Intervju gjord av Moritz Schwarz

MS: Vördade fader, i april valdes er bror, Josef Kardinal Ratzinger till påven Johannes Paulus II:s efterträdare. Denna veckan återvände påven Benedikt XVI till Tyskland för första gången. Tänker ni på er bror som i första hand en bror eller som påven?

GR: Han är både min bror och påven. Det finns ett axiom myntat av skolastikerna som säger: ”Nåden förstör inte naturen”. Den verklighet som bygger på vår natur förblir också oförändrad med hänsyn till tron.

MS: Hur fungerar denna personliga relation?

GR: Vi är bröder men när Benedikt XVI i sin egenskap av påve gör ett uttalande till kyrkan, då accepterar jag det som vilken annan präst som helst.

MS: Påven Benedikt XVI kommer till Köln i samband med Världsungdomsdagen. Ungdomarna vet, liksom alla andra, att påven Johannes Paulus II hade innehaft sin tjänst från och med 1978. I deras ögon ”hade han alltid funnits där”. För några månader sedan bevittnade de så hur en erfaren och vanlig människa plötsligt valdes till Kristi ställföreträdare på jorden.

GR: Naturligtvis är påven Kristi ställföreträdare på jorden men på samma gång är han utan tvivel en helt vanlig människa, liksom alla andra. Nåden förstör inte naturen! De flesta kristna förstår inte hur den allmänna opinionens känsloyttringar så snabbt kan skifta från hård och arrogant kritik av påven å ena sidan och djup vördnad och känslosvall å den andra. Jag kritiserar det inte utan vill bara framhålla att vi katoliker har en annan relation till vår påve.

MS: Men benämningen ”Kristi ställföreträdare” är mer än en titel...

GR: Naturligtvis är den det, men även om man är biskop tillhör man det apostoliska rådet. Den förändring ni antyder började inte i och med valet till påve. Även en enkel präst i den katolska kyrkan är inte bara en tjänsteman utan också biskopens ställföreträdare. Det betyder att han har utvalts och vigts till att tjäna Kristus. Tanken att det skulle föreligga en funktionalitet som man i moderna cirklar vill införa som en parallell till hur förhållandet är i den protestantiska kyrkan, visar att man inte förstått den katolska kyrkans egenart.

MS: Vem tänker ni då på?

GR: Till exempel grupper som ”Kyrkan sedd underifrån” och ”Vi är kyrkan”.

MS: Ni anser alltså inte dem vara uttryck för kyrkans förnyelse utan snarare som en överträdelse av katolicismen?

GR: En överträdelse av den andliga strukturen av vår tros byggstenar.

MS: Men utgör de ändå en del av Kyrkan?

GR: Inte så som jag ser det, för dessa gruppers förväntningar ligger så långt ifrån hur det ser ut i verkligheten i kyrkan att man måste inse att det finns en klyfta i det religiösa innehållet.

MS: Var tror ni att dessa tendenser kommer ifrån?

GR: De är ett tecken på tiden vi lever i.

MS: Ni syftar på det för vår del av världen typiska problemet att använda förnuftet så mycket som möjligt i trosfrågor och att försöka placera in tron i förnuftiga kategorier, istället för att ära Gud för det Han är.

GR: Ja, problemet är å ena sidan att vi låter förnuftet dominera och å den andra att vi har en tendens att överföra de modeller vi möter i det dagliga livet på andra områden, som inte passar dem, till exempel, på kyrkan.

MS: Som när vi överför demokratiska modeller från den politiska och samhälleliga världen på Tron och Kyrkan?

GR: Ja, men vi förstår då inte att ett viktig beståndsdel av Tron utgörs av Guds egen sanning och de som tror att de kan ”rösta på Tron”, tappar bort insikten om att det rör sig om ett mysterium.

MS: Så ni förespråkar att vi skall använda oss mera av våra känslor än av vårt förnuft?

GR: Ja, men problemet går djupare än så. Jag nämnde ”vår tids tecken”. Vi här i västvärlden är konfronterade med en total sekularisering. Människorna förstår inte längre när man hänvisar till det heliga, det övernaturliga.

MS: Ni menar Upplysningen som en förbannelse, en ”livshotande sjukdom i det mänskliga sinnet”, som Josef Ratzinger skrev i sin bok "Faith, Truth and Tolerance" (Tro, sanning och tolerans), när han fortfarande var kardinal.

GR: Den omkringliggande världen upptar våra sinnen till den grad att många människor förlorat förståelsen för Gud. Till och med bland de kristna har en del av förståelsen för Trons inre sanning så sakta gått förlorad. Även praktiserande kristna förstår inte längre de avgörande grundvalarna, de förstår inte dem eller känner inte igen dem när de möter dem. Detta är tecken på en mycket djup kris.

MS: Det sägs att din bror har sagt att det som kardinal Kasper representerar inte längre har något att göra med katolicismen.

GR: Det vet jag ingenting om. Jag tror inte att han sagt det. Jag själv tänker annorlunda om kardinal Kasper. Men det är sant att det finns kardinaler som bekänner sig till denna förlust av innehåll. Till exempel kardinal Danneels i Bryssel, vars uttalanden enligt min åsikt inte längre hör ihop med den katolska förståelsen av tron.

MS: Kardinal Lehmann har också varit kontroversiell. En del kritiker menar att det verkar som om han inte är redo att göra motstånd mot dylika modernistiska tendenser.

GR: Nej. Jag tror att denna bild har projicerats på kardinal Lehmann på grund av en tendentiös överkänslighet. Det är sant att han är en man som talar med lågmäld röst, men detta faktum får inte på något sätt missförstås så att man anser det vara ett tecken på att han övergivit tron. Kritiken är orättvis.

MS: Kyrkans kris skulle vara enkel att bemästra om man får tro de interna kyrkokritikerna som uttalar sig i medierna: Kyrkan måste helt enkelt moderniseras.

GR: Detta krav är populärt men löjligt. Det som är sant är däremot är att kyrkans representanter inte alltid är tillräckligt modiga och att de på grund av osäkerhet tolererar och inte tillräckligt opponerar sig emot allt slags ofog som sprids i kyrkan.

MS: Vem är ansvarig för det?

GR: Det handlar inte om att utse en syndabock, det vore alltför enkelt. Den moderna tidens anda har smugit sig in även i kyrkan och vi måste förstå att inte alla kan motstå den. Inom kristenheten ligger ansvaret hos varje individ. Men det är bara mänskligt att inte alla klarar av det ansvaret.

MS: Kyrkan försökte svara på kritiken som riktades från den moderna världen genom andra Vatikankonciliet från 1962 till 1965. Varför misslyckades det försöket?

GR: Konciliet var en händelse som innehöll ofantligt många skikt. Man kritiserar ofta konciliet i våra dagar. Reaktionen mot det andra Vatikankonciliet ligger i linje med reaktionen som förekom inför tidigare koncilier. Å ena sidan finner vi entusiasm och övertygat gillande. Och å den andra skarpt avvisande. Problemet är att de flesta kritikerna men också de flesta anhängarna inte känner till konciliets texter tillräckligt väl utan bara talar om något som de kallar för ”koncilieandan” men som inte egentligen existerar. Var och en som önskar ändra på något i kyrkan enligt sin egen smak talar om denna ”koncilieanda”.... det har ingen betydelse om det de talar om inte har det minsta att göra med konciliet. Detta är att missbruka konciliet och ”koncilieandan” är i själva verket den anda som besjälar dem som refererar till den utan att ha någon kännedom om det verkliga innehållet i konciliets texter. Konciliet har dåligt rykte även bland de mest konservativa kritikerna.

MS: Hur skulle ni vilja beskriva konciliet på ett trovärdigt sätt?

GR: Konciliet bygger helt och fullt på trons grundvalar. Konciliet har formulerat tron på ett imponerande och äkta sätt. Jag tror att konciliet var en chans som vi ännu inte utnyttjat fullt ut.

MS: Josef Ratzinger som på den tiden stödde konciliet sade senare att det väckte många förväntningar men att mycket hade gått fel.

GR: Jag tror inte att han menade att de äkta koncilietexterna brast till innehållet. De postkonciliära svårigheterna gäller framför allt på liturgins område men koncilietexterna kan inte göras ansvariga. Det är snarare den postkonciliära liturgiska reformens som bär ansvaret.

MS: Som infördes i den allmänna moderniseringen som företogs efter konciliet.

GR: Det var den tidens anda. ”Att öppna alla fönster på vid gavel.” En del kunde inte vänta att bli av med de gamla sederna och bruken.

MS: Skulle man behöva revidera konciliet på något sätt?

GR: Ett koncilium är inte ett parlamentariskt beslut. Det är kyrkans röst som talar under inflytande av den helige Ande. Det är viktigt att förstå konciliet på ett ansvarsfullt sätt och förstå att det utgör en äkta tolkning av tron. Det viktiga måste vara att växa i trons anda, att lära sig förstå sin tro och att leva sitt liv i trons tecken. Alla typer av moderniseringar blir omoderna efter en tid. Om kyrkan ger efter för dem ger hon upp sin transcendentala skatt och blir en institution som vilken som helst. Att gå framåt betyder inte att gå tillbaka men att återvända, återvända till att följa Kristus.

MS: Har kyrkan mod nog att göra detta?

GR: Det är klart att man riskerar att bli missförstådd och att det kommer att finnas ”fiender”. De som går emot tidens anda måste förvänta sig att vinden kommer att blåsa dem i ansiktet. Men kyrkan måste stå fast och måste ha mod nog att ta beslut som är impopulära i medierna. Kyrkan får inte glömma att hon inte bara har att tänka på ”idag” men att hon måste finnas kvar i evighet.

MS: Med all respekt för era uppmuntrande ord, men detta ”återvändande” har inte en enda gång nämnts i de allmänna debatterna, än mindre har det satts i bruk. Om man följer debatterna i medierna, till exempel i samband med Världsungdomsdagen, ser man att det bara talas om ”modernisering”.

GR: Problemet är att valet av deltagare och ämnen för debatten verkade ha gjorts av journalisterna. Journalister är naturligtvis mera intresserade av en debatt om modernisering än att återvända till de impopulära men grundläggande sanningarna om tron. Dessutom är det olyckligtvis bara populärt att tala om kyrkans yttre erfarenhet och inte om innehållet. Den yttre erfarenheten speglar ju det moderna samhällets intressen.

MS: Ni menar kanske att debatten om celibatet projekterar det moderna samhällets fixering vid sexualiteten och ekumeniken vårt samhälles multikulturella utseende?

GR: Just så. Dessa ämnen visar på det som är intressant i dagens samhälle och döljer det verkligt viktiga, nämligen frågan om tron. Men alla har inför ögonen den protestantiska kyrkans varnande exempel, där man blev mer och mer progressiv och trots detta situationen har blivit ännu värre. Jag vet inte vad män som Drewerman och Küng tänker om detta.... Faktum är att ingen av dem hittills förstått deras idéers tydliga inneboende svaghet, på grund av att medierna fortfarande älskar dessa idéer.

MS: Det betyder att inte bara är vi långt ifrån att få de rätta svaren men att vi är ännu längre ifrån att ställa de rätta frågorna. Finns det något hopp?

GR: Det är just kärnfrågan.

MS: Vad kan man göra?

GR: Jag vill inte utfärda några falska förhoppningar men jag vill inte heller dölja hur förtvivlad jag anser situationen vara. Men jag fick tillbaka hoppet när jag såg reaktionerna på påven Johannes Paulus II:s död. Det var uppmuntrande att se hur populär en påve kan bli i verkligheten. En påve som i så många hänseenden ansågs vara gammalmodig och som gång på gång har utsatts för så många och starka angrepp. Även om jag inte kan svara på er fråga, finner jag att erkännandet av det som denne påve var och gjorde innebär ett hopp för framtiden.

"Min bror och min påve"

Georg Ratzinger om påven Benedikt XVI, trons kris och vart den falska ”moderniseringen av kyrkan” leder oss.
den 19 August 2005, ur Junge Freiheit, Berlin