Idag firar vi vår största högtid: Jesu Kristi Uppståndelse, påsk. Vi som kom till kyrkan tror på Jesu uppståndelse, tror att han är mitt ibland oss, osynlig men verklig och att han leder vår kyrka och att påven endast är hans synlige ställföreträdare här på jorden. Vi tillhör en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Det är vår kyrka och vår moder. Var och en av oss, döpt och troende, är en levande lem i kyrkans kropp. Detta gäller inte bara påven, biskoparna och prästerna! Vi har upplevt ett påveval med den föregående konklaven och vi har fått en ny påve, påve Franciskus. Vi har kanske läst och hört mycket om denna händelse. Det förvånar oss inte att människor som står långt borta från vår katolska tro skriver och talar så mycket och oftast mycket kritiskt, om vår kyrka. Men det som förvånar oss är att de bryr sig så mycket om vår katolska kyrka, om hur vår kyrka ser ut och att de vill reformera den, ja, ännu mer, att de vill påverka hennes utveckling och leda den in i en så kallad modern riktning, i motsats till konservativ. Men orden modern och konservativ återspeglar inte kyrkans liv på rätt sätt. Jag ställde en gång en fråga till våra ungdomar: Om en man är trogen sin fru, älskar henne och bryr sig om familjen är han då konservativ eller modern? Många moderna män gör inte detta. Det kan alltså vara bättre att vara konservativ än att vara modern.

Kära! När vi talar om vår kyrka borde vi tala om den som om vår moder. Hon har sina brister men hon är vår moder. Hon är inte något främmande som måste kritiseras, så som en svensk katolsk nunna gjorde i den svenska statstelevisionen häromdagen, jag blev förvånad.

I brevet till Romarna (Rom 12:1-2) skriver aposteln: Jag ber er bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, det behagar honom och är fullkomligt.

Anpassa er inte efter denna världen …. Men världen ropar att vi bör anpassa oss till den. Jag vill inte säga att allt i vår katolska kyrka enbart är fint och glädjande. Där det finns människor finns också fel, synd, mänsklig svaghet. Vi lever i denna världen och är påverkade av den, trots att aposteln säger: Anpassa er inte efter denna världen! Men värderingar som råder i världen lämnar också spår i vårt liv och i våra åsikter. Nu ger man goda råd till den nye påven från olika håll om vad han bör göra: Reformera kyrkan, anpassa den till moderna tider, etcetera. Struntprat! Det är vi, kyrkans medlemmar, som måste reformeras. Det går att förändra strukturer men detta är ingen mirakelmedicin mot svårigheter och problem för dessa kan istället bero på att människor inom kyrkan är drabbade av andlig sjukdom, dvs. de är ärelystna, högmodiga, korrumperade, mera onda än goda helt enkelt! Vi kan se det i länder som blivit av med sina kommunistiska regimer och försöker bygga upp nya demokratiska samhällen, men har kvar samma ledare som förut. En katolsk journalist frågade en gång den saliga moder Teresa vad som behövs reformeras i vår kyrka. Hon svarade: Du och jag. Ansvaret för vår kyrka ligger alltså inte bara på påvens axlar utan också på dina och mina.

Vi tror på Jesus, Han som för oss är det verkligt höga idealet! Hela livet försöker vi uppnå detta ideal, med än bättre, än sämre resultat. Problem och svårigheter uppstår i våra liv, javisst, när vi anpassar oss efter denna världen, när vi istället för att följa Jesus följer de världsliga strömningarna. Men: Endast den döda fisken följer strömmen – som Louise Hoffsten sjöng i Melodifestivalen.

En kristen måste våga gå mot strömmen.

Kära! Jag tycker att många problem i vårt liv uppstår när vi inte vågar gå mot den världsliga strömmen, när vi anpassar oss efter denna världen. Se på vår, så att säga, lilla kristna syster, Svenska kyrkan. Den har anpassat sig i så många ting efter denna världen. Blomstrar hennes kristna liv bättre än hos oss? Strömmar folk till de svenska kyrkorna? Lyssnar man gärna på de präster som är frånskilda? Är det kristna budskapet gladare och tydligare eftersom även kvinnliga präster och biskopar predikar i deras kyrkor?

Somliga tror att om celibatet i vår kyrka avskaffas löser man problemet som är prästbristen. Nej, man skaffar ett nytt problem, skilsmässor bland präster. Och sexuella övergrepp begår både gifta och ogifta män och kvinnor. Visst, det är mycket bedrövligt och beklagligt när det händer men det är inte celibatet som bär skulden utan konkreta människor. Som exempel kan nämnas att i den amerikanska armén begås varje år 190 000 sexuella övergrepp. Detta berättade man för en tid sedan om i kongressen. Vilken är orsaken? Vi lever i en översexualiserad värld. Man säger till våra ungdomar att allt är tillåtet, att de har rätt att tillfredsställa sina sexuella begär när och hur som helst. Man förlöjligar återhållsamhet och kyskhet och därefter blir man förvånad att både ungdomar och vuxna begår sexuella övergrepp, våldtäkter och annat hemskt.

En läkare från Stockholm som vågat säga att rekommendation av preventivmedel för ungdomar under 18 år är en brottslig handling hotades att bli utesluten från läkarkåren… Märkligt, eller hur? Den som sår vind får skörda storm. Om man säger att allt är tillåtet, att människan alltid får tillfredsställa sina kroppsliga begär – då skördar man sexuella övergrepp, våldtäkter, misshandel osv.

Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen i era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott det behagar honom och är fullkomligt – säger aposteln. Vi funderar över hans ord idag när vi firar den uppståndne Kristus som är garanten för mänsklig värdighet. Just därför att han utgjutit sitt blod, har dött och uppstått för var och en, för varje enskild människa, kan vi säga: Jag är okränkbar, jag är upprättad, jag har fått min värdighet. Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig, han som har älskat mig och gett sitt liv för mig. Också om alla andra brister i vördnad för den mänskliga värdigheten, också om jag själv kränker min egen värdighet, är Gud större. Inte ens synden och lidandet upphäver sanningen att Gud är kärlek. Gud har i Kristi uppståndelse triumferat över ondskan, djävulen och döden och räddat sina barn, som bär hans ansiktsdrag och ljuset från honom i sina ögon, tillbaka till livet och värdigheten. Kristus är uppstånden! Det som har gått sönder i skapelsen blir helt. De döda har inte lidit och dött förgäves, krigen, sjukdomarna, livets nödvändiga tristess är inte det yttersta. Alla orättvisor och fasor som mänskligheten gjort sig skyldig till och lidit blir i Kristus helt igen. Om man har förstått hur fasansfull världens samlade ondska är och ändå vågar att låta bli att följa världens strömmar, vägrar att anpassa sig efter denna världen, då har man fattat påskens hemlighet som är att vi genom dopet blivit heliga, fått ett nytt liv i Anden, en ny värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod. Kristus är uppstånden! Halleluja! Amen!

20130401