1. Ers helighet, jag heter Simon och tillhör ”San Bartolomeo”-församlingen. Jag är 21 år gammal och studerar kemi vid ”La Sapienza”-universitetet i Rom.

Först av allt vill jag tacka er för att ert Budskap till den 21:a världsungdomsdagen handlade om Guds ord som upplyser människans väg här på jorden. Också jag känner alltid att jag behöver Guds ord när jag befinner mig i svårigheter, är osäker om min framtid eller helt enkelt också i vardagens små händelser. Jag känner då att jag behöver få näring i Guds ord och därigenom lära känna Kristus bättre, genom att vända mig till honom kan jag få svar på alla mina frågor. Ofta frågar jag mig vad Jesus skulle gjort i mitt ställe men det är inte alltid jag förstår vad Bibeln vill säga. Dessutom vet jag att Bibelns böcker skrivits av olika pesoner, under olika epoker, och allt det där gör att jag känner det som om de befinner sig så långt ifrån mig. Hur kan jag lära mig att förstå det jag läser och att det är Guds ord som ingriper i mitt liv? Tack!

Mitt svar blir att vi först måste tänka på en viktig sak: Den heliga Skrift är inte något som skall läsas som vilken som helst historiebok, så som vi läser till exempel Homeros, Ovidius eller Horatius. Vi måste tänka på att verkligen läsa den som de Guds ord den är, och när vi läser den måste vi förstå att göra läsningen till en dialog med Gud. Framför allt måste vi be och föra ett riktigt samtal med Herren. ”Öppna dörren för mig”.. så sade så ofta Augustinus i sina predikningar: ”Jag bankade på Ordets dörr och fann då äntligen vad Herren ville säga mig.” Det är en mycket viktig punkt. Att läsa Bibeln gör man inte enligt de metoder för inlärning som man lär sig på universitetet, utan genom att be och säga till Herren: ”Hjälp mig att förstå Ordet, det som Du vill säga mig på denna sida”.

En andra sak att tänka på: den heliga Skrift gör att vi närmar oss och blir ett med Guds familj. Man kan alltså inte läsa den heliga Skrift ensam. Förvisso är det alltid viktigt att läsa Bibeln på ett personligt sätt för sig själv, i en personlig dialog med Gud, men på samma gång är det viktigt att läsa den i gemenskap med människorna som är våra ledsagare på vägen, ta hjälp av de stora mästarna i ”Lectio divina”. Vi har till exempel så många vackra böcker skrivna av kardinal Martini, som är en sann mästare i ”Lectio divina”. Det han skriver hjälper oss att tränga in i den Heliga Skrift och ta till oss det den vill säga oss. Han känner väl till alla de historiska omständigheterna, alla element som karakteriserade det förflutna, men söker alltid att på samma gång öppna dören för att visa att ord som verkar enbart höra till det förflutna även är ord som hör till nuet. Dessa mästare hjälper oss att bättre förstå och lära oss hur man bör läsa den heliga Skrift. Det är också bra att läsa Skriften i sällskap av andra trosfränder som också de söker finna ut hur de skall leva tillsammans med Kristus och vilket livet är som Guds ord har i beredskap åt oss.

Den tredje saken att tänka på är att om det är viktigt att läsa den heliga Skrift assisterad av mästarna, i sällskap av vänner, trosfränder, så är det särskilt viktigt att också läsa den i sällskap av Gudsfolket på pilgrimsfärd, det vill säga i gemenskap med kyrkan. Den heliga Skrift har två ämnen: Det första är det gudomliga budskapet: Det är Gud som talar. Men Gud har velat låta människan delta i Hans ord. Medan muslimerna anser att Koranen är direkt och muntligen inspirerad av Gud, så tror vi att det är den så kallade synergin, samverkan mellan olika dimensioner, som teologerna säger, som är det utmärkande för den heliga Skrift, dvs. Guds samverkan med människan. Det betyder Guds folk genom hans ord och därför är det andra ämnet i Skriften (det första var som jag sade – Gud) människan. Vi har de olika individuella skribenterna, det är sant, men ämnet de behandlar är ett och detsamma, Guds folk, som är på vandring upplysta av Guds ord och i dialog med Gud. När vi lyssnar på Gud lär vi oss att lyssna på Guds ord och också att tyda vad det vill säga oss. På så sätt blir Guds ord present för oss, ty de individuella personerna dör men det viktiga ämnet, Guds folk, lever, och är detsamma under årtusendenas lopp. Det är i dem som Ordet lever.

På detta sätt går det också att förklara de olika strukturerna vi finner i den heliga Skrift, särskilt det som kallas ”omläsning” (relectura). En gammal text läses om till exempel hundra år senare – i en annan bok – och då förstår man klart det som ännu inte var synligt hundra år tidigare, fastän det redan då fanns i texten. Och den läses ännu en gång, och ännu en, och varje gång kommer det fram nya aspekter, nya dimensioner av Ordet. Det är genom en sådan omläsning och ”omskrivning” inom ramen för en djup kontinuitet, medan väntotiden fortlöpte, som den heliga Skrift utvecklade sig. Slutligen, när Kristus så kom och hans närvaro här på jorden bevittnades av lärjungarna, blev Ordet definitivt fastlagt, och därefter finns det inga fler omskrivningar; det är bara fördjupningar av vår förståelse som fortfarande är nödvändiga. Herren sade: ”Den helige Ande kommer att leda er till en så djup förståelse som ni inte kan ana er till nu”.

Gemenskapen med kyrkan är alltså den heliga Skrifts levande ämne. Men på samma gång är huvudämnet Herren själv, som fortsätter att tala i Skriften som vi håller i händerna. Jag tror att vi måste lära oss att läsa den i tanke på dessa tre element: läsa den i en personlig dialog med Herren, läsa den i sällskap av de stora mästarna som har en djup troserfarenhet av den, och läsa den inneslutna i kyrkans varma famn, som är vi själva, Gudsfolket. Det betyder inom liturgin där Evangeliernas händelser hela tiden på nytt blir aktuella för oss, i vilka Herren i nuet talar till oss, så att vi tränger allt djupare in i den heliga Skrift, i vilka Gud verkligen talar till oss som lever idag.

2. Allraheligaste Fader, jag heter Anna, är 19 år gammal och studerar litteratur. Jag tillhör församlingen ”Santa Maria del Carmelo”. Ett av de problem som vi ungdomar har i dag är kärlekslivet. Det är ofta svårt för oss att älska. Ja, vi upplever det som svårt för vi vet att det ofta är lätt att vi förväxlar kärlek med egoism, särskilt i dag, när en stor del av medierna vill pådyvla oss en syn på den individualistiska sexualiteten, den som är sekulariserad, där allt tycks tillåtet, där allt rekommenderas i namn av friheten och människans eget samvete avgör vad hon får göra. Familjeinstitutionen som grundar sig på äktenskap tycks numera bara vara något som kyrkan hittat på, för att inte tala om kyrkans förbud mot föräktenskapliga relationer, som till och med för många av oss troende ungdomar, verkar vara något obegripligt och överspelat.. Eftersom dock många av oss önskar leva sitt kärleksliv på ett ansvarsfullt sätt, skulle Ni vilja förklara för oss vad Guds ord säger i det ämnet? Tack.

Detta är en viktig fråga och att svara på den på bara några minuter är nog inte möjligt, men jag försöker ändå. Anna själv har redan svarat till en del, när hon säger att kärlek idag ofta missförstås på så sätt att den framställs som en egoistisk erfarenhet, medan det i själva verket handlar om att utge sig själv för att i utgivandet finna sitt sanna jag. Hon sade också att en kultur som grundar sig på konsumtion förfalskar vårt liv på grund av ett relativistiskt sätt att se på våra liv som gör att allt tycks oss tillåtet, men som i verkligheten gör oss tomma. Låt oss då lyssna på vad Guds ord säger oss i ämnet. Anna ville mycket riktigt veta vad Guds ord har att säga oss. För min egen del tycker jag att det är mycket vackert att redan de första sidorna i den heliga Skrift, strax efter berättelsen om hur Gud skapade människan, ger oss en definition på kärleken och äktenskapet. Den helige författaren säger: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de skall bli ett kött”, dvs. en existens. Vi befinner oss i början av den heliga Skrift och finner redan en utsaga om vad äktenskapet är och denna definition är densamma som vi sedan återfinner i Nya Testamentet. Äktenskapet betyder att följa den andre i kärlek och att på så sätt bli en enda existens, ett enda kött, och alltså oskiljaktiga. Det är en ny existens som föds ur denna kärleksgemenskap, som förenar och sålunda skapar vår framtid. När de medeltida teologerna ville uttolka vad detta betydde sade att äktenskapet var det första av de sju sakramenten som Gud har instiftat för det instiftades redan i allra första början av skapelsen, i paradiset, i historiens början och framför allt i den mänskliga historiens början. Det handlar alltså om ett sakrament som Universums skapare har instittat och det finns följaktligen inpräglat i själva den mänskliga varelsen vars vägriktning här angives. Människan uppmanas att lämna sina föräldrar och förena sig med sin hustru för att bilda ett enda kött, så att de två blir till en enda existens. Äktenskapets sakrament är alltså inte något som kyrkan uppfunnit, utan Gud instiftade det verkligen i samarbete med människan i hennes egenskap av Guds skapelse, som resultat av kärlekens dynamism där mannen och kvinnan finner varandra och på så sätt också finner Skaparen som har kallat dem till att leva i kärlek. Det är sant att människan sedan på grund av sitt fall jagades ut ur paradiset, eller för att säga det på ett mera modernt sätt, att alla kulturer har färgats av synden, av människans misstag genom historien, och på så sätt har den ursprungliga avsikten som Gud lade ned i vår natur förmörkats. Vi finner faktiskt i alla de mänskliga kulturerna denna förmörkning av Guds ursprungliga avsikt. På samma gång kan vi när vi betraktar historien emellertid konstatera att människan aldrig kunnat helt glömma bort denna avsikt som fortfarande finns i djupet av hennes själ. Hon har alltid på ett visst sätt vetat att de andra formerna av relationer som finns mellan mannen och kvinnan inte verkligen motsvarar hennes varelses ursprungliga avsikt. Därför konstaterar vi i alla kulturer, särskilt i de stora kulturerna som alltid har siktet riktat mot denna verklighet, en återgång till monogamin, mannen och kvinnan som blir till ett enda kött. Det är alltså bara i trohet som en ny generation kan växa till i storhet, kan fullfölja en kulturell tradition, kan förnya sig och i fortsättningen förverkliga ett äkta framåtskridande.

Herren som talade till oss om detta med Israels stora profeters tunga, när Han tar upp Moses fråga om skilsmässa, sade: ”Det är på grund av era hjärtans hårdhet.” Efter synden har hjärtat ”hårdnat” men det var inte detta som var Skaparens avsikt och profeterna insisterade ännu tydligare på den ursprungliga avsikten. Herren hänvisade emellertid till de profetiska utsagorna som alltid har lett Israel till att inse sanningen om monogamins förtjänster och erkände tillsammans Hesekiel att vi för att leva vår kallelse med ett nytt hjärta istället för ett hjärta av sten att vi behöver ett hjärta ”av kött”, ett hjärta som är sant mänskligt. Och Herren inympar (se Rom 11:17) i dopet genom tron i oss detta nya hjärta. Det rör sig inte om en fysisk ”inympning” men vi kan kanske just ta upp denna jämförelse. Efter inympningen är det nämligen nödvändigt att vår organism sköts om, att vi får den nödvändiga medicinen som gör oss i stånd att leva med detta nya hjärta så att det blir ”vårt hjärta” och inte ”någon annans”. I denna ”andliga inympning” där Herren ger oss ett nytt hjärta, som är ett hjärta öppet mot Skaparen, mot Guds kallelse för oss, behöver vi verkligen lämplig medicin så att detta hjärta verkligen blir ”vårt hjärta”. Genom att sålunda leva i gemenskap med Kristus, med Hans kyrka, blir vårt hjärta verkligen ”vårt hjärta” och det blir möjligt att leva i äktenskapet så som Gud har förutsett. Den exklusiva kärleken mellan man och kvinna, det liv i tvåsamhet som Skaparen önskat att vi skall ha blir möjligt, även om andan som råder i världen i stort försvårar det till den grad att vi tror det vara omöjligt.

Herren ger oss ett nytt hjärta och vi måste leva med detta nya hjärta genom att använda oss av de behandlingsmetoder som finns till hands så att det verkligen blir ”vårt hjärta”. Detta sker om vi lever efter de levnadsregler som Skaparen givit oss och som gör att våra liv verkligen blir lyckliga liv. Vi kan se det också i världen där det trots så många andra levnadsmodeller det existerar så många kristna familjer som i trohet och kärlek lever det liv i kärlek som Skaparen önskat för oss. Det är genom dessa familjer som en ny mänsklighet kan växa fram.

Slutligen vill jag tillägga att vi vet allt om vad man skall göra för att bli en idrottsatlet, vilken disciplin och vilka uppoffringar och träning som behövs. Men när vi tränar idrott då ser vi resultatet, vi ser framgången, vi upplever hur vi når ett mål vi föresatt oss. På samma sätt kräver själva livet av oss att vi gör uppoffringar så att vi kan bli människor sådana som Jesus ville att vi skulle bli. Men det rör sig inte om något negativt, tvärtom hjälper oss dessa uppoffringar att leva som människor med ett nytt hjärta, att leva ett liv som verkligen är mänskligt och lyckligt. När vi nu är omgivna av en konsumtionskultur som vill hindra oss att leva det liv som Skaparen avsett för oss, måste vi ha modet att skapa små öar, små oaser, som sedan kan bli till större områden av katolsk kultur, i vilka man kan leva enligt Skaparens avsikt.

3. Helige Fader, jag heter Inelida, är 17 år gammal och scoutledare för vargungar i ”San Gregorio Barberigo”-församlingen och jag går på”Mario Mafai”-gymnasiet där jag läser på konstlinjen..

I ert budskap till den 21:a världsungdomsdagen sade ni att det är ”mycket nödvändigt att en ny generation apostlar, fast rotade i Kristi ord, väser upp”. Det är så starka och krävande ord att det nästan gör en rädd. Vi ungdomar skulle också vilja vara sådana nya apostlar, men kan ni vara snäll och förklara exakt vilka utmaningar vi har att vänta oss som dessa nya apostlar? Med andra ord – vad väntar ni er av oss, Ers helighet?

Vi väntar oss det som Herren väntar sig av oss. Det tycks mig som om vår tids stora utmaning – det är också det jag får höra av biskoparna som avlägger ”ad limina”-besök hos mig, till exempel de från Afrika – är sekulariseringen. Det vill säga ett sätt att leva och uppfatta världen som om ”Gud inte fanns” (si Deus non daretur). Detta sätt att se på världen och livet vill reducera Gud till den privata sektorn, som om han inte var en objektiv realitet och detta leder till att var och en skapar sig en egen livsplan. Men den vision som utmålar sig för att vara vetenskaplig accepterar bara det som kan bekräftas empiriskt. Eftersom Gud inte kan ha en omedelbar, empirisk, erfarenhet av Gud, gör denna vision av världen att även samhällets grundvalar rivs upp. Resultatet blir att var och en handlar på eget bevåg och i slutändan är var och en i opposition mot alla andara. Det leder som vi kan förstå till en helt ohållbar situation. Vi måste på nytt göra Gud synlig i våra samhällen. Det tycks mig vara det allra nödvändigaste. Om vi gör Gud synliga i våra liv, om vi inte längre lever som om vi våra självständiga varelser utan någon kontakt med Honom, som varelser som själva har rätt att uppfinna vad frihet och liv innebär. Vi måste i handling visa att vi är Guds skapade varelser, konstatera att det finns en Gud som skapat oss och att det inte betyder slaveri och beroende att stanna kvar i Hans vilja utan en kärleksgåva som får oss att verkligen leva.

Den första saken är alltså att lära känna Gud, att lära känna Honom för varje dag allt bättre, att erkänna att Gud har del i mitt liv och att Han spelar roll. Om vi erkänner att Gud finns där och att vår frihet är en frihet som vi delar med andra och att den innehåller en gemensam koefficient som gör att vi kan skapa en gemensam framtid, då väcker det för det andra frågan: vilken Gud? Det finns nämligen så många falska bilder av Gud, av en våldsam Gud, osv. Den andra frågan blir alltså att vi måste lära oss att känna igen den Gud som visade sitt ansikte för Jesus, Han som har lidit för oss, som älskade oss ända till döden och som därigenom besegrade våldet. Vi måste framför allt i våra egna liv vittna om den levande Guden, den Gud som inte är en okänd, inte en uppfunnen Gud, en Gud som bara finns i våra tankar, utan en Gud som visat sig, uppenbarat sig själv och sitt ansikte. Det är bara därigenom som vårt liv blir verkligen sant och äkta mänskligt och bara så som vi kan införa verkligt mänskliga krav i samhället. Här vill jag också nämna den princip enligt vilken, som jag sade i mitt första svar, vi inte själva kan skapa detta rättfärdiga och sanna liv. Den som säger att vi måste lära oss att färdas i sällskap med goda och rättrådiga vänner, i sällskap med andra som också de själva har en erfarenhet av att färdas i riktning mot Gud och att det är så skönt att färdas i sällskap av Gud. Vi måste färdas tillsammans med kyrkans stora gemenskap som genom seklerna visar oss på närvaron av Gud som talar, som handlar, som håller oss sällskap. Jag skulle alltså som svar på din fråga vilja säga: Försök att finna Gud, Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus, gå sedan i sällskap med den stora kristna familjen, med våra bröder och systrar som alla tillhör Guds familj. Det är det som jag tycker är det viktigaste om man vill leva apostalet som jag talade om i mitt inledningsanförande.

4. Jag heter Vittorio, jag kommer från Paroisse «San Giovanni Bosco» i Cinecittà, jag är 20 år och studerar pedagogik vid universitetet i Tor Vergata.

Helige Fader, ni inbjuder oss alltid, också i ert anförande idag, att inte vara rädda att ge ett frikostigt svar till Herren, särskilt när Han ber oss att följa Honom i det vigda livet eller i det prästerliga livet. Ni säger till oss att viinte skall vara rädda, att lita på Honom och att vi då inte kommer att bli besvikna. Jag tror att ett stort antal av oss som är närvarande här eller bland dem som i kväll lyssnar på er framför televisionerna, skulle önska följa Jesus på den väg som innebär den särskilda helgelsen, men det är inte alltid lätt för oss att avgöra om det verkligen är den väg Herren önskar att vi skall följa. Kan ni säga oss hur ni själv gjorde för att bli på det klara om det var just detta som var er kallelse? Kan ni också ge oss råd som gör att vi bättre förstår om Herren kallar just oss att följa Honom i det vigda eller prästerliga livet? Tack så mycket.

Jag växte upp i en värld som var mycket annorlunda dagens värld, men ändå liknar situationen nu i mycket den som rådde då. Å ena sidan var det då ännu ”normalt” att vara kristen, att gå i kyrkan och att acceptera tron som Guds uppenbarelse och att försöka leva i enlighet med denna uppenbarelse. Å den andra sidan fanns det nazistregimen som med hög röst utropade: ”I det nya Tyskland kommer det inte längre att finnas präster, inget vigt liv, vi behöver inte längre sådana människor, sök er ett annat yrke!” Men just genom att lyssna på dessa ”starka” och brutala röster, i konfrontationen med denna brutalitet och med detta omänskliga ansikte, förstod jag att det just därigenom fanns ett mycket stort behov av präster. Denna kontrast med det omänskliga samhället gjorde att jag blev bekräftad i min övertygelse att Herren, Evangeliet, tron, visar oss den rätta vägen och att vi måste engagera oss i denna väg för att ge den en chans att överleva. Dessutom är det två ting som hjälpt mig att välja min väg: att jag redan i barndomen också genom mina föräldrar och min präst upptäckte liturgins skönhet som jag sedan kom att alltmera älska. Jag kände hur i liturgin himlen öppnade sig framför oss och lät oss se den gudomliga skönheten. Det andra var att jag upptäckte skönheten och kunskapen, kunskapen om Gud och den heliga Skrift. Tack vare dem är det möjligt att träda in i det stora äventyret teologin som utgörs av dialogen med Gud. Därför var det för mig en stor lycka att få komma in i det tusenåriga arbete som teologin utgör, och i firandet av liturgin där Gud är med oss och gläds med oss.

Naturligtvis saknades det inte svårigheter. Jag frågade mig om jag verkligen skulle kunna leva i celibat hela livet. Eftersom jag var en ung man som formats av ett rationellt tänkande och inte av ett praktiskt, visste jag också att det inte räckte med att älska teologin för att vara en god präst, men att det också var nödvändigt att alltid finnas till hands för unga människor, för äldre, för de sjuka och fattiga. Att det var nödvändigt att bevara sin enkelhet för att kunna vara andra till hjälp. Teologi är vackert men det är också nödvändigt att bevara ordets enkelhet och enkelheten i det egna kristna livet. Därför fick jag fråga mig om jag skulle kunna leva allt detta och inte bli en enkelspårig teolog? Men Herren hjälpte mig, och framför allt blev jag hjälpt av goda vänner, goda präster och goda mästare.

För att återgå till din fråga så tror jag att det är viktigt att vara uppmärksam och lyssna på det som Herren vill meddela oss under vår väg. Han talar till oss genom händelser, personer, möten. Det är viktigt att lyssna på Hans röst i allt detta. Och sedan är det viktigt att verkligen få till stånd en vänskapsrelation med Jesus, träda in i en personlig relation med Honom, att inte känna Honom bara genom andra eller genom böcker, men att leva i en relation som alltmer fördjupas med Honom. På så sätt blir det möjligt för oss att börja förstå vad Han önskar av oss. Sedan är det viktigt att tänka på vem jag själv är, vad jag kan. Å ena sidan måste jag vara modig och å den andra ödmjuk, även här i sällskap av vänner, och sålunda öppna mig mot kyrkans och även prästernas och familjens auktoritet. Vad är det som Herren vill från mig? Det är förstås alltid ett stort äventyr, men vi kan bara lyckas med vårt liv om vi älskar äventyret, tror på att Herren aldrig lämnar oss ensamma, att Han är med oss på vägen och hjälper oss.

5. Helige Fader, jag heter Giovanni, jag är 17 år och studerar vid det tekniska Giovanni Giorgi-universitetet i Rom och tillhör Santa Maria Madre della Misericordia-församlingen.

Jag ber Er att hjälpa oss att bättre förstå hur den bibliska uppenbarelsen hänger ihop de vetenskapliga upptäckterna och hur den kan hjälpa oss i vårt sökande efter sanningen. Vi förleds ofta att tro att vetenskapen är fiende till tron, att den matematiska logiken har ett svar på allt, att världen fötts ur en slump, att om matematikerna ännu inte upptäckte teoremet Gud så är det helt enkelt därför att Gud inte existerar. Särskilt under vår studietid är det inte alltid lätt att förstå hur allt har en gudomlig mening som finns underförstådd i naturen och i människans historia. Ibland leder detta till att vi vacklar i vår tro och att den bara blir en sentimental akt. Jag också, helige Fader, liksom alla ungdomar, törstar efter Sanningen. Men hur skall jag göra för att harmonisera vetenskap och tro?

Den store Galileo Galilei sade att Gud har skrivit naturens bok med matematikens språk. Han var övertygad om att Gud har givit oss två böcker – den heliga Skrift är den ena och naturen den andra. Och naturens språk – det var hans övertygelse – det är matematiken, som alltså är Guds eget språk, Skaparens språk. Låt oss nu fundera över vad matematik är för något. I sig handlar det om ett abstrakt system, en uppfinning av den mänskliga anden, något som i sin renhet och abstrakta väsen inte existerar i sinnevärlden. Matematik är alltid något approximativt, ett intellektuellt system, en stor och genialisk uppfinning av den mänskliga anden. Det som är förvånande är att denna den mänskliga andens uppfinning verkligen är nyckeln till förståelsen av naturen, att naturen verkligen är uppbyggd på ett matematiskt sätt och den matematiska vetenskapen, som vår ande har uppfunnit, verkligen är verktyget som vi har för att kunna arbeta med naturen, för att kunna få den att tjäna oss, för att instrumentalisera den genom tekniken.

Det tycks mig nästan otroligt att den mänskliga andens uppfinning och universums hela struktur sammanfaller. Matematiken som vi alltså uppfunnit ger oss verkligen tillgång kännedomen om hur universum är uppbyggt och gör att vi kan använda oss av den. Den mänskliga varelsens intellektuella förmåga och verklighetens objektiva struktur sammanfaller alltså! Det subjektiva förnuftet och naturens objektiva förnuft är identiska! Jag tror att denna överensstämmelse, denna kongruens, mellan det som vi kan tänka ut och det sätt som naturen förverkligar sig och uppför sig på är en gåta som innebär en stor utmaning, ty vi ser att det slutligen är ”ett” förnuft som binder samman de två. Vårt förnuft skulle inte kunna upptäcka detta andra förnuft om det inte fanns ett identiskt förnuft som källa till de två.

Med detta sätt att se på saken tycks det mig som om det just är matematiken, i vilken Gud inte kan uppträda, som visar oss på universums intelligenta struktur. Det finns visserligen också teorier om kaos, men de är begränsade, för om kaos tog överhanden, då skulle all teknik vara omöjlig. Det är bara för att matematiken är användbar som tekniken är användbar. Vår vetenskap som möjliggör för människan att arbeta med naturens energier, förutsätter en användbar, intelligent struktur av materien. Sålunda ser vi att det finns en subjektiv rationalitet och en objektiv rationalitet i materien, och att de båda sammanfaller. Naturligtvis kan ingen bevisa – så som man till exempel empiriskt bevisar teknikens lagar – att de två verkligen är resultatet av en enda unik intelligens – men det verkar på mig som om denna intelligensens enhet, som ligger bakom de två slags intelligenserna, verkligen kan skönjas i vår värld. Och ju mera vi genom vår intelligens lyckas använda världen för egna syften, desto mera framstår tydligt och klart avsikten med Skapelsen.

För att sedan komma till den sista frågan vill jag svara: antingen existerar Gud eller så existerar Han inte. Antingen erkänner man förnuftets primat, det skapande förnuftet som är alltings ursprung och alltings princip – förnuftets primat är också frihetens primat – eller så anser man att det icke-förnuftiga är sanningen, enligt vilken princip allt som fungerar på jorden eller i våra liv bara är något tillfälligt, slumpartat, marginellt, produkten av det irrationella. Förnuftet självt skulle vara resultatet av det oförnuftiga..... Man kan inte i en sista analys ”bevisa” att det ena eller det andra är det rikgita, men kristendomens stora valmöjlighet är att den tillåter oss att välja förnuftet och att tro att det är förnuftet som råder i vår värld. Det tycks mig vara en utmärkt valmöjlighet, som visar att det bakom allt finns en stor intelligens, en intelligens som vi helt kan förlita oss på.

Men det verkliga hindret för tron i våra dagar tycks mig vara det onda i världen. Man frågar sig hur det onda kan förenas med tron på Skaparens förnuft. För detta problem behöver vi verkligen Gud som blivit till människa och som visar oss att Han inte bara är ett matematiskt förnuft, men att Hans urpsrunliga väsen också innehåller Kärleken. Om vi tittar på vilka alternativen är, ser vi att det kristna alternativet också är det mest förnuftiga och mänskliga. Det är därför som vi tillitsfullt kan utarbeta en filosofi, en vision av världen, som grundar sig på förnuftet, på tilltron till att det skapade förnuftet på samma gång är kärlek och att denna kärlek är Gud.