"Ett fall av troshat.
Vi måste klart och tydligt nämna vilka de ansvariga är"

av ärkebiskop Luigi Negri

 


Det är en fruktansvärd sak – denna jättelika massflykt av kristna som nu utvisas från de områden där under tusentals år de kristna funnits. Och det sker av den enda anledningen att de är kristna. Det rör sig alltså om det som man inom den katolska traditionen kallar ”troshat”.

Och detta måste vi säga klart och tydligt: De har inte endast kastats ut ur sina hem, berövas alla sina ägodelar, rättigheter och följaktligen möjligheter att försörja sig, utan skälet till allt detta är deras tro.

Och de kristna – kyrkan – kan inte annat än uppfatta det som en fruktansvärd händelse som på samma gång är en stor händelse. Det är ju ett tillfälle till martyrskap.  

Jag lyssnade i stor tacksamhet i söndags på påve Franciskus inlägg under Angelus-bönen. Det var så starkt, så passionerat och så djupt präglat av smärta, av medkänsla. Och med lika stor tacksamhet läste jag den långa intervjun med kardinal Kurt Koch i l’Osservatore Romano där denne inbjuder till en plågsam reflektion över denna händelse.

Det går inte att förstå varför en del händelser kallas Shoah och varför denna händelse inte får samma benämning. Shoah betyder ju en förfärlig och meningslös våldshandling med ideologisk bakgrund, våldshandling som begås mot nästan endast för att denne har en annan trostillhörighet än du själv. Men kardinal Koch berörde istället en annan aspekt som ine alltid dras fram i ljuset när det gäller interventioner i den katolska världen. Problemet är att det är mycket svårt att tala klart och tydligt i detta fall. De ansvariga för dessa fruktansvärda händelser har både namn och förnamn, och inte bara de som verkade i det förflutna, de som var förgrundsfigurer för denna våg av ideologiska brott.

Men det finns en lång tradition under alla de sekler som islam varit närvarande i Mellanöstern och i Europa. Kardinal Koch säger att vi måste visa större mod när det gäller att fördöma det som sker här i islams namn. Mod är alltid ett grundläggande krav för de kristnas närvaro i ett område, det är nödvändigt om vi vill se verkligheten i ögonen och möta de människor som lever här och nu.

Detta ansvar bör alltså visa sig i ett klart och tydligt tal, i annat fall riskerar även fördömelsen och önskan att dela våra bröders hemska situation att bara vara något sekundärt och ensidigt. Vi människor i västvärlden, särskilt vi kristna i denna del av världen som sägs karaktäriseras av en stor trötthet, kan annars anses inte våga möta verkligheten i alla dess olika aspekter.

Framför allt försöker vi att dölja eller åtminstone reducera inflytandet av denna islamska värld som – vare sig vi vill eller ej – äger det historiska ansvaret för de senaste händelserna, liksom för de tidigare historiska skeendena som föregick det vi upplever idag.
 
Kanske är det vår försmak för att till varje pris föra dialog som skymmer sanningen. Det förs en dialog som inte går på djupet, inte säger sanningen och då är det inte en dialog utan bara en kompromiss, ett tyst medgivande och en tröghet att ta ställning.

Jag påminner mig även påve Benedikt XVI:s tal under den oförglömliga synoden om ny evangelisering när han sade att ”kraften i en dialog mäts i kraften i den egna identiteten”. Det är den egna identitens fulla kraft och den kritiska medvetenheten om denna identitet det gäller. Dialog är uttryck för en kultur. Dialogen skapar inte en kultur, dialogen uttrycker den.
 
Det är kulturens alla yttringar som uttrycks i all sin rikedom som är grunden till ett samhälles pluralistiska och demokratiska samlevnad.

Vi gömmer oss och riskerar att gömma oss inför detta förskräckliga hot vars skugga faller över västvärlden, och inte bara över den, om vi gör lite av det som de så kallade liberala demokratierna gjorde i mötet med den hemska hitler-epoken strax före Andra världskriget. Allt var dialog med Hitler och man gav efter på det politiska planet och lät honom ta över områden och våldföra sig på rättigheter hos folk som hade haft rätt att få fortsätta leva som tidigare som ett folk, en nation eller en stat.

Det allra bedrövligaste var den berömda konferensen i München 1938 där västvärldens ledare än en gång stod med hatten i hand och försökte övertyga sig själva och sina länder om att Hitler kanske inte var så elak och att det skulle kunna vara möjligt att komma överens med honom.
 
Jag är så till åren kommen att jag har sett foton på dessa ministrar från väst som återvände till sina respektive europeiska huvudstäder, glada över att ha gjort en framgångsrik kupp som skulle tillförsäkra Europa och världen en fredlig framtid. Några få månader därefter sade Hitler upp alla de underskrivna avtalen och ännu några månader senare startade han detta världskrig som svalde upp 15 miljoner människor på slagfälten.

Smicker, oföretagsamhet och brist på mod är inte dygder att berömma sig av, de är allt annat än dygder.

När vi nu står inför det faktum att hundratals, ja tusentals, av våra bröder dödas eller utvisas på grund av troshat har vi skyldigheten att visa oss verkligt solidariska. Vi ska be och utöva välgörenhet, javisst, me vi har även den inte mindre viktiga uppgiften att tala om att det finns ett historiskt ansvar som gör att den fara som de kristna, och inte endast de, utsätts för är något som har funnits då och då under hela historien och att det på nytt kan ske, även inom Europa och i hela resten av vår värld. 

Om vi inte har mod att tala om detta så visar vi just på bristen på vår tro.
 
Mons. Luigi Negri, 
Ärkebiskop av Ferrara-Comacchi

20140730

Översättning från italienska: Natasja Hovén

Se även: Ett martyrium i vår tid. Vad skulle du göra?

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved