Kyrkans reform var en katastrof: Och nu vill ingen vill se vad som ligger bakom alla övergreppen.Och ändå med en klar blick skulle det vara så enkelt att ange orsakerna. Katolska kyrkan har emellertid blivit till ett ”politicum”, en politisk sak. Alla gängse diagnoser misslyckas. Men låt oss gå sextio år tillbaka. Martin Mosebach som mottog det prestigefyllda Büchner-priset år 2007 förklarar här den katolska kyrkans stora misstag.

av Martin Mosebach

Ingen sten lämnades ovänd av Andra Vatikankonciliet, och på samma gång blev även prästernas förståelse av sitt ämbete förändrad.

Under den pågående krisen med övergreppen i den katolska kyrkan frågar man gång på gång efter orsakerna: Påven Franciskus hävdar att som utlösande faktor har han identifierat en ödesdiger ”klerikalism” (”upphöjda präster”, prästernas maktkultur), vissa biskopar är övertygade om att övergreppen mot barn och ungdomar av präster orsakas av det "system" som kyrkan gynnar, andra vill skylla framför allt på celibatet.

Kyrkan som helhet måste förnyas helt, "ingen sten får lämnas ovänd", sades det. Men med tanke på att de senaste sextio årens brottslingar utgjort högst tre procent av de under denna period verksamma prästerna tycks detta lite överdrivet. Man har tydligen glömt att vår tids kyrka inte är det förstenade monster som man i dessa uttalanden tycks anse. Tvärtom, den har bakom sig en revolution utan motstycke i hela kyrkans historia.
.
Andra Vatikankonciliet, som avslutades för sextio år sedan, bekräftade hierarkins yttre form, påvens och biskoparnas ledning av kyrkan, liksom kyrkans traditionella tro, men samtidigt satte det igång en utveckling som verkligen ”inte lämnade någon sten ovänd" – kyrkans ansikte har förändrats till oigenkännlighet under dessa sextio år. Och dessa förändringar är inte fullständiga – sanningen är att denna process för länge sedan har blivit ohanterlig eftersom samtliga lydnadsstrukturer i den postkoncilära kyrkan i stort sett har kollapsat.

Åren efter den "nya pingsten"

Rom kan fortfarande i dag låta trycka en katekes som innehåller den katolska trosläran och som i i det mesta överensstämmer med traditionen från två årtusenden tillbaka, men den kan inte längre säkerställa att denna katekes beaktas i den officiella akademiska teologin, än mindre i seminarierna och i religionsundervisningen. Sextio år är en mycket kort tidsperiod för kyrkans historia: Under denna period rasade kyrkan, som fram till det ögonblicket hade överlevt de allvarligaste chocker, nästan sönder och samman.

Om inte alla fakta är fel kan en stor andel övergrepp registreras under decennierna efter konciliet. Den som på allvar frågar om orsakerna till den växande katastrofen måste också överväga när de ägde rum – jo under åren som följde på Andra Vatikankonciliets "nya pingst".

Man bör inte vänta sig en sådan fråga från hierarkin - först nu har helgonförklaringen av de två konciliepåvarna Johannes XXIII och Paul VI ägt rum vilket har betytt att även själva konciliet så att säga blivit helgonförklarat. Inte ens Benedikt XVI, som kommenterat övergreppsskandalerna från sitt äldreboende, har vågat beröra den roll som utvecklingen efter Konciliet spelar.

Han erinrade bara om att denna period sammanföll med 1968 års revolution – den som har kallats "den sexuella frigörelsen", när intellektuella som fortfarande är respekterade idag diskuterade om pedofili skulle fortsätta att betraktas som ett brott. Vad han inte nämnde var det tillstånd som prästerskapet befann sig i till följd av tecknen på upplösning i den postkonciliära kyrkan, och när inflytandet från den politiska revolutionen började ha sin inverkan på dem.

Prästen osynliggörs

I efterhand var det dock just där det ödesdigra undergrävandet fanns. All auktoritet blev undergrävd och den sexuella revolutionen mötte ett prästerskap som hade berövats alla element som tidigare tjänat till att upprätthålla dess disciplin. Bokstavligen från den ena dagen till den andra blev den ordning som dittills präglat en prästs dagliga liv omstörtad och omintetgjord.

Prästrocken och prästkragen försvann – prästen blev osynlig i det offentliga rummet. Skyldigheten att varje dag fira den heliga mässan avskaffades – endast de som är känner till den katolska traditionen kan förstå vilket disciplinärt stöd denna dagliga övning, i kombination med skyldigheten att gå till frekvent bikt, kan ge. Inom teologin och i prästbildningen ifrågasatte man till och med prästadömets sakramentala karaktär. "Depositum Fidei", trostraditionens innehåll, var ju ändå ödelagd. Att människan äger en inneboende skuld ansågs föråldrat.

Den kristna religionens anspråk på sanning misstänktes nu för att vara totalitär, våldsam och intolerant – av teologer, märk väl, som tolkade det fördärvbringande konciliets motto "aggiornamento" som en uppmaning att ständigt och om igen underkasta den kyrkliga läran den rådande världsliga andan. Särskilt fördömde man uppfattningen att prästadömet skulle vara något heligt. Enligt traditionell katolsk syn agerar prästen vid altaret "in persona Christi" - han förkroppsligar Kristus under riten. Han är på intet sätt mässans "ordförande", som det heter idag, som om det skulle röra sig om ett partimöte.

Disciplin och frestelse

Den som i våra dagar i ett prästseminiarium skulle företräda den katolska ortodoxa synen på prästadömet skulle i bästa fall bli föremål för löje. Mässans liturgi, som i mer än 1 500 år, alltifrån den tidiga kristendomen, varit den man följt, ersattes av en hastigt hoprafsad mässans ”ordo”, som trängde tillbaka ritens helighet så långt som möjligt och förminskade den så att inte ens en protestant skulle kunna ta illa upp. Än i dag hör man på seminarierna att celibatet snart kommer att falla. En teolog som vill uppehålla de senaste påvarnas lära att kvinnor inte kan bli prästvigda i vår kyrka har idag inga utsikter till en teologisk lärostol.

Ingen av de senaste påvarna avvisade denna urholkning av det katolska prästadömet, även om de förkunnade något annat ex cathedra. Det går inte att säga att en präst som arbetar inom den klassiska traditionen inte kan begå ett sexualbrott - det har alltid förekommit sådana brott under alla tider - men en präst som följer den traditionella disciplinen ges medel som stärker honom och gör det lättare för honom att motstå frestelsen.

Därför är antagandet i Rom att pedofilbrott är en konsekvens av "klerikalism" (se ovan) nästan grotesk - det motsatta är nämligen fallet. Det är en inre kyrklig, postkoncilär antiklerikalism som förnekar att prästen skulle ha en sakramental särställning, och just detta är det som gjort att de brottsliga prästerna saknat hjälp att förbli trogna sina löften.

Biskoparnas hantering av den postkonciliära övergreppsskandalen går inte att förstå om man bara ser den som utslag av en dålig kåranda i arbetet och som inte vill kasta en skugga över kyrkans verksamhet. Ofta finner vi den så kallade goda viljan involverad i många katastrofer. I det här fallet uppstod den goda viljan ur en förändring i mentalitet som hade gripit hela västvärlden – en mentalitet som bestod i en mycket allmän oro för begreppet ”straff”.

Barmhärtighetsfällan

Det moderna samhället anser sig inte längre äga rätten att bestraffa – med ett visst fog eftersom nuförtiden en allmänt bindande moral är ifrågasatt. Enligt dagens sätt att se på saken är straff en diametralt motsats till barmhärtighet. Och kyrkan är ju barmhärtig, eller hur?

I århundraden har emellertid barmhärtigheten, som obestridligen är kyrkans fundamentala egenskap, uppfattats annorlunda. Straff och barmhärtighet var ett oskiljaktigt par. Straffet var ett viktigt verktyg för att utöva barmhärtighet mot förövaren. Det öppnade vägen till omvändelse och försoning för syndaren - och det var ju bara detta som kunde leda till barmhärtighet, med kulmineringen i förlåtelse av skulden – och denna förlåtelse vilket var viktigast, skulle ske i himlen, inte på jorden.

Under den efterkonciliära perioden gled kyrkan mycket snabbt ut ur ett sådant tänkande. Den kanoniska straffrätten mildrades. Kyrkans rätt till att ha sin egen straffrätt, vilket varit hennes stolthet i århundraden – det fanns till och med martyrer för denna hennes egna suveränitet, såsom St. Thomas Beckett – gällde ej längre.

Biskoparna ser numera framför sig den olycklige ogärningsmannen som sitter och gråter framför dem och de vill vara medmänskliga – utöva barmhärtighet, ja just det fastän den kristna barmhärtigheten är ofullständig om kampen för den skadade och syndiga själen fattas. Den som idag är upprörd över denna missriktade praxis klagar över att barmhärtighet var det som visades mot förövarna - inte mot offren - man glömmer att offren inte behöver nåd - de kan kräva ju motsatsen: rättvisa.

Vad reformen bör innebära

Det är inte ägnat att förvåna att det, med tanke på att övergreppen varit så många, kommer krav på att reformera kyrkan. Man får dock inte glömma vad begreppet "reform", väletablerat i kyrkans historia, innebar fram till Andra Vatikankonciliet, nämligen att återupprätta disciplinen, strama åt tyglarna, göra ett slut på slöseriet och återgå till den traditionella ordningen.

"Reformerna" som Andra Vatikankonciliet ville utfärda, är de första i kyrkans historia som avviker från denna uppfattning; de byggde inte för att nå dagens människor längre på traditionen och förlitade sig därför på en allmän uppmjukning av praxis och undervisning. Dock uppnådde man inte med denna relativism att hålla människorna kvar i kyrkan.

Den kyrka som tappat sina troende i en ständigt ökande ström sedan Andra Vatikankonciliet är inte en förstenad kyrka med stelnande riter. Nej det är en kyrka som gjort sig av med alla sina doktrinära stadgar och skaffat sig en liturgi helt utan former. Och brottsförövarna är inte präster som dignar under ett tungt och orealistiskt ok, utan stackars präster som man sedan flera decennier berövat den så nödvändiga och helhetsskapande andliga tillsynen.

Nu när under de sextio åren efter Andra Vatikankonciliet "reformkatastrofen" i hela dess skamliga omfång finns inför våra blickar, då kan påven och flera biskopar, framför allt de tyska, inte tänka på något annat än att fortsätta att montera ner allt det som hör den katolska kyrkan till. Det har nog inte gått tillräckligt långt ännu, säger man.

Det får mig att tänka på den närsynte skräddaren som tittar på ett par byxor som inte passar kunden så bra. Han nickar bekymrat med huvudet och frågar sig: "Jag har ju klippt av tre gånger och fortfarande är de för korta."

20220213

Martin Mosebach är jurist och en av Tysklands nu mest prisade författare. Han skriver romaner, poesi, teater, operalibretton. Han är ledamot i Deutschen Akademie für Sprache und Dichtung, der Bayerischen Akademie der Künste, der Berliner Akademie och tyska PEN-klubben. 2007 mottog Mosebach det mest renommerade av alla litteraturpris i Tyskland, Georg-Büchner-priset

Från Neue Zürcher Zeitung AG

Övers. NH

Se även:
Martin Mosebach försvarar på nytt
Benedikt XVI och Europas kristna historia

Varför påven var tvungen göra det han gjorde