Vår tid ser på historien med okänsliga ögon. Den betraktar det förflutna, inte sådant det var utan sådant den skulle önska att det hade varit. Den läxar upp de döda, talar om för dem hur de borde ha uppfört sig, väjer inte för anakronismer när den dömer dem enligt principer som den aldrig själv tillämpar, men som den i efterhand kräver andra som inte längre lever på vår jord att respektera.  Vår tid kännetecknas inte av att äga någon känsla för historien – snarare av att vara hämndlysten. Att försöka förstå människorna och deras skäl, sätta dem i samband med den tid de levde i, försöka förstå vilka föreställningar de hade och de omständigheter som omgav dem, söka bena ut de komplexa skeendena utan att reducera dem till motsägande förnuftsargument – det är inte vår tids styrka och inte heller dess avsikt. Vad vår tid söker är att kunna utpeka de skyldiga. 

Skyldiga, javisst. Men inte vilka skyldiga som helst. Den önskar finna exempel att visa fram, exempel genom vilka de hämningslöst kan ge sig hän åt det som kännetecknar den kristna västvärlden i våra dagar: självhatet! Vår tid hatar det den är och avskyr allt som utgör dess grund. Och eftersom dess grund är Rom och kyrkan och inget annat (till och med ateismen grundar sig på kristendomen, dess filosofiska ställningstagande vore omöjligt utan denna), så är det den romerska kyrkan som blir den främsta måltavlan för dess rabiata anklagelser. 

Låt oss ta ”Pius XII-affären” som exempel. Man kritiserar högljutt det som man kallar för påvens ”tystnad” under Shoah. Man misstänker honom för att ha samarbetat med nazistregimen, utmålar i bjärta färger de hjältemodiga ställningstaganden påven hade kunnat inta vilka – säger man – skulle ha lett till slutet på förföljelserna. Men då glömmer man det viktigaste: Pius XII:s ”tystnad” är inte ett historiskt faktum, den är en upphittad dikt och inget annat.

År 1963 uppfördes pjäsen Der Stellvertreter i Berlin. Denna pjäs vill avslöja påvedömets ”tvekan och tystnad” inför nazismen och judeförföljelserna under Andra världskriget. Pius XII framställs där som en ynkrygg, en som tänker mera på att skydda kyrkans materiella egendomar än på att rädda judarna undan förföljelserna.  

Pjäsen kom vid rätt tidpunkt säger Ian Pacepa, före detta generallöjtnant i den hemliga rumänska säkerhetstjänsten som gick över till väst i slutet av 1970. På  KGB-chefen Alexander Shelepins inrådan började Nikita Krustjev alltifrån början av 60-talet föra en skoningslös kamp inom det sovjetiska blocket mot katolska kyrkan, vars motståndskraft och förmåga att sätta käppar i hjulet för honom själv han mycket väl insåg. I Ungern hade säkerhetstjänsten lyckats sätta klorna i kardinal Mindszenty, en prelat som visat sig lika omedgörlig mot kommunisterna som han i mitten 1930-talet varit mot Szálasi och nazisterna. Även om Mindszenty kunde söka sin tillflykt vid den amerikanska ambassaden i Budapest (bakom vars murar han förblev i säkerhet under hela femton år !), var det hela en triumf för säkerhetstjänsten. Nu ville man spela ett ännu högre kort, och det var det som gav general Ivan Agayants, chef för KGB:s upplysningsbyrå, idén att av Rolf Hochhuth beställa en teaterpjäs som skulle kasta ett ofördelaktigt ljus över Vatikanens handlande under kriget. Pius XII var död och kunde inte protestera. Det var på så sätt som pjäsen Ställförträdaren kom till och med den legenden om att Pius XII skulle ha gjort sig skyldig till en oförlåtlig ”tystnad”.  

Låt oss bara ställa oss frågan: Vad kunde en tysk dramaturg som Rolf Hochhuth ha för intresse av att bedöma påvens handlingar under kriget? I Tyskland är katolicismen en religion för minoriteter och om det finns något att uppröras över så vore det istället hur protestantismen förhöll sig under kriget. De flesta nazistiska väljare är protestanter och det faktum att det katolska Zentrum-partiet under Franz von Papens ledning slöt sig till Hitler är ett marginellt fenomen. Trots att den äger hjältar som Dietrich Bonhöffer eller Martin Niemöller, nöjde sig inte den protestantiska kyrkan med att vara tyst under Adolf Hitlers otroliga väg till makten. Den anslöt sig helt till dennes övertygelser, gick med kropp och själ in i nazistpartiet och fann i antisemitismen en lycklig uppfyllelse av Martin Luthers antijudeism. Vi kan bara påminna oss filmen Juif Süss, som Goebbels år 1940 beställde (och själv övervakade inspelningarna av) av Veit Harlan: referensen till ”den tyska revolutionen”, till ”den antisemitism som skall rädda det Tyska riket”, allt det där har han från Luther. Vem sades ha förrått det tyska folket av protestantisk tillhörighet i Würtemberg i denna propagandafilm? Det var katolikerna och deras judiska allierade.

Före publicerandet av Rolf Hochhuths pjäs, hyllade man enhälligt Pius XII:s handlingssätt gentemot judarna under kriget. Visserligen klagade Paul Claudel vid slutet av 1945 i ett brev till Jacques Maritain över det nästan ”ohörbara” fördömandet av nazismen som Pius XII uttalade. Men Claudel ansåg även att de Gaulle, i samma måtto som Pius XII,  inte kunde höras under kriget. Anledningen måste ha varit att Claudel inte kunde vara överallt: han kunde inte samtidigt skriva  Paroles au Maréchal (ode till Pétains ära, författat av Claudel år 1941, ö.a.) och lyssna på Radio Vaticana. Under denna tid gav Golda Meir sin erkännande hyllning till Pius XII. De överlevande från koncentrationslägren kom till Rom för att tacka påven för det han gjort. Sanningen är – och detta kan tyckas skandalöst för dagens människor – att det säkert inte under hela kristenhetens historia funnits någon påve som stått judarna närmre än Pius XII. I detta ligger erkännandet av att han ägde heroiska dygder (kravet inför en saligförklaring, ö.a.).

Det är sant att Pius XII inte beträdde televisionens parnasser för att klaga. Han deltog inte i någon populär talkshow med Oprah Winfrey. Han nöjde sig med att år 1937, innan han blev påve, delta i författandet av encyklikan som publicerades av hans företrädare, Pius XI: Mit brennender Sorge är en svidande uppgöresle med nazismen. När han sedan i sin tur blev vald till Petri efterföljare nöjde han sig med att i sin första encyklika, Summi pontificatus, avslöja den nationalsocialistiska statens racism och fientliga människosyn. Denna encyklika spreds genast av brittiska flygplan över Tyskland i en upplaga av 100 000 exemplar. Trogen sin encyklika och sin föregångares uttalande år 1938 bad han de katolska universiteten attundervisa om antisemitismens faror: ”I andligt hänseende är vi alla semiter”. Han varnade de allierade, amerikanare och engelsmän, om förföljelserna av judarna. Men befrielsen av lägren var för dessa inte en krigsmässig prioritet, inte heller ett militärt mål – troligen rörde det sig för dem om en ”detaljfråga”. Pius XII nöjde sig i sitt julbudskap år 1942 med att påminna om ”de hundratusentals människor som utan någon egen förskyllan, ibland endast på grund av sin nationalitet eller härstamning, har dömts till döden eller till ett gradvis avtynande”, för att sedan låta sända följande budskap, i juni 1943, på Radio Vaticanas etervågor: ”Den som låter påskina att det skulle råda någon skillnad mellan judarna och andra människor är inte en god katolik och befinner sig på kollisionskurs med Guds bud.” För en kristen kan det inte finnas någon mera klart uttalad exkommunicering.

Pius XII talade. Det var en pratmakare till påve. Han talade mycket. Men han var också mycket handlingskraftig. Han lättade på disciplinen i vissa religiösa institutioner (så att judiska människor lättare skulle ha tillträde innanför dessas karmel där de kunde vara i säkert skydd).. Han delade ut penningmedel till olika underjordiska nätverk och hjälpte överallt där han kunde. Historikernas angivelse är att antalet judar som fick hjälp av påven uppgår till flera tiotusentals judar.  

Det underbara i allt detta är att Pius XII inte var tyst och inte förskansade sig i overksamhet. Han hade lätt kunnat göra det. Allt lockade till det. Efter det att han år 1937 hade hjälpt Pius XI att författa encyklikan Mit brennender Sorge hade han fått känna på de svåra konsekvenserna. Så snart encyklikan publicerats, arresterade nazisterna i de katolska Länderna i södra Tyskland nära  1 100 ordensfolk och präster. De ödelade stiften München, Freibourg och Rottenburg, för att sedan övergå till att låta upplösa katolska organisatoner och förbjuda katolsk undervisning i hela det Tyska riket.

De mer än 300 prästerna och ordensfolk som dog efter att ha deporterats till Dachau innebar en stor sorg för Pius XII. Han tog på sig skulden för deras död. Det var han och ingen annan – han var övertygad om det – som hade vållat deras martyrskap. Aldrig kunde han upphöra att tänka på det. Genom ett enda ord han hade utlämnat 300 män och kvinnor till deras bödlar. Finns det något mera vidrigt för en man som vigt sitt liv åt försvar av Livet?

Han mindes också vad som hände när de holländska biskoparna offentligen protesterade mot förföljelserna. Nazisternas svar var att gripa till ännu hemskare förföljelser då de på en enda natt, i augusti 1942, deporterade 40 000 holländska judar från Nederländerna, bland dem även många judar som konverterat till katolicismen, som till exempel Edith Stein. Alltsedan dess är det Nederländerna som innehar rekordet i fråga om förföljelser: 85% av landets judar försvann i dödslägren. Att kyrkans ord fördömde flera än den kunde skydda, där har vi sanningen! .

Den ”diplomatiska försiktighet” som man i våra dagar anklagar Pius XII för, var inte försiktighet, ännu mindre rörde det sig om feghet. Det var en klar uppfattning om den grymma verkligheten och inget annat. I ett Tyskland och i ett Europa under tryck av de värsta totalitära regimer, räcker det inte att sitta i sin bekväma fåtölj och skriva under en petition för att få en ändring till stånd. Då kan man bara försöka bedriva de små gesternas politik, för att rädda dem man kan utan att sätta andras liv, och detta i ett större antal, på spel.  Ty när hela den totalitära makten väller fram över och runt om en, är denna de små gesternas politik, det enda som kan rädda, inte bara människor, utan även den mänskliga ådra som ännu fnns i oss. Peter Sloterdijk sätter emot den idealistiska och storvulna politik, arvtagare till 1800-talets romanticism och hjältemod av typen Sturm und Drang, ”de små gesternas” politik. I ett totalitärt system kan man inte spela ut ett hjältemod mot ett annat. Man måste spela spelet på det sätt som är möjligt. Eller så spelar man inte alls. För det handlar om grym verklighet, inte om ett spel.

Där har vi Pius XII:s situation i ett nötskal. Han är bedrövad, inte en superhjälte. Ni finner inget i honom som påminner om Stålmannen eller Kattkvinnan. Han kavlar inte upp skjortärmarna för att visa upp sina antirasistiska biceps, som vem som helst av oss skulle gjort – naturligtvis – vi som inte levt under den tiden. Han försökte helt enkelt att handla så som anstår en människa, en människa i hennes förhållande till andra människor. Det det är just detta som är utmärkande för helighet.

Varje katolik är kallad till detta. Då och då tar kyrkan tag i den ene eller den andre och beslutar sig för att utnämna denna person till helgon. Skulle Pius XII inte vara förtjänt av det?  Och varför inte? Det är Benedikt XVI som har att besluta om det. Och endast Gud kan döma om det är riktigt eller fel.

Vi måste nämligen förstå att vägarna till helighet inte är desamma som de som ger poäng i Star Academy. Att kyssas i en pool, visa sina bröst för kameran, behaga medierna, allt det är inte nog om man vill bli ett helgon. Allmänhetens röster kan inte utverka något  hos katolikernas Gud. Inte heller uttalanden som saknar substans.

Ett helgon är framför allt ett vittne. Inte ett sådant som när den uppmanas till det säger vad den sett och hjälper till att få fast boven, utan det vittne som med sin mänskliga förmåga, alltid ödmjukt när det rör sig om att hålla stånd mot olika staters obevekliga maskineri och ideologier, försöker rädda så många människor han kan. Ett sådant vittne var Pius XII för oräkneliga judar. Han var det också för den världsvida kyrkan. Hans teologi utgjorde en inspiration för Andra Vatikankonciliet. Det är i Pius XII:s encyklika Mystici Corporis som konstitutionen Lumen Gentium kom att hämta sina definitioner och sina idéer. Och med Mediator Dei påbörjar han redan år 1947 den liturgiska reform som Andra Vatikankonciliet sedan bara har att bekräfta.
 
Pius XII:s största problem var att han var påve. Det var det som var det svåra. Det är ett faktum som aldrig kan förlåtas av de personer som anser att de fötts ur Dionysos och Zeus lår, sammantagna, snarare än ur den  helige Paulus ben. De stackarna, vi måste förlåta dem, de vet inte varifrån de kommer.

Under tiden gör vi katoliker väl i att vörda Pius XII. För hans handlingar, hans ord och sin tystnad, som uppmanar varje människa till ansvarskännandets etik.

Ur franska webbsajten ”Causeur”, den 1 januari 2010.

Övers. NH

Se även: