av David Quinn

Joseph Ratzinger valdes till påven Johannes Paulus II:s efterträdare för snart fem år sedan. Redan då var detta val något som väckte motstridiga känslor men idag har känslorna eskalerat så att han i vissa kretsar blivit något av en hatfigur, en ond ande som vill människorna illa, en bogeyman som ersätter George Bush.

Till dessa cirklar hör de aggressiva sekularisterna, arga f.d. katoliker och en del personer inom den katolska kyrkan vilka fortfarande svävar i villfarelsen att Andra Vatikankonciliet tjänade till att förvandla kyrkan till ännu en form av misslyckad liberal protestantism. 

Benedikt har naturligtvis nu sin givna plats i medierna på grund av skandalerna och de pågående, om än för det mesta orättvisa, försöken att nagla fast honom för att han misskött dessa skandaler. Men även innan vi fick mediauppslutningen inför skandalerna var Benedikt XVI en hatfigur för en del människor.

Det måste erkännas att han inte gjort något för att förbättra sin situation. Det hade till exempel varit bättre för honom om han inte citerat den bysantinske kejsarens kritik av islam talet i Regensburg år 2006.

Det var också inte vidare förnuftigt av honom att häva exkommunikationen av biskop Richard Williamson – en känd förintelseförnekare – utan att ge, det hade varit det minsta han kunnat göra, en riktig och uttömmande förklaring.

I alla andra avseenden har han emellertid blivit föremål för attack utan att ha någon del i det för vilket han anklagas. Så fördömdes han i vida kretsar i december 2008 för att han jämfört homosexualitet med förstörandet av regnskogar, det var bara det att han aldrig hade gjort en sådan jämförelse. I talet han höll nämnde han inte ens ordet homosexualitet.

Några veckor senare, på väg till Afrika, försvarade han kyrkans position när den motsätter sig västvärldens utpytsande av kondomer till de afrikanska länderna som ett sätt att undvika spridningen av HIV/aids. För detta yttrande blev han hudflängd och anklagad för att ha vållat miljontals människors död.
Men ingen av kritikerna tog någon hänsyn till verklig vetenskaplig bevisföring, som visar att kampanjerna som stödjer utdelande av kondomer till hela befolkningar inte har lyckats minska spridningen av HIV/aids. Det som däremot har verkan är kampanjer som förespråkar trohet i partnerrelationen.

Angrepp på Benedikt, och på den katolska kyrkan i allmänhet, kommer från många håll. Kyrkan attackeras för det som man antar vara dess hållning gentemot protestanter, judar, muslimer och alla andra religioner i allmänhet.
Benedikt och kyrkan attackeras för sin hållning gentemot homosexualitet och mot människans sexualitet över huvud taget. De attackeras över försvaret för de oföddas rätt till liv, för de gamla och sjukas rätt att leva. De attackeras för att de försvarar äktenskapet.

Men alla dessa attacker har egentligen samma måltavla, nämligen Benedikt och kyrkans försvar för den objektiva sanningen och moralen, tron på att vissa saker är riktiga eller felaktiga i sig själva, oberoende av en efemär åsikt eller vissa aktuella omständigheter.

I en tid när moralisk relativism är den rådande filosofin, kan inget vara mera störande än en person som, hur lugnt han än framför det, säger att inte alla “sanningar” är likvärdiga, att moral inte helt enkelt handlar om en personlig åsikt, att religionerna inte alla är lika sanna eller lika falska, och att inte alla levnadssätt är likvärdiga.

När det till exempel handlar om sexualiteten säger kyrkan att sex har ett objektivt mål och en objektiv mening och att en sådan mening är avlandet av barn, som oundvikligen är något som har att göra med heterosexualitet.
Det är detta som ligger bakom försvaret av äktenskapet. Ett skäl till att kyrkan säger att män och kvinnor bör gifta sig innan de har sex är för att den tror att barn har rätt till att växa upp i ett hem där det finns två föräldrar som är gifta med varandra.

Men detta finner många människor, inte minst samboende par, ensamföräldrar och homosexuella vara något kränkande och leder dem till att bestrida att barn behöver, eller har rätt till, en pappa och en mamma som är gifta med varandra. Kyrkan kan inte avvika från denna linje.

Inte heller kan kyrkan säga att alla religioner är likvärdiga för då skulle den förneka att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Men det betyder inte att kyrkan inte behandlar de andra religionerna med respekt.  

Varför är detta så svårt att inse? Det är antagligen så att vi alla är i stånd att behandla de flesta av de människor som har annan uppfattning än vi med respekt. Nåväl, kyrkan gör detsamma, till skillnad mot den allmänna fördomen.

Relativismens paradox är att den säger sig behandla alla åsikter lika, men i själva verket fördömer den och förkastar alla dem som tillbakavisar relativismen.  

Med andra ord, relativisterna försvarar sin åsikt lika bitande skarpt och lika agressivt som de värsta fundamentalister och tål inte något som helst motstånd.  

Påven kallar denna ultra-aggressivitet för ”relativismens diktatur”. Den främsta anledningen till att dessa liberala fundamentalister ger så mycket av sin tid och energi till att angripa påven och kyrkan är att dessa är de främsta försvararna av den objektiva sanningen och moralen i världen av idag.
 
Att förgöra Benedikt, förstöra eller ta över den kyrka han leder, då har man kommit en bra bit på vägen mot att förstöra oppositionen mot en liberal fundamentalism. Det handlar om en kataklysm i form av en kamp mellan dem som tror på objektiv moralitet och dem som tror att moral är något relativt. Joseph Ratzingers uttalande är ett slag mitt i planeten för alla dem som befinner sig mitt i stridens hetta.

David Quinn
Irish Independent