatet så kan man säga att boken skrevs som en sammanfattning av den eran med speciellt fokus på Europas framtid. Fast i efterordet till paperbackutgåvan som utkom 2006 så kommenterar Weigel både valet av Ratzinger till ny påve och det följande franska och holländska förkastandet av EU-konstitutionen. Boken skrevs därmed som ett led i kampen om Europas identitet, en kraftmätning som nu har gått in i ett nytt skede.

I sin analys tar Weigel utgångspunkt från motsättningen mellan ett enormt modernistiskt byggnadsverk i Paris La Grande Arche de la Défense och den medeltida katedralen Notre Dame – en kontrast som får stå som en symbol för motsättningen mellan Europas två huvudsakliga intellektuella och kulturella traditioner. På den ena sidan står den sekulära humanismen och på den andra sidan den kristna, i Weigels fall mer specifikt den katolska. Han låter denna kontrast fungera som ett inledande arkitektoniskt frågetecken i kolossalformat vilket motiverar och förkroppsligar hela den senare reflektionen och argumentationen:

All of which raised some questions in my mind, as I walked along the terrace admiring one of the world’s great cityscapes. Which culture, I wondered, would better protect human rights? Which culture would more firmly secure the moral foundations of democracy? The culture that built this stunning, rational, angular, geometrically precise but essentially featureless cube? Or the culture that produced the vaulting and bosses, the gargoyles and flying buttresses, the nooks and crannies, the asymmetries and holy “unsameness” of Notre-Dame and the other great Gothic cathedrals of Europe? (Weigel 2006: 2)

Denna fundering framstår i Weigels version som en aning retorisk, svaret kan man säga är givet, men samtidigt kan man läsa hans argument som ett svar på en allmän fråga som han ger symbolisk laddning genom att ställa dessa två arkitektoniska praktbyggen upp emot varandra. Om man läser detta ur ett amerikanskt perspektiv så framstår motsättning i ett annat ljus då Amerika inte hade en kristen medeltid utan ’upptäcktes’ i begynnelsen av den moderna eran, eller vars upptäckt var en av byggstenarna som gjorde Europa modernt och globalt. Men som Weigel argumenterar så är Europas historia också Amerikas förflutna, och Europas problem av högsta relevans för USA:s egen utveckling och framtid.

Om vi nu går vidare till substansen i Weigels argument så upplöser han på ett intressant sätt sin grundläggande motsättning mot slutet genom att först säga att han inte föreslår att vi går tillbaka till Notre Dame alltså till ett medeltida samhälle eller åtminstone till vissa grundläggande principer som animerade de högmedeltida europeiska samhällena. Utan han föreslår istället en alternativ läsning av moderniteten, av hela det moderna projektet. I det näst sista kapitlet ”A Different Modernity” skisserar han en sådan ny historieförståelse genom själva personen Karol Wojtyla som enligt Weigel inte på något sätt, till trots vad liberal media har försökt trumma in, förespråkade ett återvändande till en förmodernitet. Wojtyla vittnade om en helt igenom modern läsning av moderniteten: Istället för en sekulär, ateistisk humanism levde han och predikade en genuint kristen humanism. På ett sätt försvinner därmed kontrasten mellan Notre Dame och den stora kuben och i dess ställe finner vi en motsättning mellan två genuint moderna projekt. Men att finna en arkitektonisk inkarnation av den senare är svårt och Weigel väljer därmed istället personen Karol Wojtyla som förkroppsligade en modern kristendom vilken inte på något sätt har gjort sig urarva sitt katedraliska arv. Detta projekt att framställa den ateistiska humanismen som en oegentlig modernitet liknar det som Rodney Stark i sin senaste bok The Victory of Reason: How Christianity Led to Freedom, Capitalism, and Western Success och Thomas E. Woods Jr. i How The Catholic Church Built Western Civilisation har försökt göra: dvs. visa att t.ex. kapitalismen inte växte fram i en efterreformatorisk avmystifiering utan redan i det högmedeltida Norditalien, att katolska kyrkan på många sätt aktivt understött vetenskapen genom universitetsväsendet och på en mängd andra sätt. Man kan säga att dessa böcker argumenterar för att mycket av det som förknippas med moderniteten som högaktningen för den mänskliga rationaliteten, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter växte fram ur den medeltida europeiska kristendomen, att upplysningstidens sekulära intellektuella medvetet förfalskade historien och kidnappade det bästa i den kristna traditionen, utan att erkänna var man hade hämtat det från. Argumentet är därmed inte att vi skall överge in toto moderniteten och återvända till den mörka medeltiden, utan att vi skall erkänna det ljusa arv som medeltiden har lämnat oss och som vi fortfarande lever av.

Weigel kan därför insistera på att Europa för att kunna realisera sin identitet på ett egentligt sätt måste erkänna vilken grund t.ex. tanken på mänskliga rättigheter bygger på, och om Europa i en akt av medveten glömska underlåter detta så är en kollaps av rättigheter, demokrati och utveckling nära. Han ger denna analys kraft genom att insistera på två faktum: för det första att alla västeuropeiska länder ligger under nivån för reproduktion, dvs. 2,1 barn per kvinna: fram träder bilden av ett Europa i färd med att begå demografiskt självmord. För det andra lyfter han fram radikaliseringen av Islam och dess växande numerära närvaro i Europa. Flera statschefer har börjat uppmärksamma både det första och det andra faktumet, senast gick Vladimir Putin ut och uppmanade de ryska kvinnorna att föda flera barn – en något patetisk appell kan man tycka. Men inte ens i Skandinavien där föräldraledighet, barnbidrag och dagis underlättar det att ’skaffa’ barn så kommer man upp till 2,1 barn per kvinna utan måste förlita sig på invandring för att inte befolkningen skall minska. Och traditionellt katolska länder som Italien och Spanien har rent katastrofalt låga födelsesiffror. Weigel menar att en kultur som inte ens motiverar sina medlemmar att sätta en ny generation till världen – ett folk som därmed för varje generation blir mindre och mindre – går mot en obeveklig död. Men en sådan krympning av befolkningen sker inte i lugn och ro utan med en naturlags obeveklighet så pressar andra folk på och intar det land och de samhällsstrukturer som de tidigare folken hade. Denna moderna europeiska folkvandring består till stor del inte av kristna eller sekulära grupper utan av människor med en annan religion: Islam. Detta innebär enligt Weigel slutet både för katedralen och för den triumfatoriska kuben. Det är oviljan att reproducera sig paradoxalt kombinerat med ett i det närmaste besatt intresse för sex: njutning utan konsekvens, som är symptomet på det postmoderna Europas grundläggande sjukdom och därmed också borde vara signalen för Europas konversion: dess återvändande till Gud och sina kulturella rötter. Weigel framställer på detta sätt medicinen för Europa som ett genuint accepterande av kristendomen och i det perspektivet så finner vi inte längre motsättningen mellan katedralen och kuben, och inte heller den mellan Karol Wojtyla och kuben, utan den mellan katedralen och moskén. En modernitet som inte kan motivera sina anhängare att reproducera sig kan inte heller bygga Europa utan lämnar ifrån sig makten att forma framtiden.

För en skandinavisk katolik så väcker Weigels argumentation många intressanta frågor vilka är avgörande för relationen mellan den katolska kristendomen och moderniteten. Han skriver in kyrkan i moderniteten genom att förespråka en kristen humanism, ett argument som utvecklas i en dialog mellan ett amerikanskt och ett europeiskt perspektiv. Han kombinerar frågan om befolkningsminskning med muslimsk invandring, processer som tillsammans radikalt omformar de europeiska ländernas kulturella sammansättning. För en skandinav van vid jantelag och monokultur fast med en begynnande multikulturalitet så kan Weigels politiska inkorrekthet kombinerad med en saklig och initierad framställning antingen framstå som befriande eller som oroväckande radikal i sin betoning av omvändelse på en social och individuell nivå: en uppmaning att överge den kristofobi som verkar prägla mycket av den offentliga diskursen. Hur riktig eller djup hans analys är kommer naturligtvis först avgöras med hjälp av framtidens efterklokhet, men det är viktigt att komma ihåg att det är vi som skapar framtiden, det Europa som våra barn skall leva i. Hur vi väljer att förhålla oss till Weigels argument är därmed det som till syvende och sidst avgör om han får rätt eller inte. Även om han vist nog i sin bok skisserar flera möjliga framtidsalternativ så är det i vår vardag i våra familjer vi formar både det nuvarande och framtida Europa, oberoende av i vilken utsträckning vi har Bryssels öra.

http://www.ratzingerfanclub.com/Weigel/

http://en.wikipedia.org/wiki/George_Weigel

Recensioner

Katedralen, kuben och EU:s identitet av Jan Olof Bengtsson i SVD 27 juni 2005

Godless Continent av Randy Boyagoda i National Review 25 april 2005.
Europe's Apocalypse, av Daniel Johnson i New York Sun 11 april 2005.
Why Europe's great churches are empty av Brian M. Carney i Wall Street Journal 14 april 2005.

(1) Paradoxalt nog så antogs konstitutionen i de mer traditionellt katolska länderna Italien och Spanien. Men i Italien skedde detta utan folkomröstning, medan en konsultativ sådan genomfördes i Spanien. Detta kan jämföras med en mer negativ inställning i Polen.
Se http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3954327.stm <2006-06-29>.