För några veckor sedan, på Långfredagen, skockades nära 2 000 personer på gatorna i staden Paterson i New Jersey. De imiterade med stor hängivenhet Jesu lidandes väg, korsvägen. Deras offentliga trosakt kunde inte förbli obemärkt. En lokaltidning rapporterade om händelsen. Tidningen påstod emellertid att folkskaran uppgick till 200 personer. Rörde det sig endast om ett misstag i aritmetik?

Alltsedan 1974, ett år efter Högsta Domstolens utlåtande i rättsfallet Roe versus Wade som ledde till legaliseringen av abort i USA, har tusentals personer, både unga och gamla, deltagit i vår huvudstads marsch för livet. De erkänner offentligen att de anser att barnet som befinner sig i livmodern har samma rättigheter att få leva som det födda barnet och att abort är en till sin natur ond akt. Antalet människor som deltar i detta internationella evenemang ökar för varje år.  Under senaste januari månad var det mellan 300 000 och 500 000 människor som gjorde denna två timmars marsch från The Mall till Högsta domstolen.

Även om denna marsch för rätten till liv är uttryck för en av de största massrörelserna i Amerika, väljer medierna att ignorera den. De flesta av de ledande medierna rapporterar helt enkelt inte om evenemanget. Och om de gör det, så fokuserar de uppmärksamheten på de runt åttiotalet protesterare som är emot marschen, men de säger inget om det stora antalet pro life-demonstranter. Rör det sig om ett misstag i grundläggande aritmetik?

År 1943, befallde påven Pius XII kloster i Italien att ge skydd åt judar som var i fara att mista livet på grund av att de var eftersökta av nazisterna. 4,238 judar från Rom kom i säkerhet i 155 kloster. 3 000 judar kunde ta sin tillflykt i påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Nära 40 judiska spädbarn föddes i påvens egen lägenhet.

Även före sin inblandning i dessa hemliga aktioner som syftade till att rädda judar, hade påven Pius XII hållit ett antal tal vid jultiden år 1941 och 1942. Hans ord återgavs i radiosändningar. Dagen efter påvens jultal år 1941 hyllade The New York Times i sin ledare påven och sade att han var en ”ensam” röst som protesterade offentligen mot Hitler. Hans ord uppfattades vid tiden för nazisternas angrepp på Europas judar som ett tydligt ställningstagande för judarna. På samma sätt prisade The London Times den 1 oktober, 1942 påven för hans fördömelse av nazisternas och hans offentliga stöd för de judiska offren.

Den 21 september, 1945, tackade dr Leon Kubowitzky, den judiska världskongressens generalsekreterare, den helige Fadern för allt denne gjort för det judiska folket under kriget. År 1955 förklarade Italiens judar den 17 april för ”Tacksamhetens dag” på grund av den Helige Faderns alla ansträngningar för att hjälpa det judiska folket. Efter påven Pius XII:s död, hyllade Golda Meir, Israels fjärde primiärminister, påven för hans mod och för de ord han så modigt och oförväget uttalat.

En av intressantaste bevisen för Pius XII:s omosrg om det judiska folket härrör sig till februari månad, år 1945. Rabbin Israel Zolli, som var den romerska synagogans överrabbin, konverterade till katolicismen. Vid dopet tog han namnet Eugenio. Detta gjorde han för att hedra påven Pius XII som hade namnet Eugenio Pacelli vid dopet. Med denna gest av uppskattning uttryckte Zolli sin personliga tacksamhet för den Helige Faderns godhet gentemot det judiska folket.

En del media har emellertid missuppfattat historiska fakta. De har valt att kalla påven Pius XII för ”den tigande påven”. De anser att han är ansvarig för de judar som dog under det andra världskriget. Varför denna omskrivning av historien?

År 1963 publicerade Rolf Hochhuth sin pjäs Ställföreträdaren. Hochhuth anklagade där Pius XII för att vara antisemit och för att inte ha genomskådat den nazistiska regimens fasor. Fastän ledare för den judiska kommuniteten hade tackat påven och hedrade honom för det han gjort under kriget, var det medierna gjorde att de rapporterade fakta på ett felaktig sätt och underblåste polemiken mot påven. Rörde det sig endast om en missbedömning? Knappast!

I år när katolikerna liksom andra kristna började fira den heliga veckan publicerade tidningarna, obevekligt och regelbundet, rapporter som kastade en mörk skugga över påven Benedikt XVI och hans påstådda mörkläggning av prästerliga övergrepp. Och det kommer ideligen en ström av nya historier som spär på de tidigare. Är dessa historier verkligen ett ärligt försöka att informera läsarna? Är det verkligen god journalistisk sed att missförstå fakta eller illvilligt och skarpt upprepa vad vissa interessegrupper säger? Eller är man ute efter att dra skam över den katolska kyrkan? Att bringa den helige faderns integritet i vanrykte är detsamma som att bringa kyrkan själv i vanrykte. Är det inte detta som är källan till mycket av de anti-katolska nyheterna?

Det finns mer än 65 miljoner katoliker i USA. Det är nästan 20 gånger mer än antalet judar eller muslimer. Det är också fyra gånger mer än antalet sydstatsbaptister. Över hela världen uppgår katolikerna till mer än 1,1 miljarder. Sunnimuslimerna kommer därefter med omkring 100 miljoner. På grund av att antalet katoliker är så stort borde det inte vara ägnat att förundra om vi finner många artklar om katoliker.  Men måste artiklarna alltid handla om bristerna? Det är samma rapporter gång på gång på gång? Kan detta vara resultatet av oärlig journalistik?

Journalistik är en skön konst. Den kräver att man försöker finna fakta och att man äger tillräckligt med omdöme så man kan utvärdera dem. God journalistik förvränger aldrig fakta genom att antingen rapportera dem på falskt och oriktigt sätt eller genom att låta bli att placera dem i sitt riktiga sammanhang. Sanningsenlig journalistik förlitar sig inte på skvalleraktiga och vilseledande rubriker som ska dra läsarna till tidningen.

Medierna bör hålla den tillit helig som många människor hyser för deras ord. Ensidig och fördomsfull rapportering tjänar aldrig det allmänna bästa. Om man bland journalister och inom ett visst område inte respekterar rättesnörena för pålitligt rapporterande och kommenterande, hur kan vi då vara säkra på att de respekteras på annat håll? Det återstår då endast för oss att upprepa tillsammans med Pilatus: ”Vad är sanning?”

Catholic News Agency, den 20 maj, 2010

* Biskop Serratelli är biskop av Paterson, New Jersey