”Vi behöver inte en kyrka, som flyttar sig efter världen, utan en kyrka, som förflyttar världen.”

Med de orden citerade rättsfilosofen Mario Palmaro för några dagar sedan G. K. Chesterton. På söndagskvällen avled han efter lång och svår sjukdom. Ända till sista andetaget förblev han en  kämpe för sin katolska kyrka. Därför publicerar vi hans sista uppsats, som han skrev den 5 mars i dagstidningen Il Foglio tillsammans med Alessandro Gnocchi.

Man skulle kunna uppfatta Palmaros och Gnocchis uppsats som ett svar på påve Franciskus anförande till prästerna i Roms stift, om man inte visste att det hölls först 6 mars. Ett svar ante eventum.

 Mario Palmaro, märkt av sin sjukdom, med hustru och de fyra barnen i maj 2013, när han erhöll ”Tro & Kultur”-priset.

Att tala om krisen i världen i stället för om dogmernas och det andligas sanning?

Av Mario Palmaro och Alessandro Gnocchi

Ett fältsjukhus där man säger till de sjuka, sårade och döende att det ändå är bra så som det är. Där man inte talar om tillfrisknande eller överhuvud taget något om botemedel, särskilt inte om det som smakar illa. Detta för påve Franciskus högt värderade bildspråk har gått in i det kollektiva katolska minnet genom uppskattning i media och predikningar. Om man vill behålla det kan man inte definiera meningen med referatet, med vilken kardinal Walter Kasper öppnade konsistoriet över familjen, på annat sätt. Det kan inte finnas något tvivel, när han säger:” Men vi måste vara ärliga och erkänna, att mellan kyrkans lära om äktenskapet och familjen å ena sidan och å andra sidan många kristnas praktiserade övertygelser har öppnats en avgrund”. Det finns inget tvivel eftersom alla hans övertygelser inte inriktar sig på att återfinna de från hjorden bortsprungna och förlorade fåren och föra dem tillbaka, och inte heller på anledningen varför de har gått förlorade, utan på nödvändigheten att anpassa sig efter den nya situationen. Herden ska inte bara anpassa sig till sina får, utan framförallt till dem som gått vilse.

Efter Kaspers tal kan ingen längre inbilla sig att allt är bra som det är.

Att det i Kyrkan händer något nytt, blev tydligt när dagstidningen Il Foglio som första tidning publicerade hela kardinalens text. Den väckte en jättesensation världen över. Illusionen att allt är lugnt och i sin ordning, kan bara den hänge sig åt, som lägger de konservativa och lugnande delarna av Kaspers tal i vågskålen och i självbedrägeri påstår att de väger åtminstone ett milligram tyngre än de nya och oroväckande delarna. Som om inte ett uns av oordning skulle räcka för att störa ordningens himmelska ursprung.

Talet angår inte bara medierna, vilka naturligtvis är mer intresserade av ”människa biter hund” än av ”hund biter människa”. Det angår också de troende, hög som låg ja, varje förnuftig varelse på jorden. Kyrkan ska eller åtminstone bör ju i allt vad den säger vända sig till alla människor utan undantag, och alltid och överallt vittna om samma sanning. När medierna, så att säga, ställer till med fest p.g.a. nyheten ”människa biter hund”, måste däremot troende, agnostiker, ateister och människor av annan tro bli medvetna om det något bra eller dåligt. De kan inte glädja sig bara för att det är något nytt.

Strategi  att hålla fast vid bokstaven men i tysthet förändra praktiken

Det räcker med att se, vem som gläder sig och firar och vem som inte gör det, för att förstå, att kardinal Kasper, som påve Franciskus redan på sin första Angelus pga hans bok ”Barmhärtighet” betecknade som ”en teolog på alerten, en god teolog”, hade gett hunden ett ordentligt bett. I hans tal framträder bilden av en framtida kyrka, fullständigt urvattnad och flexibel och med allt mindre insikt om sakramenten. Och det är ingen tillfällighet att de första penseldragen till denna bild börjar med äktenskapet, som är ytterligt sårbart och utsatt för de lömskaste begär. Bortsett från innehållet är också metoden problematisk. Det är en kombination av att underkasta sig världens lustar och en önskan att öppna den ointagliga fästningen för de anstormande belägrarna. Man måste åter använda Andra Vatikankonciliets tillämpade strategi , säger kardinalen fullkomligt lugnt: ”Konciliet öppnade dörrar utan att skada den bindande dogmatiska traditionen”. Man håller strategiskt fast vid bokstaven men  döljer den förändrade praktiken. Den katolske modernisten Don Ernesto Buonaiuti skrev en regelrätt handledning:

”Hittills har man velat reformera Rom utan Rom eller t.o.m. mot Rom. Men man måste reformera Rom med Rom, d.v.s. låta reformen utföras av dem som ska reformeras. Det är den riktiga och ofelbara, men svåra metoden. Hoc opus, hic labor. (…). Gudstjänstordningen kommer, liksom hierarkin, att bestå, men kyrkan med sina sakrament, kommer med tiden att förändra hierarkin och gudstjänsten: hon kommer att göra hierarkin enklare och mer liberal och gudstjänsten andligare; och kyrkan blir så stegvis mer ortodoxt protestantisk och inte våldsammare, aggressivare, mer revolutionär och olydigare.”

Sönderfallande själavård beror på tveksam lära

Man måste inte tillskriva kardinal Kasper samma tankar som Buonaiuti. Det var andra tider, andra drömmar, andra teorier men praktiken formas ändå alltid efter dem. Man måste ha modet och den intellektuella ärligheten och erkänna, att själavården, detta fetischliknande begrepp, som idag tjänar till att försvara eftergivenheten, är resultat av en viss lära. Det är sant, att praktiken, som en hyllning till sitt ursprung i upplysningen ofta smular sönder en värnlös lära. Men det är också legitimt att fråga sig, varifrån en sönderfallande själavård stammar, om inte från en åtminstone i kärnan tveksam lära.

Även om Kaspers referat innehåller mycket som i sig inte utgör något problem, kan man inte förneka att varje avsnitt och varje rad andas idén om en onaturlig dialog mellan världens värderingar och den kristna moralen. En trojansk häst har trängt sig in i den katolska fästningen. Både mål och medel har slutit sig samman för att undergräva de ideer om natur och person, som har präglat teologin från första början.

Människans sanna natur är att inte ha någon natur?

Det tänkande som ligger till grund för kardinal Kaspers tal, föregreps i en rad av Enrico Chiavacci 1973 i Lexikon der Moraltheologie, och har sedan dess blivit rådande i den katolska kyrkan:

”Människans sanna natur är att inte ha någon natur”.

Av detta följer, att moralen blir autonom i förhållande till den mänskliga naturens metafysiska grund och att kärleken, förstådd endast rent fysiskt, blir enda lag i den mänskliga relationen.

Roberto de Mattei skrev om detta:

De nya moralisterna, någon har kallat dem ”porrteologer”, ersätter naturrättens objektivitet med  ”personen”, förstådd som planerande vilja, lösgjord från varje normativ bindning och nedsänkt i en situationsetisk historisk-kulturell  kontext. Sex utgör en mycket viktig del av personen, i det att sexualitetens roll betecknas som ”den personliga växtens primära funktion”, Konciliet lärde enligt dem att det bara är i den dialogiska relationen med den andre som människan förverkligar sig själv. De nämner i detta sammanhang föreställningen, enligt vilken ”jag behöver den andre, för att kunna vara mig själv”, grundat i nr 24 i Gaudium et Spes, den efterkonciliära progressivismens Magna Charta.

Den franska biskopskonferensen publicerade 1966 Documentation catholique där titeln var det enda katolska och där man förkunnade den klassiska teologins slut. De franska biskoparna sa:

”Efter konciliet kräver kristologin särskild uppmärksamhet. Teologiskt handlar det t.ex. om nödvändigheten att bevara de grundläggande begreppen natur och person. Här väcker den moderna filosofin nya frågor: begreppen ´natur´och ´person´ betyder filosofiskt något annat  än de gjorde på 400-talet eller för thomismen. (…) Vilka begrepp för natur och person ska man använda, så att de uttrycker dogmernas sanning för våra samtida?”

Med denna utgångspunkt kunde bara resultera i omöjligheten att den dogmatiska sanningens definitioner, vilket låg de franska biskoparna så varmt om hjärtat.

Angreppet på fyrahundratalets teologi och thomismen skedde inte av en slump. Det innebar ju att man undergrävde definitionen av ”person”, som formulerades av Boethius och som försvarades av bland andra den helige Thomas. ”Persona est rationalis naturae individua substantia”, sa Boethius.

”Personen är den individuella substansen av förnuftig natur.”

Kaspers tal är tillverkat av tyg från den vita kapitulationsflaggan

Kardinal Kaspers tal är tillverkat av det tyg som skulle passa att som vit flagga överlämnas från Guds belägrade fästning. Att påstå att man måste tillgripa moderna kategorier i tänkande och vanor, betyder att man undergräver den nödvändiga förmedlingen av föreställningar och språk som på ett ”naturligt” sätt är sanna.

Sanningen är inte bara dogmatisk och andlig, och dogmernas sanning är inte den enda referenspunkt som måste bevaras i den katolska kyrkan. Det finns en ”naturlig” språklig och begreppslig sanning, som är absolut nödvändig också för religiösa ändamål. Därför kan de klassiska föreställningarna om natur och person inte ostraffat ersättas med moderna.

Man kan inte för hegelianerna förklara dogmernas sanning med de hegelska begreppen, cartesianerna med Descartes, kantianerna med Kants, marxisterna med att man använder marxistiska begrepp o.s.v., eftersom den moderna filosofin i grunden är antinaturlig och nåden verkar genom naturen, inte genom antinaturen.

Jean Madiran och det teologiska misslyckandet

I sin bok ”Det tjugonde århundradets villolära” betecknar Jean Madiran detta fenomen som ett  teologiskt fiasko grundat på fantasi och mytologi. Det utgår inte från en falsk idé om natur och nåd, utan från ett radikalt förnekande av den naturliga ordningen, vilket också medför att man bestrider  den övernaturliga ordningen. Det bygger inte på en aspekt av verkligheten och nedvärderar eller förvanskar andra aspekter: det befinner sig helt utanför varje realitet i ett ideologiskt och verbalt limbo. Det bestrider inte den naturliga verkligheten och misstar sig inte: det tillbakavisar den och leder bort själarna från den, för att föra dem någon annanstans, ut i intet.”

Kärnan i detta handlande är, som beskrivits i Buonaiutis handledning, angreppet på sakramenten, på det som här i världen är det gudomligas tecken, Guds närvaro bland människorna; det som i sista hand är den jordiska ordningens princip och garanti, eftersom det förmedlas från den gudomliga ordningens nåd. Därför är målet, att tränga in i den katolska teologin och pervertera den ända in till rötterna.

”Syndens `avskaffande´ tystar och kväver katolsk teologi”

Det verkliga problemet, som tystar och kväver den katolska teologin, är avskaffandet av synden och åtskiljandet av tro och sakrament. Sakramentet är på samma gång plikt och medel för att bevara människorna från att synda. Synden är det grundläggande, men bortglömda och försummade problemet. Det är skandalen, skammen utan vilken människan inte kan förstås, och den är redan övervunnen: påskens hemlighet, uppståndelsen, triumfen och den bortvältrade stenen. Men det finns inga garantier att våra själar bevaras från den oundvikliga döden. Synden har som konsekvens den eviga fördömelsens hemlighet.

Här träder, tillsammans med inkarnationen, sakramentet in i historien. En hemlighet som samtidigt är grundläggande för människans räddning ur sitt syndiga tillstånd. En kyrka utan sakrament är helt enkelt otänkbar, ett ingenmansland eller ett fältsjukhus, där var och en räddar sig själv. Diskussionen om att tillåta frånskilda omgifta par att gå till kommunion är tröttsam och på sätt och vis t.o.m. absurd. Den egentliga frågan är mycket enklare: Varifrån ska människan räddas? Från vad ska hon räddas, när man predikar eller låter förstå, att helvetet inte existerar eller, om det existerar, är tomt?

Kristus lät sig inte korsfästas för att rädda oss från krig, fattigdom och ett misslyckat äktenskap

Kristus lät sig inte korsfästas för att rädda människorna från krig, fattigdom, avundsjuka, ett förfelat äktenskap eller sorg. Han gjorde det för att rädda dem från den eviga fördömelsen. Och sakramenten är nådemedlen för att komma ut ur detta onda. Den helige Pius X:s katekes förklarade:

”Sakramenten är verksamma tecken på nåd, instiftade av Jesus Kristus för att göra oss heliga.”

Och vidare,

”de är verksamma tecken på nåden, eftersom de är konkreta uttryck för och visar på denna osynliga nåd, som de förmedlar; och de är verksamma tecken, eftersom de verkligen förlänar den nåd som de står för.”

När man förde fram den dövstumme till Jesus och bad att han skulle lägga händerna på honom, stack han sina fingrar i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sa ”Effata” och mannen blev frisk. Jesus, som var Gud, skulle ha kunnat ge den dövstumme tillbaka tal och hörsel med en enkel befallning av sin vilja. Men beröringen och saliven innebar och förlänade verkligen läkandets nåd. Det var nådens inträde i mannens liv, det sakramentala tecknet, som förvandlar vardagens handlingar och innehåll till en rit. Kyrkan kan aldrig, om den ska överleva, göra avkall på detta. I en värld som har berövats sakramentens både kroppsliga och andliga förankring, kan inte synden längre besegras, eftersom den inte erkänns och bekämpas för vad den är. Människan går vilse och, som Marshall McLuhan säger;

”den största statsman kan bytas ut mot en slav. Identitetsförlusten betyder liturgiskt förlusten av religiös kallelse, och den moraliska permissiviteten innebär att man förlorar insikten om biktens nödvändighet. Om många tidigare gick till bikt och förhållandevis få till kommunion, biktar sig nu mycket få, medan många går till kommunion”.

”Vi behöver en kyrka, som sätter världen i rörelse”

Som G. K. Chesterton sa, kan en sådan kyrka behaga världen, men den gör henne inte gott:

”Kyrkan kan inte röra sig med tiden, helt enkelt därför att tiden inte rör sig. Kyrkan kan bara besudlas och korrumperas och till slut börja stinka. (…) Och kyrkan har till uppgift att bevara och rädda det fullkomliga ljuset och den fullkomliga friheten, stå emot den världsmakt som perverterar, och vänta på bättre dagar.

En sann kyrka skulle säkert vilja göra allt detta, men en sann kyrka kan göra mycket mer. Hon kan i dessa ljusskygga tider göra mer än under utsädets tid. För världen kan hon bli mörkrets verkliga motsats. Hon kan i kontrast mot tidens gränslösa omänsklighet, framföra sina ideal på ett så tilldragande och överraskande sätt  att hon inspirerar människorna till en av historiens moraliska revolutioner, så att de människor som lever idag inte drabbas av döden, förrän de har sett rättfärdigheten återvända. Vi behöver, vilket tidningarna påstår, inte en kyrka, som rör sig med världen. Vi behöver en kyrka, som sätter världen i rörelse.”

20140403

Övers. Didrik Wangel

Se även:
Påven kontaktade kritiker och lovordade dem
Ingen katolik vill kritisera påven, men vi kunde inte tiga längre
Två hängivna medarbetare i kyrkan reagerar mot påvliga uttalanden
Denzinger, och kampen om den världsliga arenan
Öppet brev med anledning av den planerade interreligiösa sammankomsten i Assisi/
Uncompromising defender of life and family