KARDINAL RATZINGERS TAL HÅLLET I ROM
den 24 oktober 1998

Vad kan vi säga tio år efter publikationen av Motu Proprio Ecclesia Dei, har den haft någon gynnsam effekt eller snarare misslyckats med vad den ville uppnå ?

Jag tror att detta framför allt är ett tillfälle att tacka Gud för den.

De olika rörelserna som uppstod på grund av denna påvliga text har givit kyrkan ett stort antal prästkallelser och kallelser till det vigda livet. Den har givit oss män och kvinnor som med stor iver och fyllda av glädjefull trohet mot påven tjänar evangeliet under den historiska period som vi nu lever i.

Genom dessa människor har många troende fått sin önskan både att uppleva liturgin och att visa sin kärlek till kyrkan förnyad, kanske de har återfunnit båda dessa ting. I flera stift – och det är alls inte så få till antalet – tjänar dessa personer kyrkan i nära samarbete med biskoparna och i broderlig gemenskap med dem av sina kristna bröder som känner att de hör hemma i den nya liturgin. Allt detta ger oss idag anledning att vara mycket tacksamma!

Men det vore inte rätt att i tystnad gå förbi de mindre goda ting som skett. På många håll har dokumentet givit upphov till svårigheter som inte har klarats upp, eftersom både biskopar och kristna betraktar detta tillägg till den gamla liturgin som en skiljevägg, något som söndrar, och oupphörligen ställer till med oro i den kyrkliga församlingen. Dessa personer uppfattar det som om konciliet “endast med förbehåll” accepterade det och att lydnaden mot kyrkans legitima herdar är mindre än den borde vara.

Därför måste vi ställa oss följande fråga: : Hur kan vi övervinna dessa svårigheter? Hur kan vi bygga upp den nödvändiga tilliten som gör att de rörelser som älskar den gamla liturgin helt och fullt kan integreras i kyrkans liv?

Men först måste vi ställa en annan fråga som ligger till grunden för den första... Vad är den djupa orsaken till att man misstror eller till och med vägrar att erkänna att de äldre liturgiska formerna skall få finnas kvar?

Det är naturligtvis möjligt att vi här har att göra med anledningar som inte alls är av teologisk art och som istället bottnar i olika individers karaktärer eller i andra omständigheter av helt yttre slag.

Men det finns också djupare skäl som förklarar dessa problem.

De två resonemang som man oftast hör är att det skulle bero på bristen på lydnad mot konciliet som har reformerat de liturgiska böckerna och betyda ett avbrott i kyrkans enhet om man låter två olika liturgiska former leva kvar sida vid sida.

Det är ganska lätt att teoretiskt vederlägga dessa två sätt att resonera.

För det första är det inte konciliet självt som har reformerat de liturgiska böckerna utan den har endast befallt att de skulle revideras och till detta ändamål har man satt upp vissa grundläggande regler.

Framför allt har konciliet lämnat en definition på vad liturgi är och denna definition förklarar för oss vad ett liturgiskt firande är.

Om man skulle förakta dessa grundväsentliga regler och åsidosätter de normæ generales som vi finner i nr  34-36 i konstitutionen « De Sacra Liturgia  », då skulle man brista i lydnad mot konciliet ! Det är alltså efter dessa kriterier som vi måste bedöma det liturgiska firandet och inte efter om det är enligt de gamla eller de nya böckerna som man firar mässan.

Här är det lämpligt att påminna om det kardinal Newman konstaterade när han sade att kyrkan under hela sin historia aldrig har avskaffat eller förbjudit de dogmbundna (ortodoxa) liturgiska formerna. Det vore att gå emot kyrkans anda. En dogmbunden liturgi, dvs. en som uttrycker den sanna tron, är aldrig en samling regler som gjorts efter pragmatiska kriterier hämtade ur olika ceremonier som man godtyckligt kan lägga till eller dra ifrån enligt eget skön, idag på ett vis och imorgon på ett annat.

De ortodoxa formerna av en rit som är levande realiteter. De har fötts ur den kärleksfulla dialogen mellan kyrkan och hennes Herre. De är uttryck för kyrkans liv där tron, bönen och själva generationernas liv har komprimerats och blivit förtätade i en konkret form. De utgör på samma gång Guds handlande med människan och hennes svar. Sådana riter kan försvinna om de personer som burit fram dem försvinner ur historien eller om de börjar leva sitt liv på ett helt annat sätt.

Kyrkans auktoritet kan bestämma och begränsa användandet av riterna på grund av den historiska situation hon befinner sig i, men hon kan aldrig helt enkelt förbjuda dem !

Konciliet har alltså befallt om en reform av de liturgiska böckerna men det har inte förbjudit de tidigare böckerna. Kriteriet som konciliet har uttryckt är på en gång mera omfattande och mera krävande: det inbjuder alla att utöva självkritik  ! Men vi återkommer till denna punkt.

Först måste vi undersöka det andra argumentet, som vill att enheten brister om de två riterna tillåts att existera jämsides med varandra.

Vi måste då göra en distinktion mellan den teologiska och den praktiska sidan av frågan. När det gäller den teoretiska och alltså grundläggande sidan måste vi konstatera att det alltid existerat olika former av den latinska riten och att de bara successivt dragit sig tillbaka allteftersom Europa blev mer och mer enat. Ända fram till konciliet fanns det vid sidan om den romerska riten, den ambrosianska, den mozarabiska riten från Toledo, braganska riten, den karmelitiska riten och kartusianska riten, samt den kändaste av alla, den dominikanska riten – och kanske finns det även andra riter som jag inte känner till.

Ingen har någonsin tagit illa upp att dominikanerna som ofta finns närvarande i våra församlingar, inte firade som prästerna gör, men hade sin egen rit. Det rådde inget som helst tvivel om att deras rit var katolsk i lika hög grad som den romerska riten och vi var stolta över den rikedom det innebar att äga olika traditioner.

Dessutom måste det påpekas att det fria utrymme som den nya mässordningen Ordo Missæ lämnar åt kreativiteten ofta blir på ett överdrivet sätt utvidgat. Skillnaden mellan liturgin enligt de nya böckerna, så som den i verkligheten praktiseras på olika håll, är ofta mycket större än skillnaden mellan den gamla och den nya liturgin så som de firas enligt de föreskrivna liturgiska böckerna.

En normal kristen som inte har fått särskild utbildning ser ingen större skillnad mellan mässan som sjungs på latin enligt det gamla missalet och en mässa som sjungs på latin enligt det nya. Däremot uppfattar hon att skillnaden är enorm mellan en mässa som troget följer Paulus VI:s missale och det konkreta mässfirandet på folkspråk när man tagit sig alla möjliga friheter.

Genom att se på saken på detta sätt har vi redan klivit över tröskeln mellan teori och praktik, och kommer nu till ett mera komplicerat område, eftersom det vi här har att göra med är relationer mellan levande personer.

Det tycks mig som om känsloyttringarna vi har att göra med år så starka eftersom man liknar de två slags sätten att fira mässan med två olika andliga synsätt, dvs. två olika sätt att se på kyrkan och vad det innebär att vara kristen kort och gott.

Anledningarna till detta är många.

Den första är att man bedömer de två liturgiska formerna utifrån yttre element och då kommer till följande slutsats: det finns två grundläggande och sinsemellan olika sätt att se på saken. Den “medelkristne” anser att det viktiga med den reformerade (omformade) liturgin är att den skall firas på folkspråket eller med prästen vänd mot folket, att det skall finnas utrymme för kreativitet samt att ge möjlighet för lekmännen att vara aktiva och hjälpa till med olika funktioner.

Å andra sidan är det som anses viktigt i den gamla riten att man använder sig av latinet, att prästen alltid är vänd mot altaret, att riten följs till punkt och pricka och att de troende följer mässan genom att be i tysthet, utan att ta aktiv del i olika funktioner.

Om man ser på saken på detta sätt så är det detaljerna runt själva liturgin som är det viktiga, inte det som liturgin i sig själv betyder och vill visa på.

Det var att vänta att de troende skulle ta fasta på de synliga, konkreta formerna och ta till sig dem för att ge näring åt den egna andlighet, men att de inte så lätt skulle förmå tränga in i själva djupet i liturgin.

Motsägelserna och motsatsförhållandena som vi nyss har räknat upp härrör varken från andan i koncilietexterna eller från deras bokstavliga lydelse.

Själva den liturgiska konstitutionen nämner inte alls om man skall fira mässan vänd mot altaret eller mot folket.

Och när det gäller språket, säger konstitutionen att latinet skall bibehållas, samtidigt som man vill ge större plats åt modersmålet “framför allt i läsningarna och i uppmaningarna, samt i vissa av bönerna och hymnerna” (nr 36,2).

Vad beträffar lekmännens medverkan säger konciliet först och främst att liturgin har att göra med hela Kristi kropp, huvud och lemmar, och att det därför är hela kyrkans kropp som firar den ”och att den därför skall firas med ett aktivt deltagande av de troende”.

Texten specificerar ytterligare: ”I det liturgiska firandet skall var och en av deltagarna, herde eller troende, endast och helt och fullt göra det som de liturgiska normerna och det vi har att göra med i firandet kräver av dem” (nr 28). ”För att främja det aktiva deltagandet är det bra att uppmuntra Gudsfolket att delta i acklamationerna, svaren, psalmsången, antifonerna, liksom med kroppens gester och hållning. Alla skall också när detta är tillbörligt iaktta vördnadsfull tystnad” (nr 30).

Detta är vad konciliet uppmanar mässfirarna till. Må det stämma oss alla till eftertanke.

Det finns tyvärr en tendens bland många moderna liturgiexperter att utveckla konciliets idéer i en enda riktning, men om man fortsätter med det kommer man till slut att stjälpa omkull konciliets själva intentioner.

Prästens roll reduceras av några liturgiexperter till att vara enbart funktionell.

Det faktum att hela Kristi kropp omfattas av liturgin förvrängs ibland så till den grad att den lokala församlingen uppfattas som en självtillräcklig enhet som själv har att dela ut de olika rollerna.

Det finns till och med en farlig tendens att minimalisera mässans offerkaraktär och att låta mysteriet och det sakrala innehållet försvinna, under förevändning att det därigenom blir lättare att förstå den. Slutligen kan man notera en tendens att uppdela liturgin i olika fragment och att understryka att den utgör en gemenskap i det att man ger församlingen makten att besluta hur firandet skall gå till.

Men lyckligtvis finns det också dem som vänder sig bort från vissa liturgiexperters förnuftsenliga banaliteter, som vare sig de är teoretiker eller praktiker är upptända av pragmatiskt tänkande. Vi kan istället konstatera en återgång till mysteriet, till tillbedjan av det heliga, en återgång till liturgins kosmiska och eskatologiska karaktär som vi kan läsa om i “  Oxford Declaration on Liturgy  » från 1996.

Å andra sidan måste vi erkänna att firandet enligt den gamla liturgin hade gått alltför långt i individualism och kommit att alltför mycket beröra vars och ens privata sätt att fira mässa samt att sambandet mellan präster och troende var otillräckligt.

Jag har stor respekt för våra förfäder som under de tysta mässorna läste ”bönerna som hör till mässan” och som deras bönebok föreslog, men det kan ändå inte anses utgöra ett ideal för det liturgiska firandet!

Kanske det är just dessa begränsade former för firandet som är anledningen till att försvinnandet av de gamla liturgiböckerna i många länder inte ansågs ha någon betydelse och där inte saknades av någon.

Man hade ju inte varit i kontakt med själva liturgin!

Å andra sidan hade den liturgiska rörelsen skapat en viss kärlek till liturgin. Detta såg vi i de länder där rörelsen hade förebådat konciliets viktiga tankar, som till exempel den att hela församlingen skall delta i den liturgiska handlingen. Där var också smärtan större över att den liturgiska reformen företogs i alltför stor hast och att den ofta begränsade sig till de yttre formerna.

I de länder där det inte hade funnits någon liturgisk rörelse orsakade inte heller reformen några problem.

Problemen har bara uppstått sporadiskt där som en alltför vildvuxen skaparlusta har gjort att det heliga mysteriet helt försvunnit ur mässan.

Det är därför som det är viktigt att observera Liturgikonstitutionens fundamentala kriterier som jag noterade här ovan, även om man firar mässan enligt det gamla missalet! När den liturgin genom sin skönhet och sitt djup verkligen rör de troende i deras innersta, då kommer den att älskas och inte vara något som är i oförenlig opposition till den nya liturgin – men detta bara om den firas på så sätt som konciliet har önskat.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas olika sätt att lägga den andliga och den teologiska tonvikten, men det kommer inte längre att finnas två olika sätt att vara kristen på, utan snarare två rikedomar som hör till samma kristna tro.

När man för några år sedan föreslog “en ny liturgisk rörelse” som skulle se till att de två olika liturgiformerna inte skulle gå alltför skilda vägar uttryckte den gamla liturgins vänner farhågorna att detta bara var en strategisk fint, ägnad att helt och hållet få den gamla liturgin att försvinna.

Vi måste sluta upp att vara rädda för detta. Om i de två olika sätten att fira mässan trons enhet och mysteriets förenande verkan skulle kunna klart framgå, skulle vi istället få anledning att glädjas och tacka den gode Guden. Om alla vi troende kunde leva och handla enligt detta sätt att se på saken, skulle vi bli i stånd att övertala biskoparna om att närvaron av den gamla liturgin inte behöver oroa och skada enheten i deras stift, utan snarare är en gåva som vi har fått för att bygga upp Kristi kropp, vars tjänare vi alla är.

Kära vänner, jag skulle vilja be er att inte förlora tålamodet, utan att fortsätta att hysa tillit – och i liturgin finna den kraft som vi alla behöver för att bära vittnesbörd om Herren i vår tid.

Josef Kardinal RATZINGER
Prefekt för Troskongregationen