Vad är katolska kyrkans Läroämbete?

 

 

av Thomas Storck

Den kris som sedan mitten av 60-talet den katolska kyrkan har stått mitt uppe i är en kris både rörande tron och moralen, det vill säga en kris som har gjort att många katoliker inte längre vet vad de skall tro eller vilket uppförande Gud förväntar sig av dem. För att råda bot på det behövs det en fast norm, en pålitlig vägvisare eller lärare som kan tala om för oss både det som vi bör tro och det som vi bör göra. Och i Kristi sanna kyrka har vi ju en sådan pålitlig vägvisare och norm. Men till och med katoliker av god vilja kan ibland bli lite förvirrrade och inte veta exakt vilka röster inom kyrkan som de bör följa.

Förr i världen kunde den vanlige katoliken lita på sin församlingsprästs ord om han hyste några tvivel om den rätta katolska uppfattningen i någon fråga eller om hur han skulle handla, eller så kunde han till och med förlita sig på de många goda exempel som fanns att se hos många goda katoliker i hans omgivning. Men idag kan man inte längre lita på någon präst eller teolog att det de säger är i överensstämmelse med vår kyrkas tro, och våra församlingsmedlemmar är antagligen lika förvirrade som vi själva om vad det är kyrkan förkunnar vara uppenbarat av Gud. Därför är det bra om vi lär oss att förstå ett ord eller ett koncept som säkert är okänt och svårt att förstå för många av oss. Detta ord är Läroämbetet, på latin Magisterium. Det latinska ordet magisterium betydde ursprungligen det arbete eller den tjänst som en högre skollärare, privatlärare, folkskollärare osv. utförde eller innehade. Och i kyrkans fall betyder det helt enkelt kyrkans myndighet och makt att undervisa eller helt enkelt hennes ämbete. Magisterium betyder kyrkans Läroämbete så som det utövas av den helige Fadern samt av biskoparna som meddelar undervisning tillsammans med honom.

Regeln som säger vad vi som katoliker måste tro fick sin definition år 1870 av Första Vatikankonciliet. Den lyder:

. . .”Dessutom måste alla dessa ting skänkas tilltro genom den gudomliga och katolska tron som vi finner innesluten i Guds skrivna eller muntligt förmedlade ord och som kyrkan, antingen genom ett högtidligt domslut eller genom sin vanliga och universella undervisning [magisterium] lägger fram så att alla skall tro på det, eftersom det blivit uppenbarat på ett gudomligt sätt.” [1]

Detta citat innehåller flera punkter som måste förklaras. För det första talar dekretet om ”Guds skrivna eller muntligt förmedlade ord”, vilket betyder ord som finns upptagna antingen i den heliga skrift eller i den heliga traditionen. Vid första anblick kan det tyckas att den heliga skrift och den heliga traditionen är två separata källor. Men Andra Vatikankonciliet förklarade att det inte förhåller sig så utan att i själva verket:

”Den heliga traditionen och den heliga skrift tillsammans bildar den heliga skatt som har anförtrotts åt kyrkan, Guds ord”.[2]

Med andra ord kommer den sanning som Gud har uppenbarat åt sin kyrka till oss genom två olika sätt, men de utgör en enda sanningens corpus, som är Guds ord. Det är därför som det prostantiska bruket att likställa Guds ord med endast den skrivna Bibeln är ett misstag. Den heliga skrift själv, vilket borde framstå tydligt för allla som reflekterar lite grann och äger ett minimalt mått av kunskap om historien, är en produkt av kyrkans tankar och hennes verksamhet och kan därför sägas vara en produkt av den heliga traditionen. Detta förblir sant även om man anser att det är Gud själv som är skriftens författare och att Bibeln i sig själv är något uppenbarat. De mänskliga författarna till det Nya Testamentet skrev nämligen med utgångspunkt i kyrkan och anammade – samtidigt som de skrev – helt kyrkans lära och hennes andaktsövningar .

Den andra punkt som tas upp i detta uttalande av det Första Vatikankonciliet är distinktionen mellan kyrkans extraordinarie magisterium och hennes universella och ordinarie magisterium, dvs. mellan det som lärs ut ”genom en högtidlig urskillning eller genom hennes universella och ordinarie lära”. Magisteriet använder sig alltså av två metoder i sitt arbete. Det högtidliga extraordinarie magisteriet ger sig tillkänna i högtidliga definitioner som gjorts antingen av påven, som till exempel var fallet med dogmen år 1950 om jungfru Marias upptagning till himmelen, eller genom ett av den katolska kyrkans ekumeniska koncilier som ratificeras av påven. Det gäller till exempel definitionerna som mejslades ut vid konciliet i Trient (1545-1563) och vilka fastställde vilken den katolska läran var gentemot den protestantiska. Ett annat exempel är definitionen om påvens ofelbarhet som proklamerades av det Första Vatikankonciliet år 1870.

Det universella och ordinarie magisteriet, å andra sidan, är kyrkans ordinarie undervisning som framkommer i påvens eller biskoparnas uttalanden, katekesundervisning, predikningar, osv. Detta betyder inte att allt som påvar, biskopar eller präster någonsin har sagt skulle utgöra en del av det universella och ordinarie magisteriet, utan endast att det är genom detta medium som denna lära vanligtvis kommer till de trognas kännedom. Väl att notera är att det Första Vatikankonciliet talar om den som både ”ordinarie” och ”universell”. ”Ordinarie” betyder att läran kommer till stånd genom de ordinarie lärometoderna som kyrkan använder sig av, medan ”universell” betyder att den lärs ut av hela kåren av biskopar och att detta vanligtvis sker över en längre period. När en doktrin under en längre tid har lärts ut på ett auktoritativt sätt och av många påvar och biskopar, är detta ett tecken på att det rör sig om en lära som tillhör det universella och ordinarie magisteriet och att den måste tas emot och den kristna människan skänka den tilltro på samma sätt som hon gör med läror som påven eller ett koncilium högtidligt har förklarat för sanna. [3]

Mycket av kyrkans moraliska lära kommer till oss endast genom detta universella magisterium. Så är fallet till exempel om det kyrkan säger om abort. Ingen katolik kan naturligtvis vara för abort. Och ändå har det aldrig kommit ut något dokument med en officiell definition av detta avskyvärda bruk, en defintion följd av bannlysningar. Och det behövs inte heller eftersom abort har förklarats vara en synd i ett stort antal kyrkliga dokument med början i Didache, en tidig kristen skrift som antagligen skrevs mellan år 80-90 e. Kr. och sedan genom alla århundradena fram till Johannes Paulus II och ett flertal biskopar över hela världen och deras uttalanden. Och även om Paulus VI:s encyklika från år 1968, Humanae vitae, kanske inte var ofelbar i sig själv, som en del har hävdat, så var dess lära det, för den lära som säger att konstgjorda medel som syftar till att förhindra att barn kan bli till är emot naturlagen är en evig kyrkans lära. Därför vore det bra om vi katoliker försöka låta bli att genom en avsiktligt minimalistisk förståelse av denna lära, begränsad till endast de högtidliga uttalandena, undergräva dess verkliga innehåll.

Vi måste också skilja det högsta Läroämbetet (det universella och ordinarie ) från helt enkelt ”Läroämbetet” (det ordinarie). Om det senare får vi en auktoritativ utläggning i Pius XII:s encyklika av 1950 Humani Generis och kyrkans dogmatiska konstitution Lumen Gentium som offentliggjordes i samband med Andra Vatikankonciliet år 1964. Påven Pius XII skrev:

. . . ”Vi får inte heller tro att uttalandena som gjorts i de encykliska breven inte i och för sig själv kräver bekräftelse eftersom i dem .... Läroämbetets högsta makt inte kommer till uttryck. Dessa ting lärs nämligen ut genom den ordinarie makten [Magisterio enim ordinario haec docentur] och där passar verkligen orden: ’Den som lyssnar till er lyssnar till mig’... (jfr Luk 10:16) . . . [4]

Lumen Gentium lär vidare ut det följande:

Biskoparna som utövar sitt Läroämbete i kommunion med biskopen av Rom skall vördas av alla som vittnen om den gudomliga och katolska sanningen. De troende måste samtycka med sin biskop när han i Kristi namn uttalar sig i frågor som rör tro och moral och hålla sig till honom i en religiöst motiverad lydnad. Denna viljans och förståndets religiösa lydnad skall de särskilt visa den romerske biskopens autentiska Läroämbete, ocksånär han inte talar ex cathedra . De bör alltså med vördnad erkänna hans högsta Läroämbete och allvarligt hålla sig till hans uttalanden enligt hans uppenbara avsikt och vilja. Denna frmgär särskilt av dokumentens art, av hur ofta han framlägger en och samma lära och av uttryckssättet. [5]

I detta fall är Läroämbetet det ordinare men det är inte universellt. Trots detta kräver det även här ”viljans och förståndets religiösa lydnad” inom hela kyrkan. Emellertid måste det sägas att när detta avsnitt hänvisar till biskopar, gäller det endast de biskopar ”som utövar sitt Läroämbete i kommunion med biskopen av Rom”.

Det första Vatikankonciliets syn på Läroämbetet tar upp framför allt det som detta ämbete arbetat fram under historien. Under århundradenas lopp har kyrkan framhävt vissa ting som måste anses ingå i den troendes trosskatt. Men en annan aspekt av Läroämbetet kom till synes under det Andra Vatikankonciliet år 1965, nämligen dess uppgift att ständigt erbjuda de troende ledning och hjälp till tolkning av läran.

Uppdraget att rättmätigt tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart åt kyrkans levande Läroämbete..." [6]

Med andra ord kan Läroämbetet betraktas som både den ackumulerade traditionen som omfattar alla dess handlingar och dekret genom tiden och på samma gång som en levande röst i stånd att ta upp nya frågor som dyker upp och att på ett definitivt sätt avgöra doktrinära frågor, vilket är nödvändigt för Gudsfolkets välfärd. Men detta är inte detsamma som att det uppfinner nya läror, ty

"detta Läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det och lär inget annat än vad som traderats". [7]

Som vi såg tidigare sträcker sig Läroämbetets undervisning till att omfatta både frågor om tro och moral. ”Det universella och ordinarie Läroämbete som innehas av påven och de biskopar som står i gemenskap med honom, undervisar de troende om den sanning de skall tro, den kärlek de skall utöva och den salighet de kan hoppas på” (KKK 2034). Kyrkans Läroämbete leder alltså vårt vandel och även samhällets vandel i stort.

”Det är kyrkans uppgift att i varje tid och på varje plats förkunna principern för moralen, även när det gäller samhällslivet, liksom att bedöma all mänsklig verklighet – i den mån personens grundläggande rättigheter och själarnas frälsning kräver detta” (KKK 2032).

En del katoliker värjer sig när kyrkan gör uttalanden som de anser kommer i konflikt med deras uppförande i samhället, särskilt när det gäller sådant som hör till finansväsende. Men kyrkan har alltid gjort det, visserligen inte i rent tekniska ting, för vilka hon saknar de rätta verktygen och ej heller har uppdrag att göra det, men i de ting som har samband med vad som är moraliskt eller ej. Den trosskatt som Gud har anförtrott åt oss och vårt eget maktpåläggande ämbete som innebär att alltid, vid alla tillfällen, se till att utbreda, tolka och tillråda hela den moraliska lagen, kräver att både samhälleliga och ekonomiska frågor måste framläggas inför den högsta domsmakten, såvitt de angår moraliska ärenden.

Även om finansiell verksamhet och moralisk disciplin är två områden vart och ett med sina egna principer, vore det fel att säga att de två ordningarna är så helt skilda från varandra att den förra inte på något sätt kan ha att göra med den andra. [8] Det är bara den moraliska aspekten på ekonomisk verksamhet som kyrkan uttalar sig om, men när hon gör det, är det katolikernas skyldighet att lyda henne på samma sätt som i frågor som rör trossanningar eller helt enkelt hur en individ skall uppföra sig för att lyda moralens lagar.

Det återstår två ytterligare ting att ta upp i denna utläggning om kyrkans Läroämbete. Det första är frågan om privata uppenbarelser. Privata uppenbarelser, verkliga eller falska, är viktigare i dag än de var fordomdags. Å ena sidan har vi de privata uppenbarelserna, som till exempel deni Lourdes eller i Fátima, som har bekräftats av kyrkan och som ger de troende både konkret fysisk hjälp (så som de många helandena i Lourdes) och nyttig andlig vägledning (som de många råden till nytta för det andliga livet som ges i Fátima). Detta är allt gott och väl. Äkta privata uppenbarelser pekar alltid på det ena eller andra sättet mot trons centrala sanningar. Men det stora antalet privata uppenbarelser som inte har godkänts av kyrkan, och särskilt de som hon har fördömt, kan avvända människorna från evangeliets budskap. Och även när de är som bäst ”tillhör de inte trosskatten. Deras uppgift är inte att ’förbättra’ eller ’komplettera’ Kristi definitiva uppenbarelse, utan att vara en hjälp för människor att bättre leva efter denna uppenbarelse under en särskild period av historien” (KKK 67). Så länge vi håller oss till de privata uppenbarelser som kyrkan har godkänts och sköter vår tillbedjan så som kyrkan har förordnat, kan dessa uppenbarelser vara till god nytta för vårt kristna liv och ge näring åt vår fromhet, särskilt åt vår kärlek till Guds heliga Moder.

En av anledningarna till att falska privata uppenbarelser blivit så vanliga inom kyrkan är den doktrinära förvirring som inträtt efter det Andra Vatikankonciliet. Många troende som saknar god bildning i trosfrågor känner sig dragna till allt som verkar heligt och traditionellt när de ställs inför det vitt spridda avvikande tänkandet (”olydnad”)bland prästerskapet. Detta för oss till mitt sista ämne, för ibland har denna olydnad sin grund i tron att det finns ett ”teologernas Läroämbete” jämsides med påvens och biskoparnas Läroämbete och att detta ”teologernas Läroämbete” har rätt att lära ut sådant som strider mot det hierarkiska Läroämbetets undervisning. Men det är inte sant. Fastän teologer innehar en viktig ställning inom kyrkan och fastän ett stort mått av frihet i diskussionen måste ges var och en som troget försöker undersöka trons mysterier, måste denna frihet alltid hålla sig inom de gränser för doktrinen om Uppenbarelsen som definierats av det officiella Läroämbetet. Ingen har rätt att avvika från den katolska läran, vilket innefattar det ordinarie Läroämbetets uttalanden. [9] Katolicismen är inte en religion där en utvald grupp av särskilda invigda utbyter egna hemliga insikter medan den stora mängden av troende håller sig till kyrkans offentliga uppenbarelse. Även om en person med stor kännedom om teologi och filosofi kan ha fått en djupare förståelse för trons sanningar än andra katoliker, måste alla katoliker, vare sig de tillhör prästerskapet eller är lekmän, vetenskapsmän eller bönder, tro på samma saker och lyda samma bud, om de hoppas komma till himmelen. [10]

Läroämbetets vikt har i själva verket att göra med våra liv som kristna. Vad består det glada budskapet i som Jesus Kristus har givit sin kyrka för vår frälsnings skull? Vari består den räddande tron som vi behöver för att få det eviga livet? Det är bara genom Läroämbetet, som är kyrkans ämbete för meddelande av undervisning och auktoritet, som katoliker kan få upplysning om vad de bör tro och göra så att de blir i stånd att leva ett liv som behagar den Allsmäktige Guden och på så sätt ledas till den eviga frälsningen.

FOTNOTER:

[1] Den dogmatiska konstitutionen, De Fide, kap. 3.

[2] Den dogmatiska konstitutionen, Dei Verbum, n. 10.

[3] Andra Vatikankonciliet lärde i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen Gentium, n. 25: "Visserligen har de enskilda biskoparna inte ofelbarhetens prerogativ. Ändå förkunnar de ofelbart Kristi lära när de, i en världsvid kommunion med varandra och med Petrus efterträdare autentiskt lär i tros- och moralfrågor och gör ett gemensamt uttalande som är definitivt förpliktande."

[4] N. 20.

[5] N. 25.

[6] Den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, n. 10.

[7] Ibid.

[8] Pius XI, encyklikan Quadragesimo Anno, 41, 42.

[9] Se det apostoliska brevet, Ad Tuendam Fidem, utgivet av påve Johannes Paulus II (28 maj, 1998) och Troskongregationens Kommentar angående den avslutande formuleringen av ”Professio Fidei'” utgiven den 29 juni, 1998). Förutom att klargöra att kyrkan inte kan tillåta oliktänkande, diskuteras i båda dessa dokument de olika sätt på vilka kyrkan utövar sitt Läroämbete, som till exempel det extraordinarie Läroämbetet, det universella och ordinarie Läroämbetet samt ”den undervisning som biskopen av Rom och biskopskollegiet meddelar när de utövar sitt autentiska Läroämbete, även i de fall där de inte ämnar stadfästa denna undervisning genom en definitiv akt.”

[10] Även om en djupare akademisk kunskap i teologi och filosofi oftast leder till en djupare förståelsen av tron, så är detta inte alltid fallet. Gud kan upplysa en person med ringa akademisk bildning och ge den en djupare förståelse för trons mysterier än den man kan få enbart genom studier.

Thomas Storck bor i Maryland, USA och har akademisk examen från Louisiana State University och en Masters-of-Art-examen från St. John's College i Santa Fe, New Mexico. Han är författare till The Catholic Milieu (Christendom Press, 1987), Foundations of a Catholic Political Order (1998), Christendom and the West (2000) och till ett antal artiklar och rescensioner om katolsk kultur och sociallära.

 

med benäget tillstånd. Denna artikel fanns ursprungligen i juli/augusti-numret av tidskriften Catholic Faith.

20081023

Övers. NH

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved